Septemberfavoriter

September har varit en konstig månad för mig det här året. Allt har präglats av min pappas död och hans begravning för två veckor sedan. Det har varit svårt med det mesta, och jag har varit väldigt ledsen - så klart. Jag saknar pappa hela tiden, men vissa dagar kan nästan kännas normala. Tills...
Det är sådär så att det återigen känns som en utmaning att försöka hitta favoriter, men jag gör ett försök.

Bok: Jag älskar ju "Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg, så är det.

Film: Vi skaffade Disney+ som premiärade i mitten av september, och har sålunda spenderat en hel del tid där. Jag gillade Moana/Vaiana bäst av de som vi hittills sett. Eller kanske "Doctor Sleep", som jag gillade mer än vad jag trodde att jag skulle göra.

TV: Jag har försökt komma igång med att titta på tv-serier igen, men jag har inte riktigt tokgillat något i september. Inte ens "The Mandalorian" - fast den har jag i och för sig bara sett de 4 första avsnitten av än så länge, så det kan ju komma att ändra sig.

Nagellack: Vilket ska jag ta...? Rött är ju trots allt min favoritfärg, så Red over heels från H&M Beauty.

Skönhet: En bra hårborste. Jag har tappat jättemycket hår den senaste tiden, för tredje gången i mitt liv, och när jag försöker ta hand om det jag har kvar är det skönt att borsta håret med en naturborste mellan varven. Även om den blir full med hårstrån, men det är en annan femma.

Extra speciell rolighet: Att få kokboken som min bror har ett recept med i. Sommarpresent på hans jobb, så inget som går att hitta i handeln, men han kom över några extra exemplar så att jag kunde får mitt eget ex och se hans namn i tryck. #stoltlillasyster

Favoritinlägg: Det här kanske.

Septembers nagellack

Det blir inte direkt rekord i antal burna nagellack den här månaden. Ett tag såg det till och med ut att bara bli två, men så lackade jag om naglarna i eftermiddags, så det blir tre. Antar att det här kommer gå ganska fort alltså.

 

a England, The Raven
Korpsvart som sig bör med det namnet. Holot blev i och med all den svärtan ganska diskret, men visade upp sig rätt så bra om ljuset lade sig rätt.

H&M Beauty, Red over heels

Ett helt vanligt rött krämlack. Jag kanske inte riktigt behövde det, men å andra sidan - kan en få för många röda krämlack?

OPI, Visions of love
Möjligen behövde jag inte det här heller, för jag är duktig på att köpa vinröda lack också. Just det här är en jelly, och jag hade kanske behövt något lager extra än de två jag hade på för full opacitet, men nu råkar jag gilla när den här typen av lack blir lite flammiga, så jag lät det vara så. Allt kladd beror på att mitt topplack tjocknat något förskräckligt. Behöver verkligen skaffa thinner...

"Gods of jade and shadow" av Silvia Moreno-Garcia

Att fantasyböcker ibland tar avstamp i mytologi är inget nytt. Däremot är det kanske mindre vanligt att denna mytologi är utomeuropeisk, som "Gods of jade and shadow" som tagit sin inspiration från mayansk mytologi. 

Bildkälla Goodreads

Cassiopea och hennes mamma bor i sin morfars hus, där de behandlas som tjänstefolk. Särskilt kusinen Martín ser Casiopea med oblida ögon och tar alla chanser han får att göra hennes liv svårt. Året är 1927 och jazzeran är i full gång, men trots att Casiopea helst skulle vilja dansa snabbt och köra bil, så är hon fast i huset med att polera golv och putsa skor och lyda morfaderns order.
En dag blir Casiopea bestraffad och hon öppnar då en ask, och befriar ur den en dödsgud. Han kräver Casiopeas hjälp med att hämnas sin fångenskap och att återta sin tron i dödsriket. 

Jag blev väldigt förtjust i den här boken. Den var inte svår att komma in i och läsningen flöt på bra. Jag hade god hjälp av ordförteckningen jag hittade längst bak i boken, där många mayanska ord fick sin förklaring, och där även vissa element i den bakomliggande mytologin förklarades. Och ja - självklart blev jag jättenyfiken på att läsa mer om just denna mytologi nu. Det känns som att denna tripp in i dödsriket bara var en liten bit av hela tårtan.

Det hände väl kanske inte direkt några oväntade saker. Det är en fantasy med ett uppdrag som ska utföras, och sådant har vi sett förr. Men miljön och tiden den utspelar sig i ger ändå något litet extra som skjutsar den  i rätt riktning bort från "jag har läst det förut". Vissa delar är förutsägbara, och jag kan se vad som troligen kommer hända ganska snart, men ändå är det spännande fram till sista stund. En och annan twist jag inte var beredd på fanns det också.

Mitt betyg på "Gods of jade and shadow" blev 4/5.

Det förekommer viss debatt om huruvida det här är en young adult-bok, men då Silvia Moreno-Garcia själv säger att den vänder sig till en vuxen publik så låter jag den stå som sådan. Fast enligt mig har böcker sällan en åldersgräns, det beror på mognad och vad en vill läsa. Och unga vuxna är väl ändå också vuxna...?

