Novemberfavoriter

Sista november blev en solig, snöig, kall och hal grej här där jag bor. Men nu har jag jobbat klart och tänkte skicka iväg mina favoriter för månaden innan det är dags att brassa på hamburgare och frittar mitt i allt adventspynt.

Bok: "Wilder girls" av Rory Power. En väldigt bra debutbok.

Bildkälla Goodreads

Film: Väljer det som hittills är årets enda biofilm - "Terminator: Dark fate".

Tv-program: "The Tudors".

Nagellack: Som jag har funderat över den här punkten. Men jag tror minsann att det är Rust worthy från Essie. Idag i varje fall.

Skönhet: H&Ms egen parfym som helt enkelt heter Vanilla, gillar jag. En lite pudrig vaniljdoft som inte känns för söt. På mig i varje fall.

Upptäckt: Jag såg något mystiskt glödande klot på himlen igår. Snygg grej.

Favoritinlägg: Det om Tintin som jag skrev häromdagen.

Novembers nagellack

Grå november - ska bli gôtt att bli av med dig, om jag är ärlig. Det har hänt lite för mycket tråkigt, och det har varit för lite sol för att jag ska vara en pigg och glad Jenny.
Nagellack däremot är kul, och nio sådana har jag burit denna månad, så det är väl bäst att vi sätter igång och tittar på dem. Varning för novembermörka bilder, så klart.

A England, Rebecca
Egentligen är det ju lönlöst att försöka bära tjusiga hololack när vädrets makter är så mycket emot en att en inte får njuta av sagda holoeffekt. Rebecca är annars en mörkare rosa med tjusig holo. Om en vill kan en låta det torka lite sidenmatt, men jag väljer att topplacka det blankt som vanligt.

Depend, #607
Krämlack funkar bättre. Som det dammigt senapsgula #607 från Depends höstkollektion Tokyo street. För övrigt en himla fin kollektion.

OPI, Bogotá blackberry
Skimmerlack funkar det med. Som härligt mörkröda Bogotá blackberry från OPI. Lite svärtad i kanterna och sagolikt tjusig. Kommer bli svårt att välja favoritlack för den här månaden. Stackars mig.

Depend, #599
Här är ännu en favorit i skaran. Blågrön tjusighet, även det från Tokyo street-kollektionen.

Depend, Wish for peace #5077
Från förra årets julkollektion kommer Wish for peace. Ännu ett som inte riktigt får visa sin tjusighet, för det som ser ut som silverflakies här är prismatiska flakies. Allt i en grangrön bas.

H&M Beauty, Saffron creme
Jag har dragist väldigt mycket åt gult den här hösten. Det beror nog på att jag vill ha något solfärgat i mitt liv, lite värme sådär. Sedan att jag tillåter något som heter Saffron att komma in i mitt hem är något av ett mirakel - jag tycker nämligen att saffran är superduperäckligt. Men lacket är fint. Lite lagon solgul crelly.

OPI, A-rose at dawn - Broke by noon
Ljusare rosa med silvrigt skimmer. Ser kanske inte jättekul ut på den här bilden, men jag trivdes bra i det ändå.

Essie, Rust worthy
Alltså - hur snyggt? Bronsigt orange skimmerlack. Påminner mig om min barndoms femöringar. Ligger himla bra till för den favoritutmärkelsen.

Pahlish, Fleur de sel
En annan kandidat är detta, som jag köpte från Pahlish på förra årets Black Friday-kampanj. Det finn där just nu också, men bara till på måndag. Tyvärr tillåter inte min plånbok något Pahlish-köp i år, och det här är sista lacket av de jag köpte 2018.
Vit crellybas med röda och iridiserande miniflakies. Jag bär det just nu och tittar en hel del på naglarna kan jag lova. Särskilt på den pekfingernagel jag sabbade, och nu ska gå och reparera. Och fundera på vilket lack som verkligen ska få bli novembers favorit. Blir ju inte lätt.

Säsongssammanfattning: Chilling adventures of Sabrina, säsong 1

Alltid spoilervarning när jag skriver om tv.

Är det bara jag eller känns det som att skaparna av den här serien väldigt gärna ville att titeln skulle kunna förvandlas till CAOS om en bara använder begynnelsebokstäverna? Så kommer jag kalla den här serien från och med nu, eller rätt slätt "Sabrina", för "Chilling adventures of Sabrina" är alldeles för långt att skriva ut.

Serien tar sin början när Sabrina straxt ska fira sin 16-årsdag. Även dagen då hon ska få sitt mörka dop, börja på häxakademin och överge sina gamla vänner - och pojkvännen Harvey.

Bildkälla Dorkaholics

Favoritavsnitt: 1x01 "Chapter one: October country" Det behövs ett lockande pilotavsnitt för att fånga in publiken och här lyckas de bra. Vi får snabbt lära känna karaktärerna och miljön, och fåren inblick i Sabrinas tankegångar.
1x02 "Chapter two: The dark baptism" Det är Sabrinas födelsedag, och dags för henne att skriva sitt namn i Djävulens bok.
1x10 "Chapter ten: The witching hour" Greendale ställs inför en svår attack och Sabrina tar ett stort steg för att hjälpa alla sina vänner - både dödliga och häxor.
1x11 "Chapter eleven: A midwinter's tale" Jultid i Greendale och vintersolstånd för den häxiga befolkningen. När slöjan som skiljer världarna åt är som tunnast kan vad ont som helst hända.

Favoritkaraktär: Sabrina såklart. Men också Ambrose.

Favoritpar: Sabrina och Harvey.

