Septemberfavoriter

Nu börjar det verkligen kännas som höst. Det blir allt mörkare och kallare, och löven skiftar färg och faller. Jag tycker mycket om hösten, så pass att jag kallar den min favoritårstid, men i år har det känts ganska tungt ändå. Begravning, sjukstuga, trasig värmepump, barn som mår sisådär - jag själv som mår sisådär.   
Jag borde kunna hitta några favoriter ändå.

Bok: "Any way the wind blows" av Rainbow Rowell fick något så ovanligt som en femma i betyg. Utmärkt avslutning på trilogin om Simon Snow och hans kompisar.

Film: "The theory of everything". Sista dag på Netflix idag, så skynda på om du inte redan sett den. Biopic om Stephen Hawking.

TV: "Mare of Easttown" var fenomenal. Och så är äntligen vampyrerna i "What we do in the shadows" tillbaka. Säsong tre rullar på för fullt. 

Nagellack: Lady Eboshi från Pahlish.

Skönhet: Att jag inte hade några hål när jag gick till tandläkaren. 

Extra speciell rolighet: Har börjat ha yogaklasser igen. Tycker faktiskt att det var roligare än att det släpptes på restriktionerna igår, för så värst partysugen är jag fortfarande inte.

Favoritinlägg: När en inte har lust. Har haft många sådana dagar på sista tiden.

Septembers nagellack

Det blev inga mängder av lack målade i september. Jag har haft nakennaglar under långa perioder, då jag som mest har haft baslack på naglarna - ofta inte ens det.
6 olika lack blev det, varav två på samma gång. Och de ser ut såhär, i den ordning jag bar dem.

Pahlish, Spirited away
Jag har några lack kvar från Pahlish Ghibli-kollektion som jag inte använt än, men nu börjar det närma sig sluttampen.
Att jag väntat så länge med just Spirited away (som så klart fått sitt namn från filmen med samma namn) beror på att jag helt enkelt inte tyckt att det varit så värst spännande. Det var ett av speciallacken, som jag fick på köpet när jag köpte hela kollektionen och inte kunde beställas separat. Jag tycker att det ser ut som en del andra lack jag har från Pahlish. Blått med guldflakes känns det som att det har släpps i alla nyanser av blått som finns. Just här är det en fin nyans av förgätmigej. Så det är fint, men kanske inte så spännande eller känns så nytt i lådan.

Essie, Infinity cool
Ungefär så mörkt marinblått det kan bli, är krämlacket Infinity cool från Essies vårkollektion 2021. Det är snudd på att det är svärtat, och är en sådan där färg som jag typiskt nog inte kan låta bli.  Jag har flera stycken liknande i min samling redan, men anledningen till att de hittar hit så ofta är av den enkla anledningen att jag tycker att de är så fina, och att jag trivs bra i dem.

Pahlish, Lady Eboshi
Det andra speciallacket från Pahlish Hey let's go!-kollektion är Lady Eboshi. Lacket har namn och inspiration från Filmen "Princess Mononoke", och Lady Eboshi är den filmens bad girl.
I det här lacket händer det mycket. Basen är en mörkt lila, och det finns det spridd holo och små flakies som skiftar i rosa, koppar och guld. Tyvärr ville inte all skönhet fastna på bild.

Essie, Get oasis
Ännu ett lack från Essies vårkollektion 2021 är även det en sådan färg som jag har så svårt att låta bli - nästanvitt. I det här fallet en elfenbensvit med skimmer som skiftar i rosa och guld. Skimret är av det diskretare slaget, och jag upplevde lacket som en vit persika. Som vanligt med den här typen av pasteller krävde det sina lager, och det blev i slutändan ganska tjockt och självklart kladdade jag lite (eller mycket) när jag applicerade det.

a England, Black knight + White knight
På tal om kladda vid applicering...
I oktober (troligen) kommer a England ut med nya lack, så jag ska försöka få ut de jag har kvar innan dess. Något så ovanligt som krämlack här, i form av två lack i de absoluta basfärgerna svart och vitt. Språkkunniga kan lista ut vilket lack som har vilken färg, för er andra är Black knight svart, och White knight vitt.
Tyvärr var ingen av dem en one coater, i varje fall inte för mig. Det vita kunde kanske till och med ha behövt tre lager på sina ställen, men här är det två lager på samtliga naglar. Utom lillfingret faktiskt, där jag nästan spillde lack på nageln och nöjde mig med detta enda. Mer flödiga lager än mina kan alltså mycket väl vara one coaters.
Tyvärr har det inte hållit så bra på mig, och det är bara en tidsfråga innan det åker av. Nytt tror jag däremot inte att det blir den här sidan månadsskiftet. 

"Oliver Twist" av Charles Dickens

Septembers långläsning har varit "Oliver Twist" av Charles Dickens. Det här var andra boken jag läste av denne författare, och troligtvis inte den sista. Berättelsen om Oliver är annars rätt så välkänd även för en som inte läst boken, genom olika filmatiseringar - till och med en musikal. Så det var inga direkta överraskningar den här boken bjussade på, grundstoryn visste jag redan om.

