Mitt tangentbord har pajat, men vi ska se om jag inte kan skriva det här inlägget ändå, utan att bli komplett galen. Skärmtangentbord aktiverat...
Bok/fic: Den bok jag gett högst betyg den här månaden är Stephen Kings "Finders keepers".
Har inte direkt jättegillat någon ny fanfic den här månaden, så det är väl tur att jag läst om "Pet" av LadyVader. För tredje gången i år. Jodå - älsket är stort.
Film: "Ghostbusters"! Som jag fick se på bio tack vare att älskade maken vunnit biljetter till den. Tyvärr fanns den bara att se i 3D här i staden där jag bor, så jag fick förbereda mig med åksjuketabletter, åksjukeband och en massa mod. Jag är inte imponerad alls av 3D må jag säga. Tyckte mest att husen såg ut som miniatyrer och undrade först om det varg just det det var meningen att det skulle vara. Så det går bra att sluta med de där dumheterna nu, vi som inte uppskattar 3D av en eller annan anledning vill också kunna gå på bio.
Tv-program: Det har inte varit så värst mycket tv för mig den här månaden, men av det lilla jag har sett har jag haft mest behållning av "Supergirl" och jag ser fram emot nästa säsong.
Frisyr: Den här månaden har jag både färgat håret mörkare och kapat av det några centimeter. Jag har bara inte fångat min "nya" frisyr på bild än.
Kläder: Inget nytt under solen - eller i garderoben. Mjukt och mysigt som vanligt.
Nagellack: Jag har burit många skönheter på naglarna i augusti, varav en favorit i repris i form av Peridot från Chanel. En riktig klassiker med många dupes, men det här är the original and best.
Upptäckt: Det är fortfarande inte trevligt att ta blodprov. Tur att jag kunde få ligga ner. Och nu är det bara att vänta på resultatet. Ännu mindre trevligt.
Extra speciell rolighet: Stora J provar på det där med att flytta hemifrån, då hon börjat en utbildning på annan ort. Det är en skräckblandad förtjusning med att släppa barnen fria, men hon är ju trots allt 24 år, så det var väl på tiden också.
Ibland är det bra att vara envis och inte vilja ge upp. Det var nämligen ytterst nära att jag lade ifrån mig boken "Metro 2033: Den sista tillflykten" efter ungefär 150 sidor, men straxt därefter ändrade jag min uppfattning ganska rejält och såg ljuset i tunneln - pun intended.
Bildkälla Goodreads
Efter det stora kärnvapenkriget som nästan utplånade mänskligheten lever folk kvar i Moskvas tunnelbana. På den nordligaste positionen i tunnelsystemet blir invånarna anfallna av mystiska och skrämmande svarta varelser från ytan.
Den unge mannen Artiom sänds på en resa in i tunnelsystemet för att söka hjälp för sin station och i förlängningen hela tunnelsystemet. På sin resa möter han många olika människoöden och får med egna ögon se de olika stationerna och uppleva de olika styrelseskicken och ideologierna som råder där.
Enda anledningarna till att jag valde att läsa den här boken är att älskade maken tyckt mycket om den, och uppföljarna, och jag hade inget annat att läsa. Mitt bokpaket hade inte kommit än, den sista Bond-boken i hyllan var utläst och jag hade inte riktigt lust att läsa om någon bok i bokhyllan än. "Metro 2033" fick det bli. Men... Jag var inte överdrivet sugen på den - inte en bra inställning till en bok.
Jag hade också problem med den här boken till en början. Jag tyckte det var en massa traskande i tunnlar och konstigheter, och inledningen där det nästan var detaljbeskrivningar av hur man odlade svamp och födde upp grisar var väl sådär spännande att läsa om. Men sedan hände något. Ju längre Artiom kom på sin vandring genom tunnlarna på väg till Polis, desto mer kunde jag se helheten. Jag såg den värld som skapats nere i tunnlarna, hur världen från ytan ombildats i tunnlarna. I stället för att samarbeta och hjälpa varandra så har fraktioner bildats och ideologier lever kvar eller har nyskapats efter de överlevandes önskemål och fason.
Här finns den giriga Hansan som försvarar sina handelsstationer mot alla tänkbara hot, för att kunna hålla sig rika. Här finns de Röda stationerna, där kommunismen lever kvar och ganska isolerad, utom för de revolutionära utbrytare som åker på dressin mellan stationerna. Det finns ett nazistiskt Fjärde rike, det finns religiösa fanatiker, det finns sekter, det finns de som går på ytan - stalkers, det finns Stora Tänkare och Militärer. Fanns de på ytan finns de i tunnelsystemet.
Den här världen vävs samman så fint, och sent i boken tas sådant upp som förekom tidigt i boken. Det är ingen slöläsningsbok direkt, utan det är bra att ha ögonen öppna och lägga saker på minnet.
Genusmässigt lämnas mycket att önska. Det är idel män i den här boken, förutom ett fåtal mödrar och systrar som mest nämns lite i förbigående. Det är männen som är soldater, revolutionärer, handlare, tänkare och vandrare i tunnelsystemet. Kvinnorna verkar mest finnas för att ta hand om barnen - som i de flesta fall är söner. Jag kan tycka att det är konstigt att det inte finns en enda viktig kvinnlig karaktär här. Artiom har inga av sina samtal med en kvinna, och förutom en diffus minnesbild av modern verkar hela hans omgivning bestå av män och "manliga" uppgifter. Tunnlarna är tydligen ingen plats för kvinnor - förutom för att föra mänskligheten vidare så klart.
Ändå tycker jag om den. "Metro 2033" tappade lite i slutet för mig och det drog ner mitt tänkta betyg ett pinnhål. Jag har dock lagt uppföljaren till den här, "Metro 2034", i min nytillkomna hög med böcker jag ska läsa.
Mitt betyg på "Metro 2033" blev 3,5/5
Detta innebar sålunda att om Artiom avvek från sin väg och förlorade målet ur sikte, då vände sig hans öde bort från honom, den osynliga skölden som skyddat honom mot undergång föll sönder och ariadnetråden som han försiktigt hållit i handen brast. Då stod han plötsligt öga mot öga med den upproriska verkligheten, som vredgats av hans fräcka kränkning av varats kaotiska väsen... Kanske kunde den som en gång försökt lura ödet, som varit lättsinnig nog att fortsätta sin envisa vandring, helt enkelt inte avvika från sin väg, trots att olycksbådande ovädersmoln tornade upp sig över honom? Han skulle måhända komma undan helskinnad, men från den stunden skulle hans liv bli grått och trist, aldrig mer skulle något ovanligt, mystiskt eller oförklarligt hända honom, för då hade handlingen nått sitt slut... Betydde det här att Artiom inte bara inte fick, utan inte ens kunde gå en annan väg? Var det här hans öde? Som han inte hade trott på eftersom han inte kunde tyda tecknen längs vägen? Med andra ord hade han följt sin bana och händelserna i hans liv hade bildat en logisk handling, med makt över den mänskliga viljan och tanken, så att hans fiender blev blinda och hans vänner blev seende, för att i rättan tid kunna skynda till hans undsättning. En handling, som styrde verkligheten så att sannolikhetens orubbliga lagar lät sig formas som modellera av en osynlig hand, som flyttade runt honom på livets schackbräde... Och om så verkligen var fallet, då bortföll av sig själv frågan som tidigare endast kunnat besvaras med vresig tystnad och tandagnisslan: Vad var meningen med alltihop?
Ibland önskar man att folk kunde tänka efter lite innan de öppnade käften och spydde ur sig den dynga som dyker upp i huvudet.
För grejen är ju denna - man vet inte alltid hur den person man säger något till tar emot de ord man säger. Man vet inte vad de har i sitt bagage och i sina tankar, vad de bär på i sina hjärtan som kanske gnager och tär.
Som den mannen, som kom in i den lilla butik där jag extraknäcker häromdagen, och ifrågasatte mitt goda humör. "Vadan denna munterhet? Detta kräver en förklaring." Nu vet inte jag om han bara hade en underlig humor, men de där orden satte igång ett dominoras i mig och dagen slutade med att jag satt och storbölade åt just ingenting.
