"Min fantastiska väninna" av Elena Ferrante

Så har även jag tagit mig an den omtalade Neapelkvartetten av Elena Ferrante. Jag köpte på mig alla fyra böckerna på årets bokrea, och när jag är klar med dem är det tänkt att mamma ska ta över. Så det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång, nu när jag äntligen var klar med mina andra två påbörjade bokserier.

Bildkälla Goodreads

Elena blir en dag uppringd av Lilas son, som undrar om hon vet var mamman är. Lila, Elenas väninna ända sedan bardomen, är nämligen försvunnen. Inte ett spår finns kvar efter henne. Inga kläder, inga personliga tillhörigheter - hon har till och med klippt bort sig själv ur foton. Elena tänker dock inte låta sin väninna falla i glömska så lätt, och bestämmer sig så för att sätta sig ner och skriva ner historien om hennes och Lilas liv.
Bok ett handlar om barndomen och tonåren.

Stundtals är boken lite långsam att läsa. Jag kände mig stundtals sömnig av den. Det betyder inte på något sätt att jag tyckte den var dålig, för den är intressant, men ibland känns det liksom sövande.
Det här kan mycket möjligt vara en memoar, som känslan ger - det är svårt att veta hur mycket som är sant i en bok som är skriven under en pseudonym. Men känslan är verklig, som att bokens berättare, som också heter Elena, mycket väl är författaren själv.

Uppväxten sker i ett fattigt kvarter i Neapel, straxt efter andra världskrigets slut. Elena och Lila blir vänner genom konkurrens om vem som är bäst i klassen, och jag finner deras vänskap lite smått konstlad. Elena går ständigt med på Lilas påhitt, och verkar ha svårt att bryta sig fri, både från Lila och det kvarter hon växer upp i. Vänskapen präglas också av en stor del avund, tycker jag mig kunna ana. Lila är avundsjuk på att Elena får möjlighet att studera vidare, och till en början anstränger hon sig för att bli bättre än Elena i hennes skolämnen.
Lila vill ha en flykt från det invanda livet, präglat av inrutade könsroller och våld och med comorran ständigt lurande i vassen. Hennes chans var att få läsa vidare, men när det inte blev så försöker hon sig på en klassresa genom att tjäna pengar och försöka göra en klassresa uppåt.
Hela tiden ser Elena på och försösker efterlikna, utan att förstå att hon egentligen har fått det Lila helst vill ha - en utbildning som en väg att komma bort.
De båda väninnornas liv kommer ta vitt skilda  vägar, och det ska bli intressant att följa dem på deras vidare resa genom livet.

Lite sövande tempo alltså. Jag trodde det skulle vara en bok att flyga igenom, men jag orkade ofta inte läsa mer än några kapitel innan ögonlocken började kippa. Jag vet inte varför det är så, för samtidigt så tycker jag att "Min fantastiska väninna" är en mycket intressant bok, som jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på ganska ofta. Det kan vara så att orden känns lite viktigare i den här boken än i vissa andra jag har läst på senare tid, de väger lite tyngre.
Slutet var riktigt abrupt, och hade jag inte vetat att det finns tre böcker till, så hade jag kanske till och med blivit lite sur över det. Det känns liksom rumphugget, som att det klipptes av mitt i en stegring till något som ska hända, kanske till och med något avgörande. Jag får känslan av att alla böckerna skrevs som ett enda superlångt manus, som sedan delades upp i fyra olika böcker, och det var här ett kapitel slutade, helt enkelt. Så jag blir sugen på att kasta mig över del två på en gång, men eftersom jag nästan aldrig läser serier så, för då har jag en tendens att tröttna och aldrig avsluta, så får den vänta minst en bok innan jag beger mig till Italien igen.

Mitt betyg på "Min fantastiska väninna" blev 3/5. Det kanske inte är en bladvändare, men den är ändå mycket intressant.