Januarifavoriter

Dags för månadens återblick för att se vad jag har gillat allra mest den senaste månaden. För i morgon börjar en februari med 29 dagar!

Bok: "Fangirl" av Rainbow Rowell.

Film: Har inte riktigt hunnit med bio än i år. Filmen jag är mest sugen på har premiär idag, bland annat. Men jag har såklart sett annan film, och då gillade jag "Rocketman" bäst.

Tv-program: Dött lopp mellan "Miracle workers" och "The Virgin Queen". Bäda välgigt bra och väldigt olika.

Nagellack: Som jag inte så värst diskret antydde igår - Mrs DeWinter från A England.

Skönhet: De fina Pahlish-lacken som äntligen hamnade i brevlådan.

Extra speciell rolighet: Chilipojken blev 19 år och önskade sig Biff Wellington som middag, som han ville vara med och laga. Överhuvudtaget har han varit mer i köket den här månaden än vanligt, för att han vill lära sig att laga mat.

Favoritinlägg: Min Topp 20 på nagellack jag bar 2019.

Januaris nagellack

Ärligt talat så är jag just nu inne i en period där jag inte har riktigt lust att måla naglarna. Inte som i att jag inte har några lack att välja på, som jag skulle vilja måla med. Nej, det är själva den fysiska aktiviteten att måla naglarna jag inte riktigt har lust med. Så just nu är naglarna bara, och jag vet inte riktigt när de får färg igen. Inte i januari i varje fall, så jag passar väl på att visa de få jag ändå bar - alla fem.

Pahlish, Matcha
Jag som sade att jag inte skulle handla på Pahlish Black Friday ljög tydligen en hel massa. För visst gjorde jag det. 15 stycken lack hamnade i min brevlåda i början på 2020. Sådär så att det blev riktigt svårt att välja vilket lack jag skulle börja med, så jag lottade bland dem. Och först ut blev Matcha. I mina ögon är det här vårgrönt med guldskimmer, men namnet antyder att det skulle vara matchagrönt. Jag vet inte - jag har aldrig druckit matcha.

A England, Skinhead
Solen skiner, så fram med hololack. Jag hade längtat lite efter att få måla naglarna med Skinhead så valet var inte ens svårt. Mörkt blått med massor av holo. Fint som snus.
Sista bilden på min långa lillfingernagel innan jag smällde av den mot en bildörr...

Pahlish, Clock maker
Jobbar en i klockbutik så är villhovet av ett lack med klocknamn stort. Sedan kanske det inte var det vackraste av de lack jag köpte, för riktigt så honungsgult som det ser ut på bilden är det inte. Snarare en lite urtvättad senapsgul, lite åt det beigebruna hållet. Trivsam ändå, även om det inte var jättevackert. Guldflakes piggar ju ändå alltid upp.

A England, Mrs DeWinter
Mer sol = mer holo. Och jädrar i min lilla låda vad det här levererade! Mullvadsgrå, eller taupe som det ofta kallas, med holoregnbågar for days. Gissa månadens favoritlack redan nu...

OPI, Skyfall
Kände för ett krämlack, lättlackat och bra, men hade inga i otestade lådan. Eftersom jag varit sugen på Skyfall ett tag så plockade jag i stället fram det ur gömmorna. Ett kastanjebrunt lack, eller möjligen vinrött som drar kraftigt åt brunt. Maroon, på engelska.

"Leah on the offbeat" av Becky Albertalli

För ett par år sedan läste jag boken "Love, Simon" (eller "Simon vs the homo sapien agenda") av Becky Albertalli. En rar liten bok om en kille som tvingas ut ur garderoben. I boken förekom även hans vänner, bland annat bästisen Leah. Och det är om henne "Leah on the offbeat" handlar.

Bildkälla Goodreads

Leah går sista året på high school. Det är dags för ansökningar till college, skoldanser och massor av sista-gången-vi-gör-det-här. Hon ser sin vänskapsgrupp förändras och känner viss bävan för de förändringarna, särskilt se som i vissa fall känns oåterkalleliga. Samtidigt börjar hon inse att hennes känslor gentemot en av sina vänner är betydligt mer än bara vänskapliga.

Det går att läsa "Leah" utan att ha läst "Simon", men om du planerar att läsa båda böckerna så bör du börja med "Simon" för annars blir du spoilad angående "Simon".

Det här är en snabbläst bok. På det bra sättet. Den är skriven för en annan åldersgrupp än min, men jag gillar ju att läsa unga vuxna-böcker just för att de ofta är så pass snabblästa, även när de berör hyfsat allvaliga ämnen.
"Leah on the offbeat" handlar mycket om känslor. Att stå upp för vem du är - och för sina vänner, att våga, men också rädslan för förändringar. Det där läskiga steget mellan att vara barn och vara vuxen. Allt ansvar som trillar över en.
Leah tampas med att tycka om sig själv, att våga komma ut som bisexuell, att se sitt kompisgäng förändras och att inse att alla dessa förändringar inte kommer gå smidigt utan i vissa fall kommer göra ont. Dessutom har hennes mamma en ny pojkvän som hon inte riktigt vet vad hon ska tycka om.

Det märks nästan att Becky Albertalli har en bakgrund som barn- och ungdomspsykolog. Boken berör reella problem, och ger i vissa fall fingervisningar om lösningar på dessa, eller i varje fall verktyg för att kunna hantera dem. (Därför är det inte helt tokigt att läsa hennes böcker som förälder heller...) Jag lyfter även på hatten åt bokens mångfald. Här förekommer personer med olika socioekonomisk bakgrund, olika hudfärg, olika pronomen och olika sexuell orientering. Allt detta beskrivs på ett väldigt finstämt sätt, som är lätt att ta till sig. Det är liksom inga pekpinnar, utan det är bara så det är - precis som i verkliga livet.

Jag gillade den här boken. Den var rar, lättläst och lättsmält - även när den behandlade stundtals allvarliga ämnen. Och en avslutningsbal.
Mitt betyg på "Leah on the offbeat" blev 4/5.

Sett på tv: Watchmen

Spoilervarning såklart.

Ingen vanlig säsongssammanfattning den här gången, för även om serien hade ett öppet slut så ska det visst inte bli någon andra säsong.
Tv-serien "Watchmen" är inte samma som filmen "Watchmen", men den utspelar sig i samma universum, sisådär 35 år senare. Du behöver inte ha sett filmen, eller läst serien som filmen baserades på, men det hjälper såklart att känna till vilka de olika karaktärerna är. Eller snarare var. Här handlar det om helt nya figurer, med några få undantag.
Här möter vi Angela Abar och hennes maskerade kolleger, som utreder vit makt-terrorism inspirerad av en Watchman från förr - Rorscharch.

Bildkälla RadioTimes

Favoritavsnitt: 1x01 "It's summer and we're running out of ice" Det händer en hel massa i det första avsnittet, och visst av det är av hyfsat överraskande natur.
1x06 "This extraordinary being" Angela har svalt sin farfars Nostalgia-pilleroch upplever hans historia.
1x08 "A god walks into Abar" Angelas bakgrund, och hennes relation till sin man.