För vad kunde jag svara en kund annat än att solen sken och det var en vacker dag. Under ett sådant flyktigt möte öppnar man sig inte riktigt och säger: jag är glad idag för solen skiner och jag har en bra dag efter en jobbig gårdag och efter att ha lidit av en jävligt jobbig depression i flera år och dessutom vara belastad med ångestproblematik och social ångest så är sådana dagar som juveler i gyttja.
Det är inte det en sådan människa vill höra. Och därför lär de sig aldrig heller att tänka efter innan de talar. Innan de ifrågasätter att någon kan vara glad. Någon som kanske dagen innan gjorde något oerhört jobbigt - som jag hade gjort.
Låt: "You know my name" med Chris Cornell. Outfit: T-shirt och byxa från HM, kofta från Vila. Smink: Nope. Men jag har fixat ögonbrynen i varje fall. Nagellack: Triple alpha från Appeal4. Frisyr: Städknut. Det som killarna kallar manbun... Doft: Woodsmoke and vanilla från Firebird BathBody på Etsy. Smycke; Inte mer än ringarna. Klocka: Ingen. Frukost: Te, croissant med marmelad. Ibland får man. Fika: Kaffe med mjölk och kardemummabulle. Middag: Pizza. En riktig glutendag idag. Pryl: Hårmunk. Har ÄNTLIGEN hittat en i lagom storlek. Träning: Hade planerat en promenad, men när jag blev svettig och flåsig av att gå uppför trapporna här hemma insåg jag att det nog är bäst att vila ett par dagar till. Den var segare än vad jag trodde, den där förkylningen. Kvällsnöje: Vet inte. Att tillägga: Vakna mitt i natten av att man har ont i nacken? Inte roligt. Somnade på en buss i fredags och har haft nackspärr sedan dess.
Låt: "Patience" med The Familiar. Outfit: Klänning från HM, tröjan har mammsen stickat. Smink: CC creme från Lumene, ögonbrynsgel från Model co., ögonskuggor från NYX, ögonpenna från HM, mascara från IsaDora, blusher från Sleek, läppstift från Idun minerals men inte på bilderna. Nagellack: Hurt no living thing från A England över Neo noir från HM. Frisyr: Snurrig uppsättning. Doft: James Bond 007 for women. Smycke: Ikonarmband, armband från Edblad, daliaörhängen. Klocka: Vintage Tissot med rött läderband. Frukost: Baked oatmeal med bär, te. Fika: Macka och te. Middag: Grillad fläskkotlett med klyftpotatis och sallad. Pryl: Vinglas. Träning: Drar fortfarande på sviterna av min förkylning, så ingen för egen del. Däremot har jag bevittnat ett flertal andra hurtbullar som avverkad Action run idag. Bra jobbat! Kvällsnöje: Bara vara. Att tillägga: Känner mig ganska emotionellt trött just nu. Skulle egentligen vilja lägga mig och sova. Får man det fastän det är lördag och klockan inte ens är åtta på kvällen?
Vad hade James Bond varit utan John Barry? Skaparen av "James Bond theme" och "007" förtjänar mer än lite cred, i mina ögon. Det var han som skapade hela musikbilden till de tidiga filmerna, och mycket av det har fått leva kvar till idag om ändå i en mer moderniserad ljudbild. Ursprunget är dock tydligt.
Musiken har alltid varit av stor betydelse för Bond-filmerna, och det är lika spännande varje gång en ny film är på gång att få veta vem/vilka som ska sjunga filmens ledmotiv. För att komma i stämning för det här inlägget sitter jag såklart och lyssnar på min Bond-spellista på Spotify. Självklart döpte jag den till "Bond, James Bond" för det är så jag funkar.
Men vi tar det från början va, för det är alltid där det är bäst att börja. Jag tänker använda mig av filmernas engelska titlar, bara så ni vet.
Filmen "Doctor No" hade "James Bond theme" som sitt ledmotiv. Den är instrumental, och tillsammans med "On Her Majesty's Secret Service" den enda filmen med just ett instrumentalt ledmotiv. "007" är även det ett instrumentalt tema, men det dök upp först i andra filmen, "From Russia with love", och är ett närmast lite stressigt tema som användes mycket i actionscener. "James Bond theme" kom även i en discoversion, "Bond 77", till filmen "The spy who loved me". Ungefär lika cheezy som det låter - i dagens öron, då var det säkert superhäftigt.
Till andra filmen "From Russia with love" lät man Matt Monro sjunga ledmotivet.
Här börjar vi även kunna se de förtextsekvenser vi är vana vid från James Bond filmer. De berättar en historia i sig, ibland om det som ska hända i filmen, ibland om det som händer i glappet mellan första scenen och starten på filmäventyret ibland om sådant som redan har hänt. Här är det dock mest text på magdansande tjejer, och mer eller mindre nakna kvinnokroppar är vi också vana att se i de här förtexterna.
Till den tredje filmen "Goldfinger" kallade man in Shirley Bassey att sjunga ledmotivet. "Goldfinger" klassas av många som en av de bästa Bond-ledmotiven, om jag håller med får ni veta sist i det här inlägget, där jag ger er min egen Topp 10-lista.
Shirley Bassey fick den äran att framföra ledmotivet i ytterligare tre filmer och är således den som sjungit mest Bond av dem alla. Hon sjöng titelmelodin till filmerna "Diamonds are forever" och "Moonraker" samt att hon till filmen "Thunderball" sjöng "Mr Kiss Kiss Bang Bang" som länge var tänkt som filmens ledmotiv. Man bestämde sig dock ganska sent för att man ville att låten skulle heta som filmen och Tom Jones vann sin audition. Ryktet säger att det var den sista tonen som var avgörande när han fick jobbet. Han ska visst ha hållit den tonen så länge att han tuppade av...
Shirley Bassey - Diamonds are forever
Nancy Sinatra sjöng "You only live twice" till filmen med samma namn.
"On Her Majesty's secret service" kom sedan och hade alltså en instrumental titelmelodi, som fått låna teman även till andra filmer i serien. I den här filmen finns också ett kärlekstema med när Louis Armstrong sjunger om att "We have all the time in the world" - det här är ju filmen där James Bond lämnar ungkarlslivet bakom sig.
När Roger Moore axlade manteln och blev James Bond bad man Paul McCartney and Wings att sjunga titelmelodin till "Live and let die". Ett väldigt bra val till en väldigt bra låt.
Lulu fick sedan sjunga "The man with the golden gun" till filmen med samma namn.
Till filmen "The spy who loved me" heter dock sången inte som filmen, hör och häpna. Carly Simons Bond-sång heter "Nobody does it better".
Till nästa film, "For your eyes only" hände också något unikt i Bond-sammanhang. Sheena Easton, som framförde sången, medverkar nämligen även i förtexten. Det är hon den enda som har gjort hittills.
Sheena Easton - For your eyes only
Det finns inte många sånger med andra titlar än filmen, men till filmen "Octopussy" fick Rita Coolidge sjunga "All time high". Jag som inte gillar bläckfiskar tackar för att det inte finns en Bond-låt som handlar om detta läbbiga blötdjur. Alltså - vet ni hur små utrymmen de kan ta sig igenom? *ryser*
Nu börjar det bli bra på riktigt.... För mig som växte upp under 80-talet är det upp till dans när Duran Duran drar igång "A view to a kill" från just den filmen. Ni vet den där Christopher Walken skriker om att han behöver "more power" i slutet. Sedan ska vi kanske inte tala om hur jag blir när a-ha sjunger "The living daylights" för jag älskar a-ha. Älskar!
"Licence to kill" spelades så mycket när filmen kom att Gladys Knight får ursäkta. Den är bra, men jisses amalia vad jag fortfarande är trött på den.
Tina Turner sjunger "Goldeneye" som skrevs av Bono och The Edge från U2. Inte illa pinkat för en enda Bond-låt att ha tre legender inblandade i den.
Min absolut sämsta Bond-låt är "Tomorrow never dies". Varför? Jo, för att Sheryl Crowe sjunger den. Jag tycker verkligen inte om Sheryl Crowe. Garbage misslyckades också en del med sin "The world is not enough". De känns lite som fel val för det här sammanhanget och låten låter bra krystad. Två bottennapp på rad alltså.
Madonna sjöng "Die another day", en låt som fick utstå onödigt mycket kritik i mina ögon. Låten väldigt bra och passar förträffligt in i vad som berättas i en av de bästa förtextscenerna i hela filmserien. Den är fantastisk, rent ut sagt.
