Säsongssammanfattning: What we do in the shadows, säsong 1

Som alltid spoilervarning när det handlar om tv.

En av de stora filmbehållningarna för mig förra året var "What we do in the shadows", en mockumentär från Nya Zeeland där vi fick följa ett gäng vampyrer. Filmen blev en lågmäld succé, och banade även väg för skaparen Taika Waititi att ta sin rättmätiga plats i regissörsstolen (bland annat "Thor: Ragnarök"). 

När någonting som inte är gjort i USA från början blir en succé, så vill gärna de däringa amerikanerna ha ett finger med i honungskakan. Så även denna gång, då filmen gjordes om till en tv-serie, som nu utspelar sig på Staten Island i New York. Den här gången får vi följa vampyrerna Nandor, Lazlo och Nadja, samt energivampyren Colin Robinson och Nandors tjänare Guillermo som inget hellre vill än att få bli vampyr han med.

Bildkälla 

Favoritavsnitt: Vi såg den här säsongen i en hyfsat rasslande takt. Det är en sit-com och avsnitten är dryga 20 minuter långa, så det går ju fort. Möjligen att jag skrattade lite extra mycket åt 1x06 "Baron's night out" när Baronen tar med sig gänget ut för en natt på stan, men alla avsnitt var mer eller mindre roliga.

Favoritkaraktär: Gillar Guillermo väldigt mycket, och hans härskare Nandor.

Favoritpar: Nadja och hennes reinkarnerade älskare Gregor/Jeff. På grund av skrattade.

Bäst i säsongen: Att de fick med så många skådespelare som en gång spelar vampyrer i andra sammanhang, att spela vampyrer igen i avsnittet "The trial". Tilda Swinton, Evan Rachel Wood, Taika Waititi och Wesley Snipes på ett hörn.

Värst i säsongen: Hm. Ingenting?

Övriga kommentarer: Det krävs kanske en viss sots humor för att se det här. Det är mycket blod, under-bältet-humor och sjuka skämt. Men framför allt är det en kul serie om att se ett gäng vampyrer försöka leva i symbios med sin mat.

"Min historia" av Michelle Obama

Innan den där conflakesfärgade katastrofen till människa flyttade in i ett visst vitt hus (byggt av slavar) i Washington, bodde det en annan familj där. En historisk familj, i det att de var de första afro-amerikanska att bo där. Så klart talar jag om Barack Obama som valdes till USAs president och satt sina två ämbetsperioder, och nu får se allt han kämpade för raseras av den där orangea demonen.

Boken jag precis har läst är dock skriven av hans fru, Michelle Obama, och då hon faktiskt inte är vidare värst intresserad av politik så handlar hennes memoarer väldigt lite om just det. Det här är i stället en berättelse om hennes liv - från uppväxten i Chicagos Southside till flytten ut ur Vita Huset.

Bildkälla Goodreads

Självklart är det intressant att läsa en bok skriven av en afroamerikan just nu när ungefär hela världen visar sitt stöd till Black Lives Matter-rörelsen i USA. Allt var såklart inte rosenrött under Obamas ämbetstid, men det är svårt att få en bättring när en ständigt blir nedröstad i kongressen (jävla republikaner). Det handlar dock väldigt lite om vad Barack Obama gjorde (eller inte gjorde) under sin tid i Vita Huset, utan mer om Michelles arbete med att främja barns hälsa. Faktiskt så handlar bara bokens sista del om tiden när Barack Obama var president, utan boken handlat mest om Michelle själv, så klart - det är ju hennes memoarer, och hur hon hamnade där hon gjorde - i hela världens strålkastarsken.

Från ganska enkla förhållanden i Chicago, men en MS-sjuk pappa, en beskyddande bror och en mamma som kämpade för hennes möjlighet att få en bättre utbildning. Till collegetiden på Princeton och Harvard, vidare till en ansedd juristfirma där hon blev ombedd att ta hand om en ny praktikant - Barack Obama.