Bildkälla Goodreads

Stackars Oliver föds på ett fattighus och hans mamma dör straxt efter födseln. Efter att han blivit hårt och orättvist bestraffad av fattigvården, rymmer Oliver till London, där han snart hamnar i händerna på Fagin och hans gäng av förbrytare. Oliver lärs upp till att bli ficktjuv, men slumpen gör att han istället hamnar hos en äldre herre, som gärna tar hand om Oliver.
Men större och mer ondskefulla planer är redan satta till verket, och Oliver kidnappas snart tillbaka till Fagins gäng - bort från den trygghet han funnit. 

Det enda som jag tycka ligger den här boken till last är att den är lite väl omständligt berättad. Det märks ganska tydligt att boken en gång gavs ut i följetongsformat i en tidning, och att Dickens fick betalt för antalet meningar han skrev. En hel del av dessa meningar känns onödiga för berättelsen i stort, och idag hade sådant utsvävande fallit för en redaktörs rödpenna, är min gissning. Det kan bli en hel del hattande fram och tillbaka, och repetitioner av olika detaljer.
Jag fastnade dock redan från start i berättelsen om Oliver och hans öden. Förvecklingarna var kanske lite väl många och kändes möjligen en aning för osannolika, men det finns en schwung i språket som tilltalar mig. Det är inte svårt att hänga med eller läsa, och ibland ångrade jag att jag valt att läsa den som månadsbok och inte bara kunde sitta och plöja på. Så läste jag ut den en hel del dagar i förväg också, för det blev faktiskt ganska spännande på slutet. Och sorgligt, bitvis. Jag kan anta att det inte alltid var lätt att vänta till nästa del av Olivers berättelse, för vissa kapitel slutade nästan lite för spännande. På så sätt är det skönt att ha en bok, så att jag snabbt kan stilla min nyfikenhet.
Jag förstår hur Charles Dickens nått sin status som klassikerförfattare -  inte bara för att han skriver medryckande och tankeväckande, men också för att hans berättelser är exempel på den tid han levde i. "Oliver Twist" går utmärkt att läsa som en ganska svidande kritik mot den tidens fattigvård, och är på så sätt ett viktigt tidsdokument.

Mitt betyg på "Oliver Twist" blev 3/5.

När en inte har lust

Den senaste tiden, flera månader faktiskt, har det varit en hel del upp och ner med min motivation för att träna. Jag har inte alls varit pigg på att rulla ut mattan direkt på morgonen, utan ofta fastnat i mobilen istället. Inte hela morgonen, men en bra stund i varje fall. Tränat har jag gjort ändå, för jag är ju hyfsat envis av mig, men det är inte alltid jag känner att jag vill.
Och det är helt okej. 
Det vore väl underligt om motivationen alltid var topp. Mer konstigt om den var det. För det händer saker i ens liv, hormonerna leker dodgeball med ens känslor, en kanske har sovit dåligt, eller är sjuk, eller helt enkelt bara inte vill.
Det är bara att gilla läget sådana dagar. Kanske sätta sig med mobilen ett tag, om det är det som lockar mest. Och sedan, kanske, göra det ändå. Fast kanske inte allt, eller lägga om planen. Just nu tänker jag på min egen träning, men det går säkert att applicera på andra saker också.
En sådan där synnerligen omotiverad dag så har det funkat för mig att göra något. Kanske inte allt, men något. Följer jag ett pass (som jag gör med Yoga With Adriene) så kanske jag skippar vissa övningar som jag känner att jag inte riktigt pallar med, av kroppsliga eller mentala skäl. Stå i yogiskt sidplanka en längre stund är till exempel inte helt lätt om jag (som nu) har ont i axeln. Så då gör jag inte det, eller gör en variant av den som min kropp orkar. Och ja, det har hänt att jag brister ut i gråt under ett pass. För att jag är trött, eller ledsen, eller bara allmänt meh. Liv händer, så är det. Och allt sådant är okej.
Så kanske inte "Just do it". Mer "Just do a little. If you can". Vilodagar är nämligen också helt okej. 

"The other black girl" av Zakiya Dalila Harris

I onsdagens Dagens skrev jag att jag funderade på att lägga ifrån mig boken "The other black girl". Sluta läsa den helt enkelt. DNF - som i "did not finish".
Senare samma kväll gjorde jag precis just det.

Bildkälla Goodreads

Nella arbetar som assistent åt en redaktör på ett ansett förlag. Hon är den enda svarta tjejen där, tills en dag när förlaget anställer Hazel, som får båset bredvid Nella.
De blir snart kompisar, men hinner knappt ens börja jämföra sina hårvårdsrutiner innan det inträffar saker som gör Nella till en paria och Hazel till kontorets nya älskling. Snart börjar Nella få hotfulla meddelanden. Hon har svårt att tro att det kan vara Hazel som ligger bakom förändringarna, men ju längre ner hon gräver i det som händer, desto mer förstår hon att hon bara är en liten del av något större och långt mer ondskefullt.