Bäst i säsongen: Alla gånger Sabrina ifrågasätter vad häxorna traditionellt håller på med egentligen. "Vad är det med häxor och kannibalism?" Bra fråga, för det undrar jag med mellan varven. Vilket leder in oss på...

Värst i säsongen: ...kannibalismen. Alltså, jag tycker det är så vidrigt. Som att det skulle vara fint att bli äten. Blärk!

Övriga kommentarer: "Sabrina" är baserad på en serie, liksom "Tonårshäxan Sabrina" från förr. Här är det dock inte alls frågan om en sit-com med tonårsförvecklingar. Det här är en mörk serie, med demoner, onda väsen, svart magi och en ganska rejäl dos med Djävulen. Vissa inslag kan så klart bli komiska, lite som Familjen Addams, men komedi är det rakt inte fråga om. Inget för den som inte gillar det ockulta, med andra ord.

Tintins äventyr av Hergé

För många, många år sedan lovade jag älskade maken att jag skulle läsa alla Tintin-böckerna. Han är nämligen ett stort fan, och jag hade inte läst något album sedan mellanstadiet. Ordning borde skipas, ansåg han, men jag var alltså inte värst snabb på att infria det där löftet. Men så tänkte jag efter lite och insåg att med 24 album totalt så skulle jag ju kunna klämma in dem som en månadsläsning. Ett album om dagen, utan att stressa alltför mycket. Och nu har jag läst dem. Älskade maken är nöjd med det, för nu kan vi diskutera!

Tintins äventyr tecknades av Hergé, eller Georges Remi som han egentligen hette, och är en Belgiskt kultur- och nationalskatt.

Jag säger alltså att det finns 24 album, men lite beroende på hur en räknar så finns det allt mellan 23 och 25 album. Jag har dock valt att inte ha med "Tintin och Hajsjön" som är baserat på en film, men som Hergé aldrig ritade upp som ett album.
Jag valde dock att ha med "Tintin och alfakonsten" (eller alfabetskonsten beroende var du tittar), som finns utgivet i skissformat. Albumet blev aldrig färdigtecknat, då Hergé avled under arbetet med det. Något slut finns inte, för det var inte Hergé färdig med, och hans änka tackade bestämt nej till att någon annan skulle slutföra hans arbete. Sista avslutade äventyret är således "Tintin hos gerillan".

Tintins äventyr sträcker sig mellan åren 1929 och 1983 (Hergés död) och han gjorde sina första framträdanden i tidningen "Le petit vingtième" med sina äventyr i Sovjet. Tintin själv, en ung journalist, och hans trogna hund Milou, är de enda karaktärerna som finns med i samtliga album. Serien är annars känd för sitt rika persongalleri, med återkommande gästspel. Dupont och Dupond dyker upp ganska tidigt, men Haddock får vänta till album 9, "Krabban med guldklorna", och Kalkyl är med från och med album 12, "Rackham den rödes skatt".
Tintin, Milou, och deras vänner hinner med en hel del under den här tiden. De besöker olika länder över hela klotet, letar efter piratskatter, avvärjer statskupper, hjälper en annan statskupp, avslöjar en och annan smuggelliga och blir de första människorna (och hunden) på Månen, ett drygt decennium innan det hände på riktigt.
Det här är också en turbulent tid världshistoriskt sett, med ett världskrig som under många år hindrade Hergé från att teckna. Oroligheterna i världen märks av i Tintins äventyr, och politiken smyger sig in i mer än ett album, även om det syns lite extra tydligt i "Kung Ottokars spira".

Alla album är inte underbara, och alla äventyr har inte riktigt överlevt tidens tand. Vissa saker kan en anmärka lite extra på, som "Tintin i Kongo" som sett med dagens ögon är rätt så rasistiskt. Mina tråkigaste upplevelser av Tintins äventyr ligger också i de där tidiga berättelserna, där historien aldrig räcker över en tvåa i betyg.
Mina favoritalbum blev ""Den  svarta ön", "Rackham den rödes skatt", "Solens tempel" och "Tintin i Tibet" - ett album utan ett stort persongalleri, men som vackert beskriver vänskap. Så långt jag fick läsa det var även "Tintin och alfakonsten" ett lovande album, och tyvärr avslutas det lite väl rafflande och cliffhangerliknande. Men det kan jag stå ut med. Tintin åldrades inte en dag på de där 54 åren, och det är lite så han är - evigt ung och alltid ute på ett nytt äventyr. Med kapten Haddock svärandes som en borstbindare bredvid sig, och med den benälskande Milou som räddar skivan gång på gång. Och som ibland får stjälp av irriterande karaktärer som Serafim Svensson, Abdallah, samt såklart vanligt förekommande skurkar som Rastapopulus och Allan.

Jag gav albumen betyg i hela skalan från 1-5. Medelbetyget hamnade dock på 3,5/5, och jag skulle vilja påstå att det finns mycket att hämta hos Tintin, oavsett din ålder. Bland annat är det extra kul/intressant att sätta in albumen i sin historiska kontext. Så har du inte läst dem än, så gör gärna det. Det är inte försent förrän det är försent.

"När skruven dras åt" av Henry James

Om det tog lång tid att läsa "Jonathan Strange & Mr Norrell" så tog det tvärtom i tid att läsa "När skruven dras åt. Så är den sistnämnda 850 sidor kortare också, så det är klart att det spelar roll. Jag spenderade helgen med att läsa klassisk spökbok, och hann börja på en ny (mycket efterlängtad) bok också.