Madonna - Die another day
Även filmen "Casino Royale" fick en sång med annat namn än filmen. "You know my name" framförs av Chris Cornell. Det här var filmen som rebootade Bond, när Daniel Craig klev in som 007. Förtexterna är helt frikking awsome!
Chris Cornell - You know my name. "Casino Royale"
En annan väldigt utskälld Bond-låt kom till filmen "Quantum of solace". "Another way to die" framfördes av Alicia Keys och Jack White från White Stripes. Jag gillar den faktiskt väldigt mycket - betydligt mer än filmen som är rätt så lätt att glömma.
De två senaste Bond-låtarna har båda belönats med en Oscarsgubbe för bästa originalsång. Den senaste, till filmen "Spectre", heter "Writing's on the wall" och framfördes av Sam Smith. Tyvärr är det massa bläckfiskarmar med i förtexterna eftersom Spectre har en bläckfisk som symbol. Uäck!
Har jag inte glömt en låt nu, undrar vän av ordning? Nej, det har jag inte - jag har bara sparat det bästa till sist. Det finns nämligen inga gränser för hur mycket jag älskar precis allt med Adeles titelspår till "Skyfall". Det är gåshudsvarning låten igenom, gosh darn!
Adele - Skyfall
Och så lovade jag er min egen topplista på Bondlåtarna. Här är den.
"Skyfall" med Adele, från Skyfall
"Live and let die" med Paul McCartney and Wings, från Live and let die
"Writing's on the wall" med Sam Smith, från Spectre
"Die another day" med Madonna, från Die another day
"For your eyes only" med Sheena Easton, från For your eyes only
"Goldfinger" med Shirley Bassey, från Goldfinger
"You know my name" med Chris Cornell, från Casino Royale
"A view to a kill" med Duran Duran, från A view to a kill
"Diamonds are forever" med Shirley Bassey, från Diamonds are forever
"Nobody does it better" med Carly Simon, från The spy who loved me
Om ni undrar hur svårt det var att göra den här listan är svaret väldigt. Många små älsklingar jag ville ha med som snubblade på målsnöret. Som mina älskade a-ha och "Another way to die", för att bara nämna två.
De här tomma förpackningarna har skramlar runt i lådan ett bra tag. Det är det där med att ta sig i kragen och fotografera som ligger lite långt inne ibland. Men här har vi alltså tre tomma förpackningar som alla sorteras som plast.
Depend Nagellacksremover Supersnabb. Behöver ingen närmare presentation antar jag. Bäst, helt enkelt. Finns alltid en ny på vänt. Plaståtervinning.
Betyg 5/5
Kicks. Vitamin C Ready, set, glow! Night sleep mask. Den tredje tuben att bli tom från prova-på-kitet jag köpte i början på sommaren. Jag har inte använt den här dagligen - eller kvällningen snarare, men ganska ofta och har verkligen gillat hur len och mjuk huden har känts på morgonen. Liksom mättad och fräsch. Citrusdoften känns igen från övriga produkter i serien.
Jag har inte en ny av den här krämen, men planerar nog ett inköp inom snart eftersom att jag verkligen gillade den. Plaståtervinning.
Betyg 4/5
Urtekram. Cleansing lotion. No perfume. Jag har både gillat den här rengöringslotionen och inte gillat den samtidigt. Den gör förvisso rent på ett milt och skonsamt sätt, men har lite svårt att ta bort ansiktssmink om jag inte löst upp det med kokosolja först. Dessutom är doften inte direkt yummy. Nu är den ju oparfymerad vilket är ett stort plus och en bidragande orsak till att jag köpte den, men parfymfri är inte samma sak som doftfri och jag tyckte alltså att den här luktade lite mysko, nästan lite härsket. Doften försvinner när man sköljer av lotionen, men nja. Jag testar något annat nästa gång.
Lilla E, som precis har börjat få igång en egen hudvårdsrutin nu när hon blivit tonåring och huden ändrats med puberteten, gillade den mer än mig och när vi köpte egna produkter åt henne var det den här hon valde till rengöringen. Plaståtervinning.
Betyg 3/5
Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.
Det blev alltså "Supergirl" innan jag fortsätter med "The Flash". Nu fick jag ändå se Barry Allen hälsa på i Karas värld - för de bor i parallella universum, så chocken var inte alltför stor.
"Supergirl" handlar om Kara Zor-El som skickas mot Jorden för att beskydda sin lille kusin när deras hemplanet Krypton går under. Kara hamnar dock ur kurs och hamnar i en tidslös zon innan hon slutligen kommer fram till sin destination. Då har hennes kusin Kal-El redan vuxit upp och blivit Superman. Kara hamnar i adoptivfamiljen Danvers och döljer sina förmågor, fram tills den dagen då en olycka hotar hennes adoptivsyster och Supergirl gör sig känd för omvärlden.
Favoritavsnitt: 1x01 "Pilot" Kara räddar sin syster från en flygolycka och Supergirl blir den nya hjälten på Jorden. På Catco börjar fotoreportern James Nelson, tidigare från "Daily Planet" och nära vän med Karas kusin. Kara berättar sin hemlighet för vännen Winn.
1x10 "Childish things" Winna pappa rymmer från fängelset och försöker tvinga Winn att ansluta sig till honom och hans galna idéer. Alex ber Hank om hjälp att avslöja vad Maxwell Lord egentligen har i görningen. Cat erbjuder Lucy Lane ett jobb på CatCo.
1x18 "World's finest" Flash, eller Barry Allen, råkar hamna i Karas universum. Hon hjälper honom att hitta en väg tillbaka och han hjälper henne att besegra Livewire och Silver Banshee som är ute efter Kara och Cat.
1x20 "Better angels" Hela mänskligheten är hotad av Non och Indigo. Supergirl gör sig redo för en strid som hon inte vet om hon kommer återvända från.
Favoritkaraktär: Supergirl. En av anledningarna till att jag inte hoppade på den här serien direkt när den dök upp är att jag hade lite svårt för Melissa Benoist i "Glee". Som Supergirl gillar jag henne desto mer, och det är väl tur. Tvärgillar Cat också, spelad av Calista Flockhart, och hoppas innerligt att hon kommer tillbaka i säsong två - det ser lite osäkert ut på den fronten om man kikai på IMDb.
Favoritpar: Systerskapet mellan Alex och Kara. Jag har två superfina bröder, men ibland vill man ha en syster. När man ser Kara och Alex är det sådana tillfällen.
Bäst i säsongen: All girlpower! Visst förekommer det en och annan stark man också, men i slutändan är det damerna som är minnesvärda här. Presidenten är tydligen en hon, och Maxwell kallar till och med Gud för hon. Gillas! Klarar Bechdeltestet med bravur. Är osäker på om den klarar ett omvänt dock.
Värst i säsongen: Vissa sminkningar var kanske inte så lyckade, som Indigo och Silver Banshee. Och den där blomgrejen som fick Kara att tro att hon var tillbaka på Krypton var väldigt dåligt gjord. Såg ungefär lika verklig ut som en plastpelargon som stått i ett soligt fönster i 10 år.
Övriga kommentarer: Det förekommer mycket roliga gästspel i den här serien. Som att pappa Danvers spelas av Dean Cain som var Stålis i "Lois and Clark", och att mamma Danvers spelas av Helen Slater som var Supergirl i filmen från 1984. Även "Smallvilles" Supergirl gästspelar här, Laura Vandervoort är här den blåsminkade Indigo.
Det är boken "Åskbollen" jag minns från min barndom, att den stod där i föräldrarnas bokhylla. Det var väl titeln som jag gillade eller något, för inte sjutton fattade jag då att det var James Bond. Sedan dröjde det ett gäng år innan jag började se Bondfilmerna också, så det spelar så klart in.
Även om jag sedan läste min första Hemingway* när jag var 13/14, på pappas rekommendation, så dröjde det alltså till nu innan jag läste den där boken från deras bokhylla, den med den lockande titeln "Åskbollen".
Operation Åskbollen sätts i verket på Secret Service när brottsorganisationen SPEKTRUM dyker upp. De har kapat ett plan med två atombomber ombord och hotar nu att detonera dem om inte en ansenlig lösensumma betalas ut. I ett försök att stoppa dem skickas Bond till Nassau dit spåren efter planet leder. Med hjälp av vännen Felix Leiter inleds en kamp mot klockan.