Jag har självklart läst mig till det mesta av handlingen, för jag lade ifrån mig den här boken på sida 121 - mitt i ett kapitel. Då hade jag tröttnat ganska omfattande på det omständliga sättet att skriva. Jag är för att sätta stämningar, men det behöver liksom inte ta fem sidor av tankegångar för att besvara en fråga, bara därför att vi ska få veta Nellas orsaker till sitt svar.
Vid ett tillfälle i boken ger Nella kritik på en annan bok, att den svarta karaktären i den är baserad de sedvanliga "tropes" som färgade människor ofta beskrivs med i litteratur (och andra konstformer), och så känns både Nella och Hazel som precis sådana. Ironiskt, kan en tycka.
Jag har tjuvläst vad som händer i den här boken, och tydligen ska det här vara "Black satire". Och satir kan ju så klart slå helt fel, särskilt om läsaren inte är införstådd med det. Och det var inte jag. Jag vet också på ett ungefär vad som händer i boken, så det lilla jag möjligen var nyfiken på har jag fått reda på nu.

Det är inte omöjligt att jag läser "The other black girl" vid något annat tillfälle, men just nu blir den något ovanligt i mitt bibliotek - en DNF-bok.
Inget betyg, så klart. Jag har ju bara läst en tredjedel.

Säsongssammanfattning: American Horror Story, säsong 9: 1984

Som vanligt spoilervarning när jag skriver om tv.

Har varit bitter ett bra tag över att AHS (American Horror Story) plötsligt försvann från Netflix innan säsong 9, med undertiteln "1984", hann visas där. Svaret på varför det var så heter Disney, för de köper ju upp så mycket de kan, inklusive Fox och FX där AHS visats. För mig som förknippar Disney med sjungande möss och übergulliga prinsessor (som måste räddas av prinsar) så blev det lite av en överraskning att AHS hamnat på Disney+. Inte för att jag klagar, för jag har ju Disney+, men så värst snuttig är ju inte den här serien.
Säsong 9 heter alltså "1984" och är från början till slut en hyllning till åttiotalets slasherfilmer. För mig som inte är en slasherfantast var det kanske inte jätteroligt hela tiden.

Bildkälla Haunted MTL

Favoritavsnitt: 9x01 "Camp Redwood" Sommaren 1984 lämnar fem vänner Los Angeles för att sommarjobba som ledare på Camp Redwood. Det visar sig snart att det finns mer slrämmande saker än att berätta spökhistorier vid lägerelden.
9x06 "Episode 100" Efter den långa natten på Camp Redwood får de överlevande ta konsekvenserna av sina handlingar.
9x09 "Final girl" Många år senare kommer en besökare till Camp Redwood, för att söka svar på frågor från sitt förflutna.

Favoritkaraktär: Jag har faktiskt ingen. Jag vill dock säga att Zach Villa var ganska awesome i sin rolltolkning av Richard Ramirez - seriemördaren Night Stalker, som har en framträdande roll i den här säsongen.

Favoritpar: How about no? 

Bäst i säsongen: Som barn av denna tid så älskade jag så klart all tidsenlig musik. 

Värst i säsongen: Som sagt, jag är inget stort fan av slasherfilm, och eftersom det här är en slashersäsong så blev det bitvis lite tråkigt. Många jump scares blir det, och om sådana tycker jag inte.

Övriga kommentarer: Säsong 10 går just nu, men har ännu inte dykt upp på Disney+, som verkar ligga några månader efter i sina uppladdningar. Spin off-serien "American Horror Stories" går just nu upp med ett avsnitt i veckan, en serie där varje avsnitt är en avslutande berättelse, efter vad jag erfar.

Inga hål?-Dagens

Kan du ta kort på mig för en Dagens? Och så dyker han upp och knäpper bilder när jag inte är beredd!

Låt: Ingen som snurrar runt i hjärnan för tillfället. Underligt nog.
Outfit: Svarta jeans, vinröd polotröja och blåmönstrad kofta (på stolsryggen här), allt från H&M.
Smink: Mascara från L'Oréal.
Nagellack: Inget alls för tillfället. Tillfället har snart varat en vecka, men jag har inte haft riktig lust att måla naglarna just nu. 
Doft: Hårolja från Moroccanoil.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Har soppatorsk i de flesta, så ingen just nu.
Läser: Shakespeare varje dag. Månadsboken är "Oliver Twist" av Charles Dickens". Och så "The other black girl" av Zakia Dalila Harris. Som jag funderar på att lägga åt sidan...
Frukost: Te och rostat bröd. Jag har kommit på att jag inte älskar när osten blir mjuk på rostat bröd, så jag åt lite ostrullar vid sidan av, samt pastrami och några körsbärstomater.
Fika: Te och äppelmuffins.
Middag: Indisk kycklinggryta med ris.
Pryl: Tandläkarstol. 
Motion: 2 x yogapass. Hundpromenad.
Kvällsnöje: Hoppas jag kan övertala E att hjälpa mig färga ögonbrynen. Annars får jag väl kisa och göra det själv.
Att tillägga: Just ingenting.