Bildkälla Goodreads

En fattig guvernant har fått jobb på godset Bly utanför London. Hon kommer ha ansvaret för två föräldralösa barn, deras farbror och förmyndare vill inte bli besvärad med ansvaret för dem.
Guvernanten blir genast förtjust i godset, och de förtjusande barnen. Men snart börjar stämningen kännas annorlunda, och spöklika gestalter visar sig. Sådana som vill barnen ont.

Jag har hört att säsong två av "The haunting of ..." kommer var "Bly Manor" (säsong 1 var "Hill House") och baseras på den här klassiska spökberättelsen skriven av Henry James. Så då var jag så klart tvungen att läsa den, för att få veta vad grundberättelsen är. Låt bara säga säga som så att jag hoppas att säsong två är lika löst baserad på sin litterära förlaga som säsong ett var, för det här var väl inte så värst läbbigt, kanske. Eller bra.

Jag tycker mest att berättelsen var rörig. Jag förstod inte vad det var som hände, eller varför. Tankegångarna var på tok för invecklade. Jag ar inte riktigt med på varför just de som spökade gjorde just det, eller varför de var så otäcka och förtappade. På grund av att de levt syndfullt under sina liv? Att sex före äktenskapet (som det antyds) ska vara skäl för förtappelse i andevärlden, har jag som modernt tänkande människa svårt att köpa. Köper inte heller grejen med att vårdnadstagare inte ska få veta anledningen till att en elev relegeras från en skola, bara att eleven inte är välkommen tillbaka. Eller att pojkar är pojkar och ska vara lite stygga. Eller att en farbror helt lägger ansvaret för barns liv på tjänstefolk. Boken känns helt enkelt inte som att den klarat tidens tand värst bra.
Språkligt har jag inte mycket att anmärka på. Det är lite gotisk roman i stilen, och det passar ju bra med både tiden den är skriven på och temat på berättelsen. Men värst publikfriande tycker jag inte att det känns.
Jag ser även paralleller med Susan Hills "Kvinnan i svart". Båda böckerna tar sitt avstamp i att berätta spökhistorier kring jul, båda böckerna utspelar sig i någorlunda avlägsna hus, båda innehåller olyckor, hemsökta barn och ondskefulla spöken. Eftersom "När skruven dras åt" skrevs nästan 90 år innan "Kvinnan i svart" så kan vi väl vara ganska säkra på vem som tagit inspiration av vem...

Mitt betyg på "När skruven dras åt" blev 2/5. Nöjd med att ha läst den, men inget jag föll pladask för.

"Jonathan Strange & Mr Norrell" av Susanna Clarke

Det tar en liten stund att läsa en bok på 1006 sidor, det gör det. Även för en bokmal som mig. Men nu är det gjort, och årets längsta bok är avklarad.

Bildkälla Goodreads

Magin i England har under flera hundra år varit teoretisk, inte praktisk. Mr Norrell, mannen med Englands största bibliotek över magiska böcker, utför en dag magi och blir så den förste praktiske magikern i England på århundraden. När han sedan utför ett mirakel blir han berömd - men magi kommer med ett pris.
Jonathan Strange blir praktisk magiker mer av en slump. Han blir snart elev hos Mr Norrell, men de båda magikerna har olika idéer om hur magin ska utvecklas och om hur, och av vem den ska få framföras.

Jag älskade inte den här boken. Ibland tyckte jag till och med att den var jättetråkig, och jag blev på riktigt sömnig av att läsa den mellan varven. Men jag hade ju knappast tragglat mig igenom 1006 sidor om jag inte fick ut något alls av boken, och så här med facit i hand så kan jag förstå den långa uppbyggnaden, även om den var lite väl ordrik, detaljerad och invecklad mellan varven.
Boken utspelar sig mellan åren 1806 och 1817, en tid som historiskt sett präglades av krig och oroligheter och i England en kung som var galen. Det finns med i den här boken, som närmast kan beskrivas som historisk magisk realism - historiska fakta finns här, men magin förekommer som en fullkomligt naturlig del av det.
Språkligt sett känner jag igen mig från böcker jag har läst som är skrivna vid den här tiden på riktigt, främst då kanske Jane Austens böcker. Språket känns sålunda fullkomligt äkta för den tid boken utspelar sig i, även om den är skriven dryga 200 år senare. Det var ett litet grepp som jag gillade. Men språket är samtidigt lite torrt, det maler liksom bara på utan att nyansera sig. Boken är långsamt uppbyggd för att plötsligt bli väldigt spännande i sin sista del. En behöver nog ha lite tålamod för att ta sig igenom de där snustorra partierna, särskilt bokens första del som nästan uteslutande handlar om Mr Norrell är ganska långsam, men det blir bättre när Jonathan Strange dyker upp. Så vill du ge dig i kast med "Jonathan Strange & Mr Norrell" är mitt råd att kämpa på.
En annan sak som gör den här boken lite jobbigare att läsa är användandet av fotnötter. Ibland är dessa hänvisningar till andra "böcker" om magi än den vi just nu läser, vilket gör att formatet på den här boken blir stundtals förvirrande. Är det en renodlad roman eller en "biografi" över dessa två magiker? Vad försöker boken utge sig för att vara? Vilket å andra sidan gör den lite mer unik, och vissa andra av de där fotnötterna berättar långa sagor eller berättelser om sådant som magiker från förr har gjort, eller saker som utspelat sig i Fairie - en plats som har en mycket viktig del i den här boken.
Jag roades av att bokens försättssida innehåller en paragraf om att alla karaktärer är författarens fantasi, och att alla likheter med levande eller döda är helt oavsiktliga. Intressant paragraf i en bok som innehåller kung George III och hans galenskap (demens?), Napoleon Bonaparte (här stavat Bounaparte), Lord Byron, bland andra. De personerna fanns i högsta grad på riktigt, även om de här har blivit romantiserade - för jag betvivlat starkt att det var magi som fick engelsmännen och deras allierade att vinna slaget i Waterloo.