Favoritkaraktär: Angela/Sister Night

Favoritpar: Angela och Cal

Bäst i säsongen: Jag gillar utseendet på den här serien, och jag gillar alla överraskningar den bjussar på.

Värst i säsongen: Det kan bli lite väl rörigt emellanåt.

Övriga kommentarer: Jag gillade det här. Ändå kände jag mig lite besviken mot slutet. Det levererade helt enkelt inte - för mig. Så jag bryr mig inte om att det inte kommer fler avsnitt, för det är tveksamt om jag hade brytt mig om dem.

"Boktjuvarna" av Anders Rydell

Som min månadsbok för januari valde jag "Boktjuvarna: jakten på de försvunna biblioteken" av Anders Rydell. Jag har tidigare läst hans bok "Plundrarna" som handlade om konst som plundrades i Nazi-Tyskland, så det var med stort intresse jag grep mig an den här boken.

Bildkälla Goodreads

Att nazisterna brände oönskade böcker är något vi alla redan känner till. Lite mindre känt är dock att de plundrade flera viktiga bibliotek, som ett sätt att rensa bort sådant som ansågs vara oönskat. Inte bara judiska böcker, utan även arkiv och bibliotek centrerade kring kommunism, socialism, frimurare och rysk litteratur. Bland annat. Detta så klart i ett försök att utplåna dessa oönskade. Men alla böcker förstördes inte, utan många av dem bevarades och sorterades in i nya samlingar och nya bibliotek för att efter krigsslutet användas till forskning. Så att de skulle kunna hålla koll på sådant där oönskat beteende och slå ner på det snabbt.

I boken får vi följa dels historien om hur flera av dessa bibliotek plundrades. I vissa fall av överlevande ögonvittnen, men ofta av nedtecknade skildringar från människor som inte längre finns hos oss. Det är inte bara en berättelse om böckerna som blev plundrade, utan även om de som försökte rädda dem (och ofta misslyckades) och vad som hände med dem.
Parallellt handlar boken om några bibliotek som försöker göra upp med sin del av det förflutna. Gå igenom sina samlingar och försöka spåra varifrån många av böckerna kommer. Kanske till och med lyckas återbörda dem till någon efterlevande. Det är ett svårt arbete och ett som ofta saknar ekonomiska medel och som i vissa fall nästan motarbetas av de som bestämmer hur pengarna ska fördelas. Är det här verkligen ett vettigt och viktigt arbete? Boken ger sitt svar på det.
Vi får även följa en av dessa böcker när den återlämnas till en efterlevande, och det var en väldigt gripande berättelse.

Det här är en del av historien som inte bör glömmas bort. Inte bara hur, utan även varför. Det var så klart hjärtskärande för mig som bokälskare att läsa om denna systematiska förstörelse och spridning av bibliotek, men också en bok som gjorde mig lite arg för att det fortfarande ska vara så svårt att bara erkänna sitt lands del i något fruktansvärt och göra vad som göras kan för att ställa saker till rätta.

Jag tyckte dock ibland att boken var lite rörig och icke-linjär. Vissa avsnitt var lite tråkiga, medan andra var väldigt intressanta.Efter ett tag kunde jag liksom ana hur själva plundringen gått till, eftersom jag redan hade läst om flera andra, snarlika, plundringar. Dessutom hade det säkert hjälpt mig om jag läst tyska någon gång, för boken är späckade med tyska ord, fraser, förkortningar som jag helt enkelt hakar upp mig på för att jag inte förstår dem. Det blir liksom lite hicka i läsningen.

I övrigt en bra, bitvis spännande, intressant och viktig historisk bok, som jag varmt rekommenderar. Mitt betyg blev 4/5

"Allt och mer därtill" av Jaqueline Briskin

I min ungdoms glada dagar hände det ibland att jag snodde min mammas böcker. Vissa av dessa var av lite mer tveksam natur, så kallad tantsnusk - det som idag kallas romance och är mer allmänt accepterat (tackålov). En av dessa var "Allt och mer därtill" av Jaqueline Briskin, som jag vet bestämt att jag läste två gånger ganska tätt inpå varandra, och troligen en tredje gång (eller mer) också, för jag ä-l-s-k-a-d-e den. Sedan hände en massa andra böcker och denna föll i glömska. Fram till för ett par år sedan när jag började tänka mycket på den. Problemet var att jag inte kom ihåg mer än vissa delar av handlingen. Jag mindes inte vem författaren var och jag mindes inte titeln. Som tur var kom jag ihåg hur omslaget såg ut, så det borde ju vara en lätt sak att hitta den hemma hos föräldrarna. Det var det inte. Jag har kollat igenom deras bokhyllor åtskilliga gånger, och eftersom jag inte kom ihåg så värst mycket så kunde inte mamma hjälpa mig heller. Antagligen utsorterad någon gång, kom vi fram till.
Men så förra året befann jag mig på Stadsmissionen, och jag kollar alltid in bokavdelningen, och plötsligt - ett väldigt välbekant bokomslag. Och baksidestexten verkade aningen bekant, så jag slog till. 10 kronor är ju trots allt inte så mycket.

En bok om tre kvinnors vänskap, från åren på Beverly Hills high school på 1940-talet, som får sin final fyrtio år senare när katastrofen är ett faktum.
Från de rikas och vackras värld i Hollywood och världens metropoler. Om mode, filmstjärnor, rika arvtagerskor och trasiga familjer. Starka vänskapsband knyts och brister genom åren, men alltid finns de där för varandra.

Ett ganska långt tag där var jag osäker på om det här verkligen var den bok jag mindes från min ungdom, men så hände en av de scenerna jag så tydligt kom ihåg, så jodå - den här är det.
Och vad tycker jag, såhär 30 år senare? Älskar jag den fortfarande? Äh, nej. Jenny från förr får ursäkta, men det här var verkligen jättedåligt. Det kan så klart bero på en usel översättning, för språket känns väldigt daterat i den här. Utgåvan jag har i min ägo är från 1993, men jag minns att jag läste den tidigare än så. Jag gissar sent 80-tal, och jag har en del böcker översatt i den tidsperioden som känns daterade även de, så det kan vara att översättarna kanske inte var tipptopp just då, vad vet jag. Men dialogerna känns otroligt krystade, och miljöbeskrivningarna likaså. Det är ofta en upprabbling av namn på olika saker - maträtter, konstverk, modeskapare, filmstjärnor, kompositörer, ortsnamn - går det att rabbla så rabblas det. Det enda en får riktigt grepp om är karaktärerna, för de beskrivs bra och på ett sätt som gör det lätt att ta dem till sig. Problemet är bara att de är så svåra att tycka om. Männen är bullriga och tar det/den de vill ha. Kvinnorna är vackra våp som fogar sig. Kärlekshistorierna som är centrala är så toxiska att det knappast finns dess like, så jag ser mycket problematik här. Inte bara att en av huvudkaraktärerna nöjer sig med en man då den hon egentligen älskar är förmodat död. Hon stannar även kvar hos honom efter att han våldtagit henne. Eller som han uttrycker det - utnyttjat min äktenskapliga rätt för hon är minsann min hustru.
Det förekommer flera våldtäkter, där den våldtagna väljer att stanna och ha en hyfsat kärleksfull relation med sin våldtäktsman. Det är nästan som att författaren försöker få våldtäkterna att framstå som något som händer ibland bara. Så långt bort från #metoo vi kan komma, på ett litet ungefär.
Sexscenerna är bland det osexigaste jag har läst, så de får väl anses rätt så misslyckade. Det blir mer skämskuddevarning än sexigt, det är nästan som att författaren (eller översättaren) satt och var geberad när hon skrev de scenerna, och de blir därefter - osexiga. Och anar jag lite homofobi där? Unket.