Oktober

Det är säkert för att jag är så gammal som det känns som att tiden går fort. Det känns liksom som förra veckan som jag skrev om septembers bujo och hintade om jag redan valt tema för oktober, och nu är det redan dags att visa upp vad det blev. 
Jag hade sedan länge bestämt mig för att  ha Harry Potter-tema i oktober, helt enkelt för att jag har så piffig washitejp med Harry Potter-motiv. Färgerna var det värre med, men så bestämde jag mig för att använda färgerna från "mitt" Hogwartshus, Ravenclaw. Där är färgerna blått och koppar, och koppar blev i mina ögon orange. 

Ett kalenderuppslag som startpunkt den här gången också. I mycket så är min bullet journal fylld med sidor som trial and error har bevisat för mig att de är ett vinnande koncept. Och jag gillar att starta månaden med en månadsöversikt.

Kassabok och en sida att hålla reda på nagellacken och månadens bok, följer som vanligt tätt inpå inledningen. Ännu en gång har jag inte en susning om vad jag ska läsa som månadsbok, men det blir nog någon faktabok den här gången.

En rad om dagen, vanor och humör. Inga överraskningar här heller.

Mina motionssidor. Dels för att ha en kalender för Yoga with Adriene, dels för att hålla koll på den träning jag gör utöver YWA. De blåmarkerade dagarna är de dagar jag har klass, och då tränar jag inte mer än YWA på morgonen. Det finns ju något som kallas för att överträna... Det kommer komma fler vilodagar, men var vet jag inte än.

Veckouppslagen ser ut så här hela månaden, det enda som skiljer är placeringen på tejpen och citaten - som så klart kommer från Harry Potter hela bunten. Återgår i oktober till att låta veckodagarna löpa hela raden ut, då jag ofta blivit förvirrad över att det inte varit så nu i september. Det funkar tydligen bäst för mig på det här sättet. 

Sedan jag började med bullet journal så har mina november varit grå, men jag tror minsann jag ska ända på det i år. Fast jag vet inte till vad än. Tur att jag har en månad på mig att fundera.

"Malibu rising" av Taylor Jenkins Reid

För ungefär tre år sedan läste jag min första bok av Taylor Jenkins Reid, "The seven husbands of Evelyn Hugo", som jag tyckte väldigt mycket om på alla sätt och vis. Hennes uppföljarbok, "Daisy Jones & The Six" tyckte jag inte lika mycket om, så det var lite spännande att se vad jag skulle tycka om hennes senaste bok - "Malibu rising".

Bildkälla Goodreads

Augusti 1983. Det är dags för Nina Rivas årliga slut-på-sommaren-fest. En fest som alla som vill se eller synas vill gå på. Syskonen Riva är föremål för mångas längtan och nyfikenhet, särskilt som barn till den legendariske sångaren Mick Riva. Men syskonen har gjort kända på egen hand. Nina som är en firad modell och surfare, Jay som är en lovande tävlingssurfare, Hud som är en välkänd fotograf, och så deras omhuldade lillasyster Kit. 
Innan kvällen är slut har festen spårat ur totalt. Konflikter har kommit upp till ytan och det är dags för syskonen att välja vilken väg de ska ta nu. 

Den här boken fick mycket hype redan innan den kom ut i somras, och den verkar behålla den statusen då den har en samlad ranking av 4,14 på Goodreads. Själv är jag inte alls så förtjust.
Det är en bra idé, att skriva om en familj - främst om syskondynamiken i den. En familj som består av just de här fyra syskonen, och vad de får uppleva och fortsatt upplever. 
Boken berättas i olika delar, där den första ger oss tiden fram till festens början, och där får vi även i tillbakablickar veta vad som hänt syskonen på vägen fram till den här sommardagen 1983, men även hur deras föräldrar träffades och hur det kom sig att deras liv blev som de blev.
Den andra delen handlar om festen, och nu blir det rörigt på riktigt. I stället för att koncentrera sig på syskonen Riva får vi här ett sammelsurium av olika karaktärer, som kanske inte egentligen tillför något mer till berättelsen än att visa att TJR har någon sorts koll på modet på den här tiden, och vilka som var kända och möjligen skulle vara med på den här festen. Det blir så rörigt att jag snabbt blandar ihop vilka karaktärer som kanske skulle kunna vara intressanta och/eller viktiga, med sådana som absolut inte är det. Överlag tycker jag att karaktärsbeskrivningarna (och vad de har på sig) är rätt så taffliga. Hela boken ger mig en känsla av ofärdig, som att det är ett utkast jag läser. Eller en skoluppsats. Det känns mycket som "och sen så". Det känns också på tonen i boken att det här är menat att vara djupsinnigt och fint, men för mig faller det platt. Det här är troligen den sista boken jag läser av Taylor Jenkins Reid. I varje fall på ett bra tag.

Mitt betyg på "Malibu rising" blev 2/5.

FredagsFilmen: The Matrix Resurrections

För några månader sedan tittade vi om på Matrix-filmerna. Passande, eftersom det kommer en fjärde film lagom till jul. En första trailer till denna släpptes förra veckan, så vi tittar väl lite nyfiket på vad det här kan tänkas handla om.