Det här är alltså den första boken där SPEKTRUM eller SPECTRE dyker upp, med Ernst Stavro Blofeld som ledare för mästerskurkarna. Välbekant superskurk i Bonduniversumet. Han är dock i skymundan här, bakom denna boks bad guy Largo, med sina jättehänder.
Filmen följer boken bra, även om Bonds vistelse på kurorten är annorlunda här. Han blir nämligen skickad på torken av M som tycker att han lever ett alldeles för osunt liv, med på tok för mycket alkohol. Nähä? Det har man ju inte tänkt både en och tio gånger när man läst de här böckerna. Hur sjutton kunde han vara en sådan superagent om han ständigt var lite på lyset?
Den här boken känns lite mer inspirerad än vissa andra i serien, som att Fleming hade lite roligt när han skrev den. Bond är dessutom ganska så känslosam, särskilt då mot Domino som det verkar som att han faktiskt blir lite förälskad i. Det är sparsmakat med sexism, rasism och homofobi den här gången, eller så har jag bara vant mig. Ingen av böckerna i serien har fått högre betyg än 3 av mig förut, och det får inte "Åskbollen" heller, men 3/5 kan den få vara värd.
Jag har nu läst alla de Bondböcker pappa hade i bokhyllan, eller snarare som hade fått flytta upp på vinden, men jag har "Casino Royale" på ingång - på engelska. Ska se hur mycket som gått förlorat i en ganska tafflig översättning, för jag har suttit och stört mig på språkbilden i alla böckerna, men jag tror alltså att det till mycket beror på översättningen. Eller kunde man bli rik och berömd på att skriva sådär stolpigt och... oskönt? För det har inte direkt varit en njutning för ögat att läsa de här böckerna, men nu är det gjort.
Så snart han satte foten på den mjuka mattan i korridoren kände han på sig att något stort var i görningen. Här uppe låg nämligen inte bara M:s avdelning utan också radiodetaljen. Han hörde det välbekanta transmittersmattret, och oväsendet från chiffermaskinerna som arbetade för högtryck trängde också ut genom de gråmålade, stängda dörrarna. Det var ingen tvivel om att man höll på att skicka ut ett flash-meddelande. Men vad var det som hade hänt?
*Min första Hemingway var "Den gamle och havet". Vi kan summera så här - jag gillar inte Hemingway. Alls. Och det är inte den enda boken jag har läst av honom, så jag bildade inte min uppfattning i tonåren. Den har bara inte ändrats.
Idag firade vi Lilla E med tårtkalas, hon fyllde nämligen 13 år i torsdags. Hon ville ha "en chokladtårta med chokladfyllning och Oreos på" så då gjorde vi det. Enligt älskade maken var det den godaste födelsedagstårta som någonsin bakats i det här huset. Så pass god var den alltså.
Recepten hittade Lilla E på diverse ställen på nätet, jag vet inte var, så det är cups som gäller där jag inte orkade räkna om.
Chokladtårta
2 cups socker
1 3/4 cups mjöl
3/4 cup kakao
1½ tsk bakpulver
1½ tsk bikarbonat
1 tsk salt
2 ägg
1 cup mjölk
½ cup vegetabilisk olja, rapsolja är mitt val
2 tsk vaniljextrakt
1 cup kokande vatten
Värm ugnen till 175 grader. Smörj och bröa en bakform.
Sikta alla torra ingredienser och rör ihop dem. Vispa ihop de våta ingredienserna, utom vattnet.
Vispa ner de våta ingredienserna i de torra, tills allt är väl blandat. Rör ner det kokheta vattnet.
Häll upp i bakformen och grädda genast 45-50 minuter.
Man kan dela upp smeten i två formar, då blir gräddningstiden ungefär 30 minuter. Håll koll helt enkelt.
Låt kakan svalna i formen minst 10 minuter innan den stjälps upp och får svalna helt på galler. Eller som jag gjorde, lät den vila i formen tills dagen därpå.
Chokladsmörkräm med kaffesmak
170 g rumsvarmt smör
60 g kakao
250 g florsocker
½ dl kaffe
2 tsk vaniljextrakt
1 förpackning Oreo-kakor till dekoration
Sikta kakao. Rör smör och kakao luftigt. Sikta ner florsockret och vispa ner det i kakosmöret så det blir ljust och luftigt. Tillsätt kaffe och vanilj och rör slätt i någon minut.
Blir krämen för lös, tillsätt mer florsocker. Blir den för hård rör ner mer kaffe.
Vill man inte ha kaffesmaken kan man använda mjölk istället.
Dela bottnen i två delar. Bred smörkräm på den ena bottnen. Lilla E valde även att mosa hallon och bre ut över bottnen, och det var lite pricken över i och det som gjorde att tårtan inte blev en fullkomlig sockerchock.
Lägg över den andra bottnen och bred över resten av smörkrämen.
Lägg undan några Oreo till dekoration. Lägg resterande kakor i en påse och krossa dem till smulor med hjälp av en brödkavel. Lägg smulorna på och runt tårtan, tryck till dem lite i krämen. Dekorera med de hela kakorna.
Förvara svalt minst 30 minuter så att krämen sätter sig lite.
Om ni undrar så är Lilla E:s favorittv-program "Dessertmästarna", Roy Fares är hennes idol och hon vill bli konditor när hon blir stor. Eller arkivarie som pappa. Eller åklagare. Mammas lilla hjärta.
Låt: "Ghostbusters /I'm not afraid/" med Fall Out Boys ft. Missy Elliott. Outfit: Tröjklänning och leggins från Monki. Smink: Nej. Nagellack: Solitaire från OPI. Frisyr: Tofs. Och så klippte jag mig igår... Doft: Choklad och vanilj. Smycke: Örhängen från Snö of Sweden, armband från Edblad. Klocka: Nej. Frukost: Hallonchiapudding med vattenmelon och granola samt mitt älskade te. Fika: Te. Popcorn. I den ordningen men inte samtidigt. Middag: Lövbiff med pommes frites och sallad. Pryl: 3D-glasögon. Jag är inte imponerad av den här 3D-grejen. Alls. Träning: Det var meningen att jag skulle ut och gå, men min dag har varit rätt så späckad så den har fått utebli. Får gå lite extra imorgon. Kvällsnöje: "Bourne Ultimatum". Så jag läser nog... Att tillägga: Var på bio med älskade maken idag på bästa matinétid och såg äntligen "Ghostbusters". Och jösses i min lilla låda som jag skrattade! Den var både rolig och bra och smart, så det är tråkigt att filmen inte dragit in så mycket pengar "at the box office" och att det inte verkar som att det kommer bli någon uppföljare. Jag uppskattar dock inte att filmen bara går i 3D här i min stad så jag var tvungen att ladda med åksjukeband och åksjuketablett. Det funkade, men de där glasögonen var bra obekväma och det var ändå huvudvärksvarning där i slutet. Synd på en så bra film att det ska bli fysiskt jobbigt att se den.
Jag har precis läst ut alla de Bond-böcker jag fick låna på obestämd tid av min pappa, "Ur dödlig synvinkel" var den näst sista av dem.
Det här var ingen roman alls utan en novellsamling med fyra noveller. Fattade inte jag till en början, men så blir det när man i översättningen inte tagit med namnen på de olika novellerna utan döpt dem till "Kapitel ett" och så vidare. Jag trodde alltså att det var en roman med fyra låååånga kapitel, tills jag upptäckte förekomsten av ordet "ordonnans" i den första novellen.
Novellerna i den här samlingen är dessa:
"Den försvunna ordonnansen". Den här heter heter "From a view to a kill" på engelska och absolut inga likheter alls med filmen med samma namn.
Bond är inte glad att vara i Paris, men blir desto mer förtjust när han får ett uppdrag. En motorcykelordonnans har stoppats, föraren är mördad och meddelandet försvunnet. Bond upptäcker att det där zigenarlägret kanske inte var så oskyldigt som det verkade, om man synar det lite i sömmarna.