Om "Jonathan Strange & Mr Norrell" hållit samma tempo boken igenom som den bjussade på i slutet, så hade mitt betyg blivit högre. Som den var nu tyckte jag att den var alldeles för seg mellan varven, och ungefär 700 av de här sidorna låg boken och svävade kring tvåan. Men eftersom den blev mycket mer läsvänlig på sluttampen, rentav lite spännande, och de allra flesta trådarna knöts ihop på ett tillfredsställande sätt, så steg mitt betyg och slutligen hamnade det på 3/5.
Vissa delar av boken skulle jag till och med kunna klämma till med högsta betyg på, men eftersom de inte var i överkant så hamnar vi här, på ett medelbetyg.

Det finns en novellsamling baserad på den här boken, "The Ladies of Grace Adieu", som är sagor från den här världen, men även ett återknytande av bekantskap med några av karaktärerna från "Jonathan Strange & Mr Norrell". Och jodå - den ligger på önskelistan nu.

FredagsFilmen: The favourite

Ännu en välnominerad film till detta års Oscars var "The favourite". I slutändan vann den en gyllene gubbe, och det var Olivia Colman som fick traska hem med en statyett för bästa kvinnliga huvudroll i sin roll som drottning Anne. Emma Stone och Rachel Weisz var båda nominerade för bästa kvinnliga biroll, men i ärlighetens namn är det här en film med tre kvinnliga huvudroller och en del manliga biroller.

Bildkälla Studio462

Det är tidigt 1700-tal och drottning Anne sitter på tronen. Det är dock hennes nära vän Sarah som i stort sett styr landet - samt drottningen, och hennes sjukdomar och hetsiga humör. England ligger i krig med Frankrike och Sarahs uppgifter blir allt fler. Då kommer Abigail som en frisk flökt, och hon ser sin chans att stiga i graderna och återfå den glans hon tidigare hade. Det som börjar med vänskap mellan Sarah och Abigail, förvandlas snart till maktkamp, rivalitet och kamp om drottningens gunst.

Jag gillade den här filmen skarpt. Den är rolig emellanåt, och har en del inslag av modernitet mellan varven (som vissa dansnummer som känns som en hip hop-video). Det är underhållande att se vänskap och rivalitet växa fram, och att få den här inblicken i historien. För att det är baserat på sanna händelser råder det ingen tvekan om, och "The favourite" ledde in mig på en Wikipediapromenad om engelska kungahuset - igen. Så klart är det skarvat en massa för underhållningens skull, så det är ingen historiskt korrekt film, men personerna vi ser har funnits i verkligheten.
Dessutom har filmen snyggt och intressant fotografi, stora peruker, kladdig make up, och underbara kostymer (nästan uteslutande svart/vitt på våra kvinnliga huvudroller). För att inte förglömma en massa kaniner, ankrace och en och annan ananas.

Bullet journal för december

Jag har precis gjort klart mina sista sidor för i år i min Bullet journal. En ny och fin står och väntar på att jag ska sätta pennan (eller pennorna) i den för 2020, men jag fortsätter klura på mina sidor lite till innan jag sätter igång.

Jag hade dåligt med inspiration inför den här avslutande månaden, men jag tycker ändå att det blev ganska bra. Om än inte perfekt, men när blir det någonsin det? Bra nog räcker fint åt mig.

Ursäkta murriga bilder, men vad göra när det är så grått? November 2019 kommer inte direkt gå till historien som en med många soltimmar, om en säger som så. Grått är väl okej det med, men det ställer till lite bekymmer när jag inte vill fotografera med blixt.
December var det - det enda jag hade bestämt var att jag skulle ha en washitejp med isbjörnar, inköpt för ändamålet. Men så hittade jag den där sicksackiga också, och plockade upp rött och blått som decembers färger.

Månadsuppslaget utan saker i vägen ser ut så här. Min plan var varannan dag med röd plopp och varannan med blå, men så gjorde jag fel och det fick bli lite hipp som happ istället.

Ordningen återställd från förra månadens omkastade layout. Här har vi kosing på ena sidan och plats för böcker och nagellack på den andra.

En rad om dagen, vanor och månadens bok på nästa uppslag. Jag har inte bestämt mig för vilken bok det ska bli än, men det lutar åt någon med historia- eller yoga-tema.

Bjussar "bara" på ett veckouppslag den här gången. Om ni undrar varför jag har ett pappa-citat såhär långt efter fars dag, så beror det på att världens bästa pappa, min alltså, fyller 80 år snart. Och det där citatet passar så bra på honom. Särskilt delen om att sjunga, vilket han gör ofta och gärna och hellre än bra. Mest till mammas förtret.
Så jag hoppas på en trevlig december, där jag får chans att krama mycket på min familj.

Tre tomma no. 97

Nya saker att slänga/återvinna.