Så nej. Definitivt ingen hit, så här 30 år senare, med mycket mer utvecklat sinne för vad som är en bra roman. Det här är det inte. Betyget blev 1/5. Vilken besvikelse för det minne jag hade.

Säsongssammanfattning: Miracle workers, säsong 1

Spoilervarning när det handlar om tv, som vanligt.

Det tar några timmar i anspråk att titta på "Miracle Workers". Det är en liten komediserie med sju avsnitt i sin första säsong.
Steve Buscemi spelar här Gud, som en dag beslutar sig för att spränga Jorden. Änglarna Craig och Eliza på avdelningen för besvarade böner slår vad med Gud för att rädda Jorden. De får två veckor på sig att besvara en omöjlig bön - den att få två blyga jordbor att bli kära i varandra. Med mer eller mindre katastrofala resultat.

Säsong ett är baserad på boken "What in God's name" av Simon Rich.

Bildkälla tv.nu

Favoritavsnitt: Alla sju. Det här går fort, så det är liksom ingen idé att utnämna någon favorit. Mitt tips är att sträcktitta, om du får chansen.

Favoritkaraktär: Oj. Det går nästan inte att utnämna någon favorit. Det här är en sådan där serie med en underbar ensemble som tillsammans gör ett bra jobb. Men om du tycker det ser ut som Harry Potter på bilden så stämmer det. Ängeln Craig spelas nämligen av Daniel Radcliffe. Och Craig är en av de där härliga karaktärerna den här serien bjussar på.

Favoritpar: Det finns bara ett som är romantiskt, så hatten av för Laura och Sam nere på Jorden.

Bäst i säsongen: Att jag fick sitta och skratta.

Värst i säsongen: Att den var så kort. Det här hade jag kunnat grotta ner mig i länge. Som att till exempel få ta del av de olika avdelningarna i Heaven inc. Få se problemen de brottades med på avdelningen för insektskontroll. Om de någonsin fick göra något Västsken. Eller hur folk reagerade på molnen som tillverkades på molnavdelningen. Eller om någon märkte att två snöflingor var likadana!

Övriga kommentarer: Serien återkommer med en andra säsong i början av nästa vecka. Samma ensemble, men helt annorlunda handling. Den här gången kommer vi få vara med under medeltiden i "Miracle workers: Dark ages". Trailern ser lovande ut.

"Outsidern" av Stephen King

Jag hade haft "Outsidern" av Stephen King i min att-läsa-hög bra länge innan jag äntligen kom till skott och började läsa den.  Den stora anledningen till att jag äntligen satte igång är att tv-serien baserad på boken nyligen har haft premiär. Och jag är en sådan där som föredrar att läsa det litterära underlaget först när jag har möjlighet. Alltså...

Bildkälla Goodreads

Terry Maitland är välkänd i hemstaden Flint, då han länge tränat traktens unga i baseball. Uppståndelsen blir därför stor när han mitt under en match, inför publik, blir arresterad misstänkt för ett brutalt mord på en ung pojke.
I staden uppstår snart lynchstämning när det står klart att det finns både tung bevisning och vittnesmål som binder Terry vid brottet.
Allt verkar dock inte stå rätt till någonstans, för samtidigt finns ett vattentätt alibi för att Terry inte ens befann sig i Flint när mordet begicks. Det blir upp till polisen Ralph Anderson att utreda vad som egentligen har hänt. Kan en människa verkligen befinna sig på två olika platser samtidigt?

Det här är en väldigt Kingsk bok. Har en läst honom förut så känner en igen sig snart. Det känns småstadigt, med en twist, lite som vanligt. Bra karaktärsbeskrivningar och fina miljöer, lite som vanligt. En och annan fiskkrok som drar en vidare i handlingen, lite som vanligt. Och när jag är mitt i läsningen så gillar jag det - det välbekanta. Sedan går det en och annan dag och jag inser att jag kanske tycker att boken var lite repetitiv. För jag har läst det här förut. Jag kan dra paralleller till "Det", "Desperation" och flera andra av Kings böcker. Så jag har faktist sänkt mitt betyg den här gången.
Dessutom innehåller boken en av de värsta kontinuitetsmissar jag någonsin sett i en bok, särskilt av en så stor författare som Stephen King. Någon borde någonstans ha sett denna enorma miss (som jag inte kan skriva mer om än så, för spoilers). Jag var tvungen att bläddra tillbaka för att se om det var jag som hade missuppfattat något, men nej - det är verkligen en jättemiss. Ingenting som stör handlingen i stor, men det störde mig.

Jag tyckte om, men jag älskade inte - är väl kontentan av min läsupplevelse den här gången. Om jag ser tv-serien märker vi.
Betyget blev slutligen 3/5.

Bujo för februari

Vi närmar oss redan decenniets första månadsskifte. Och med ett sådant så behövs nya sidor i min bullet journal. Jag var lite oinspirerad den här gången, och blev kanske inte helt nöjd. Det enda jag visste var att det skulle vara rosa och ha kärlekstema, för är det Alla Hjärtans Dag-månaden så är det. Och så blev det.

Ett helt vanligt månadsuppslag med inslag av lite hjärtan. Skrev datumen över hela rutan bara för att jag hade lust med det.

Uppslaget med nagellack, böcker och pengar. Mätte lite fel, men ingen bullet journal utan misstag. Kanske? Så jag klistrade in lite extra washitejp för att dölja det som inte blev jättefint, så blev det fint ändå. Eller så.

Busade lite med det här uppslaget genom att byta plats på placeringen av sidorna. Vanor och månadens bok hamnade alltså på den sida där en rad om dagen brukar vara. Omväxling förnöjer.

Jag lyckades självklart klanta till det på veckouppslagen, men än så länge har jag inte hittat någon miss på denna februaris första vecka.

Hoppas jag är lite mer inspirerad när det är dags för mars. Det märker vi om en dryg månad om jag var eller inte.

Plejaderna om "Den engelska flickan" av Katherine Webb

Äntligen dags att ses igen i bokcirkeln. Vi var decimerade med en deltagare som hade magsjuka hemma och sådant vill vi inte veta av. Vi saknade dig, men nej tack till magvirus.
Vi som var där hade alla läst boken, och vi pratade om den, livet, vad som hänt sedan sist och så gofikade vi på hallonpaj och massor av te.

Boken i fråga var "Den engelska flickan" av Katherine Webb.

Bildkälla Goodreads

Nyblivna arkeologen Joan reser med sin fästman Rory till Oman, en plats hon länge har velat besöka. Hon reser dit för att träffa sin bror, Daniel, som strider för de brittiska trupperna i landet, men också för att träffa Maud vickery som Joan beundrar mycket. Maud vickery var nämligen den första västerländska kvinnan att korsa öknen.
Joans förhoppningar om att själv få till stånd en utgrävning grusas av stridigheterna, men med Maud kan hon ändå drömma sig bort. Mötet med Maud ska komma att förändra allt.

