"En annan" av David Levithan

I slutet av förra året läste jag David Levithans bok "Jag, En" om En som varje morgon vaknar i en ny kropp, och hur hela Ens tillvaro förändras när En förälskar sig i Rhiannon, som är flickvän till en av de kroppar En använder för en dag.
"En annan" är Rhiannons berättelse om samma händelser.

Bildkälla Goodreads

Vill man läsa hur Rhiannon upplever sina möten med En är det först en bra idé att läsa "Jag, En". Jag skulle faktiskt vilja påstå att det är ett måste, frågan är om man skulle ha så värst mycket i utbyte av "En annan" utan "Jag, En" i bagaget.

Jag gillade att få lära känna Rhiannon lite bättre, att få en annan inblick i hur hon tänker kring vissa frågor och delar av sin tillvaro. Särskilt sin relation med Justin, men även så klart hur hon ser på En och hens uppenbarelse - att försöka se bilföraren och inte bara bilen, som hon föreställer sig det.
Det tänks också en hel del mer på attraktion, och hur man tänker inför mötet med nya människor. Rhiannon vet aldrig hur En ser ut nästa gång hon träffar henom. Om En ska vara kille eller tjej, vit eller färgad, smal eller tjock, vacker eller ful eller alldaglig. Och det är inte alltid så enkelt att se förbi förpackningen, får hon erfara.

"En annan" är precis lika lättläst som sin kompisbok, och det var spännande att få följa Rhiannon, hennes möten med En, men också hennes liv utan En i närheten. Boken har ett ganska rejält cliffhanger-slut, så det känns bra att veta att det kommer en ny "En-bok" i serien någon gång under året, vad det verkar.
Jag gav "En annan" betyget 3/5.

∾∾∾

Jag träffar En i bokhandeln igen. Idag är han en lite knubbig indisk tjej. Och jag skäms omedelbart för att jag tänker så, för att det är det jag lägger märke till först. Det är En. Jag är tillsammans med En. Fokusera på föraren, inte bilen.
När vi bestämmer oss för att ta en promenad i parken stirrar jag intensivt på Surita och föreställer mig att hon är en kille.Det är inte särskilt svårt. Om man stirrar tillräckligt länge på någons ansikte är det ganska lätt att föreställa sig att de tillhör de andra könet. Sen slutar jag och undrar varför jag håller på sådär. Jag skulle ju inte stirra på henne och föreställa mig att hon var vit.Det skulle vara sjukt. Men jag vill ändå tänka mig henne som en kille, tänka mig En som en kille därinnanför.
En del av problemet är ord. Det faktum att vi har olika ord för han och hon, honom och henne. Jag har aldrig tänkt på det tidigare, hur splittrande det är. Kanske skulle vi inte hänga upp oss så mycket på den skillnaden om det på engelska fanns ett enda pronomen för oss allihop.
En del av mig vill fråga En om det där, fråga: Är du en han eller en hon? Men jag vet att svaret är att En är både och, och varken eller, och att det inte är Ens fel att det engelska språket inte kan handskas med det.

∾∾∾