Hur känslor växte fram mellan dem, hur de med viss svårighet bildade familj, Baracks strävan efter att göra en skillnad politiskt, medan Michelle försökte få pusslet att gå ihop med en man som ofta var hemifrån, ett ansvarsfullt arbete och två små döttrar. Och så vidare.

Och visst är det intressant att följa Michelle på hennes klassresa. Men det blir ibland också ganska tråkigt. Inte för att jag egentligen hade trott att hon skulle skriva mer om politiken i Vita Huset (men hon ger DT en och annan känga) men jag hade kanske hoppats på en lite större inblick i livet som politikerhustru. Som det känns just nu blev det lite "och sen så" över det hela.

Jag gillade att hon drog paralleller mellan sin uppväxt och sitt vuxenliv, och att hon var så pass öppenhjärtig om de svårigheter hon hade på vägen dit där hon är idag. Men ibland fick jag känslan av att hon nästan skyndade förbi partier som hade varit intressanta att fördjupa sig i. Som svårigheterna att få barn. Det faktum att hon och hennes man gått i parterapi. Det att det kanske inte alltid är så kul att vara presidenthustru och få allt en gör synat i sömmarna.

Jag fann boken vara ganska trögläst, och det var på vippen att jag bröt in med något annat bara för att liva upp stämningen lite. Men eftersom jag är ganska envis när jag läser, så tog jag mig ändå igenom den. Inte snabbt, men det gick.

Mitt betyg på "Min historia" av Michelle Obama blev 3/5.

FredagsFilmen: Ad Astra

Förra veckan hade vi filmmys i soffan och streamade filmen "Ad Astra". Ad astra är latin för mot stjärnorna, och det är där vi befinner oss i denna film, samt att det i allra högsta grad är en Brad Pitt-film, han är med i i stort sett varenda ruta.

Bildkälla Pinterest

Roy McBride är astronaut, precis som sin legendariska pappa som försvann med sin besättning på en expedition i utkanterna av vårt solsystem. 30 år senare får Roy ett topphemligt uppdrag som för ut honom i en ogästvänlig rymd, allt för att få reda på sanningen om sin pappas expedition och för att rädda Jorden från en möjlig katastrof.

Det var väl en helt okej film. Kanske lite för lång och kanske att en eller ett par saker för mycket går fel. För den här filmen verkar ha det som någon sorts motto - kan det gå åt fanders så gör det det. Det gör å andra sidan filmen mer actionladdad än att bara se Brad Pitt resa genom rymden i sakta mak, men det blir även lite av "inte nu igen".

Filmen känns som en mix av "2001", "Gravity" och en liten släng av "Event horizon". Den är bitvis ganska förutsebar, lite äcklig emellanåt. Snyggt foto, fina effekter och fint lågmält skådespeleri gör den här filmen ändå tittvärd. Jag må kanske inte tycka att Brad Pitt är så värst supersnygg som många andra i min generation tycker, men jag är på det fullkomligt klara med att han är en utmärkt skådespelare. Här får han verkligen visa det.

"Ad Astra" finns att streama på Viaplay.

Tomma i maj och juni

Ännu ett av de inlägg jag hade planerat att lägga upp när jag hamnade på sjukhus, var tomförpackningarna för maj. Nu var de inte värst många, och har inte blivit så värst många fler hittills i juni heller. Men eftersom jag inte direkt har något som håller på att ge med sig så kan jag lika gärna lägga upp det här inlägget nu. Fyra grejer har jag tömt, alla hamnar i plaståtervinningen.

Apotek Hjärtat. Mild duscholja. Oparfymerad.

En favorit att tvätta mig med. Har en annan i duschen just nu, dock.

Betyg 5/5

Ica. Ekologiskt certifierad rengöringsmousse ansikte. Oparfymerad.

Så pass mycket favorit att jag så klart redan har börjat använda en ny.

Betyg 5/5

Waterclouds. Repair leave-in condtioner.

