"Black Swan Green" av David Mitchell

Det var länge sedan. Sådär så att man nästan kan undra om jag slutat blogga, och vet ni - det undrade jag med. Men tydligen inte. För här är ett inlägg om en bok jag har läst sedan sist.

"Black Swan Green" läste jag för andra gången, och är den fjärde boken i min utgivningsordningsomläsningav David Mitchell. Tyckte om den sist jag läste den, men höll känslan i sig?

Bildkälla The StoryGraph

Jason Taylor har precis fyllt 13 år. Han bor i den lilla staden Black Swan Green med sin familj, och under det kommande året får vi följa honom på en resa i en tonårsvärld vi kanske minns. Full med vilja att passa in, familjedrama, syskonbråk - och dito kärlek, världspolitik, mobbing, de där mystiska tjejerna och en brist på svanar. Till råga på allt med en försvårande stamning.

Boken följer Jason med ett kapitel för varje månad, från januari till januari. Boken utspelar sig 1982, och jag kan känna igen mig i den här tonårsvärlden, även om Jason är ett par år äldre än mig. Det är ett kärleksfullt porträtt av en pojke och hans omständliga känsloliv, så där som det är att vara i de tidiga tonåren, när man börjar gå från barn till, kanske inte vuxen, men på väg att det hållet. Tumultet som kan uppstå i känslolivet. Dessutom finns här en omvärldspåverkan i Jasons liv, när politiska skeenden tar sig in även i hans värld. Att Jason dessutom hanterar en svår stamning gör knappast saken bättre för hans situation. Det här beskrivs på ett väldigt bra sätt, där han ger sina olika besvär olika namn. Stamningen heter Hanged man, till exempel, och vi får veta varför en bit in i boken.
Det finns också glimtar av Mitchells författarvärld här. En och annan karaktär från tidigare böcker, och så dyker det upp någon jag vet kommer i senare verk. En liten gnutta magisk realism, finns också här, men inte lika stor som i vissa andra böcker.
Jag tyckte mycket om den här boken, jag älskar hitta de där små detaljerna som knyter ihop hans verk. Dessutom är det fint skrivet, med bra karaktärer som känns äkta. Nästan som att jag läser i Jasons dagbok. Eller kanske hans dikter.

"Black Swan Green" får behålla sitt betyg, 4/5.

National-Dagens

Låt: "Du gamla, du fria". Så klart.
Outfit: Svart kjol och röd tröja, båda från H&M.
Smink: Inget alls.
Doft: Ingen alls.
Nagellack: Inget alls. Kommer lacka om imorgon. Tror jag.
Läser: Läser om "Happy yoga" av Steve Ross som månadsbok, och knagglar vidare i "Black Swan Green" av David Mitchell.
Frukost: Te, kokt ägg, smörgåsar och lite melon.
Fika: Te och rester från helgens fikafest.
Middag: Risotto med pesto och skinka.
Pryl: Flaggstång. Inte för att jag har någon, men det har grannen, så jag tittar på flaggan från den.
Motion: Yoga med andningsfokus, en halvtimma på motionscykeln.
Kvällsnöje: Möjligen andra "Dune".
Att tillägga: Firar jag verkligen Sveriges nationaldag? Inte mycket, men kul ändå.

Utlästa böcker i maj

Maj kändes som en hyfsad läsmånad, även om det blev lite stressigt i livet ibland och jag inte läste mycket alls. Facit blev ändå fem utlästa böcker, som vanligt i ordningen uppifrån och ner.

"Ödet och hoppet" av Niklas Natt och Dag är en historisk roman som tar sin handling från de verkliga händelserna kring 1430-talet när Sveriges befolkning gick i uppror. I spetsen fanns bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson, som mördades av en anfader till författaren, Måns Bengtsson. Började bra,men jag tröttnade snabbt på språket och den bitvis splittrade handlingen. Betyget blev 2,5/5.

