5 favoriter: Cocktails

Idag drog jag "Fancy drink" som dagens guldkant på tillvaron, och det hade ju varit jättekul. Om det inte vore för att jag har en liten men envis huvudvärk. Sak jag inte gärna gör när jag har en liten med envis huvudvärk - dricker alkohol. (Ingen huvudvärk alls, faktiskt). Det får nog bli en tjusig kaffe, eller en chailatte istället.
Men, så klart börjar tankarna ändå gå till de där tjusiga drinkarna en kan stjälpa i sig. Jagh ar skaffat mig några favoriter genom åren, och här är fem av dem.

Bildkälla Difford's guide

Som ett fan av Bond, James Bond så hamnar såklart en vanlig hederlig Dry Martini på listan. Bond beställer gärna Vodka Martini, men jag föredrar min baserad på gin. Kall. Med oliv.

Bildkälla Receptfavoriter

Xante som syns här på bilden är en päronsmakande konjak som är god att dricka som den är. Eller så blandar en till en Lennart. Smakar som Piggelin, enligt älskade maken, och är farligt lättdrucken. Rikligt med lime och rikligt med is. Drick med sugrör.

Bildkälla Ica

Är Mojito den ultimata sommardrinken? Möjligen. Älskar kombinationen av mynta och lime till romen i den här. Återigen med mycket is. Buslätt att göra virgin också. Uteslut bara romen. 

Bildkälla Dishes delish

Märks det än att jag gillar mina cocktails med citrus? Och gin, för det är så jag föredrar att min Gimlet tillreds. Det går att använda vodka också, men gin är nog min favoritsprit att ha som bas i cocktails.

Bildkälla Epicurious

Sedan förra året har Sidecar seglat upp som en favorit, inte bara för mig, utan för hela familjen. Kan fås med lite citrus på kanten om en vill det, och med eller utan sockrad kant. Jag tycker den är godast med sockrad kant, för en Sidecar är en mycket alkoholstark cocktail, och då bryter sockret av bra mot det. Vi gör den med citron, men apelsin funkar det med. Har jag hört.

"For the throne" av Hannah Whitten

När jag läste kompisboken till den här, "For the wolf", i somras så trodde jag att jag ganska snart skulle lösa den här andra delen i duologin. För cliffhangers och obesvarade frågor gjorde att jag blev nyfiken. Men det skulle alltså komma att dröja ganska länge, och jag hade till stor del glömt vad det var för frågor jag ville ha svar på. Så kan det gå.

Bildkälla Goodreads

När Red och Eamon tämjde Wilderwood och förvisade hotet från de gamla kungagudarna till Shadowland, så skedde det inte utan en hög kostnad. Reds tvillingsyster Neve, drottningen, hamnade även hon i den skugglika världen. Här härskar endast de gamla gudarna och deras barn, mörk magi och de fångade kungagudarna. För att komma tillbaka måste Neve färdas över det öde landskapet till ett mytomspunnet Hjärtträd och kräva de dunkla makterna. Hennes enda hjälp är den fallne kungen Solmir, en hjälp hon gärna hade varit utan. 

Cliffhangern från första boken fick jag svar på ganska snabbt, och sedan var det bara att följa med och se vart berättelsen förde mig. Och jag kan möjligen ha tyckt att den tog lite väl god tid på sig att nå fram till slutet.
Det här var en sådan där bok där handlingen hela tiden verkar ta ett steg fram och ett steg tillbaka. Ett ständigt stampande på stället, tills det är dags att rusa in i målet, alltså. För när slutet (äntligen) kommer så gör det det snabbt och på ett sätt som jag bara suckar över. Oväntat, liksom. Eller inte. Hela handlingen är hyfsat förutsebar, nämligen.

