Jag börjar med en gång - har du inte sett den här filmen så ska du inte, upprepar inte, se klippet jag har lagt i slutet av det här inlägget. Det innehåller nämligen en spoiler utan dess like. Har du däremot sett filmen, så titta för all del, så att du kommer ihåg varför du ska se den igen. För "Amélie från Montmartre" är ett riktigt guldkorn, två timmars ljuvlighet.
Jag har sagt förut att jag gillar en vacker film så att jag älskar den här kommer kanske inte som en nyhet. Och då menar jag inte handlingen, även om den är vacker den också, utan jag menar rent bildmässigt. Det är vackra miljöer, vackra färger och underbar klippning. Jag faller pladask varje gång jag ser den (och jag såg den senast igår).
Audrey Tautou som Amélie i "Amélie från Montmartre" (2001) (Le fabuleux destin d'Amélie Poulain).
Amélie har växt upp i utkanten av Paris i en överbeskyddad miljö utan vänner, och har därför varit hänvisad till sin egen fantasivärld. Så fort hon kan lämnar hon faderns hem för en lägenhet i Montmartre och ett jobb som servitris på ett kafé.
Samma dag prinsessan Diana dör finner Amélie en skatt i sin lägenhet som hon bestämmer sig för att återlämna till den som lagt den där. Därmed börjar hennes nya mål, att ge andra människor glädje - och kanske finna lite glädje åt sig själv.
Har du inte sett filmen så slutar du läsa här. Nu. Inte ett ord till. Bläddra vidare. Spoiler följer. Fortsätter du ändå läsa så skyll dig själv. Jag har varnat dig.
Alltså... Den här scenen... Bara det där sättet han höjer ögonbrynet när hon kysser honom på kinden. Swoon!
