"The Scorpio races" av Maggie Stiefvater

It is the first day of November and so, today, someone will die.

Den som gissar att jag valde att vänta till just första november med att börja läsa om "The Scorpio races", bara för att kunna läsa den raden just på den dagen, gissar alldeles rätt. Att boken till allra största delen utspelar sig i oktober är en helt annan femma.

Bildkälla Goodreads

På den lilla ön Thisby någonstans i Atlanten kretsar livet främst kring den årliga kapprittstävlingen Scorpio races. När havet börjar bli kallare och strömmarna vänder upp mot ön dyker de upp, vattenhästarna. De som fångas in och rids i en bana kring ön. En ofta blodig kappritt då vattenhästarna vill tillbaka till havet, och gärna ta sin ryttare med sig.
Puck behöver vinna årets tävling för pengarnas skull. Hon ställer upp i tävlingen, men möter stort motstånd både på grund av sitt val av häst och för att hon är den första kvinnan någonsin.
Sean Kendrick har vunnit tävlingen fyra gånger tidigare. Han räknas som en av de främsta kännarna gällande vattenhästarna och är en av favoriterna även det här året. 
Men vägen till startfållan är lång, och mycket kan hända innan tävlingsdagen kommer. Alla kommer inte att överleva.

Det här var alltså en omläsning för mig. Jag läste "The Scorpio races" för första gången för något mer än tre år sedan. Redan då älskade jag den och kärleken består. Maggie Stiefvater har seglat upp som en av mina favoritförfattare de senaste åren. Jag tilltalas starkt av hennes sätt att skriva på, och jag tycker ofta att hennes språk är poetiskt. Hon skriver så tilltalande att jag ofta drömmer mig bort till hennes miljöer, så i det här fallet känner jag nästan saltdoften och de kalla regnen på den fiktiva ön Thisby. Den känns som en plats jag skulle kunna besöka. Och det kan jag - om jag läser om boken.  
Maggie Stiefvater bygger ofta sina böcker på mytologi och legender och kring dessa bygger hon upp en egen värld av magisk realism som verkligen tilltalar mig. Jag glömmer nästan bort att cappail uische, vattenhästar, inte finns på riktigt. De är ett så naturligt inslag i den här boken att jag hänger på av bara farten.

Mitt betyg på "The Scorpio races" fick vara kvar som det var, 5/5.
En av mina favoritböcker. Dessutom en bra bok att läsa om du är nyfiken på Maggie Stiefvater, men inte känner för att börja med någon av hennes serier. 

FredagsFilmen: Jojo Rabbit

Oktobers bästa film för mig blev "Jojo Rabbit". Jag hade länge sett fram emot att se den och hade vissa planer på att se den på bio. Hur det gick med det vet vi ju vid det här laget. Filmen har fått ganska stor hype, och jag föll in i den hypen och trodde så klart att även jag skulle älska "JojoRabbit" med hull och hår.

Bildkälla FandangoNOW

Unge Jojo är stolt medlem i Hitler Jugend och har dessutom en låtsaskompis i form av just Adolf Hitler. Hela hans tillvaro ställs alltså på sin spets när han upptäcker att hans mamma gömmer en ung judisk flicka på vinden i deras hem och Jojo börjar ifrågasätta det han trott på. 

Den här filmen är en satir, men med ett stort allvar i botten. Vissa scener är jätteroliga, särskilt när Taika Waititi dyker upp som Adolf Hitler, men det finns också andra scener som är hjärtskärande och stundtals är det även ganska spännande. 
Det är många kända ansikten med i filmen, som Scarlett Johanson som Jojos mamma och Sam Rockwell som kapten Klenzendorf - en stridstrött kapten som möjligen börjat ifrågasätta vad kriget egentligen går ut på. 
Det är alltså en film att både roas och oroas av. Men älskade jag den? Den blev ju trots allt oktobers favorit? Och jo, visst tyckte jag mycket om den. Den var tänkvärd och gav upphov till diskussioner om alla möjliga ämnen här hemma. Men älskade? Nej. Den var helt enkelt inte riktigt så fantastisk som hypen fått mig att tro. Ganska förutsebar mellan varven, och jag hade möjligen blivit spoilad på en och annan grej som jag gissar tog något från upplevelsen.

Klart sevärd dock. Finns bland annat på Viaplay.