Om jag tyckte att bok ett var som att läsa en Teen wolf-fanfic, så var det här inte alls så. Det känns mer som en bok som författaren kanske inte riktigt visste vad hon ville göra med, hur hon ville att karaktärerna skulle utvecklas. Mer än att det goda skulle segra till varje pris, och att alla skulle få lyckliga slut. Vilket kanske inte riktigt passade hela vägen.
Och detta evinnerliga tjat! Jag kände hur irritationen växte för varje "dropped a kiss" och "green-haloed eyes" och "ivy-twisted hair" och "scarred hands" och "blue eyes" och dessa påminnelser om att världen i Shadowlands är i gråskala. Jag har fattat det - för väldigt länge sedan. För jag är inte komplett dum i huvudet. Kan inte minnas att jag tyckte bok ett var så här tjatig i detaljerna, och det känns som ett sätt för författaren att fylla ut texten. Det tillför liksom ingenting för mig som läser. Mer än en känsla av tjat och irritation då. 

Den som gissade att jag inte jätte gillade det här gisssade rätt. Synd, för i början verkade det här vara en riktigt bra bok. Det höll inte hela vägen, kan vi säga.
Mitt betyg på "For he throne" blev 2/5. 

Titeln förresten. Neve är på den där tronen exakt inget alls i den här boken. For the crown hade varit bättre, men kärnan i legenden var ju redan skapad i första boken, så författaren hade väl inget val.
Tur att det här bara är en duologi. 

Fredagsmys: Foccacia

I min familj älskar nästan alla pasta. Alla utom jag. Där de kan äta det två gånger om dagen sju dagar i veckan, kan jag möjligen tänka mig att äta det två dagar i rad, men allra helst inte. Jag tröttnar, helt enkelt. Då är det skönt att bryta av i pastamonotonin med något annat. Som ris, potatis eller bröd. Mmmm, bröd... Och ett extra gott bröd att baka, som dessutom går rätt så fort att slänga ihop och som kan toppas med ungefär vad som helst, är så klart foccacia. Denna ljuva, fluffiga och varma skapelse, som gör sig allra bäst nybakat, men funkar fint att frysa.

Foccacia

25 g jäst
4 dl vatten
½ dl olivolja
1 tsk salt
1 msk torkade örter
ca 1 liter vetemjöl

Toppa med: oliver, lök, soltorkad tomat, färska örter, ost
flingsalt, olivolja

Smula jästen i en bunke och lös upp den i lite av vattnet. Tillsätt sedan resten av vattnet, olja, salt och örtkrydda (jag brukar mortla saltet med örterna, ofta rosmarin, timjan och basilika). Tillsätt det mesta av mjölet och arbeta till en smidig deg som släpper bunkens kanter.
Låt degen jäsa övertäckt i 40 minuter.
Klä en plåt med bakplåtspapper och stjälp upp degen på den. Platta ut degen till ca 30 x 40 cm. Gör massor av gropar i degen med fingrarna. Tryck ner vald fyllning här. Jag använder oftast oliver, men de var slut så den här gången blev det shalottenlök, men ta det du tycker om eller hoppa över det helt. 
Strö över flingsalt och droppa över olivolja.
Grädda i 250℃ varm ugn ca 15 minuter. 
Låt brödet svalna något och skär det sedan i portionsbitar.

Oktobers bokhög

Blir lika förvånad varje månad över antalet böcker jag ändå lyckas läsa nu när jag ofta inte har någon vidare läslust. I oktober blev det fem böcker i min lilla hög. Utläst först överst, precis som vanligt.

"Mio, min Mio" av Astrid Lindgren lyssnade jag mest på den här gången, eftersom jag läste den för bara två år sedan. Den här gången lästes den för Plejaderna, där medelbetyget blev 3,4/5. Jag behöll mitt betyg på 4/5.

"Utopia Avenue" av David Mitchell blev oktobers favoritbok, och kanske till och med bäst hittills i år. Betyget blev självklart 5/5. Om bandet Utopia Avenue och dess framgångar i slutet av 1960-talet.

"The year of the witching" av Alexis Henderson är tydligen den första boken i en ny serie. Jag kommer inte läsa övriga böcker. Förvisso en spännande fantasyvärld, och ett riktigt läskigt patriarkat, men det förvaltas inte så bra och karaktärerna känns platta. Mitt betyg blev 2/5.