"I kissed Shara Wheeler" av Casey McQuiston handlar om Chloe som snart ska gå ut high school från en kristen skola i Alabama. Inte helt lätt att vara den enda eleven ute ur garderoben på den skolan, dessutom med två mammor. Hennes rival för att bli talare vid avslutningsceremonin är rektorns perfekta dotter, Shara. När så Shara plötsligt ger Chloe en kyss, och sedan försvinner, försöker Chloe ta reda på vart Shara tog vägen, tillsammans med två andra som Shara också har kysst.
Den här boken skulle absolut blivit bannslyst på den skola där mycket av handlingen utspelar sig, men det är just därför det är viktigt att den här boken finns. Personer inom HBTQI+ behöver representation de med, och här får de det. Bitvis rolig, men det finns ett underliggande allvar i hela boken. Den här tyckte jag om. 4/5 i betyg.

"Middagsmörker" av Charlotte Cederlund var Plejadernas senaste läsning. Handlar om Áili som tvingas flytta upp till samebyn Idijärvi efter sin pappas död. Här hamnar hon mitt i konflikten mellan samer och svenskar, men även en mycket gammal konflikt, där Áilis nyfunna förmågor som grundar sig i hennes samiska ursprung, blir avgörande.
Tredje gången Plejaderna beger sig till Sapmi bara i år. En ungdomsbok som är väldigt lättläst. Övriga cirkeln tyckte mycket bättre om den än vad jag gjorde. Jag gav den betyget 1/5 för jag tyckte den var synnerligen usel, men Plejaderna medelbetyg blev ändå 2,96.

"Lektioner i kemi" av Bonnie Garmus var mer min tekopp. Den handlar om den ensamstående mamman Elizabeth Zott, som inget hellre vill än att få forska inom sitt ämne - kemi. Men det forskningsinstitut hon arbetar på är inte direkt jämställt, så här på q960-talet, så när Elizabeth får erbjudande om att vara programledare för ett matlagningsprogram på en lokal tv-kanal, tackar hon ja. Elizabeth lär inte bara ut matlagning, utan också grunderna i kemi och att följa sitt hjärta.
Jag tyckte om att läsa den här boken och upplevde den därför som lättläst. Den är bitvis humoristisk, men berättar en ganska sorglig historia egentligen, om än inte helt nattsvart. Mitt betyg blev 4/5, och det här var maj månads favoritbok.

"Northanger abbey" av Jane Austen valde jag att läsa som månadsbok. Det var en omläsning för mig, och det skulle visa sig att det var ett lyckokast att läsa boken lite långsammare. Jag har sldrig riktigt tyckt om den förut, men den här gången höjde jag mitt betyg till 3,5/5.
Boken handlar om Catherine Morland, som lever sig in böckernas värld så mycket att hon väntar sig skurkar och intriger överallt. Nu får hon tillfälle att besöka Bath, och introduceras till societetens högre kretsar.

Plejaderna om "Middagsmörker" av Charlotte Cederlund

I söndags var det dags för sista Plejadträffen innan sommaruppehållet. På grund av inlämning av doktorsavhandling och dubbelbokning, så var vi två kvinnor kort, men vi som sågs hade en väldigt trevlig stund tillsammans. Som vanligt. 

Bildkälla The StoryGraph

16-åriga Áili har precis blivit föräldralös, och nu tvingas hon flytta till en morfar hon aldrig har träffat, som bor i Idijärvi sameby. Áili vet ingenting om samerna och deras liv, och de första mötena blir en chock för henne. Hon känner sig som en främling, och välkomnas endast av några få i byn. Mystiska saker börjar hända i byn, och snart finner sig Áili vara indragen i en flerhundraårig konflikt, där Áilis nyväckta förmågor kan vara det enda som kan skydda de hon tycker om.