Bildkälla The Verge

Det mesta av handlingen är okänt i dagsläget, men när jag tittar på trailern så får jag en känsla av att The Matrix antingen har startat om, eller att Neo valde det blå pillret där för länge sedan. Eller möjligen att maskinerna kopplade upp honom igen, där i slutet av "The Matrix Revolutions".
Gissningsvis kommer det bli en massa action även denna gång, och förhoppningsvis slås maskinerna tillbaka igen. 
Nu när jag tänker efter lite, skulle det även kunna vara en berättelse om vad det var som hände från början. Starten på kriget mellan människa och maskin. Men om detta vet vi ännu ingenting. Det blir att vänta till december för att få veta hur det egentligen förhåller sig.

Älskade maken tyckte att trailern var konstig. Jag blev supernyfiken och längtar en massa till jul nu. 

"Jagad" av Joyce Carol Oates

Det var länge sedan jag läste en bok av Joyce Carol Oates, vilket är underligt med tanke på att jag ofta nämner henne bland mina favoritförfattare, och ständigt hoppas på att hon ska få ett Nobelpris. Att det dröjt så länge innan jag plockat upp en av hennes romaner igen kan vi kanske skylla på den jag läste senast. "De fördömda" var nämligen ingen hit för mig, och möjligen tröttnade jag lite just där och då.
Nu i somras plockade jag ändå på mig boken "Jagad" av JCO. Lite för att komma upp i sadeln igen, och lite för att om jag ska upp i den där sadeln så passar det finfint med en kort liten bok som kan läsas på en dag eller två.

Bildkälla Goodreads

Den unga Abby är nygift med Willem när hon råkar ut för en olycka och svävar mellan liv och död. För att försöka förstå vad som hänt henne börjar Willem granska hennes förflutna, för att kanske få reda på vad som hände i Abbys barndom, när hennes föräldrar så mystiskt försvann.

Det här är som sagt en kort bok, bara straxt över 200 sidor, och den går fort och lätt att läsa. Den är ganska rättfram i sitt berättande, även om historien sker på två olika plan - dels med Abby och hennes olycka i centrum, dels i det förgångna när vi får veta vad som hänt. Jag kunde kanske känna att biten med Abby var snudd på onödig, för det är inte hennes berättelse som är central. Hon är snarare ramen kring konstverket. Jag förstår mycket väl att boken skrevs så som den gjorde, med Abby och hennes berättelse och inte bara föräldrarnas. Det blir ännu ett lager i berättelsen, konsekvenser av en handling (eller flera).
Det här är Joyce Carol Oates när hon är som bäst. Språket är härligt, och med små enkla medel skapar hon snabbt miljöer och karaktärer, men också känslor. Det är inte utan att jag som läser känner av berättarens förvirring, blygsel eller rädsla bara på hur hon väljer att sätta skiljetecken. Är det sådant som utmärker en bra författare (och översättare)? Jag tycker faktiskt det.
"Jagad" kallas för en spänningsroman, och det är den också, men bara bitvis. Det blir aldrig otäckt, men visst är det spännande ibland. Men framför allt kanske sorgligt. Det blir en del "tänk om" under berättelsens gång, och det största av dem är också det sorgligaste.

Utmärkt skriven bok, och en bra ingång i Joyce Carol Oates romanskrivande. Inte en av hennes bästa böcker dock, för dit räknar jag de där som kanske är lite svåra och långa att läsa. 
Mitt betyg på "Jagad" blev 3/5.

Tomt var det här!

Min vana trogen har jag gjort slut på saker, och i den mån de har förpackningar visar jag dem här. Sedan sist har jag gjort slut på fem grejer, fyra med förpackning, men jag har också en del som väntar i kulisserna.

Lush. Sleepy. Fast tvål.
Löddrade in mig i det sista av den här lavendeldoftande tvålen nu i helgen. En vegansk, fast tvål, som levererades till mig förpackningsfritt. Så när den tog slut var allting borta. Nästa gång vi handlar från Lush gissar jag att den kommer bli ombeställd, för den här gillade både jag och E.
Betyg 4,5/5

Aco. Body lotion moist. Oparfymerad.
Sällan som vi inte har gjort slut på en flaska av husets favoritlotion när det är dags för de här inläggen. Har självklart redan öppnat en ny, och kommer göra det igen när den tar slut.
Betyg 5/5

Depend. Nagellack remover. Supersnabb.
Behöver jag säga mer än att jag har öppnat en ny?
Betyg 5/5

It's skin. Firm & glow mask sheet. Honey.
Alltså. Den här! Så pass underbar på alla sätt och vis. Möjligen lite wonky i passformen, men ändå en av de masker jag testat som passat bäst. Superskön att ha på, essens som inte kladdar och försvinner in i huden på ett skönt sett, dessutom blir det över som kan sparas för en kur. Och jag älskar doften! Så pass att jag beställde ett nytt gäng arkmasker, bara för att köpa den här igen. Jag köpte mina från Apotek Hjärtats websida, men jag har sett dem på Ica också.
Betyg 5/5

Budgie. The apple cider scrub for a healthy head of hair.
Det är bara en massa favoriter idag, för här kommer ännu en. Den här skalpskrubben använder jag ungefär var tredje hårtvätt, eller om jag bara tycker att det är lite väl gunkigt i hårbotten när jag tvättar håret. E har också upptäckt den, och verkar tycka om den ungefär lika mycket som jag gör. Vi har öppnat en ny i duschen.
Betyg 5/5

Allt i plaståtervinningen ungefär precis just nu.