"Höstoffer" av Mons Kallentoft var inte en bok för mig. Den klara med nöd och näppe att få en tvåa i betyg. Klyschiga karaktärer, dåligt mordmotiv, regn och regn och mackor och deras pålägg.

"Ringaren i Notre Dame" av Victor Hugo läste jag som månadsbok i oktober. Inte Disney direkt, utan en svidande samhällskritik över kronans och kyrkans stundtals godtyckliga makt över den lilla människan. Betyget blev 3/5.

"Ringaren av Notre Dame" av Victor Hugo

Jag hoppas att ingen som bestämmer sig för att läsa den här boken tror att de ska få något som ens påminner lite grann om Disney-filmen med samma namn. I så fall lär besvikelsen bli stor.
Jag läste "Ringaren i Notre Dame" som månadsbok i oktober, och frågan är om jag skulle ha orkat med den inledningsvis annars. Nu gick det hyfsat galant.

Bildkälla Goodreads

I ett myllrande medeltida Paris finns allsköns människor, och alla deras lidanden. I den stora katedralen Notre Dame bor den vanskapte och döve klockringaren Quasimodo. Han har uppfostrats av ärkedjäknen Claude Frollo, som bekymrar sig över sin lillebror Jehan och som fördjupar sig i alkemins hemligheter. 
När de ser den unga Esmeralda dansa på torget utanför katedralen ändras allt i deras inrutade tillvaro. Den förälskelse som drabbar de båda kan bara sluta med en katastrof.

Det här är inte direkt en lättillgänglig bok. Första 100 sidorna eller så är ganska sega, med massor av beskrivningar av ett medeltida Paris och livet där. Det presenteras personer och skeenden på ett sätt att jag inte blir överraskad alls av saker som dyker upp senare i berättelsen.
Bokens titel känns felöversatt. I det franska originalet heter boken "Notre-Dame de Paris" som precist översatt blir "Vår Fru i Paris" (Vår Fru = Jungfru Maria). Och ringaren har faktiskt en ganska undanskymd roll. Det här är mer saker som händer i närheten av katedralen Notre Dame. Jag skulle vilja påstå att bokens huvudperson är Esmeralda, och i viss mån Claude Frollo i rollen av den makt kyrkan har över sina medlemmar. Han jagar Esmeralda skoningslöst, och tycker mest synd om sig själv när han blir avvisad. 
Det stora temat i den här boken är de stora orättvisorna i befolkningen, och kyrkans makt över människorna som bor där. Människors liv hanteras så godtyckligt att det i slutändan känns viktigare att rädda geten Djali än flickan Esmeralda, som i boken är endast 16 år. 
Det här är en sorglig bok, där det går åt fanders för alla. Kärleken är här en förödande kraft, som kan få människor att begå dumdristiga misstag. Så går det som det går också.
Jag tycker kanske inte att den här boken var direkt lätt att ta till sig, men jag är glad att jag tog mig an den. Det är ett stort persongalleri, och det tar lång tid att reda ut vem som är vem och vilken roll den har. Bitvis så detaljerat att det känns tråkigt. Hade den här boken skrivits idag hade den redigerats ganska rejält. Troligen bort med alkemin, för den tillför ingenting, och en hel del karaktärer hade också skalats bort eller omredigerats. Jag hoppas att också antisemitismen som kryper in mellan raderna hade fått stryka på foten. Rasismen är dock en genomsyrande grej i den här boken, i form av hatet mot zigenarna, så det hade fått vara kvar. Det här är en bok full med misogyni och kritik mot denna. Det är en samhällskritik, som är lika gällande idag som när boken skrevs under tidigt 1800-tal, som den högst sannolikt var på det 1400-tal den utspelas i. Där kronan och kyrkan hade den totala makten, och undersåtarna levde i gudsfruktan likväl som fruktan inför att dömas för något dunkelt brott.

Mitt betyg på "Ringaren i Notre Dame" blev 3/5.