Så bra på baksidestexten. Vi trodde vi skulle få en bok med två starka kvinnor som trotsade förbud och bestämde sig för att gräva kosta vad det kosta vill, men vi fick en tämligen korkad och tråkig huvudperson som fattade dåliga beslut mest hela tiden och gav upp vid allra minsta motgång. Vi trodde vi skulle få en roman om äventyr med lite jävlaranammakvinnor, men det vi vick var en ... romance? Egentligen inte ens det, men allt kretsade i slutändan kring män. Vad män sade och gjorde, hur det påverkade och hade påverkat både Joan och Maud.
Boken berättas i parallella tidslinjer, med Mauds berättelse i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet med hennes resa i öknen, samt Joans tidslinje 1958. Det här greppet är välprövat, men känns i ärlighetens namn lite uttjatat. Det här var tredje boken i rad vi läste med parallella tidslinjer, och det är illa när det bara är en av dessa om är någorlunda intressant, och det då inte är huvudpersonens linje.
Vi uppskattade mest Mauds resa i öknen, och den berättelsen om vänskap mellan män och kvinnor, och en kamp mot elementen som uppstår här. Vi uppskattade inte alla delar av den resan, för ibland blev det lite hetsigt berättat, och vissa saker som händer var av himla-med-ögonen-karaktär.
Joan. Den engelska flicka som troligtvis titeln syftar på. Och hon är verkligen en flicka. Naiv, småkorkad, lättledd och faktiskt lättlurad. En drömmare som ständigt låter sig bli överkörd. Ger upp vid minsta motgång. Och kan inte se alla tecken som skriker om att hennes förhållande med fästmannen kanske inte är det bästa. Jag såg igenom det vid deras första interaktion, men så har jag lärt mig ett och annat om bild- och textanalys genom åren. Vissa kanske blev mer överraskade, men ingen i cirkeln blev det.

Det här var alltså en bok som gjorde oss besviken. Det hade varit intressant om författaren fördjupat sig mer i de konflikter som rådde i området under den här tiden, i stället för att bara glossa över det. Den påverkan den konflikten hade på Joans drömmar. Det hade även varit intressantare med en fördjupning i relationen mellan Maud och Joan, och om Maud hade fått en sorts mentor-roll i Joans yrkesliv. Nu blev det lite pannkaka av det hela, och det mesta som hände var att de satt och pratade med varandra om hur det påverkats av den och den mannen. Så, det var en sådan bok...

Betygen blev inte höga. Högsta betyg blev 3, men det förekom även en del ettor. Mitt betyg var 2/5, och Plejadernas medelbetyg blev 2,05/5.
Ingen bok vi rekommenderar med andra ord, men en bok som funkar i hängmattan. Katherine Webb har skrivit flera andra böcker. Jag kommer troligen inte läsa fler, medan vissa var lite nyfikna på att utforska hennes författarskap närmare. Som semesterläsning, om inte annat.

FredagsFilmen: Tenet

Att sätta upp på listan över filmer som jag är lite  upphetsad över 2020 - "Tenet". I juli går Christopher Nolans senaste alster upp på bioduken, och att jag är intresserad av den är något av en underdrift. Går jag bara på bio en gång i år så är det för att se den här. Ja, till och med Bond får stryka på foten.

Bildkälla Epicstream

Än så länge vet jag inte så mycket om den här filmen, men en glutt på trailern låter ana att det kommer bli en sådan där tankeställarfilm i klass med "Memento" och "Inception". Det verkar som en spionthriller med tidsresor, och just tidsresor kan vara antingen hit eller miss för mig. Hittills har jag aldrig blivit besviken på en Christopher Nolan-film, och jag hoppas att det förblir så. Att det är actionpackat kan vi nog räkna med, i varje fall.

Bara ett halvår kvar....

Tomma i januari

Jag har bestämt mig för att skrota mina "Tre tomma"-inlägg från och med årsskiftet. Istället tänkte jag samla på mig allt jag tömmer och visa en gång i månaden, någonstans mitt i. Och det är det alltså dags för nu. Sedan slutet av december har jag hunnit tömma sju förpackningar. Massor av favoriter.

Urtekram. Shampoo. Repairing. Nordic berries.
E och jag fortsätter tvätta håret med det här schampot, så en ny(ish) flaska står redan i duschen.
Betyg 4/5

Natural olive secrets. Olive oil soap.
Jag tvättar hela kroppen med den här, ibland hamnar den till och med i håret. Älskar allt med den och har så klart en ny i duschen. Älskar extra mycket att tvålen kommer i det här inläggets enda plastfria förpackning, den här sorterar jag som pappersavfall.
Betyg 5/5

Ica. Ekologiskt certifierad ögongel. Oparfymerad.
Just nu har jag en annan ögonkräm i badrummet, men den började sprutta i morse, så det är dags för en ny. Och den nya kommer bli ännu en sådan här tub, för jag storgillar den här hudvårdsserien.
Betyg 5/5

SNP. Gold collagen ampoule mask.
Blir jag lite nervös över grisen på den här förpackningen? Ja. Fast jag gillade den väldigt mycket, måste jag erkänna. Superbra passform, skön mask och essensen försvann in snabbt och okladdigt. Nu har jag dock gjort slut på hela mitt arkmaskförråd, och Sheet happens har visst lagt ner? Ja, ja.
Betyg 5/5

ACO. Body lotion moist. No perfume.
Min favoritlotion är tillbaka i huset. Så klart har jag redan smörjt in mig med delar av den här flaskans ersättare.
Betyg 5/5

Atrix. Intensive protection cream.
Favorithandkrämen tog den här gången slut i badrummet. Ny tub står så klart på handfatskanten.
Betyg 5/5

Ica. Ekologiskt certifierad rengöringsmousse ansikte.
Sedan jag hittade den här rengöringen är det inte ofta jag använder något annat när jag tvättar ansiktet. Ett pump räcker fint. Har jag sminkat mig är den steg två i en dubbelrengöring, och det fungerar utmärkt. Så jag har så klart en ny även av denna.
Betyg 5/5

Plaståtervinning på allt utom pappret som tvålen kom i.