"Number9Dream" av David Mitchell

Jag har bestämt mig för en ny läsutmaning för mig själv - att läsa David Mitchells romaner. Allihop. Ingen av dem finns utgiven på svenska, av någon konstig anledning, så det är ju tur att jag är någorlunda bra på att läsa även på engelska. Med tanke på att David Mitchell är britt är det lite roligt att hans böcker ofta utspelar sig i Japan. Det märks tydligt att han bott där under en längre period.
"Number9Dream" utspelar sig helt och hållet i Japan, i en lite flytande tid.

Bildkälla Goodreads

Den unge Eiji har kommit till Tokyo från den japanska landsbygden, i ett försök att hitta sin pappa. Problemet är att han inte ens vet hans namn, hans enda ledtråd är pappans advokat.
I sin jakt på pappan hamnar Eiji i en massa olika situationer. Från spelarkader, ströjobb, Tokyos undre värld och in i mer eller mindre drömlika scenarion.
Men innan Eiji kan fördriva sin barndoms demoner kommer det han söker alltid vara precis utom räckhåll.

Jag skrev något om flytande tid här uppe, och det är en känsla jag bar med mig hela tiden under läsningens gång. Den utspelar sig under några höstveckor, men vilket år känns det svårare att få grepp om. Ofta känns det som tidigt 2000-tal, men det är så mycket som sägs och existerar att det lika gärna skulle kunna vara långt in i framtiden, eller helt enkelt en tid som är parallell med vår, där Tokyos tunnelbanenätverk bitvis ligger under vattenytan och förvandlar tågen till ubåtar. Varför inte? Friheten med magisk realism.
Boken innehåller många sekvenser av det mer drömlika slaget. Ibland helt och hållet fantasier, ibland drömmar, ibland texter om helt ovidkommande saker. Det kan vara svårt att skilja på bokens fantasi och verklighet ibland, och det är inte alltid jag tycker att dessa partier tillför något - annat än förvirring. Det finns passager då jag önskat att boken bara kunde ha fått fortsätta mot sitt mål, men resan dit var lång.
Som titeln antyder är det mycket John Lennon i den här boken, och boken är även indelad i nio olika delar, eller drömmar. Alla de delarna har olika teman, och det händer saker i dem som för Eiji närmare hans mål. Boken hade ett ganska öppet slut, vilket gör att den känns som en slice of life, med en rejäl dos av magisk realism.

Mitt betyg på "Number9Dream" blev 3/5.

Sett på TV: Mare of Easttown

Spoilervarning när jag skriver om tv.

När livet händer och en pausar länge i en tv-serie. Inte för att serien på minsta lilla sätt är dålig, utan för att den är så bra och på ett fantastiskt sätt beskriver sorg och ångest. Inte vad jag behövde när min bror blev inlagd på sjukhus i slutskedet av sitt liv. Jag har dock gått och tänkt på serien, och såklart varit nyfiken på hur det skulle gå, så förra veckan tittade jag och älskade maken klart på "Mare of Easttown".

Bildkälla ED Times

I den lilla staden Easttown bor polisen Mare med sin familj. Staden har skakats av ett försvinnande av en ung kvinna, ett fall som Mare misslyckats med att lösa. När så en ung mamma hittas död efter ett uppmärksammat slagsmål, får Mare hjälp från en delstatspolis för att försöka lösa fallet. Något hon till en början är väldigt missnöjd med.
I takt med att  handlingen rullas upp får vi en djupare inblick i vad som är trasigt i Easttown, och även i Mares liv. Varför hon har vårdnaden om sitt barnbarn, och hur hela den situationen på verkat henne. Mares stora vänskap med sina gamla high schoolvänner, varav en är mamma till den försvunna kvinnan, och en annan är släkting till den mördade unga mamman.
Det är många frågor som hopar sig, och många svängar att ta innan vi kommer fram till lösningen på fallen och tydligt kan se sambanden.

Det här är ungefär så bra en tv-serie kan bli. Skådespelarna är fantastiska i sina roller. Särskilt gör Kate Winslet i titelrollen ett väldigt bra jobb, ganska långt från de roller hon annars förknippas med. Både hon och Evan peters (i rollen som distriktspolisen Colin Zabel) har Emmy-nominerats för sina rollprestationer, och det med rätta. Hoppas de vinner (inte för att jag vet vad de är nominerade mot, men men). Hela serien är för övrigt nominerad i sin kategori, och jag förstår verkligen varför.
Det här är en serie med många twister, och jag anade inte en enda av dem. Eller jo, kanske lite, men jag hade knappats rätt i slutändan. Det är så bra uppbyggt, och berättelsen vevas upp framför våra ögon, och vi som tittare får ledtrådar om hur det ska gå både genom minnen och iakttagelser. Alla karaktärerna känns verklighetstrogna. De har både bra sidor, och sådana som är direkt dåliga - även vår hjältinna Mare. Det är ingen som är god eller ond, bara vanliga människor som ibland reagerar impulsivt, och inte alltid så bra.