Urtekram. Shampoo. Reparing. Nordic berries.
Andra flaskan jag och E tömt med gemensamma krafter. Flaska tre är på g i duschen.
Plaståtervinning
Betyg 4/5

Ica. Ekologiskt certifierad nattkräm. Oparfymerad.
Jag har tappat räkningen på hur många av den här jag gjort slut på. Fyra? Kanske? Just den här tuben hade nog något problem i batchen. Inte för att den var dålig eller luktade skumt, men konsistensen lämnade lite att önska. Den var väldigt tjock, mer som en salva än en kräm. Lite jobbig att arbeta in på grund av det, men fungerade precis lika bra som förut. Inget jag blev avskräckt av alltså, utan en ny är påbörjad i badrummet. Med den konsistens jag är van vid.
Plaståtervinning
Betyg 5/5

Jayjun cosmetics. Anti-dust therapy mask.
En trestegs-rutin med arkmask, ja tackar jag! Först en rengöring som löddrade skönt och doftade ljuvligt, steg två är själva masken som hade bra passform och lagom med essens som sjönk in bra, men var aningen kladdig. Och så steg tre med en fuktkräm. Gillade den här skarpt, och kan absolut tänka mig ett omköp om jag någonsin hittar den igen.
Plaståtervinning
Betyg 4/5

Säsongssammanfattning: Russian doll, säsong 1

Spoilervarning på tv-inlägg, som vanligt.

En serie om en tidsloop, där personen måste dö för att loopen ska börja om. Och så gäller det att lista ut vad som gått snett och försöka rätta till det.
Det är lite av "Groundhog day" fast blodigare, mer sex och droger, lite läskigare och lösningen är en helt annan.

Bildkälla Flickering myth

Favoritavsnitt: Alla åtta. De är på dryga halvtimmen, så det går fort att titta och tycka om.

Favoritkaraktär: Nadia och Alan. Så klart

Favoritpar: Vänskapen som växer fram mellan Nadia och Alan. Romantiska par är det ont om.

Bäst i säsongen: En serie som har lite av det mesta. Skratt, förskräckelse, ett mysterium, vänskap, rädslor, självrannsakelse, lärdom.

Värst i säsongen: Jag kanske inte hängde med riktigt i slutet där, men det kanske ger med sig i säsong två.

Övriga kommentarer: För att det blir en andra säsong är bekräftat. Någon gång under 2020. "Russian doll" finns på Netflix. Utmärkt serie att sträck-titta på.

FredagsFilmen: First man

Det börjar nästan bli lite av en tradition att jag skriver FredagsFilm-inlägg om filmen jag såg fredagen innan. "First man" såg jag således förra fredagen, och som E hade längtat!

Bildkälla Mashable

"First man" handlar så klart om mannen som var den första att landstiga på Månen - Neil Armstrong. Men även om hans fru, hans barn och hans vänner, och främst om rymdkapplöpningen och Gemini- och Apollo-uppdragen som ledde till att han blev den förste mannen på Månen.

Filmen är inte riktigt så actionpackad som en kan tro av den här trailern. Faktiskt så överraskade den mig med att vara ganska lågmäld. Jag lade bland annat märke till att det inte var mycket filmmusik här, vilket särskilt är intressant då regissören Damien Chazelle tidigare gjort musikbaserade filmer som "Whiplash" och "Lalaland". Jag har absolut ingenting emot det, för den här filmen förmedlar sina känslor ändå.
Mycket i filmen är såklart sant, men det finns även en del som tillkommit av dramaturgiska skäl.
Helt klart en sevärd film, särskilt i år när det var 50 år sedan Neil Armstrong klev ner från den där stegen och blev historisk.

Soundtrack of my life

Simon and Garfunkel - The only living boy in New York

Tom, get your plane right on time

I know your part'll go fine

Fly down to Mexico

Do-n-do, do-n-do

Here I am

The only living boy in New York

I get the news I need on the weather report

Oh, I can gather all the news I need on the weather report

Hey, I've got nothing to do today but smile

Do-no-do, do-no-do-do

Here I am

The only living boy in New York

Half of the time we're gone but we don't know where

And we don't know where

Here I am

Half of the time we're gone but we don't know where

And we don't know where

Tom, get yor plane right on time

I know that you've been eager to fly now

Hey, let your honesty shine, shine,shine now

Do-n-do, do-n-do-do

Like it shines on me

The only living boy in New York

The only living boy in New York

Here I am

*

Bonus: favoritcovern

PigPen Theatre Co. - The only living boy in New York

"Wilder girls" av Rory Power

"Wilder girls" är en sådan där bok som plötsligt var överallt för några månader sedan när den först kom ut. Och då jag hörde att den skulle vara något av en ombearbetning av "Lord of the flies", fast här med flickor, så bestämde jag mig för att läsa den jag med. Om inte annat så har boken ett snyggt (och lite läskigt) omslag, och att jag gillar snygga omslag vet vi vid det här laget.

Bildkälla Goodreads

Raxters flicksola är avskärmad från omvärlden sedan smittan började. Föst dog lärarna, och sedan började flickorna drabbas när smittan nådde även dem och förvandlade deras utseenden. Nu väntar de innanför skolans stängsel på det botemedel de har blivit lovade, rädda att gå utanför grindarna där smittan härjat fritt i naturen och bland skogens djur.
Men när Hettys bästa vän Byatt försvinner, bestämmer sig Hetty för att söka reda på henne, oavsett vad det kan komma att betyda för hennes egen del.