Soundtrack of my life

Olivia Newton John - Love is letting go of fear

The pain is something that you can't ignore

You're always wondering what the hurt is for

Your heart feels something that it can't explain

You yearn for love but you're afraid to change

Remeber the wounded bird still sings

Remember that faith has tiny wings

Love is letting go of fear

Love is letting go of doubt

Love is letting go

The chains that tie your spirit down and

Love is letting go of pain

Love is learning how to dance

Inside the light again

You're always haunted by the love you've lost

You're scared that you'll forever pay the cost

You believe this is the bitter end

Better lonely than be hurt again

Remeber there's always one more chance

Remember that love's the only dance

Love is letting go of fear

Love is letting go of doubt

Love is letting go

The chains that tie your spirit down and

Love is letting go of pain

Love is learning how to dance

Inside the light again

Love is letting go of pain

Love is learning how to dance

Inside the light again

B'col naf-shah 

B'col L'vav-chah

B'col m'o-de-chah

With all your heart

B'col naf-shah 

B'col L'vav-chah

B'col m'o-de-chah

With all your soul

B'col naf-shah 

B'col L'vav-chah

B'col m'o-de-chah

With all your might

B'col naf-shah 

B'col L'vav-chah

B'col m'o-de-chah

Let go

Sett på tv: The Virgin Queen

Om en inte är helt ny på den här sidan, så vet en säkert om att jag är hyfsat svag för allt som har med Drottning Elizabeth att göra. Och då menar jag inte den där gamla tanten som regerar i England i skrivande stund, utan den betydligt mer fascinerande kvinnan som gjorde samma sak, men med betydligt mer egen makt, mellan år 1558-1603 (hon föddes 1533).
Och om en som jag är fascinerad av den drottningen så föreligger det så klart visst intresse att läsa om henne, titta på dokumentärer och filmer, och så vidare. Men jag kan ju inte hinna med att snappa upp allt, så jag hade totalt missat att det gjorts en miniserie om hennes regeringstid som gick på BBC redan 2005. Jag hade dock turen att hitta den på en import-dvd, så det felat är rättat från och med för dryga timmen sedan. Och det här gillade jag.

Bildkälla Fanpop!

Serien tar sin början när hennes syster, Mary I, låter spärra in Elizabeth i Towern då hon misstänks ligga bakom ett protestantiskt uppror mot den katolska Mary. Ett brott som så klart inte kunde styrkas, för i så fall hade Elizabeth avrättats och aldrig kunnat regera på Englands tron så länge som hon gjorde.
Vi får sedan följa Elizabeth under hennes regeringstid, där hon upplever både med- och motgångar. Det förekommer krig, intriger, uppror och ränkspel. Att Elizabeth aldrig gifte sig har alltid varit omgärdat av spekulationer och teorier, men att hon inte ville dela sin regeringsmakt med någon utan var "gift med England" får väl kanske ses som den riktigaste anledningen. Samt att hon högst troligt älskade en man som hon inte kunde få, Robert Dudley (spelad av Tom Hardy). Serien handlar mycket om Elizabeths relation med Robert Dudley, och det finns många av hennes handlingar som leder till att eftervärlden tror att han var den ende man hon någonsin älskade, även om hon fattade gunst till många.
Ann-Marie Duff är superb i rollen som Elizabeth. Mycket porträttlik, men spelar också rollen med en kärlek till karaktären som nästan går att ta på. Överlag är det här en väldigt välgjord serie, men underbara kostymer, vackra miljöer och utmärkt skådespeleri. Ska jag anmärka på något så var kanske inte sminket helt bra. Elizabeth och Lettie som gamla såg väldigt konstiga och liksom mjöliga ut, och det störde mitt intryck. Hade hellre sett dem bara se mer glåmiga ut, än alla silikonproteser de hängde på dem.
Förutom det var alltså serien tipp topp och jag kan varmt rekommendera den om du skulle ramla på den. Hela serien tar drygt 3 timmar i anspråk, och det är ju inte länge än valfri Marvel-film, så du har tid.
Och kan vi prata lite om hur underbar musik det är i den här serien? Som titelspåret "The Virgin Queen", framförd av Medieval Baebes med text baserad på en dikt av Jungfrudrottningen själv.

Medieval Baebes - The Virgin Queen

My care is like my shadow

Laid bare beneath the sun

It follows me at all times

And flies when I pursue it

I freeze and yet am always burned

Since from myself again I turn

I love and yet am forced to hate

I seem stark mute; inside I prate

My care is like my shadow

Laid bare beneath the sun

It follows me at all times

And flies when I pursue it

I love and yet am forced to hate

I seem stark mute; inside I prate

Some gentler love doth ease itself

Into my heart and mind

For I am soft and made of snow

Love, be more cruel or so be kind

"Fangirl" av Rainbow Rowell

Jag kände för att läsa en snabbläst bok, och valet föll på en unga vuxna-bok som har funnits på min radar ganska länge nu. Jag plockade alltså ner "Fangirl" av Rainbow Rowell från hyllan med olästa böcker och satte igång. Och fort gick det.

Bildkälla Goodreads

Cather ska börja första året på college och flytta hemifrån. Hon hade hoppats på att bli rumskompis med sin tvillingsyster Wren, men Wren ser den här nystarten som en chans att bryta sig fri och Cather får alltså en okänd person som rumskompis.
Cather har svårt att anpassa sig till sin nya tillvaro och känner sig nervös över sina nya omgivningar, men hon finner snart en ny skara människor att ty sig till, som rumskompisen Reagan, dennes pojkvän Levi och kurskompisen Nick.
Samtidigt skriver Cather på en lång fanfic om Simon Snow och hyser drömmar om att bli författare. Men allt är inte så enkelt när en är rädd för förändringar, osams med sin tvillingsyster och orolig för sin pappa.

Jag tyckte mycket om den här boken. Jag kände delvis igen mig i Cath(er) och hennes känslor, det här med att ha viss ångest för sociala situationer och inte riktigt veta hur en ska bete sig. Jag känner också igen mig i det här med att vara en fangirl... Inte riktigt som Cath dock, som till och med är en hyllad fanfic-författare till Simon Snow-fics (en Harry Potter-liknande serie med böcker). Simon och Baz tar upp en stor del av Caths liv, så där så att hon nästan får svårt att leva sitt riktiga liv för att Simon tar över. Så det är på gott och ont, men en viktig del av henne och den hon är.
Boken följer Cath genom hennes första år på college, med både med- och motgångar, missförstånd, olyckor, känslor, högläsning och insikter om sig själv.
Jag upplevde boken som lättläst, även om den ibland rör vid allvarliga ämnen som mental hälsa, alkoholmissbruk, sviken kärlek och problem med föräldrar.
Insprängt i texten finns bland annat utdrag ur böckerna om Simon Snow (som alltså är helt fiktiva och även de en del av Rainbow Rowells fantasi) samt ur de fanfics Cath (och Wren) skrivit om honom. Jag gillade det draget, för det visade tydligt på vad det är som Cath fangirlar över, och i viss mån även varför. Rainbow Rowell has dessutom gett ut två böcker, "Carry on" och "Wayward son" som ska vara de fanfics Cath skriver i den här boken, och jag har så klart redan lagt den första i min kundkorg inför nästa bokköp.

Mitt betyg på "Fangirl" blev 4/5.

Back to the howling old owl in the woods-Dagens

Låt: "Goodbye Yellow brick road" med Elton John. Men jag nynnar mest melodin.
Outfit: Jeans från KappAhl, t-shirt från BikBok, cardigan från H&M. Har överlevt flera garderobsrensningar på sista tiden, så jag antar att det betyder att jag tycker om just de här kläderna. Mycket annat i garderoben - not so much.
Smink: CC creme från Luméne, blusher från So Susan, ögonskugga från Nyx, mascara och läppstift från L'Oréal, bryngel från H&M Beauty.
Nagellack: Matcha från Pahlish.
Doft: Vanilla&Amber från H&M. En gammal en.
Klocka: Rosefield.
Smycke: Stjärnformade örhängen från Ego. Ett märke jag sålde en gång i tiden, men som inte finns längre. Vad jag vet.
Frukost: Äggröra, rostat bröd, te.
Fika: Kaffe, chokladkaka, godis.
Middag: Oxfilé, frittar, god sås.
Pryl: Hårsnodd.
Motion: Morgonyoga.
Kvällsnöje: Ingen aning. Slö-lördag hoppas jag.
Att tillägga: Gör "Dagens" så pass sällan numera att jag funderar på att döpa om dem till "kvartalets". Men det har ju liksom inte samma swung i namnet. Samt att inläggen i sig ändå behandlar sagsfärska ämnen, så att säga.

