I min garderob

Idag är det en av de stora tvättdagarna i det här huset. Eller, det hade varit det om vi inte hade blivit klara med tvätten redan. Ibland går det snabbare än andra gånger, att tvätta, hänga, torka, vika, lägga undan alla kläder, handdukar, lakan, trasor och andra textilier. Vi har för övrigt ingen torktumlare, utan all tvätt lufttorkas. Det vi förlorar i tid vinner vi på när elräkningen kommer. Så det beror lite på hur mycket tvätt vi har hur lång tid det tar att ta hand om veckotvätten. För sortera och köra igång stora tvättdagen - det sker på söndagar. 

När all tvätt sedan är vikt (oftast av mig om jag inte får hjälp) så stoppas den in i sin respektive garderob för att användas en annan dag. Och min garderob ser ut ungefär såhär. 

Jag höst/vinterväxlade min garderob för några veckor sedan, så alla tjusiga sommarklänningar och fladdriga byxor med korta ben, shorts och andra sommarplagg plockades undan för den kallare årstidens skull. Till och med pyjamasshortsen lades undan för att ge plats för varma pyjamasar. 
Jag har gjort den här växlingen mellan årstiderna i garderoben några år nu, och det är också ett utmärkt tillfälle att rensa ur garderoben och hitta eventuella luckor. Som att jag visst behöver fler långbyxor... Jag gör som många tipsat om förut - vänder kroken på galgen åt "fel" håll, för att sedan vända den rätt när plagget använts och hängs tillbaka in i garderoben. (Jag gör samma sak med mina vikta kläder. Vänder dem upponer och vänder dem rätt när de kommer tillbaka in i garderoben igen.) Plagg som fortfarande hänger på felvända galgar när det är dags att skifta om använder jag alltså tydligen inte, och de läggas undan för att begrundas en annan dag - eller så skänks de direkt.
Jag försöker att inte köpa så mycket kläder, men ibland blir så klart frestelsen för stor. Särskilt försöker jag att inte köpa så mycket fast fashion, för det vet vi ju alla vid det här laget hur dåligt det är för klimatet. Fast det är ju svårt att låta bli H&M, det är det. Och jag använder ofta mina plagg därifrån tills de är väldigt slitna. Gissningsvis är 80% av min garderob fast fashion från början, men mycket har jag haft i flera år och använder ofta.
Tvättar gör jag när plaggen är skitiga. Om jag spillt på dem eller smutsat ner dem på andra vis. Eller om de börjar bli ofräscha. Underkläder och strumpor byts så klart varje dag, men en tröja jag använt en gång kan med fördel bara vädras ur innan den hängs tillbaka i garderoben. Ibland med en pust textilspray som uppfräschning också.
Jag försöker tänka på att min garderob ska bli hållbar. Att laga om det går, och inte bara ersätta med nytt. Vädra, skifta. Hitta kläder som går att kombinera med varandra. Bara köpa sådant jag vet jag trivs i att bära. Inte följa modeväxlingar, utan hitta de plagg som känns som mina. Och har fickor. Jag har en ganska neutral färgskala, med mycket svart, sand, vitt, mörkt marinblått och pudrigt rosa. Ibland hittar knalliga färger, gärna rött, in också. Mönster hittas inte lika ofta som förr bland mina kläder, men jag är fortsatt svag för ränder, prickar och blommor. Sommarkläderna är lite mer mönstrade än vinterkläderna, men det beror så klart på att det är himla fint med blommiga sommarklänningar. De som just nu ligger undanpackade och väntar på att det ska bli varmt igen. Om ett halvår eller så. Fram till dess är det tjocka tröjor och ulliga sockor som gäller.

Sett på tv: Sense 8, säsong 1

Jag känner mig som sist på bollen när det gäller "Sense 8". Serien har funnits på Netflix sedan 2015, gubevars, och jag kommer mig för först nu. Jag såg några avsnitt tillsammans med älskade maken då det begav sig, men på den tiden hade vi dålig tillgång till Netflix, så det blev inte mer än just några avsnitt. Nu är Netflix-åtkomsten bättre, och jag har äntligen tagit mig tid till den här serien. Ett beslut jag inte ångrar ett endaste litet dugg.