"M:s privata hämnd" eller "For your eyes only". Jodå - på sätt och vis har den här novellen sin plats i filmen som döptes till samma sak. En flickas föräldrar har blivit mördade och hon söker hämnd. Det visste inte Bond när han av M skickades på ett privat och väldigt hemlighetsstämplat uppdrag att likvidera de män som mördat hans vänner.
"Den riskiga affären", eller "Risico" har också blivit en scen i filmen "Ur dödlig synvinkel/For your eyes only". Bond utreder narkotikasmuggling i Italien. Den han först tror är den stora skurken visar sig vara en obekväm hantlangare som den riktiga stora skurken försöker röja ur vägen. Bond slår sig ihop med honom och tillsammans gör de ett tillslag mot knarklagret.
"Hildebrandrariteten" eller "The Hildebrand rarity" är obekant för mig på alla sätt och vis. Bond är kvar på Seychellerna efter avslutat uppdrag när han får erbjudande om att följa med på en expedition för att leta efter en mycket ovanlig fisk, Hildebrandsrariteten. Mannen han ska jobba för visar sig vare en väldigt obehaglig typ, som förolämpar alla och misshandlar sin fru. Bond tycker inte om.
Värt att notera är att i den engelska utgåvan av den här novellsamlingen, som såklart heter "For your eyes only", så ingår det en novell som aldrig blev översatt till svenska. Det är inte en Bond-novell nämligen, utan den handlar tydligen om otrohet. Den har dock fått låna ut sitt namn till en Bond-film, och bara det gör såklart att jag vill läsa den. "Quantum of solace" heter denna novell.
Låt: "Sometimes" med And One. Outfit: Huvtröja, t-shirt och byxa från HM. Smink: Nej. Nagellack: Nos so bright från Smitten polish. Numera Dreamland lacquer. Frisyr: Rätt så nyfärgat och knut. Doft: Gingerbread latte. Ungefär lika mysko som det låter. Smycke: Ringarna. Klocka: Casio. Frukost: Frukt med granola, russin och yoghurt. Te! Fika: Te och kärleksmums. Middag: Hämtmat av asiatisk sort. Pryl: Paket. Träning: 45 minuter powerwalk i kraftig blåst/motvind med kramp i en vad. Men jag såg en stor larv! Och jag gjorde det, fastän att jag var på dåligt humör ungefär hela tiden. Och så en hundpromenad som var betydligt trevligare. Kvällsnöje: Har inte så många sidor kvar i min bok, så planen är att läsa ut den. Att tillägga: Idag är det ingen vanlig dag för idag är det Lilla E:s födelsedag! Hurra hurra hurra! 13 år fyller ungen. Borde kanske börja kalla henne stora E nu.
Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.
Jag tittar långsamt på tv numera, märks det? Jag menar - det tog mig något mer än två veckor att se första säsongen av "The Flash". I och för sig 23 avsnitt, men ändå rätt så långsamt tittat för att vara jag.
Varför "The Flash"? Jo - jag vill se "Supergirl" - främst för att Tyler Hoechlin har blivit castad som Superman i säsong 2, och jag vet att Flash och Supergirl har ett par parallellavsnitt så jag tänkte börja där. Och så vill jag se "Legends of tomorrow" som är en spin off på "The Flash". "The Flash" kan dessutom ses som en spin off på "Arrow", men jag tänker inte bry mig om den serien just nu. Jag tittade på halva första säsongen av "Arrow" men tröttnade - inte omöjligt att jag plockar upp den igen dock.
"The Flash" handlar om Barry Allen. När han var barn mördades hans mamma och hans pappa dömdes för mordet, trots att Barry hävdade att det var konstiga blixtar omkring mamman när hon dog och att hans pappa är oskyldig.
Barry växer upp hos sin bästa vän Iris och hennes pappa Joe. I vuxen ålder arbetar han hos polisen som forensisk assistent. En underlig olycka gör så att Barry träffas av blixten, och något mer. Efter flera månader i koma vaknar han upp på S.T.A.R. labaratories med ett gäng nya förmågor, där hans fart är den främsta. Tillsammans med Caitlin, Cisco och professor Wells börjar han bekämpa brott och leta efter andra meta-människor.
Favoritavsnitt: 1x15 "Out of time" Men tjena Spartacus! Joe har fått en meta-människa efter sig som vill hämnas sin brors död. Cisco avslöjar Reverse-Flash och möter mannen bakom masken på ett för honom ödesdigert sätt. Iris avslöjar att hon har romantiska känslor för Barry. I ett försök att stoppa en tsunami som är på väg mot Central City springer Flash så snabbt att han reser bakåt i tiden till dagen innan.
1x17 "Tricksters" Men tjena Luke Skywalker! En bombälskade skurk som kallar sig Trickster rymmer från fängelset och hotar en bankettsal med gift och Flash med en bomb som smäller om Barry springer under en viss hastighet. I tillbakablickar får vi se varför Reverse-Flash är kvar i vår tid och på vilket sätt Harrison Wells och Eobard Thawnes öden är sammanvävda.
1x23 "Fast enough" Eobard erbjuder Barry chansen att åka tillbaka i tiden för att rädda sin mamma. Allt Barry behöver göra är att låta Eobard färdas tillbaka till sin egen tid genom det maskhål han kan skapa med sin fart. Barry väljer dock en annan väg och ett stort offer krävs för att rädda dem alla.
Favoritkaraktär: Alltså - Barry Allen i all ära, men Cisco?! Älskar honom!
Favoritpar: Caitlin och Ronnie.
Bäst i säsongen: Jag tyckte den höll ihop riktigt bra och säsongen var spännande och väckte många frågor och funderingar. Man vill liksom titta vidare och veta hur det ska gå.
Värst i säsongen: För mig som inte tittar på "Arrow" var det kanske lite väl många referenser till och gästspel från den serien. Men jag gillar Felicity, så hundra procent jobbigt är det ju inte.
Övriga kommentarer: Om säsongen hade cliffhanger-slut? You betcha! Funderar ändå på om jag ska se första säsongen av "Supergirl" innan jag ser säsong två...
Dramatisk rubrik, eller hur. Imorgon flyttar Stora J till annan ort för att studera ett år, så det här är hennes sista dag hemma och sista gången på ett tag som bordet var dukat för fem personer. Så ja - det här är ett dagsfärsk inlägg, och ja - jag har ätit färdigt för idag.
Avokado på rostat bröd till frukost, den ena fick ett stekt ägg också, men jag var inte två-äggs-hungrig så det fick räcka så. English breakfast som frukostte.
Lunch tidigare än vad jag brukar efter en powerwalk med intervaller som jag blev hungrig av. Snabbt hoprafsad sallad med vattenmelon, omelett, valnötter och pumpakärnor samt lite grekisk vitlöksdressing.
Efter ännu en promenad, den här gången i sällskap med en hund, ville jag bara ha något litet. Som en banan och en kopp te.
Eftermiddagsfikat blev mer te och något som påminner om äppelpaj utan att vara äppelpaj, med yoghurt på.
Stora J älskar vegetarisk lasagne så jag gjorde en sådan med löjligt mycket ost på. Och gurka till. Hon var nöjd med sin avskedsmiddag.
När jag gick ut i köket för att fixa mitt kvällssnack såg jag att älskade maken försökte snika åt sig det sista av den goda korven vi hade. Så kan vi ju inte ha det, så jag norpade några skivor.
Och det jag gjorde var att poppa lite popcorn som jag kryddade med popcornkrydda med bacon- och cheddarsmak. Och så en cider till det, som jag delade med älskade maken.
Eftersom imorgon blir en lång dag så säger jag godnatt nu. Godnatt!
Dagens måndagsmotivation handlar om träning. Är det inte din tekopp går det bra att hoppa över det.
Om du däremot tycker som jag att motivation gäller både den mentala biten och den kroppsliga så välkommen in.
Nu är ju inte jag på något sätt en träningsmänniska, trots att jag är utbildad yogalärare, nästan lite tvärtom faktiskt. Jag har aldrig ansett mig vara en sådan som tränar.
Min avsky att svettas och röra på mig grundades tidigt. Som så många andra hade jag inte kul på skolgymnastiken. Vald sist i alla lagsporter, gympalärare som satte betyg efter hur snygg man var och inte prestation, tvingad till oändliga pass med bollsporter, och sådant som jag tyckte var kul - dans - en gång per läsår, max. Inte direkt en bra grund för ett motionsintresse och jag vet att jag inte är ensam om de här upplevelserna. Särskilt inte bland tjejer. Räck upp handen alla tjejer som såg utelaget komma närmare när det var din tur att slå ut bollen i brännboll - med "tjejslagträt". Tänkte väl att jag inte var ensam om det.