FredagsFilmen: Rocketman

En av alla de filmer jag inte såg på bio 2019 var "Rocketman" med Taron Egerton som Elton John i en musikalisk fantasi baserad på verkliga händelser. Nu har jag sett den, och nynnat på Elton John-låtar sedan dess. 🎵B-b-b-b-benny and the Jets!🎵

Bildkälla Amazon

Elton John växer upp som Reginald Dwight i ett ganska kärlekslöst hem. Tidigt upptäcks dock hans talang för piano och han tillåts ta lektioner.
Så småningom träffar han Bernie Taupin, och tillsammans skriver de ljuv musik. Men vägen till toppen är inte alltid lätt, och kantas av svikna förhoppningar, trasiga förhållanden och missbruk.

Jag tyckte mycket om den här filmen. Den bjöd på skratt och tårar, viss förfäran och en fin vänskapshistoria. Det är en musikal, där skådespelarna brister ut i sång lite då och då, men här passar det så väldigt bra att jag knappt ens reflekterar över det. Så älskar jag musikaler också.
Based on a true fantasy, är filmens tagline, och den passar så bra. Det är baserat på sanna händelser, men mycket är också fantasirikt berättat. Det kan vara så att det gör filmen så mycket bättre.
Taron Egerton är klockren i rollen som Elton John, och häromdagen vann han en Golden Globe för just den.

Behöver en älska Elton John för att uppskatta den här filmen? Jag tror inte det. Jag har själv aldrig varit ett stort fan, även om jag fullkomligt älskar vissa av hans låtar. Historien är dock så pass bra att den nog går hem hos de flesta. Om de inte fullkomligt avskyr musikaler, vill säga.

Säsongssammanfattning: The Witcher, säsong 1

Spoilervarning lite som vanligt sådär.

Netflix släppte första säsongen av "Witcher" straxt innan jul, men de hade redan utannonserat en säsong två innan seriens premiär. Och tur är väl det för säsong ett slutade med en cliffhanger. Synd bara att vi får vänta till 2021 på säsong två...

Serien är baserad på böckerna av Andrezj Sapkowski, som även ligger till grund för ett populärt spel. Chilipojken har läst några av böckerna och spelat spelet, så han tyckte vi skulle se serien - så då gjorde vi det.

Bildkälla Inverse

Favoritavsnitt: 1x01 "The end's beginning" Geralt besöker staden Blaviken där en häxmästare ber honom utföra ett uppdrag. Ciris tillvaro förändras för alltid när Nilfgaard anfaller Cintra.
1x04 "Of banquets, bastards and burials" Geralt följer med Jaskier till en kunglig bal, som bjuder på mer än väntat. Yennefer försöker rädda sina skyddslingar.
1x08 "Much more" Geralt övermannas nästan av en fiende. Ciri förlitar sig på en främlings godhet. Yennefer och hennes magikompanjoner förbereder sig för att slå tillbaka mot en mäktig fiende.

Favoritkaraktär: Geralt.

Favoritpar: Näpp!

Bäst i säsongen: Den komiske sidekicken Jaskier. Gillade honom nästan lika mycket som Geralt, och hans sånger tillförde en hel del för mig.

Värst i säsongen: Lite väl guckigt emellanåt.

Övriga kommentarer: Mitt stora problem här är att jag har en hel del svårt för Henry Cavill. Så då är det ju jobbigt att han har huvudrollen som Geralt. Men det får väl gå.
Säsong ett har en smått förvirrande tidslinje (eller tre) som inte riktigt visar sig i sin helhet förrän i de allra sista avsnitten. Så håll ut, om du tänker titta.

Nagellack topp 20 2019

Något av det taskigaste jag kan utsätta mig själv för måste väl ändå vara att göra en topp 20-lista över lacken jag burit under ett år. Av de dryga 100 jag bar, till och med. Jag har faktiskt gillat nästan alla, men 80 ska bort. *tänktänktänk*

Just precis nu tycker jag ändå att jag har lyckats ganska bra med att utnämna 20 riktiga godbitar från 2019, och jag ber redan nu om ursäkt för att flera av de här lacken inte går att få tag på längre. I övrigt är det ingen särskild ordning på dem, utan bara någorlunda så som jag bar dem.

Polish alcoholic, Spooky trails
Jag har gett upp hoppet om att Sabrina ska öppna sin Etsy-shop igen, så de Polish alcoholic som kommer vara med på den här listan är de sista.
Spooky trails är mörkaste grönt, sådär så det oftast känns svart, fullt med prismatiskt glitter och auroraskimmer.

Nails inc., Picadilly Circus
Ett kameleont-lack. Som i att det ser olika ut beroende på ljusförhållanden. Allt från magentarosa till lila till djupaste vinrött. Inte illa pinkat av ett krämlack.

OPI, Envy the adventure
Väldigt mörkgrönt krämlack, och en av favoriterna från Nutcracker-kollektionen.

Pahlish, Expelliarmus
Jag kommer vara jätteelak med Pahlish-lacken, för inget av dem finns i shopen längre. Expelliarmus var dessutom ett sådant där lack som hängde med på köpet om en handlade över en viss summa, och fanns överhuvudtaget inte att köpa på egen hand.
Aquafärgad bas med massor av prismatiskt/holografiskt skimmer.

Polish alcoholic, Sherbet desert
Squishig orange med miniflakies i bland annat guld och prismatiskt.

Pahlish, Slytherin
Ännu ett lack som inte finns kvar i shopen. Det har såklart Slytherins färger i grönt och silver, med sin jellybas och sina flakies. Samt ett holoskimmer.

Depend 7Day, Oh. My. God
Finaste lacket från Friends-kollektionen, om ni frågar mig. Knalligt gräsgrönt kan aldrig bli fel.

Pahlish, Polyjuice
Att jag är svag för vinrött är ingen hemlighet. När det dessutom förses med ett nästintillglödande hjärta av skimmer är lyckan total. Det här lacket utnämde jag till hela 2019 års favorit, och det har en självklar plats i mitt lackhjärta.

Pahlish, Ravenclaw
Ravenclaw är det hus jag är insorterad i, så det är ju tur att jag älskar mitt eget hus lack. Mörkaste blå basen med flakies i koppar, precis som husfärgerna, men även iridicerande flakies i andra färger, samt en aning holo.

A England, Punk
Punk är knalligare grönt på riktigt, nästan lite giftigt i färgen. Jag tänker på dåtidens gröna karamellfärg. Med holo så det spricker, även om det inte heller ville ner i kameran.