Bildkälla Walmart

Åtta personer, på åtta olika platser i världen, med åtta olika personligheter, erfarenheter, yrken, social status och problem. En dag ser de samma syn, det är då de föds på nytt, nu som sensater. De är sammanlänkande känslomässigt och mentalt, och delar varandras upplevelser och kan hjälpa varandra över tid och rum. De är en skilda, med de är också ett "vi".
De åtta jagas dock av en organisation ledda av Viskaren, en sensat som bytt sida och nu kämpar för att neutralisera alla sensater.

Jag älskar det här! En mix av science fiction och äventyr, blandat med mänskliga dilemman och problem som kan uppstå även utan att vara en sansat. Som kärleksbekymmer, familjeproblem, försök att ta sig ur en svår situation, att komma tillrätta med sin sexualitet, att bli bekväm i sin egen kropp, att bli lyssnad på och sedd för den en är.
Alla rollerna är fantastiskt tecknade, och jag tycker så mycket om den allihop. Det är härligt att se hur de kliver in och hjälper varandra när det behövs. Om en av dem är i fara, så kommer de andra till undsättning. Styrkan i det!
Jag sitter flera gånger och pratar med de olika karaktärerna, hejar på dem och talar om för dem vem de behöver hjälp av. Allt från Suns förmåga att kicka röv med den störste av skurkar, till Capheus stora hjärta och alltid välriktade råd. 
Det ska bli spännande att se vad som händer alla i nästa säsong, som också är den sista. Jag har dock ganska mycket inplanerat de närmsta veckorna, så jag kommer nog inte börja titta på den förrän i november. Om jag kan hålla mig så länge.

Plejaderna om "Mio, min Mio" av Astrid Lindgren

För mig var det inte jättelängesedan  jag senast läste "Mio, min Mio" av Astrid Lindgren. Det var nästan exakt två år sedan sist, så när den valdes som bok för Plejaderna bestämde jag mig för att till största delen lyssna på den. Astrid Lindgrens egen inläsning av boken finns att lyssna på på Spotify.
Häromdagen bar det alltså iväg ut på landet, där vi blev hälsade välkomna av en av världens gulligaste hundar, och hans matte så klart. Hon hade dukat upp massor av te, och en smarrig chokladkolapaj. Massor av prat om ditten och datten, högt och lågt, allvar och bus, skratt och tårar. Och så bok.

Bildkälla Goodreads

Bo Vilhelm Olson är ett barnhemsbarn som bor hos tant Edla och farbror Sixten. Egentligen ville de ha en flicka, och Bo känner att han mest av allt är i vägen. Hans kompis Benka och dennes relation till föräldrarna ser Bo på med viss avund.
En kväll blir Bo skickad att köpa skorpor, men han kommer aldrig fram till bageriet. Istället hittar han en magisk ande i en flaska, som fått i uppdrag att föra Bo till Landet i fjärran, där hans Fader Konungen väntar på honom. Här börjar Bos liv på riktigt, eller Mio som han egentligen visar sig heta. Han får det drömliv han alltid önskat sig, med en far som älskar honom och alltid har tid för honom, vänner Jum Jum, hästen Miramis och alla äventyr som Landet i fjärran kan bjuda på. 
Men även den vackraste saga har ett mörkt stråk i sig. För i Landet Utanför härskar mörkret och den onde riddar Kato. Och det är Mio som är förutspådd att strida mot riddar Kato.

Eftersom det här är en bok skriven som en barnbok, så gick den fort att läsa. Vi funderade på läsålder för den här, och kom fram till att den nog främst passar för barn från 8-9 år och uppåt. Vissa delar i den kan vara skrämmande, som en av oss deltagare kom ihåg från när hon prenterades för boken i 6-årsåldern. Jag och en till hade läst den första gången i just 9-årsåldern, och både hon jag hade älskat den redan då och läst den om och om igen. För mig är Astrid Lindgrens berättelser STOR nostalgi.
Hon kunde konsten att skriva böcker med många lager. En ser olika saker o texten beroende på hur gammal en är och var i livet en befinner sig. Det är därför det inte finns någon övre åldersgräns för hennes böcker, de funkar från det du lär dig läsa och framåt. Hon drog sig inte heller för att skriva om tunga ämnen, och hennes böcker innehåller ofta barn som far illa och som flyr in i en fantasivärld, ofta med en eller flera låtsaskompisar i släptåg. De där barnen som blivit osynliga av en eller annan anledning, valde Astrid Lindgren att synliggöra. Här kan vi ana sår från hennes eget liv, och särskilt för det barn hon tvingades lämna bort.
Det går att göra många tolkningar även av "Mio, min Mio". Som att Bo egentligen sitter på den där parkbänken i Tegnérlunden och dör, och det här är hans himmelrike. Eller att den omilda behandling han fått utstå till sist gjort att hans fantasivärld får överhanden. Det kan vara bibliska referenser. Eller - så är det äventyr, där Bo äntligen får bli Mio och återförenas med sin Fader konungen. Och den här sagan innehåller många av de vanligaste sagotemana. Kampen mellan det goda och det onda. En utvald som ska återställa balansen. En resa och ett uppdrag som kan ses som för stort, särskilt för en ung pojke.