"Där kräftorna sjunger" av Delia Owens

Det har knappt gått att röra sig i litteraturens rum det senaste året eller så, utan att stöta på Delia Owens roman "Där kräftorna sjunger", eller "Where the crawdads sing" som den heter i original.  Massor av veckor på bästsäljarlistor, älskad av kritiker och läsare - klart jag blir nyfiken.

Bildkälla Goodreads

Kya lever ensam i ett skjul ute i våtmarken, i samklang med naturen omkring sig, men skygg för människorna i den lilla staden i närheten.
När en av stadens unga män hittas död under oklara omständigheter, blir Kya snart misstänkt för att vara inblandad och en utredning dras igång. Men Kya är mer än den obildade enstöring folk i byn behandlat henne som, och snart träder sanningen om hennes liv fram.

En sak som den här boken fått beröm för är sitt vackra språk, och det kan jag verkligen hålla med om. Det ligger som socker över sidorna, och naturbeskrivningarna är fantastiska. Det märks att Delia Owens kan sitt ämne om djur och natur. Jag känner nästan hur jag också blir kompis med hägern och fiskmåsarna, som Kya tar hand om.
Och ungefär där sluter det för mig, för jag tycker att storyn är så urbota dum. Menar verkligen författaren på fullt allvar att jag ska tro på att ingen - ingen - bryr sig om att en liten flicka bor helt själv för att resten av hennes familj har övergivit henne. Att ingen försöker hjälpa henne på minsta lilla sätt. Förutom Jumpin' och Mabel med kläder och lite sånt, och Tate som lär henne läsa. För Kya har bara gått i skolan en enda dag, men hon lär sig ändå läsa så pass bra att hon kan lära sig vad alla djur och växter omkring henne heter på latin, till och med.
Hon blir lite som Ayla i "Grottbjörnens folk" - lite väl fantastisk och duktig på att göra allt. Som Wonder Woman, fast utan lasso och superkrafter. Och jag köper inte det. Alls. Dessutom var det inte alls svårt att lista ut någonting av händelseförloppet. Jag kände att det var en ganska ordinär bok efter någon sorts mall, men med ovanligt vackert språk. 

Men. Den har ju trots allt det där vackra språket och de underbara miljöbeskrivningarna, och det är det som räddar upp betyget på "Där kräftorna sjunger". 2,5/5.

"All världens myter" av Neil Philip

Eller som den egentligen heter "All världens myter i text och bild" återberättade av Neil Philip. Han tar alltså inte cred för själva berättelserna, vilket stämmer bra för det är ju knappast han som skrivit mytologin från någonstans i världen, han har bara valt ut vilka han ville samla i den här boken.

Mitt ex har stått i bokhyllan väldigt många år, och jag gissar att jag köpt den på en bokrea någon gång för massa år sedan. Tänkte att det var dags att verkligen läsa den också.
Det här är en ganska kort bok, så jag hade egentligen inte behövt lägga den som en månadsbok, men nu gjorde jag så ändå. Jo, för det här var alltså boken jag valde som septembers månadsbok. Tänkte jag skulle läsa två berättelser om dagen, men det kändes ofta för lite så mest blev det fler, så jag läste ut den en massa dagar i förväg.
Jag gillar att boken inte bara tar upp de vanligaste grekiska och nordiska myterna, utan att mytologi och sagor från hela världen är med här. Allt från Grönland till Afrika och Australien, från Japan till Amerikas urinvånare - både i nord och syd. Däremot blir jag inte riktigt sams med indelningen, då jag ofta tycker att berättelsen inte riktigt passar in där Neil Philip valde att lägga den. Jag har grunnat på om det inte hade varit smidigare att lägga dem efter region, om inte annat för att det är lättare att komma ihåg vem som är vem då. Det går i och för sig att hoppa till nästa berättelse i ordningen, då de i flera fall har hänvisningar till nästa berättelse, eller vilken som var innan, men orka. Kan känna att det inte riktigt är mitt jobb att göra om indelningen... Som plus i kanten finns det ett "personregister" (gudaregister?) i slutet av boken, om jag någon gång behövde friska upp minnet. Hade där gärna sett fler och utförligare familjeträd över de mytologiska släkterna, för här var bara den grekiska och den nordiska mytologin representerade.
En annan sak jag inte alltid var sams med var illustrationerna. Det var ibland insprängda lite hur som happ i texten, vilket ibland störde mitt läsflöde. Dessutom med massor av bildtexter som även de stoppade upp. Lösningen blev så klart att först läsa berättelsen och sedan gå tillbaka för att kolla in bilderna och läsa bildtexter. Ibland illustreras berättelsen av fotografier, och där kunde vi även ibland få lära oss ett och annat om platsens historia, inte bara om mytologin. 
De tecknade illustrationerna tyckte jag om i all sin färgprakt, men det känns som att illustratören Nilesh Mistry inte riktigt var kompis med att måla hår. Särskilt skäggväxt såg ofta ganska konstigt ut. Allra bäst tecknande var djuren, både sådana som existerar och mytologiska djur.
Jag känner tydligt att jag inte riktigt är målgruppen här, utan snarare en nyfiken person i mellanstadieåldern. Men det finns som alltid saker att hämta även för nyfikna tanter som närmar sig 50-årsåldern.

Mitt betyg på "All världens myter" blev 3/5.