Innan serien hade premiär talades det mycket om att Kate Winslet hade vägrat retuscheras både på affischer och i själva serien. Hon tyckte det var viktigt att visa att det är okej att ha rynkor och kropp, att en kvinna kan få ta plats även om hon inte är purung eller supersmal. Hon hyllades för detta och det skapade också en diskussion om hur (kvinno)kroppar skildras på film och tv, en diskussion jag gärna tycker vi kan fortsätta med. 

"Mare of Easttown" finns att streama på HBO Nordic (snart HBO Max), och jag rekommenderar den starkt. Var beredd på många twister och att bli lite förskräckt mellan varven.
Jag har hört rykten om en säsong 2, men hur det blir med det återstår att se. Just nu är "Mare of Easttown" en miniserie med sju avsnitt.

FredagsFilmen revisited: Tenet

I januari 2020 trodde jag lite gulligt att jag hade ett bioår framför mig. Hur det gick med den saken vet vi ju, och jag har inte suttit i en biofåtölj sedan tidigt i februari förra året. Inte ens för att se "Tenet" som ju faktiskt gick upp på stor duk förra året, och som var en av årets mest framemotsedda filmer - mer än Bond till och med. Nu har jag sett ändå, två gånger till och med, och kan bilda mig en uppfattning. Lyllo mig!

Bildkälla Filmtopp

En agent får ett enda ord givet till sig, tenet. Med det som utgångspunkt dras han in i en kamp för att försöka förhindra att ett tredje världskrig bryter ut.
I jakten på en viss sorts ammunition tar han hjälp av agenten Neil. Spåren leder mot en rysk vapensmugglare, och för att komma honom nära tar de hjälp av hans hustru.

 Fantastisk filmmusik av Ludwig Göransson. Så snyggt filmad och underbart foto. Så förvirrande intrig. Redan i mitt förra inlägg sa jag att tidsresor kunde vara antingen hit eller miss för mig, och jag är fortfarande inte säker på vad jag tycker om tidsresandet i den här filmen. Är det förvirrande att se två olika tidslinjer i samma bildruta? Ja. Är det samtidigt supercoolt? Också ja.

Skådespeleriet är på topp från alla inblandade. John David Washington i den bärande rollen hanterar sina olika tidslinjer med bravur, Robert Pattinson bevisar återigen att han är så mycket mer än en glittrande vampyr, och Kenneth Branagh är ruggigt otäck som iskall gangster. Så ska jag inte klaga på insatsen från Elizabeth Debicki heller, men. Jag sällar mig icke till den skara som tycker att hennes roll tillför berättelsen en mer mänsklig sida. Jag tyckte mest att hon strulade till hela storyn. Det är så mycket som händer kring hennes karaktär som jag tycker känns fullkomligt överflödigt och onödigt. Kan hon bytas ut mot en sexig lampa? I de flesta fall kan hon det. Filmen klarar så klart inte heller av ett Bechdel-test, men det gör Nolans filmer sällan.
Det här är inte den bästa Nolan-filmen, i mina ögon. Den kan faktiskt till och med vara den jag tyckt sämst om. Utan att för den gångs skull vara dålig. Men är det så förvirrande att det är jobbigt att hänga med mellan varven, så blir det inte en helt igenom njutbar filmupplevelse. Å andra sidan, du behöver inte förstå allting. Ibland kan det vara skönt att bara äta popcorn och följa med i all action.

"Later" av Stephen King

Ibland skriver Stephen King böcker som inte innehåller något som är så värst övernaturligt, som en kriminalroman, till exempel. "Later" ger sken av att vara just det - en kriminalroman - men det förekommer massor av övernaturligheter här. Bara så där lite självklart, så att det nästan skulle kunna vara normalt, om det nu inte vore för att det är så väldigt onormalt.

Bildkälla Goodreads

Jamie Conklin bor med sin mamma i New York. Mamman kämpar för att hålla sitt företag flytande efter finanskrisen. Jamie försöker ha en normal barndom, men det är inte alltid så lätt när han har en onormal förmåga.
Hans förmåga kommer dock med ett pris, något som blir tydligt frö Jamie när hans mammas före detta flickvän, som är polis, drar in honom i en utredning där en mördare har hotat att slå till även från andra sidan graven.