Betygen var lite splittrade den här gången. Bokväljaren herself var en aning besviken, för det var inte så här hon riktigt mindes den (vi kom fram till att hon i tanken nog gjort en egen remix av "Mio, min Mio" och "Bröderna Lejonhjärta"). Hon gav också det lägsta betyget, på 2,5. Högsta betyg var 4, och jag var en av de som gav det betyget. Jag baserade mitt betyg på förra läsningens betyg, den jag gjorde med mina egna öron. För ärligt talat tyckte jag att Astrids egen inläsning av boken lämnade en del att önska. Bara baserat på den hade mitt betyg blivit lägre.
Plejadernas medelbetyg på "Mio, min Mio" blev 3,4/5. 

Nobels litteraturpris 2022

Om jag helt och hållet hade glömt bort att Nobelpriset i litteratur skulle tillkännages i torsdags? Jajamensan. Mest kanske för att jag haft en sådan där vecka då jag blandat ihop veckodagarna hela tiden, och trodde hela onsdagen att det var torsdag, och då inget pris tillkännagavs då så tänkte jag att det var ett sådant där tillfälle då litteraturpriset meddelas veckan därpå. Har hänt en och annan gång.
En annan anledning kan vara den att jag helt enkelt inte bryr mig längre. Jag tappade lusten helt när Svenska Akademin hade sin kris för fem år sedan, och med tanke på vilka stolpskott som fortfarande sitter på stolar i Akademin, så. Jag skiter i det helt enkelt. Om det ens fanns något förtroende att förbruka så är det förbrukat nu.

Mina känslor för Nobelkommittén till trots så är det dock fortfarande en rätt så stor grej att få det där priset. Och det tillkännagavs alltså i torsdags klockan 13 när Ständige Sekreteraren Mats Olson klev ut genom dörrarna i Börshuset.

Bildkälla Sveriges Radio

Franska författaren Annie Ernaux tilldelas årets pris. Hon skriver tydligen oftast självbiografiskt, eller "autofiktivt" som det visst heter i kulturkretsar. En genre jag hörde talas om först i torsdags när jag läste om Annie Ernaux, så jag är väl lite obildad då. 
Om jag är sugen på att läsa? Inte värst. Men kul att det var en kvinna. 

FredagsFilmen: Willow

Innan Disney+ bestämde sig för att göra den här serien, så fanns så klart filmen från 1988 redan att tillgå. "Willow" alltså, med Warwick Davis i titel- och huvudrollen. En underbar liten fantasyhistoria, som jag sett en mängd gånger, och som bjöd på för den tiden revolutionerande filmeffekter. 

Bildkälla Disney+

Unge Willow Ufgood hittar ett övergivet barn. Barnet visar sig ha kraften att kunna störta den ondskefulla drottningen, och Willow får nu i uppdrag att beskydda henne. Till sin hjälp får han svärdsmannen Madmartigan. Äventyret kan börja.

En riktigt rar, och för mig nostalgisk, film som innehåller alla ingredienser för en bra äventyrsfilm. En osannolik hjälte, ett svårt uppdrag, kampen mellan det goda och det onda, magi, och en dos romantik. Det finns sämre sätt att spendera sin fredagskväll.
Om jag kommer se serien? Jag vet inte. Men troligen. Kommer nog ge den en chans i varje fall, även om den känns lite onödig och att filmen räckte så bra så. Har till slutet av november på mig att suga på just den karamellen.