Om Romeo och Julia fast ändå inte

"Julia" av Anne Fortier är en sådan där bok som legat så länge i olästa högen att jag inte för mitt liv kan komma ihåg hur den en gång hamnade där. Vad var det som fick mig att lägga den här i kundkorgen en gång i tiden? Jag har ingen aning, men en inte alltför vågad gissning är att jag köpte den för att den heter som en unge jag har fött. Jag gör så ibland nämligen, köper saker för vad de heter. Och sedan blir det tydligen liggande.

När jag väl plockade upp den här boken gick det dock förvånansvärt snabbt att läsa den, för den är en lättläst liten sak. På omslaget kan man läsa att den är "en korsning mellan 'Da Vinci-koden' och 'Shakespeare in love' ", ett påstående jag inte riktigt tycker stämmer in på verkligheten. Visst - man nämner Shakespeares pjäs "Romeo och Julia" fler än några gånger, och här handlar det mycket om den historia som i sin omskrivna form en gång inspirerade till pjäsen. Men att det skulle vara något stort mysterium som ska lösas kanske jag inte riktigt håller med om. Det finns vissa element av skattjakt och dolda ledtrådar, men mest är det här en berättelse om ödesdiger kärlek, makt och begär och viljan att bryta en förbannelse.

Bildkälla AdLibris

När Julie Jacobs ärver nyckeln till ett bankfack i Italien kommer hon en familjehemlighet på spåren. Det verkar som att hon är långväga släkting till Julia från Shakepeares tragedi och att en förbannelse vilar över hennes släkt. Julie följer i sin mammas fotspår och finner ledtrådar som leder henne framåt i sökandet efter sin släkthistoria och den ende som kan hjälpa henne att bryta släktens förbannelse. Men var finns Romeo?

Till vissa delar är det förutsebart, till vissa delar spännande, till vissa delar undrar jag om jag missat poängen. Men hela tiden längtar jag till Italien. Den kanske inte är någon litterär pärla direkt och man klarar sig bra i livet om man inte läser den. Men samtidigt är det en ganska så trevlig bekantskap, så varför inte?
Boken är fylld av tillbakablickar till 1340 när den ursprungliga kärlekshistorien mellan Giulietta och Romeo utspelade sig, och jag tror jag gillade dem bäst faktiskt. Lite för mycket osannolika saker som händer i nutid. Och så blir jag inte riktigt klok på en av karaktärerna. Det kanske låter elakt av mig, men hela relationen mellan Julie och hennes tvillingsyster Janice känns konstig, och jag hade gärna sett att Janice inte hade varit med alls.
Jag velade länge mellan att ge den eller trea eller en fyra i betyg, men har bestämt mig för att lägga mig mellan dessa båda och helt enkelt ge den 3½/5.

De säger att jag dog.
Mitt hjärta stannande och jag slutade andas - i världens ögon var jag verkligen död. En del säger att jag var borta i tre minuter, andra säger fyra; själv börjar jag tro att döden mest är en fråga om tycke och smak.
Eftersom jag är Julia borde jag kanske ha förstått vad som väntade. Men jag ville så gärna tro att det skulle bli annorlunda den här gången. Att den hemska tragedin inte skulle upprepa sig. Den här gången skulle vi vara tillsammans för alltid, Romeo och jag, och aldrig mer skulle mörka århundraden av förvisning och död komma mellan oss och vår kärlek.
Men skalden låter sig inte luras. Så jag dog som jag måste dö när mina repliker tog slut, och föll åter ner i skapelsens brunn.