Det här är alltså Plejadernas tredje bok som utspelar sig bland samer för i år, men den här gången är den inte skriven av en same. Det är också en ungdomsbok, så det gäller att ta det i beaktande när vi bedömer en bok. 
Boken är lätt- och snabbläst, och det går fort att ta sig in i handlingen. Trots en del främmande ord och uttryck var den inte svår att komma in i, och det var inga svårigheter att hänga med i bokens skeenden. Det här är den första boken i en trilogi, och flera av deltagarna kunde tänka sig att läsa de andra delarna också, och rekommendera boken till ungdomar i sin omgivning.
Jag är inte en av de deltagarna. Faktiskt var jag ganska ensam om att tycka att den här boken var riktigt dålig. Den kändes inte som en ungdomsbok, utan en barnbok. Den kändes också som att den var skriven av en mycket ung person, kanske till och med så ung som bokens Áili. Den var också full med plotholes, brott i tidskontinuiteten, och väldigt underliga karaktärer. Jag hittade så många rip offs från Harry Potter, Star Wars och alla andra böcker, filmer och tv-serier om en chosen one som ska rädda allt och alla från det onda. Den här bokens ondning gör till och med en Palpatine och börjar skjuta blixtar med händerna. Jag vet inte hur ofta jag himlade med ögonen, men jag hann få lite ont i ögonen av det. Som tur var kunde jag läsa ut den ganska fort, men det här är årets sämsta bok. Hittills.

Plejadernas medelbetyg på "Middagsmörker" blev 2,96/5. Mitt betyg var 1/5, och det kan jag kanske tycka var lite väl generöst. Men det får vara så, jag har svårt att ge sämre betyg än 1.

"Northanger abbey" av Jane Austen

"Northanger abbey" har aldrig varit min favorit bland Jane Austens böcker, och då tyckte jag att det kunde vara passande att bara läsa lite i taget i en månad, istället för att försöka läsa den på en vecka eller så nu när turen kommit till den, i min utgivningsordningsomläsning. Till min glädje upptäckte jag att boken har 31 kapitel, och det passade ju utmärkt i en månad med 31 dagar. Fast sedan kunde jag inte riktigt hålla mig ändå, och läste de sista tre kapitlen samma dag.

Bildkälla The StoryGraph

Den unga och naiva Catherine Morland, får chansen att besöka Bath tillsammans med vänner till familjen.Där introduceras hon i de högre kretsarna, och finner snart vänner i sin egen ålder, som Isabella Thorpe och Eleanor Tilney.
Catherine har dock blivit starkt påverkad av sin tids gotiska litteratur, och söker illasinnade skurkar och mysterier överallt. När hon blir vidare bjuden att spendera några veckor på Northanger abbey, blir hon snart övertygad om att något ondskefullt har skett i det gamla klostret.

"Northanger abbey" har som sagt var aldrig varit en av mina Austen-favoriter. Det märks att det är en tidig bok, även om den gavs ut först efter hennes död. Författaren har en tendens att göra sig påmind, genom att påpeka att hennes hjältinna är satt i diverse situationer. Det här blir särskilt tydligt i bokens avslutande kapitel, då det verkligen känns som att vi flyttas ut ur romanen och istället får berättat för oss hur boken slutar. Det är inte längre karaktärerna som för handlingen till slutet, utan författaren själv.
Det skulle visa sig vara ett lyckodrag att bara läsa ett kapitel om dagen, för nu hade jag tid att upptäcka nya saker. Eller så är det för att jag läste den för tredje gången. Helt plötsligt tycker jag riktigt bra om vissa karaktärer, och jag dras in i handlingen på ett annat sätt. Kommer till och med på mig själv med att högt  kommentera vissa händelser och vissa personer. Redan i inledningen går Jane Austen också ut och rackar ner lite på den typen av böcker som Catherine tycker så mycket om att läsa och som var så populär då när den här boken skrevs. Riktigt mycket på tafsen får "The mysteries of Udolpho" av Anne Radcliffe, som jag gjorde en DNF på förra året för att den var så himla tråkig och överdramatisk.

Jag kände att en betygshöjning var på sin plats, så den här gången fick "Northanger abbey" betyget 3,5/5.