Jag vann den här i en bloggutlottning för en massa år sedan. Jag har aldrig riktigt gillat den dåden dels varit svårfördelad (hala badrumsgolv blev det), dels mest kändes flottig och dels inte luktade så värst gott enligt min näsa. Hittade denna långt in i badrumsskåpet med en liten slatt kvar som jag har kastat bort. För nej.

Betyg 1/5

Burt's bees. Beeswax lip balm with vitamin E & peppermint.

Min storfavorit. Har den här bredvid sängen och har så klart en ny där i detta nu.

Betyg 5/5

Om någon undrade - örngottet med stjärnbildsmönster kommer från H&M Home. 

Plejaderna om "Ordbrodösen" av Anna Arvidsson

I söndags vågade jag mig ut ur huset för att ta mig hem till en annan veranda än min egen och vara med i den allra senaste Plejadträffen. Vi mumsade på tårta, drack massa te och av en eller annan anledning pratade vi mycket om skador i allmänhet och brutna ben i synnerhet. Och så bok så klart.

Bildkälla Goodreads

Alba bor i en liten bruksort i Värmland med sina morföräldrar. I hennes släkt blir kvinnorna ordbrodöser när de fyller 18 år, en förmåga att med sina skrivna ord kunna styra människors handlingar. Inträdesprovet ska vara en ritual snarare än ett prov, och alla förväntar sig att även Alba ska genomgå provet utan problem. När så inte sker skickas Alba snart bort till avlägsna släktingar i Stockholm. Där börjar hon själv forska i vad som kan ha hindrat henne från att få sin kraft. Samtidigt som Alba närmar sig sanningen finns det även någon annan som gör det, någon som inte drar sig för att ta till drastiska metoder för att få igenom sin vilja.

"Ordbrodösen" gick snabbt att läsa, det var inga svårigheter alls. Boken har fina miljöbeskrivningar och karaktärerna känna bra utmejslade, språket känns levande. Men. 

Det är en ungdomsbok, och det känns den som också. Till och med tyckte vi att om det inte hade varit för visst hångel så skulle den här mycket väl platsa redan på mellanstadiet. Vi saknade ett djup i boken, som att den var rädd för att verkligen hantera svåra frågor. Ett litet tag verkade det som att boken skulle kunna få handla om de sektlika förhållanden som Alba levt i, hur hon upplevde det när hon kom ifrån Värmland. Då hade det här kunnat bli en tankvärd och lite djupare bok. I stället blev det någon sorts ungdomsdeckare och en katt-och-råtta-lek med en ondskefull karaktär.

Själva magin, ordbroderiet, gav jag inte mycket för. Jag tyckte den kändes tillkrånglad och svårbegriplig. Jag blev liksom inte klok på hur det var meningen att det skulle hänga ihop. När fungerade det och när gjorde det inte det? Och är inte Alba lite väl duktig på att läsa redan som femåring? Och hur skulle en sådan magi fungera för en dyslektiker? Eller en analfabet? Och rent historiskt - på den tid då nästan ingen kunde läsa överhuvudtaget? Ändå har ordbrodöser "alltid" funnits. Jag köpte inte riktigt det.

Vi hade svårt att sätta fingret på exakt vad det var som vi inte tyckte så mycket om med "Ordbrodösen". Var det tempot, magin i sig, vändningarna den tog eller en kombination av massor av olika saker? För ingen av oss tycket värst mycket om den här boken. Vissa delar av den bra och det var bitvis spännande, men som en helhet fungerade det inte för oss.

Betygen hamade alla mellan 2,5 och 2,75 av 5, vilket ledde till ett medelbetyg på 2,6/5. Mitt betyg var 2,5/5.

Däremot fullkomligt älskar jag omslaget. Särskilt att det är en reservoarpenna på bokryggen. Kan ju behövas så jag hittar boken i hyllan eftersom det var på den här boken (också) som guldtexten slets av. Just guld har en tendens att skavas av när jag håller i boken, har jag märkt. Ytterst irriterande.