Jodå, det finns en liten aning "Lord of the flies" här, men främst i miljön boken utspelar sig. Sedan är premissen en helt annan, och här har vi en unga vuxna, feministisk, HBTQ-inkluderande, science fiction-skräck-dystopi som utspelar sig i en snar framtid där klimatändringar påverkar skeendena. Lite högaktuell alltså.
Boken har ett vackert språk, och miljöskildringarna är fantastiska. Den var lagom läskig, vissa beskrivningar är hyfsat grafiska dock, så viss varning för det om du känner dig kräsmagad. Karaktärerna beskrivs lite mer flyktigt, men vi lär oss snabbt vilka vi kan lite på. Eller? Boken berättas utifrån både Hettys och Byatts perspektiv, men skillnaderna i berättarsätt ändras inte mycket. Däremot är deras respektive skildringar uppdelade i olika delar med namn efter vår ciceron, så det är aldrig någon risk att tappa bort sig. En av berättarna känns lite mer sympatisk än den andra, men jag säger inte vem för spoilers, men det lindas in så fint, och jag gillar när jag inte bara gillar mina berättare.
Tempot är lite av det långsammare slaget. Även när det är action jackson så känns det inte så stressat, som det kan göra i andra böcker, vilket jag uppskattade.
Jag uppskattar även att det här är en dystopi utan att vara en dystopi, för smittan är isolerad. Klimatförändringarna finns dock där ute, så vem vet?
Boken har ett ganska öppet slut, så det finns väl en chans (risk?) att "Wilder girls" får en fortsättning, men å andra sidan så är det inte så öppet att det känns som att det behövs en fortsättning. Avslutat, men det går - om vi säger som så.

Jag gillade den här. Ett lagom tidsfördriv. Lite verklighetsflykt, men ändå vissa saker att fundera på. Mitt betyg blev 4/5.

Plejaderna om "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" av Johannes Anyuru

I söndags mådde jag inte mitt bästa. Trött, småsnorig, aningen huvudvärk. Alla tecken på en förkylning utan att vara ordentligt sjuk. Det var på vippen att jag avböjde den planerade träffen med Plejaderna, men eftersom jag alltid har så trevligt på våra träffar, så bestämde jag mig ändå för att orka. Och det ångrar jag inte. Vem ångrar någonsin att få träffa sina bästa vänner?

Bildkälla Goodreads

Tre individer som svurit trohet till Daesh kliver in på en bokhandel. En konstnär och de som är där för att lyssna på hans föredrag, tas som gisslan. Men den unga kvinnan som ska filma dådet vänder sig till en av de andra och säger att något är fel. De borde inte vara där.
Två år senare besöker en författare kvinnan på den rättspsykiatriska klinik där  hon är inlagd. Hon ger honom en bunt papper där hon skrivit ner en osannolik berättelse om sig själv. Hon säger att hon kommer från framtiden.

"De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" vann Augustpriset 2017, och jag förstår verkligen varför. Det är en annorlunda berättelse, med flera olika verkligheter. Ett intressant (och i viss mån skrämmande) tankeexperiment.
Boken berättas i två olika tidslinjer - författarens och flickans. Det kan ibland vara lite förvirrande, och någon gång tappade vi bort vem det var som berättade vad. Det löste sig dock ofta ganska snabbt, när vi märkte att berättelsen inte höll för att längre tillhöra någon av de två, utan den andre. Förutom det, ett utmärkt stycke litteratur.
Språket är mycket vackert, även när det beskriver något svårt och otäckt. För det här är en ganska otäck dystopi, som tyvärr inte känns som att den ligger alltför långt borta från verkligheten. Nazismen skakar sitt fula nylle här, och det är lätt att dra paralleller till Nazityskland, komplett med getton och experiment på avhumaniserade människor. Sättet som folk ser på varandra, misstänkliggör varandra, och misstror varandra. "Det vi inte förstår kan vi inte tycka om".

Den av oss som lider av mycket utmattningssymtom och smärtor, orkade inte riktigt med den här boken. Hon tyckte den var hoppig, ologisk och att språket (om innehåller en hel del slang) var svårt att ta sig igenom. Så hon gav upp. Under vår diskussion klarnade dock en del även för henne, och på grund av det höjde hon sitt tänkta betyg - från 0 till 1.
Betygen låg i nästan hela skalan från 0-5 den här gången. Medelbetyget blev 3,4/5. Mitt betyg hamnade på 3,5/5. Det fattades något för mig för att jag skulle riktigt älska den. Det kan ha varit dagsformen, det kan ha varit att jag är lite allmänt trött på dystopier.

Säsongssammanfattning: The Tudors, säsong 4

Alltid spoilervarning när jag skriver om tv.

Så är ännu en tv-serie lagd till handlingarna, för den här fjärde säsongen av "The Tudors" är även den sista.

Bildkälla TVNZ

Favoritavsnitt: 4x01 "Moment of nostalgia" Henry är vansinnigt kär i sin tonåriga fru Catjerine, som han upplever föryngrar honom.
4x05 "Bottom of the pot" Henry får höra anklagelserna om Catherine och när saken undersöks närmare uppdagas många svek och lögner, och flera liv går till spillo.
4x10 "Death of a monarchy" En av Henrys bästa vänner dör. Kungen börjar allt oftare tänka på sitt frånfälle och vad han kommer att lämna efter sig, och ser tillbaka på sina äktenskap med andra ögon.

Favoritkaraktär: Henry. Jag kommer dessutom på mig själv att vara bra förtjust i Mary också, även om jag vet att hannes regim sedan inte blev så värst trevlig. Men här är hon det.

Favoritpar: Henry och Catherine Parr. Inte för att det verkar vara så värst med kärlek där, men dock en vänskap och en förståelse.

Bäst i säsongen: Jag tänker välja en enda scen här, för jag tyckte den var så förbannat snygg. Och det var i sista avsnittet när Henry närmar sig slutet och döden på en blek häst rider mot honom.

Värst i säsongen: Många avsked blir det. Vissa lite mer vidriga än andra.