Numera är det skruttiga knän och en överrörlig rygg som sätter käppar i hjulen för viss sorts träning, samt att jag hade foglossning med alla tre graviditeterna och det fortfarande känns lite ostadigt och "knäppigt" i bäckenet. Jag som gillade att löpträna, jo faktiskt, fick inse att det inte var någon bra idé. Så återfann jag stavgången och älskade det. Sedan fick jag en fotskada... Så. Jädra. Typiskt. Sedan hittade jag ett promenadprogram och tänkte "Vad har jag att förlora?" Ingenting, visade det sig.
Jag har också insett vissa saker:
Man kan göra det ändå, men kanske långsammare, inte lika länge och lite försiktigare.
Det finns inga dåliga väder, det finns bara dåliga kläder. Jo faktiskt. Förra veckan gick jag en promenad i regnet och blev så tvärblöt att jag till sist bara skrattade åt eländet och hoppade i vattenpölar. Vad kunde hända liksom? Kunde jag bli blöt?
Ibland måste man bara göra det. Även om det känns motigt. Ge dig själv en målbild och sträva efter den. Igår när jag hade det jättemotigt i spåret var min målbild den att komma hem och ta en varm, skön dusch. Det behöver inte vara mer än så.
Var inte rädd för stödstumpor och förband - de är dina vänner.
Hitta en träningsform som du gillar, gör upp en plan, följ planen. Hittar du ett i förväg uppgjort program du vill följa så gör det, men gör det I DIN TAKT.
Man behöver inte följa programmen slaviskt. Man kan faktiskt byta dag på vissa pass, eller gå stavgång dagar det var meningen att man "bara" skulle promenera. Bara antalet pass stämmer med programmet så går det hur bra som helst att anpassa efter ditt schema och din dagsform.
Svettas är SKÖNT!
Alla pass kommer inte vara roliga, eller fantastiska, eller kännas bra medan du gör dem. Men förhoppningsvis kommer du känna av den där endorfinkicken ändå och det är skönt både själsligt och kroppsligt efter ett avslutat pass. Ibland därför att det är skönt när smärta upphör.
Jodå, man kan träna ändå även om det gör lite ont. Viss smärta är inte av ondo utan beror på att man är otränad, trött, tränar för tätt inpå maten eller bara för att man känner efter lite väl mycket. Om man däremot får så ont att det hugger i kroppen, eller man får problem att fortsätta - sluta! Du ger inte upp - du tar hand om dig själv. Gör om en annan dag istället.
Träningsappar, sportklockor, ta hjälp av en PT, peppig musik i öronen - kör på bara! Det är extra roligt när man kan se vad man gjort och klocka sina framsteg. Musik är jag dålig på dock, jag föredrar att lyssna på naturen när jag är ute och går. Men det är jag det - whatever floats your boat.
Färgglada träningskläder ftw!
Investera i en bra sport-bh eller två. Eller tre. Det gör inget om den är snygg också, även om det bara är du som ser den. Det är alltid roligare att träna om man känner sig piffig. Eller är det bara jag?
Igår träffades Plejaderna igen efter ett låååååångt sommaruppehåll för att diskutera boken "Öppnas i händelse av min död" av Liane Moriarty, en bok som länge toppat bäst-säljar-listor både här och där.
Dessutom drack vi obscena mängder te, åt blåbärspaj och hallonpaj med vaniljsås och pratade om annat. Skräckfilm, hår lång tid det tar att strypa en människa, vad man kallar ett mord där mordmetoden är att man styckar någon - "styckmord" är ju benämningen på hur man gör sig av med kroppen, fat shaming, cancer, bokcitat, jobb, skola, barn. En helt normal Plejadträff alltså. Ehrm.
Bildkälla Goodreads
Cecilia letar egentligen efter något helt annat på vinden när hon snubblar över ett brev som hennes man skrivit. "Öppnas i händelse av min död" står det på det och Cecilias nyfikenhet väcks, men eftersom hennes man lever låter hon det vara. Till en början.
Tess får veta att hennes man och hennes kusin har förälskat sig i varandra och i vredesmod packar hon väskan och sonen och åker hem till mamma i Sydney.
Rachel sörjer fortfarande sin dotters tragiska död många år tidigare, ett mord som inte fått någon lösning. När hon så får veta att hennes son ska flytta till New York med hennes älskade barnbarn blir sorgen henne nästan övermäktig.
Den här boken valdes för att den verkade spännande och tankeväckande, samt för att den fått så mycket positivt gensvar.
Vi upplevde den som lättläst, och här var vi alla överens - sedan avvek jag från mina övriga Plejader, så jag börjar med att skriva vad de tyckte.
De ansåg att karaktärerna var lätta att tycka om och känna sympati för, att de olika berättelserna var spännande i sig och bjussade på både skratt och "tårar". Det kändes verklighetsnära och man funderade mycket på hur man själv skulle agera om man försattes i samma situationer. Slutet med sin "vad hade hänt om inte"-karaktär gillades också, någon tyckte till och med att det hade lite av "Sliding doors" över sig.
Jag tyckte inte om boken. Jag tyckte den var ointressant så till den milda grad att det tog två veckor att läsa den här ytterst lättlästa och banala historien. Karaktärerna lämnade mig oberörd, den var förutsebar så jag dånade dimpen, Det var för många trådar som spretade åt olika håll och som inte riktigt höll samman, den grep inte tag i mig och jag avskydde slutet - AVSKYDDE! Snacka om lättköpt.
Saker jag utbrast under läsningens gång: "Nej! Inte en parallellhandling till!?", "Halleluja! Hon läser äntligen det jävla brevet!!" Efter 150 sidor och jag blev inte förvånad ett dugg över vad det stod i det - tvärtom hade jag vetat det länge. "Men vad är det här för kasst sabla slut?"
Vi kunde till viss del enas om att lösningen kom lite väl enkelt, det var lite deus ex machina över det hela. Vissa relationer hade vi gärna läst mer om - särskilt den mellan Rachel och framför allt hennes svärdotter, men även hennes son. Tess historia kände vi kanske inte riktigt hörde ihop med bokens övergripande tema, men flera av oss tyckte det var den intressantaste berättelsen och vi hade gärna läst mer djupgående om den.
Som ni anat drog jag ner medelbetyget på den här boken. Övriga läsare gav som lägst 3,5/5 och som högst 4,5/5 - jag gav den 2/5. Medelbetyget slutade på 3,5/5 vilket jag alltså tycker är på tok för högt för den här mediokra dussinboken. Mina Plejadkamrater håller inte med mig.
Måndag Alltihop var Berlinmurens fel. Vore det inte för Berlinmuren hade Cecilai aldrig hittat brevet och då skulle hon inte sitta här vid köksbordet och försöka lägga band på sig för att inte slita upp kuvertet. Kuvertet var täckt av att tunt lager grått damm. Texten på framsidan var skriven med en raspig blå kulspetspenna i en handstil lika välbekant som hennes egen. Hon vände på de. Det var förseglat med en bit gulnad tejp. När skrevs det? Det kändes gammalt, som om det skrivits för åratal sedan, men det var omöjligt att veta säkert. Hon skulle inte öppna det. Att öppna det kom inte på frågan. Hon var den mest beslutsamma människa hon kände och hon hade redan bestämt sig för att inte öppna brevet, så det var inte mer med det.
Låt: "007" av John Barry Orchestra. Lyssna för att förstå varför Dagens heter som den gör idag. Outfit: Kofta från Lindex, klänning från Monki, leggins från HM. Smink: Inget. Nagellack: Ki från Zoya. Frisyr: Utsläppt. Doft: Deo. Smycke: Hjärtörhängen från Snö of Sweden. Klocka: Randig Lambretta Cielo. Frukost: Smörgåsar med skinka, ost och grönsaker. Juice och te. Fika: Massor av te och hallonpaj och blåbärspaj. Har bokcirklat idag nämligen = överdoserat fika. Middag: Plickiplockmat. Pryl: Varuscanner. Träning: Nej. Kvällsnöje: "Bourne Supremacy". Yay... Att tillägga: Hade hellre sett "Eddie the eagle" som vi köpte idag, men man får välja sina strider...