Cadillacquer, One day you will make a dream last
En riktigt udda fågel i min samling, och precis lika snyggt som det är udda. Jag älskar det här. Turkos bas med röda glitter och iridicerande flakies samt dito skimmer. Hjärtögon.

OPI, Black to reality
Min absoluta favorit ur Nutcracker-kollektionen med sin mörka bas och sitt rödbruna skimmer. Kan lura ögat att det är vinrött ibland, med den där speciella glöden.

A England, The scent of azaleas
Ett blålila lack som visade upp en av årets vackraste regnbågeeffekter.

A England, Mrs Danvers
När vi nu ändå tittar på A Englands regnbågar, så gick det knappast av för hackor i det svarta Mrs Danvers heller. Som synes. Är bara ljuset rätt så.

Depend 7Day, Bring your own sunshine
Jag har burit en del fina gula lack det senaste halvåret, som alla varit snubblande lika varandra. Just det här var dock exemplariskt lättlackat, för att vara en gul, så det vann favoritstatus bland de gula.

Pahlish, The dark mark
Ännu ett sådant där lack som egentligen inte fanns att köpa. Mörkt lila jelly med massor av färgskiftande flakies i diverse storlekar. Skiftar mest i blått och grönt, men även en del silver, lila och gyllene toner.

Depend, #599
Det perfekta blågröna lacket som lät sig lackas på helt utan problem och bara gick att ta fina bilder av.

Essie, Rust worthy
Precis vad det heter, ett rostfärgat lite metalliskt lack som gärna svärtar sig lite i kanterna.

Pahlish, Fleur de sel
Det här har varit ett drömlack för mig länge, och jag är så glad att jag hann knipa en flaska innan det försvann. Nästanvit rosa med röda och kopparfärgarde miniglitter samt ett iridicerande skimmer.

Essie, Sweather weather
Det senaste lacket jag bar på mina naglar, för 2020 har än så länge varit lackfritt, förutom det här som jag firade nyår med.
Mossgrönt med gyllene skimmer.

Lite som vanligt är det mycket blått och grönt bland mina favoriter, hur mycket jag än har rött som favoritfärg. Det är ändå inte de där varma nyanserna som jag dras till i första hand.
Jag hade nästan kunnat fylla den här listan med bara Pahlish och A England, men någonstans fick jag begränsa mig. Annars hade det kanske funnits plats för ett och annat rosa också. Till och med.

Sett på tv: Black Mirror

Möjligen är jag sist av alla med tillgång till Netflix att titta på "Black Mirror". Jag började titta på serien tidigare i höstas på egen  hand och hade kommit en bit in i säsong två när jag fick med mig älskade maken, och sedan E och ibland Chilipojken (som fyllde 19 i fredags!) på vissa avsnitt.
"Black Mirror" är nämligen en serie där det inte finns någon handling att hänga med i, alla avsnitten är fristående. Det här påminner lite om en sorts "Twilight zone" med ett gemensamt tema, nämligen teknik som på ett eller annat sätt strular till det, utom i ett fåtal avsnitt där det istället hjälper.

"Black Mirror" är i allra högsta grad en blandad serie. Vissa avsnitt är jättebra och vissa är bottennapp jag hellre kunnat vara utan. Premiäravsnittet kunde lika väl ha avskräckt mig som fått mig att ändå titta vidare. Avsnittens längd varierar de med, men håller sig oftast runt timmen. Och avsnittet/filmen "Bandersnatch" är en udda historia i sig, då den är interaktiv och kan ta flera olika vägar beroende på vilka val den som tittar gör.
En sådan här serie kan jag såklart inte göra en vanlig sammanfattning på, utan jag skriver i stället lite om de avsnitt jag tyckt extra bra om, eller som fick mig att tänka till lite extra.
Serien är inte avslutad än. De senaste avsnitten släpptes 2019 och var tre till antalet. De längsta säsongerna har varit på 6 avsnitt. Allt som allt finns det just nu 23 avsnitt, inklusive "Bandersnatch".

Bildkälla Filmfenix

2x04 "White Christmas" Två män befinner sig i en insnöad stuga lagom till jul, och för att få tiden att gå berättar de historien om varför de är där.
Ett avsnitt med flera berättelser i en, som hamnar på en helt annan plats än vad jag först trodde.

3x04 "San Junipero" Yorkie besöker för första gången semsterorten San Junipero, där tillvaron präglas av nöjen. Där träffar hon Kelly, och livet förändras för alltid.
Det först avsnittet som kändes till mesta delen positivt. Faktiskt en riktigt rar kärlekshistoria invävd där.

3x06 "Hated in the nation" Polisen Karin Parke och hennes assistent Blue utreder en rad mord med en gemensam nämnare, en olycklig koppling till en trendande hashtag på sociala medier.
"Det med bina", som Chilipojken kallade det. Jag upplevde avsnittet som en kommentar till den påverkan sociala medier i allra värsta fall kan få. Superbt avsnitt, och väl värd sin längd.

4x01 "USS Callister" Rymdfärjan USS Callister får en ny besättningsperson, men något verkar inte stå rätt till.
Svårt att motstå ett så pass Star Trekkigt avsnitt som detta. Inte alls vad jag förväntade mig, vilket gjorde avsnittet så pass mycket bättre.

4x04 "Hang the DJ" Frank och Amy har blivit ihopparade av en app som bestämmer hur länge ett förhållande ska hålla. De börjar dock ifrågasätta appens logik.
Gullavsnittsvarning! Det här blev jag riktigt varm i hjärtat av.

5x01 "Striking vipers" Collegevännerna Danny och Karl återknyter bekantskapen i vuxen ålder, då de börjar spela vr-versionen av ett spel de spelade under sin skoltid.
Jag hade jättesvårt att sluta tänka på det här avsnittet, och allra mest tänkte jag på det som hände i spelet - så klart.

5x03 "Rachel, Jack and Ashley Too" En ensam tonårstjej får en interaktiv kompis i form av roboten Ashley Too, som är baserad på idolen Ashleys personlighet. Utom de delar som inte är rosenröda.
Miley Cyrus som popidol som styrs hårt av sin managerfaster. Och två systrar som förlorat sin mamma och inte kunde vara mer olika. Och en cover på Nine Inch Nails-låten "Head like a hole".

"Bandersnatch" Stefan är en ung programmerare som 1984 vill göra om sin favoritbok "Bandersnatch" till ett spel där spelaren väljer vilken väg karaktären ska ta. Snart börjar dock fantasi och verklighet blandas ihop.
En interaktiv tv-film där den som tittar bestämmer vilken väg Stefan ska ta. Allt ifrån vilken musik han lyssnar på till hur han konfronterar sin pappa. Spännande och kul upplägg som det är lätt att fastna i för att testa de olika vägarna Stefan kan ta, för du kastas tillbaka i handlingen flera gånger och får pröva olika vägar att ta.

