Om jag ska vara riktigt ärlig så läste jag ut "Steglitsan" i september. Jag kommer dock räkna den som en augustibok, för jag hade hunnit läsa ut den i augusti om inte... Trots allt läste jag allt utom de sista sisådär 50 sidorna i en bok på 784 sidor i augusti, så jag tycker inte jag fuskar så alldeles jättemycket.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Theo Decker överlever bombattentatet som tar hans mammas liv. Då hans pappa övergivit familjen flyttar han in hos en vän och dennes familj. Genom åren försöker han finna en ny mening med livet och han dras ständigt till en målning av en liten fågel, en målning som drar in honom i de kriminella konstkretsarna.
Donna Tartt ger ut sina böcker sällan, och har vad jag vet bara kommit ut med de tre böcker jag har läst i år; "Den lille vännen", "Den hemliga historien" och så denna - Pulitzerprisbelönade "Steglitsan". Eftersom jag har läst alla tre det här året så är det lite självklart att jag jämför dem. De är alla rätt så omfångsrika rent textmässigt. Jag tänker Dickens, utan att för den dels skull ha läst så mycket Dickens, och tydligen är det så att just "Steglitsan" har jämförts med Dickens med sina teman om föräldralösa barn, sociala skillnader och en viss återanvändning av namn och teman. Skulle jag säkert se om jag läst mer Dickens som sagt. Men det jag tänker mest på i den jämförelsen är att det är så många ord. Vissa passager känns som att de finns där enkom för att fylla upp sidor, och det händer att hon upprepar sig och säger samma sak mer än en gång fast vid olika skeenden i Theos liv.
Hon kan skriva. Hon kan ge liv åt miljöer och karaktärer och så sakteliga föra historien framåt, men ibland tar det så hiskeligt lång tid på så omständliga vägar att jag tröttnar på att läsa om det. Och det är kanske lite synd på en så pass intressant berättelse - egentligen. Jag blir bara lite trött på att se Theo liksom utanför sitt eget liv, hur han bara följer med och gör vad folk säger åt honom. Det enda han verkar ha kontroll över är sitt eget missbruk, och hur pass mycket kontroll kan en person ha över ett missbruk egentligen? Jag kan bara komma på en enda karaktär i "Steglitsan" som jag finner sympatisk (utom den på vissa sätt helgonförklarade mamman) och det är Hobie. Alla andra känns som att de har någon sorts agenda av mer eller mindre tvivelaktigt slag.
Jag ser även det som något av ett tema i Donna Tartts böcker, hur hennes karaktärer hamnar i någon sorts spiral som drar dem neråt. Ett fel fattat beslut leder till fördärv, kanske inte alltid för vår huvudkaraktär, men absolut för de som kommer i deras väg.
Dessutom var det, av helt personliga skäl, väldigt jobbigt att just nu läsa en bok som centrerade sig så pass mycket kring död. Särskilt en (eller flera) döda föräldrar. Men det är ju jag det, det anade ju inte jag när jag började läsa boken att jag skulle förlora min pappa mitt i läsningen.
Jag hade mycket jag tyckte om med "Steglitsan" men stundtals var den lite väl lång och tråkig. Jag gav den ändå betyget 3,5/5.
Vill du läsa bara en av hennes böcker rekommenderar jag "Den hemliga historien".