Oktobers bokhög

Jag har gjort många omläsningar de senaste månaderna, och det beror på flera olika saker. Dels hamnade jag i en något nostalgisk sinnesstämning efter pappas död och jag har upplevt en viss trygghet i att läsa om böcker från förr, särskilt min barndoms favoriter från den tid jag verkligen drabbades av läslust. Dels har jag haft en tynande tbr-hög med nya böcker den senaste tiden. Just nu ligger endast två böcker där (varav en är läsning för Plejaderna), fast jag har ett paket med böcker att hämta ut på utlämningsstället. Så jag gissar att de närmaste månaderna kommer visa upp fler nya böcker. Nya för mig alltså.

I oktober hann jag läsa 9 böcker. Om jag ska klara av att läsa 100 böcker i år behöver jag läsa 9 böcker i månaden resten av året. Känns ju som något som inte är omöjligt i dagsläget. Mitt län har dessutom fått skärpta restriktioner de närmaste tre veckorna (åtminstone) så min yogaveksamhet hamnade lite på is där, så jag antar att jag kommer ha tid att läsa ännu mer nu när jag inte kommer jobba med det. Heller. 
Oktobers böcker ser ut som följer, med först utlästa bok överst precis som vanligt.

"1Q84: första boken" av Haruki Murakami är en boktrilogi jag tipsades om. Jaghade av någon anledning fått för mig att den skulle vara svårläst, men det är den inte. Inte värre än andra Murakami-böcker i varje fall. Betyget blev 4/5.

"Madicken" och "Madicken och Junibackens Pims" av Astrid Lindgren tillhör mina favoriter av Astrid Lindgrens böcker. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om Madicken och det här var en nostalgitripp utan dess like. Betygen på båda böckerna blev 4/5.

"A god in ruins" av Kate Atkinson blev en stor besvikelse. Trögläst som blev spännande men med ett slut som helt förstörde min läsupplevelse. Att jag dessutom fick hem en bok med ett annat omslag än det jag trodde jag beställde, så att det inte matchade kompisboken "Life after life" (som jag tyckte mycket om) gjorde besvikelsen total. Betyget blev 2/5, och att det blev 2 och inte 1 beror på de där delarna som var spännande.

"Stål" av Silvia Avallone är senaste boken att läsas av Plejaderna. En stundtals ganska jobbig bok, där jag ofta hade svårt för vissa av bokens teman. Men boken satt kvar långt efteråt. Jag hade svårt att sätta betyg på den här boken, för jag både tyckte om den och inte tyckte om den samtidigt. Den är dock väldigt välskriven. Till sist landade jag på 3/5. Plejadernas medelbetyg blev 3,5/5.

"The haunting of Hill House" av Shirley Jackson läste jag om för att det tydligen hör till att konsumera läskigheter i oktober. Samt att jag tycker mycket om den. Jag lät den behålla sitt betyg från förr, 4/5, men funderade på att höja det. Kanske vid nästa omläsning.

"Tordyveln flyger i skymningen" av Maria Gripe kan kanske också räknas in bland läskigheter. Jag gissar att det här var en omläsning, men jag är inte säker för jag kände inte igen mycket. Hade saker jag fick fnatt på, men Maria Gripes magiska realism har alltid något visst. Betyget blev 3/5.

"1Q84: andra boken" av Haruki Murakami är så klart den andra boken i trilogin. Min ursprungsplan var att läsa en bok i månaden året ut, men som synes kunde jag inte hålla mig. Även den här andra delen fick betyget 4/5, fastän jag tycker att Murakami är rätt så dålig på att skriva om sex.

"Cloud Atlas" av David Mitchell är en av mina favoritböcker och det här var tredje gången jag läste den. Den här gången valde jag att läsa de 6 olika berättelserna var för sig, och jag fick stor behållning av den även på det sättet. Betyget fick den självklart behålla, 5/5. Också månadens favoritbok, i sällskap med "1Q84"-böckerna.

"Cloud Atlas" av David Mitchell

Det har tydligen blivit en grej för mig, att läsa "Cloud Atlas" när det är jämna år. Jag har tänkt läsa om boken sedan i våras, men det var alltså först nu det blev av. 
Den här tredje gången jag läste boken valde jag dock att busa till det lite. Jag läste den nämligen inte från pärm till pärm, utan valde att läsa varje berättelse för sig. "Cloud Atlas" är nämligen uppbyggd som 6 olika berättelser, men de ligger inte i boken som noveller, utan delas upp ungefär halvvägs - alla utom den i mitten, som är den sista kronologiskt sett.
Varje berättelse utspelar sig i sin egen tid, från 1850-talet till in en en avlägsen framtid. De har olika berättare och tillhör olika genres. Jag ville alltså veta om boken skulle funka även som en novellsamling, och så här tredje gången i handen så gjorde den det. Jag upptäckte massor som jag förut inte sett eller inte fäst mig vid, och vissa saker tydliggjordes ännu mer för mig den här gången. Så pass att jag funderar på att läsa novellerna i fallande ordning vid nästa omläsning, för en sådan kommer det bli.