Böckerna 2019

Nej, jag lyckades inte slå 2018 års rekordläsarår med sina 72  böcker. 2019 hann jag läsa 69 böcker, vilket Goodreads har räknat ut blev 27.898 sidor. Det är å andra sidan bara lite drygt 100 sidor mindre än året innan, så jag kanske helt enkelt läste fler tjockisar under 2019.
En sak som jag dock inte räknade med under 2019 var att jag läste alla Tintin-albumen. Jag tyckte det skulle vara lite fusk, helt enkelt. eftersom jag läste ett sådant per dag ett tag där, samtidigt som jag läste mina romaner (bland annat årets sidorekord "Jonathan Strange & Mr Norrell"). Om jag skulle räkna med även Tintin-albumen skulle siffran bli 93 utlästa böcker, och då är det rekord så visslar om det.
Mitt läsmål för 2020 är att jag ska läsa 50 böcker, men jag kommer inte svettas om jag inte når det. Även jag måste få ha tillfällen då det inte är det roligaste som finns att läsa. Tror jag...
Målet för 2019 var att läsa 45 böcker, och det fixade jag tydligen med marginal.

Gällande Popsugars läsutmaning, där det är meningen att en ska läsa böcker som till exempel "utspelar sig i rymden" eller "en spökhistoria", lyckades jag pricka av 40/50 punkter. Jag kommer så klart att göra denna utmaning även i år, bara för att det är kul. Jag och älskade maken gör den tillsammans sedan några år tillbaka, och av någon underlig anledning så vinner jag alltid. (Inte underligt alls med tanke på att jag läser fyra böcker på samma tid som han läser en.)

Årets sammanfattning kommer bli lite som förr. En aning statistik och ett par topplistor, samt snabblänkar till månadssammanfattningarna och vad Plejaderna läste.

Antal utlästa böcker: 69 (+24 om vi räknar med Tintin)
Klassiker: 8
Kvinnliga författare: 49
Manliga författare: 22 Det finns böcker här med mer än en författare, det är därför matten inte riktigt stämmer.
Utländska författare: 54
Svenska författare: 16
Läst på engelska: 37
Medelbetyg: 3,6

Topp 10:
"Patria" av Fernando Aramburo 5/5
"Muse of nightmares" av Laini Taylor 5/5
"Dagen du förstörde allt" av Linnes Dahlgren 5/5
"The Martian - Ensam på Mars" av Andy Weir 5/5
"The astonishing colour of after" Emily X.R. Pan 5/5
"The sun is also a star" av Nicola Yoon 5/5
"Inuti huvudet är jag kul" av Lisa Bjärbo 5/5
"Call down the hawk" av Maggie Stiefvater 5/5
"Brev från nollpunkten" av Peter Englund 5/5
"The son of Achilles" av Madeline Miller 4,5/5

Botten 3:
"Blå längtan" av Elisabet Nemert 1/5
"Mamma är bara lite trött" av Sara Beisher 2/5
"Children of blood and bone" av Tomi Adeyemi 2,5/5

Månadssammanfattningar 2019:
Januari 5 böcker
Februari 5 böcker
Mars 8 böcker
April 7 böcker
Maj 5 böcker
Juni 5 böcker
Juli 6 böcker
Augusti 6 böcker
September 5 böcker
Oktober 7 böcker
November 4 böcker + 24 seriealbum
December 6 böcker

Böckerna vi läste i bokcirkeln Plejaderna:
"Stanna hos mig" av Ayòbámi Adébáyò Medelbetyg 3,2/5
"Ormen i Essex" av Sarah Perry Medelbetyg 2,3/5
"Feberdröm" av George R.R. Martin Medelbetyg 2,7/5
"Silvervägen" av Stina Jackson Medelbetyg 2,4/5
"Mamma är bara lite trött" av Sara Beisher Medelbetyg 2,4/5
"Evelyn Hugos sju äkta män" av Taylor Jenkins Reid Medelbetyg 3,9/5
"De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" av Johannes Anyuru Medelbetyg 3,4/5

Vad jag läste i december

Snart är jag klar med 2019 på riktigt. Jag ska bara... Och ett av dessa "baran" är att visa bokhögen från december, där jag som vanligt läste i ordningen uppifrån och ner.

"Call down the hawk" av Maggie Stiefvater. 2019 års mest efterlängtade bok var så klart den första boken i Dreamer-trilogin, och jag blev inte besviken. Månadens favoritbok, med betyget 5/5.

"En enda natt" av Simona Ahrnstedt blev mitt val när jag återigen ville läsa lite romance. Simona är nämligen bra på det. Hyfsad bok, betyget blev 3/5.

"Worlds of ink and shadow" av Lena Coakley blev jag rätt så besviken på. En portal fantasy som var alldeles för rörig för min smak. Betyget blev 2/5.

"Brev från nollpunkten" av Peter Englund var min månadslånga läsning i december, men jag läste ut den redan på juldagen. Den här boken berörde mig på djupet. En samling essäer om 1900-talet. Betyget blev 5/5.

"Daisy Jones & The Six" av Taylor Jenkins Reid blev tyvärr lite av en besvikelse den med. Jag hade hoppats på något mer, men kände att den var lite känslokall och opersonlig. Absolut inte dålig för det, bara inte en ny favorit. Betyget blev 3/5.

"Slade house" av David Mitchell blev årets och decenniets sista bok, och jag avlutade högt på skalan, för det här gillade jag. Läskig liten pryl, minsann. Betyget blev 4/5.

"Slade house" av David Mitchell

En av mina favoritböcker någonsin är "Cloud Atlas" av David Mitchell. Fram till alldeles nyligen var det också den enda bok jag läst av honom, vilket jag ville rätta till efetrsom han faktiskt skrivit ganska många böcker. Och så tyckte jag att "Slade House" hade ett så snyggt omslag, så jag valde den som nästa bok att läsa för att testa om "Cloud Atlas" var en lyckträff, eller om det kan vara så att jag till och med hittat en ny författare att älska.

Bildkälla Goodreads

Slade House kommer du till genom en liten järndörr i muren som omgärdar den undanskymda Slade Alley. Dörren har inget handtag och inget lås, men går att öppna om du sätter handen mot den. Bakom dörren ståtar så Slade House, och det är lätt att komma in i huset, men inte att komma därifrån.

Det visar sig att "Cloud Atlas" inte var bara en lyckträff.
Det här gillar jag skarpt, nämligen. "Slade House" består av fem olika berättelser i jag-form, som utspelar sig vid olika tidpunkter men som ändå hör samman. Allteftersom handlingen framskrider får vi veta mer och mer om vad som händer innanför den där järndörren, och varför - vad det är som knyter samman de olika berättarna.
Det är spännande, oroande och bitvis ganska läskigt. Jag satt som på nålar flera gånger och undrade hur det skulle gå.
Med enkla penseldrag lyckas Mitchell måla sina berättare i både sympatiska och osympatiska drag. Jag lär känna dem ganska väl på de korta sidor jag har på mig innan perspektivet ändras. Miljöbeskrivningarna är även de spot on, och jag har lätt att orientera mig bland de olika skepnader som Slade House antar.

Jag gillade den här lilla berättelsen skarpt, och kommer fortsätta utforska David Mitchells författarskap. Tyvärr verkar han inte finnas utgiven på svenska, så jag får fortsätta vässa mina engelskakunskaper. Det är å andra sidan kanske lika så gott, eftersom jag ofta tycker att något kan tappas i översättningar.
Mitt betyg på "Slade House" blev 4/5. Trevlig avslutning på läsåret 2019.