Övriga kommentarer: Där satt den! Och det är klart att serien är avslutad nu, för Kungen dog ju, men jag hade gärna sett en fortsättning ändå. För det var ju ett jädra rabalder där ett tag, med en pojkkung som dog tidigt, Bloody Mary, Lade Jane Grey - och Elizabeth I. Det hade onekligen varit intressant att fördjupa sig i den här tiden lite mer, men å andra sidan så är jag nöjd så här ändå.

Tre tomma no. 96

Det är ju inte superlångt kvar till jag har fyllt nummer 97 också, för så kan det gå om en plötsligt får hjälp att tömma sina förpackningar.

Depend. Nagellacksremover. Supersnabb.
Kommentarer överflödiga.
Plaståtervinning
Betyg 5/5

Natural olive secrets. Olive oil soap. Natural.
Andra tvålen av samma jag gjort slut på. Den här gången med hjälp av E, som även hjälper mig ta slut på den tredje som är i duschen just nu.
Pappersförpackning
Betyg 5/5

The face shop. Real nature. Red ginseng.
Jag fick klippa ett par extra snitt i hakpartiet, men förutom det så kan det här vara den arkmask som haft den allra bästa passformen hittills. Essensen hade lite läskig konsistens och färg, men sjönk in fint i huden utan att kännas kladdig. Alldeles perfekt med essens för en användning, så inget överflöd att spara den här gången. Kan tänka mig ett omköp. Mitt ansikte gillar ofta röd ginseng, och den här gången var inget undantag.
Plaståtervinning
Betyg 4/5

FredagsFilmen: Terminator - Dark Fate

Om ni har missat det så har den sjätte Terminator-filmen nyligen haft premiär. Just det, 6 stycken har det blivit. Min favorit är fortfarande tvåan, och den åsikten är jag inte direkt ensam om. (Trean kan vi väl låtsas om som om den inte finns?)
Jag gillar den här typen av adrenalinstinn actionrulle, så jag var inte den som drog fötterna efter mig när älskade maken föreslog ett familjebiobesök på höstlovet, och "Terminator: Dark Fate" blev sålunda förra veckans fredagsfilm.

Bildkälla IMDb

Världen gick aldrig under 29 augusti 1997. Men Sarah Connor har fortfarande ett jobb att utföra.
I Mexico City lever Dani ett vanligt familjeliv med sin pappa och sin bror. Allt ändras en dag när en kvinna som heter Grace räddar henne undan en till synes ostoppbar robot, som rest bakåt i tiden med det enda målet att döda Dani.

Jag har förstått det som att förståsigpåare har sågat den här filmen och att den floppat, men nu gäller det ju inte vad de tycker utan vad jag tycker.
Och jag gillar - mycket. En stor del i behållningen ligger såklart i att känna till filmserien, särskilt de två första filmerna, och den här kan med fördel ses som en uppföljare till dessa två.
Det är många starka kvinnor i den här filmen, och jag kan inte låta bli att undra om det är därför den sablats ner på, för filmer med starka kvinnor görs ofta det, av en eller annan skitdum anledning.
Det är ju hyfsat underbart att nästan 30 år efter T2 återigen få Sarah Connor som actionhjältinna, särskilt som Linda Hamilton faktiskt har åldrats, men det är krut i damen ändå. En actionhjältinna med rynkor och grått hår - ja tack!
Eloge även till Mackenzie Davis som Grace. Jag gillar henne en hel massa i vad jag sett henne i tidigare, och här slåss hon mot framtidsrobotar med bravur. Rav 9 är för övrigt hyfsat läbbig, och så där robotaktigt nollställd i ansiktet mest hela tiden.
E tyckte att Dani var lite sådär, och att hon framförde sina repliker lite stolpigt, och det kan jag hålla med om. Men så är det är inte meningen att vara en film med underbart skådespeleri - det är en actionrykare. Och som sådan tycker jag att den var väldigt sevärd.

Ack ja-Dagens

Låt: Intromusiken till "The Tudors"
Outfit: Svarta leggings och vit reafyndad t-shirt från H&M. Favoritkoftan från Vila.
Smink: ...
Nagellack: Gula #607 från Depend.
Doft: ...
Klocka: 17:46
Smycke: Ringar
Frukost: Te å macka.
Fika: Te och banan med jordnötssmör.
Middag: Pasta olio e aglio.
Pryl: Pläd.
Motion: ...
Kvällsnöje: Så lite som möjligt.
Att tillägga: Har frusit hela dagen och känner mig hängig. Har mått dåligt a la förkylning lite till och från en dryg månad nu. Skulle hellre vara sjuk "på riktigt" ett tag, och inte gå omkring och känna mig småvissen. Känns som något som inte riktigt bryter ut men samtidigt inte riktigt försvinner. Jobbigt.

Säsongssammanfattning: The Tudors, säsong 3

Som alltid spoilervarning när jag skriver om tv.

Det är ju inte illa pinkat av en säsong med bara åtta avsnitt att hinna avhandla två av Henrik VIII fruar, samt påbörja nummer fem i ordningen. Samt ett och annat huvud som rullar och sådäe. Business as usual, med andra ord.

Bildkälla Amazon

Favoritavsnitt: 3x04 "The death of a queen" Upproret har slagits ner och ledarna straffas, men även anhängarna till upproret straffas hårt. Henry gläds åt Janes graviditet, men förlossningen blir svår.
3x08 "The undoing of Cromwell" Henry tycker inte om Anne och vill ha äktenskapet upplöst. Hans blick faller på den mycket unga Catherine Howard. Cromwell hamnar i onåd hos kungen och möter sitt öde.

Favoritkaraktär: Mnja... Henry kanske.

Favoritpar: Eh.... Inget kanske.