Bildkälla Goodreads

The Pacific journey of Adam Ewing är bokens inledande och avslutande berättelse. Alltså den jag läste först den här gången. Om en man som till skepps tar sig hem till San Fransisco efter att ha varit i Australien på uppdrag. Han skaffar sig vänner på resan. Alla har dock inte gott uppsåt. Något som gör att Adam Ewing ändrar livsuppfattning på resan, och bestämmer sig för att ge sitt liv en annan riktning.

Letters from Zedelghem är en samling brev som skrivs av kompositören Robert Frobisher till hans vän Sixsmith. Frobisher har fordringsägare efter sig, och på impuls flyr han från London till Belgien och lyckas få position som medhjälpare till den berömde kompositören Vyvyan Ayers. Under sin tid på slotter Zedelghem finner Frobisher en bok skriven av Adam Ewing om hans resa över Stilla havet.

Half-lives - The first Luisa Rey mystery handlar om journalisten Luisa som under ett stömavbrott fastnar i en hiss med en åldrande Rufus Sixsmith. De formar en snabb vänskap, och Sixsmith leder in Luisa på ett scoop om kraftverket på Swannekke. Luisa får även möjlighet att läsa breven Frobisher en gång skrev till sin vän Sismith.

The ghastly ordeal of Timothy Cavendish är berättelsen som bokförläggaren med samma namn. Han hamnar i ekonomiska svårigheter och med hjälp av sin bror går han under jorden på ett avlägset hotell. Det enda läsvärda han får med sig i flykten är manuset till en bok om Luisa Rey. Hotellet visar sig dock vara ett ålderdomshem som hans bror lurat in honom på, och nu börjar striden för att ta sig därifrån.

An orison of Somni~451 utspelar sig i vår framtid, i en värld som består av riktiga människor och av skapade fabrikat - en sorts kloner vars liv går ut på att arbeta för människorna. Ett sådant fabrikat är Sonmi~451 som nått medvetande med hjälp av en sorts motståndsrörelse. Under sin tid i frihet ser hon en gammal (och olaglig) film om en viss Timothy Cavendish.

Sloosha's crossin' an' ev'rythin' after är bokens avslutande berättelse kronologiskt sett, eller den i mitten om en läser boken som den är skriven, alltså den enda som inte delas upp i olika delar. Nu befinner vi oss mycket långt in i framtiden, hos ett folk vars gud heter Somni. Här berättar Zachary om sitt liv och vad som hände när den utomstående Meronym bodde hos hans familj.

Sir Sean Connery

90 år hann han bli, Sir Thomas Sean Connery. Skotten som kom från fattiga omständigheter i Edinburgh, och sedan blev känd som den förste, och i mångas ögon den bäste, James Bond. Och möjligen är det som just James Bond han kommer bli mest ihågkommen, tveklöst är ju att han gav denne gentlemannaspion en viss karaktär, och alla följande tolkningar av rollen jämförs alltid med Sean Connerys tolkning. Att han så småningom skulle  uppleva att bli synonym med Bond som ... ganska trist, om vi ska vara snälla, är en helt annan femma.
Och han var ju så mycket mer än bara en mästerspion som sippade Martinis och räddade fagra flickor ur ondskans klor. Han var en utmärkt skådespelare med ett brett register. Allt från actionfilmer, till drama till komedier. 

Sir Thomas Sean Connery, 25/8 1930 - 31/10 2020
Bildkälla From Sweden with love

Som Bond-fan ligger det såklart nära till hands även för mig att tänka på honom främst som James Bond. Men jag minns honom även i "Highlander", "The man who would be king", "Rosens namn", "De omotbara" - som han blev Oscarsbelönad för, "The Rock", "Sex lektioner i kärlek" (Playing by heart) och ej att förglömma - en underbar pappa till självaste Indiana Jones i "Indiana Jones och det sista korståget".

Sean Connery gick officiellt i pension 2006 och efter det gjorde han bara några sporadiska skådespelarjobb, främst som röstskådespelare. Han sista stora roll var 2003 i filmen "The League", som floppade ganska rejält. Så kan det gå.