Bered er på en störtflod av bokinlägg de närmaste dagarna. Jag har snart läst ut boken jag läste efter Stephen Kings "Finders keepers" och i morgon är det bokcirkeldags, så det händer en del på bokfronten i mitt liv just nu.
År 1978 är bokälskaren Morris Bellamy så besatt av författren John Rothstein att han är beredd att döda för att få tag på de anteckningsböcker som tros innehålla minst en opublicerad roman.
År 2009 hittar Pete Saubers en nergrävd kista med en skatt bestående av Rothsteins anteckningsböcker och pengar. Pengar som kan hjälpa hans familj då de är i ekonomisk kris efter att pappan blivit allvarligt skadad av en stulen Mercedes.
År 2014 friges Bellamy från ett 35-årigt fängelsestraff och återvänder till sin begravda skatt.
Nu är det upp till Bill Hodges och hans medhjälpare att rädda Pete från en hämndlysten Bellamy.
"Finders keepers" är del två i en trilogi om Bill Hodges, en pensionerad polis som nu driver en firma som påminner om en detektivbyrå men inte riktigt är det. Första boken i trilogin är "Mr Mercedes" och det är nog en bra idé att ha läst den innan man läser den här, eftersom berättelserna knyter an till varandra. Inte bara för att det är samma personer, utan också för att familjen Sauber är påverkad av händelserna i "Mr Mercedes" då pappan i familjen blivit skadad i första bokens massaker.
Den här trilogin är tänkt lite mer som kriminalromaner än det typiskt Kingska med övernaturligheter, även om vissa ledtrådar ges till en mer övernaturlig tredje bok. Som de flesta kriminalromaner är den sålunda ganska förutsebar. Vi får en massa fakta presenterade för oss i boken inledning och allt byggs sedan upp till ett klimax i bokens slutskede. Stor spoiler väl synlig dessutom...
Jag och älskade maken brukar prata om att King har en fiskkrokseffekt i sina romaner, man blir liksom fångad på kroken och meddragen genom romanen på ett sådant där sätt att det är svårt att lägga den ifrån sig. Den här gången lät den effekten vänta på sig för min del, men de sista 150 sidorna eller så läste jag i ett svep. Innan dess hade jag inga problem med att lägga ifrån mig boken en dag eller två. Det är spännande skrivet dock, och det finns driv framåt i texten. Ganska så lättläst på det sättet.
Älskade maken läste den här boken innan mig, den var trots allt min födelsedagspresent till honom, Han tyckte liksom jag att den var förutsebar, lite väl mycket så, men ändå underhållande. Hans betyg blev 3/5, mitt 4/5.
Det ska bli spännande att se vad som händer i bok tre. "End of watch" finns redan utgiven men vi väntar på pocketutgåvan. Om vi pallar att vänta så länge...
If asked, Hodges would have said he doubted that a thirteen-year-old's tale of woe could surprise, let alone amaze him, but he's amazed, all right. Fucking astounded. And he believes every word; it's too crazy to be a fantasy. By the time Tina has finished, she's calmed down considerably. Hodges has seen this before. Confession may or may not be good for the soul, but it's undoubtedly soothing to the nerves.
Nej då, jag har inte varit snabb som Stålmannen och snurrat fram tiden till ikväll - det här åt jag förra torsdagen. Jag har bara sparat det till idag för att kunna döpa inlägget till "Bubbly Thursday" eftersom vi har infört det i vårt hem efter att ha haft en Bubbly Thursday på Hotel Winn i Gävle tidigare i somras. Då med champagne, den här gången med cava.
Förra torsdagen inleddes riktigt ruskigt grå, men det blev trevligare senare. Däremot var det inte jättelätt att få fina bilder på frukosten. Nu såg inte den här chiapuddingen supersmaskig ut irl heller, lite som grodyngel i en snorpöl, men den smakade fantastiskt. Jag lät mig inspireras av piña colada och mojito och puddingen smakade således kokos och ananas med en släng av mynta. Hela härligheten toppades med en banan och granola. Te till detta så klart.
Efter en stärkande promenad passade det bra med en soppa till lunch. Det här är en morots- och linssoppa med lite kokosmjölk i. Till det smörgås med örtig keso som pålägg. Vatten är måltidsdrycken nummer ett här hemma.
Jag lyckas visst alltid göra min "What I eat" på dagar där jag inte dricker så mycket te. Ni kan ju tro att jag ljuger om min te-konsumtion. Ja, ja. Mitt eftermiddagsfika förra torsdagen var en kopp kaffe med mjölk, den sista energibollen för den här gången och en jordnötssmörskaka.
Det drog ut lite på tiden innan middagen kunde hamna på bordet, på grund av anledningar som rör cyklar i det här huset, så för att stilla min hunger fram tills dess knaprade jag i mig en liten näve små kringlor i salta pinnar-stuk.
Nagellacket är Wuthering heights från A England.
Kompensationen för att jag fick vänta på maten, jag hann bli hangry, var att det var en av mina favoriträtter. Teriyakilax med ris och sallad. Så. Gott!
Och här är anledningen till att jag kallar det Bubbly Thursday. Älskade maken och jag drack lite bubbelvin, det här är Freixenet Carta Nevada, en spansk cava. Lite för söt för min smak - jag föredrar lite torrare mousserande. En liten skål chips med lime- och svartpepparsmak gjorde vinet sällskap.
Idag fyller Stora J år. Hurra hurra!
Det firades med tårtkalas redan i söndags då jag bland annat bakade de här kakorna. Jag älskar citron som smaksättare, bara så ni vet.
Citronsnitt
200 g rumsvarmt smör
1 dl strösocker
4 dl vetemjöl
1 dl potatismjöl
rivet skal från 1 citron
1 msk pressad citronsaft
Rör samman smör och socker. Tillsätt övriga ingredienser och arbeta samman till en kakdeg.
Dela degen i fyra delar. Rulla ut dem till längder som är lika långa som långsidan på din plåt.
Lägg längderna på en bakpappersklädd plåt, platta till längderna med en gaffel.
Grädda mitt i 175 grader varm ugn i cirka 12 minuter, längderna ska vara lätt gyllene i kanterna men fortfarande ganska bleka.
Skär längderna i sneda bitar medan de är varma.
Först gör en inte slut på något, sedan tar allt slut på samma gång. känns det igen? Eller är det bara jag?
Jag har delar av nummer 18 redan, men först klarar vi av nummer 17.
Lumene Berry refresh 2in 1 Shower gel and scrub. Herrejisses vilket långt namn! Vad är det med tillverkare av beautyprodukter och deras vurm för kilometerlånga namn egentligen?
Nåväl. Den här köpte jag för att jag ville ha en body scrub och jag ville ha en duschvänlig sådan. Alltså i tub och inte i en burk som det dräller ner en massa vatten i under duschningens gång. Som duschkräm - helt okej, som scrub lämnar den en del att önska. För få korn och inte tillräckligt med riv. Det ska väl kännas att man skrubbar sig liksom. Så nej, jag kommer inte köpa igen. Men den doftade gott.
Och kan vi bara snudda vid det roliga faktum att tuben är försedd med varningstext för USA där det påpekas att man bara ska använda den utvärtes och sluta använda den om man upplever irritation. USA - landet där du kan stämma vem som helst för vad som helst. Och omvärlden skrattar åt er. Plaståtervinning.
Betyg 3/5
Kicks. Vitamin C Ready, set glow! Day fluid. Som sagt - långa namn...
I början av sommaren köpte jag ett prova-på-kit med fyra produkter ut Kicks nylanserde Vitamin C-linje. Och jag älskar allihop! Den här lilla godingen till dagkräm har varit fantastisk. Att den dessutom har solskyddsfaktor, SPF 25, är ett stort plus i min bok. Eftersom jag är lat tycker jag att det är bekvämt att bara smörja en gång för att hålla nyllet solskyddat. Antal gånger jag bränt mig i solen i år - noll. Det beror såklart inte bara på den här lilla godingen, men den har hjälpt. Dessutom är jag mjuk som en bebisrumpa i ansiktet nu och huden känns återfuktad.