Bäst i säsongen: Skildringen av upproret Pilgrimage of Grace. Det var ju inte helt smärtfritt för folket att religionen gjordes om, och jag gillar hur det skildras här. Även om utgången av det var lite släbbig.

Värst i säsongen: Att de bytte ut skådespelaren för Jane Seymour från Anita Breim i förra säsongen, till Annabella Wallis i den här. För jag gillar inte Annabelle Wallis - jag tycker helt enkelt inte att hon är bra. Så det var ju tur i oturen att Jane Seymour dog halvvägs in i säsongen, samt att hon inte sade så mycket i de avsnitt hon var med.

Övriga kommentarer: Inte den bästa säsongen. Saknar känslan som säsong två gav mig. Hoppas hitta den igen i den fjärde och sista säsongen.

Vad jag läste i oktober

Det känns lite förvånande att jag har lyckats läsa sju böcker under en månad jag inte haft så stor lust att läsa. Har stött på en och annan bok jag hoppades mycket på som gjorde mig besviken, vilket kan ha något med saken att göra.
Böckerna jag läste är dessa, i ordningen uppifrån och ner.

"Makten" av Naomi Alderman. Den här boken gav mig en del dåliga vibbar. Intressant upplägg, men nådde inte målet för mig. Gav den betyget 2/5.

"Circe" av Madeline Miller. Jag hade skyhöga förhoppningar här, som tyvärr inte blev infriade. Gillade sättet den var skriven på mer än berättelsen. Betyg 3/5.

"The raven king" av Maggie Stiefvater. Omläsning av den sista boken i Raven cycle. Kärleken är stor här. 5/5.

"The seven deaths of Evelyn Hardcastle" av Stuart Turton. Rolig idé, sådär framfört. Rörig, fler logiska luckor än en adventskalender. Låsta-rummet-deckare och science fiction fantasy i en salig blandning. Jag gav den betyget 3/5.

"Norra Latin" av Sara Bergmark Elfgren. Spökhistoria med magi som utspelar sig på ett gymnasium bland teaterelever. Flög igenom den. Betyg 4,5/5.

"Kvinnan i svart" av Susan Hill. Ännu en spökberättelse. Inte värst otäck (rekommenderar filmen för mer skräck), men underhållande ändå och vackert skriven på ett sätt som påminner mycket om hur böcker skrevs förr i ti'n. Kort berättelse, som tog mig en halv evighet att läsa. Betyg 3/5.

"Yoga anatomy. Your illustraded guide to postures, movements, and breathing techniques" av Leslie Kaminoff. Änn en månadsläsning jag ångrade efter ett par dagar. Supertråkig faktiskt, och här hade det varit bra med gedigna kunskaper i anatomi innan, så en hade vetat vilka muskler och ben som avsågs i beskrivningarna. Här var illustrationerna det bästa, och de hade jag mycket utbyte av. Betyget blev 2/5. Bilderna höjde betyget, kan vi väl säga.

"Kvinnan i svart" av Susan Hill

Halloween är över för den här gången, och jag spenderade dagen med att läsa ut en spökbok. Så mycket Halloweenstämning det blir i det här huset, och vi slapp dörrknackare så vi har massor av godis kvar. Nom nom.

Bildkälla Goodreads

En julafton blir advokaten Arthur Kipp påmind om sin egen spökhistoria, det som hände honom många år tidigare. Han sätter sig ner och skriver berättelsen om sin tid i den dimmiga kuststaden Crythin Gifford där han ska reda upp dödsboet efter Mrs Drablow, en enstöring som bodde i ett ensligt beläget hus på en ö som bara kan nås när det är ebb, annars är vägen översvämmad av tidvattnet. Arthur beger sig ensam till huset Ell March Manor, men snart börjar märkliga saker hända omkring honom.

Jodå, det här är så klart boken som filmen "The woman in black" är baserad på. En gotisk roman med mörka händelser i botten, men inte alls så otäck som alla blurbs på boken får det att låta som. Faktiskt så blev jag lite besviken av bristen på kalla kårar, söker du sådant är filmen att föredra.
Däremot gillade jag verkligen sättet boken är skriven på. Jag trodde det här var en roman från sekelskiftet 18-1900, men den kom ut så sent som 1983, något som förvånade mig. Stilen känns dock väldigt viktoriansk, och jag blev lite imponerad av att den lyckades hitta tonen från äldre böcker, samtidigt som den är hyfsat modern.
Den var dock svårplacerad i tid. Vid ett tillfälle förekommer ett årtal som är 190... och det här ska utspelas långt efter det, så gissningsvis 20- eller 30-tal. Det förekommer bilar, men samtidigt hästskjuts, så någon sorts brytpunkt däremellan. Skeenden i den känns däremot väldigt mycket som sent 1800-tal, så jag fick lite spunk på att det var så pass otydligt.

Om jag gör en jämförelse med filmen, så tycker jag faktiskt att filmen var den bättre av de två. Läskigare helt enkelt, och berättad på ett sätt som ger kalla kårar. Mycket skiljer sig också åt, kanske till och med det mesta. Namn och platser är som i boken, men det händer betydligt mer spooky saker i filmen än vad det gör i boken. Att kvinnan i svart är ond är det dock ingen tvekan om, vare sig i bokform eller i filmen. Bara på lite olika sätt.

Jag hade alltså hoppats på mer kalla kårar. Jag gillade sättet den var skriven på mer än själva berättelsen, men den var inte dålig för det. Lite medel bara, betyget hamnade på 3/5.

Och kan vi bara ta en liten stund att titta på den vackra bokomslaget. Nästan så den får en extra stjärna bara för det.