Om ni gissat att jag har en ny i fullstorlek på badrumshyllan i detta nu så gissar ni rätt. Plaståtervinning.
Betyg 5/5
Kicks. Vitamin C Ready, set, glow! Face tonic. Med i dt där prova-på-kitet fanns även den här tonicen, eller ansiktsvattnet om man så vill. Och tror ni inte att jag gillat den så pass mycket att jag faktiskt börjar bli riktigt bra på det där med att använda toner i min rengöringsrutin.
Den har en härlig citrusdoft. Kicks själva påstår att serien ska dofta som solmogna apelsiner och det kan nog stämma. Och då som apelsinsaften, för hade den doftat av apelsinskalsolja hade jag inte använt den för apelsinskalsolja brukar vara en sådan där doft som jag får huvudvärk av och faktiskt kan må lite illa av. Älskade maken skalar mina apelsiner. Doften ligger inte kvar värst länge dock, men värt att påpeka.
Jodå - jag har en ny flaska i fullstorlek i badrummet. Plaståtervinning.
Betyg 4/5
Okej - jag erkänner. Även jag har måndagar jag tycker mindre bra om. Som idag.
Efter en jobbig natt med dålig sömn på grund av allergier/pipiga luftrör, mardrömmar och en miljard grader varmt sovrum, så väcktes jag bryskt tidigt i morse. Inte av att älskade makens väckarklocka ringde, eller att han stökade omkring i sovrummet och klädde på sig. Nej - jag blev väckt av den förbannade lastbilen som en av mina grannar tycker att det är helt okej att parkera på gatan utanför mitt hus. Och sedan tomgångsköra och varva motorn lite på innan han drar iväg för dagen. Eftersom jag inte har sett den där förbannade lastbilen på några veckor = The BLISS!, så antar jag att hans semester är slut nu och att bli väckt av den förbannade lastbilen kommer bli min nya vardag.
Dålig nattsömn + väckt på otrevligt sätt = inte den bästa starten på dagen - eller veckan.
Jag får på riktigt ångestpåslag av den där förbannade lastbilen. Adrenalinet går igång direkt när den kommer rullande på gatan. Och när den väcker mig. Faen också.
Som grädde på eländesmoset är det dessutom en gråtrist och mulen dag, jag har småont i foten igen och ska promenera på den senare är det tänkt, och jag lider av socialiseringsbaksmälla efter gårdagens tårtkalas.
Men! Det är här jag för inte alltför länge sedan hade gett upp och bara lagt mig och somnat om igen. Och det är här jag kan se att jag mår så mycket bättre idag. För trots en dålig start på veckan så...
Åt jag en jättegod frukost och drack gott te till så nu känns magen bättre.
Jag satte mig ner och planerade min dag och min vecka lite, så att jag har koll på vad som är på G. En sak som hände i samband med min depression är nämligen att min hjärna blev gröt och att jag numera är jätteglömsk. Enter the almanacka, påminnelser på mobilen och från den som vill ha saker och ting gjorda, och att-göra-listan.
Jag tänker bara göra det - ändå. Trots mitt småtrista humör. För då mår jag bättre och imorgon är en ny dag som kanske startar bättre.
På det stora hela - låt inte en dålig sak under dagen förstöra hela din dag. Försök att hitta det där guldkornet som kan lyfta upp dig istället. Och om guldkornet är att du stänger av mobilen, drar täcket över huvudet och somnar om - so be it.
Eller så kan man:
Se en film.
Läsa en bok.
Ta en tupplur. ÄLSKAR tupplurar. Inte för länge dock för då blir man ännu tröttare.
Klappa en katt. Eller en hund, marsvin, ödla, guldfisk. Det är bara det att jag har katt.
Meditera.
Gå en promenad.
Lyssna på bra musik.
Gråt ut.
Gör ett minispa med ansiktsmask, fotbad och hela konkarongen.
Ät något gott.
Drick något gott.
Rita. Eller skapa något på ett annat sätt.
Skriv dagbok. Eller en dikt. Eller en novell. Eller den STORA romanen.
Hänge dig åt valfri motionsform.
Ta makten över din dag. Hitta ditt guldkorn och försök att vända något negativt till något positivt. Jag vet att det kan vara svårt, men försök. Jag tror på dig.
Nu gillar ju jag personligen regn väldigt mycket. Regnljud är något av ett favoritljud för mig. Men ni förstår grejen, eller hur? För ni är ju så smarta!
Låt: "Higher than higher" med Take That. Outfit: Kjol och linne från HM. Kjolen var en klänning förr i tin. Och en huvtröja från HM också. Smink: Ögonbrynsgel från Model co., ögonskugga från Sumita beauty, mascara från IsaDora, läppglans från HM. Nagellack: The Cactus has landed frå Cactus' Nail Polish. Extremt discontinued. Frisyr: Knut eller fiskbensfläta. Doft: James Bond 007 for women. Den i svarta flaskan. Smycke: Armband från Edblad, hjärtörhängen från Snö of Sweden. Klocka: Ingen. Frukost: Yoghurt med det sista av den misslyckade granolan och en skivad nektarin. Te! Fika: Te och tårtkalas. Middag: BLT-mackor. B = bacon, L = lettuce, T = tomato. Pryl: Tårtfat. Träning: Av tålamodet. Kvällsnöjet: Framtiden är som ett oskrivet ark. Att tillägga: Har födelsedagsfirat Stora J i förskott, hon fyller på riktigt på onsdag.
Låt: "Yellow flicker beat" med Lorde. Outfit: Leggins och tunika från Monki. Smink: Ögonbrynsskugga från Clinique, ögonskuggor från NYX, mascara från IsaDora. Nagellack: Wuthering heights från A England. Frisyr: Utsläppt eller fläta. Doft: Deo. Smycke: Armband från Edblad, örhängen från Esprit. Klocka: Lambretta med Union flag eller Casio träningsklocka. Frukost: Gröt med vattenmelon, pumpakärnor och lite honung. Te. Fika: Te och vinbärsmarängkaka. Middag: Grillade revbensspjäll med potatissallad. Pryl: Vattenflaska. Träning: Hurtig långpromenad. Promenadprogrammet del tre avklarat. Kvällsnöje: Film. Tror jag. Att tillägga: Grattis Penko!
Jag brukar vara sådär förtjust i Hollywoods vurm för att re-boota filmkoncept. Hur många gånger kan man kicka liv i Spindelmannen till exempel? Men den här gången är jag riktigt tagga - att göra en remake på "Ghostbusters" kan ju inte bli fel. Särskilt inte när man stoppar in fyra hysteriskt roliga människor i huvudrollerna.
När Manhattan invaderas av spöken bildar de paranormala entusiasterna Erin och Abby ett spökjägargäng, tillsammans med kärningengören Jillian och tunnelbanearbetaren Patty. Alla spökens skräck? Det återstå att se.
"The power of Patty compells you!"
Och nej, självklart kan jag inte skriva om "Ghostbusters" utan att röra vid det fullkomligt vidriga hat den här filmen har fått utstå - innan den ens kommit upp på biograferna. Vad detta hat beror på? Det är fyra kvinnor i huvudrollerna. Vilka som sprider hatet? Fullkomliga pissbabys till karlar som tror att "deras" Ghostbusters ska bli förstört nu för att de som håller i fångstattrapperna inte har snopp. Alltså - väx upp!
Det behövs filmer som den här, med kvinnor i hjältehuvudrollerna och inte bara som en sidekick till en manlig hjälte. Det behövs filmer som visar att kvinnor kan - utan man, det behövs filmer där kvinnorna inte ska behöva springa runt i tajta kläder och visa upp sina kroppar för att jaga boven, det behövs filmer där kvinnor får bara vara, där de får vara roliga, smarta, klanta sig och fixa biffen. Utan inblandning av män - thankyaverymuch.
När min dotter frågar mig när "Tjej-Ghostbusters" har premiär för att hon verkligen vill se den så blir jag bara glad.
Om vi lever i ett jämställt samhälle? Hell no! Inte när en film med fyra manliga huvudroller glider förbi utan anmärkning, men en film med fyra kvinnliga dito får utstå hat från det ögonblick rollistan blir känd. Vi tjejer förtjänar också att få ha kul på bio, vi förtjänar också att få ha förebilder, vi förtjänar också att få ta plats.