"Later" är en ganska kort roman, och är ganska typiskt King i sitt utförande. Har du läst några av hans böcker, så känner du igen dig. Han bygger upp en stämning och en story med till synes små och obetydliga detaljer, på ett så snillrikt sätt att det ibland blir lätt att glömma bort att det är en massa rejält knasiga grejer med i handlingen.
Det blir spännande, och bitvis är boken svår att lägga ifrån sig. Det är kanske inte jättesvårt att räkna ut varthän det barkar, men det är ryspysmysigt att läsa om det ändå. 
Vissa saker hade jag dock kunnat vara utan, och det dyker upp en sak i slutet av boken som kändes både överflödig och lite snaskig. Vad var det bra för, på ett ungefär.
Bli inte heller lurad av att bokomslaget ser ut som en kioskdeckare från 70-talet - boken utspelar sig som sagt under tiden kring finanskrisen.

Mitt betyg på "Later" blev 4/5.

Soundtrack of my life

Billie Eilish - No time to die

I should have known

I'd leave alone

Just goes to show

That the blood you bleed is just the blood you owe

We were a pair

But I saw you there

Too much to bear

You were my life, but life is far away from fair

Was I stupid to love you?

Was I reckless to help?

Was it obvious to everybody else?

That I'd fallen for a lie

You were never on my side

Fool me once, fool me twice

Are you death or paradise?

Now you'll never see me cry

There's just no time to die

I let it burn

You're no longer my concern

Faces from my past return

Another lesson yet to learn

That I'd fallen for a lie

You were never on my side

Fool me once, fool me twice

Are you death or paradise?

Now you'll never see me cry

There's just no time to die

No time to die

No time to die

Fool me once, fool me twice

Are you death or paradise?

Now you'll never see me cry

There's just no time to die

"Any way the wind blows" av Rainbow Rowell

Sista boken ut i trilogin om Simon Snow och hans vänner. En bokserie som tog sin avstamp i en påhittad story i boken "Fangirl" av samma författare, och sedan fick ett eget liv. 
Böckerna om Simon Snow (och Baz, Penelope och Agatha) är en Chosen One-trilogi, om ungdomar som gått på en magisk skola och där tampats med diverse mysterier. Första boken, "Carry on", handlar om sista året på Watford och den slutgiltiga kampen. Efterföljande böcker koncentrerar sig på tiden efter att allt fått sin upplösning - eller bara börjar.

Bildkälla Goodreads

Simon, Baz, Penelope och Agatha återvänder till London för att ta itu med sina olika problem. Simon försöker komma fram till vad han ska göra med sitt liv nu. Vill han ens tillhöra den magiska världen längre? Och om han inte vill det - hur blir det då med hans förhållande med Baz?
Baz tacklar två olika familjekriser, varav en handlar om uppkommandet av nya Chosen Ones. Särskilt en ställer till med bekymmer för Baz.
Penelope har händerna fulla med Shepard, den Normale amerikanen hon smugglat in i London för att försöka hjälpa honom med den förbannelse han dragit på sig.
Agatha har bara fått nog - av allt.

Boken innan den här, "Wayward son", var något av ett känslomässigt drama. Det kändes som en allvarlig splittring var på gång i gruppen, och jag upplevde den som väldigt angstig och med en stor brist på den viktiga ingrediensen kommunikation. Allt det som uppstod i den boken kommer till sin spets i "Any way the wind blows". Första biten av boken är ganska så rejält ledsam, men det reder ut sig så småningom när de *tada!* pratar med varandra.
Jag gillar att böckerna avhandlar vad som änder med huvudkaraktärerna efter att sista striden stått. Hur de mår och anpassar sig till livet efter. Efter striden, efter examen, efter magin. Och det är inte alltid så lätt att växa upp, många misstags görs och alla kan inte göras ogjorda. Det märks att de är överlevare av trauman, helt enkelt.
Mycket av berättelsen i den här boken är de olika karaktärerna skilda åt. Agatha har alltid känts som att hon står lite utanför, inte riktigt hittar en plats i de här berättelserna, men även hon får ett avslut i den här boken.
Storyns stora delar kretsar lite som vanligt kring Penelope och hennes snille, samt förhållandet mellan Simon och Baz. Med en lagom dos olika mystiska saker att lösa.

Trilogin kanske inte slutade exakt hundra procent så som jag hade hoppats, men jag är duktigt nöjd ändå. Säcken är hopknuten med en prydlig rosett. 

Betyget blev 5/5.

Böckerna jag läste ut i augusti

Augusti blev en överraskande medioker läsmånad för mig. Jag hann läsa ut 6 böcker och kom ungefär halvvägs i en bok till, men ingen av dem var så vidare värst bra. Mitt högsta betyg i augusti blev 3,5 och det är ju inte mycket mer än mellanbra. Nu var ju augusti en känslomässig berg-och-dalbana, men det är just då det brukar kunna vara skönt med lite verklighetsflykt. 
Jag läste tre böcker i augusti som jag trodde att jag skulle älska, vis av erfarenhet, där det blev medelbetyg som snällast och en av årets sämsta böcker som värst.

Som vanligt i utläsningsordningen först överst, och så jobbar vi oss ner i högen därifrån.

"The invisible life of Addie LaRue" av V.E. Schwab. En av de där böckerna jag trodde jag skulle älska, och som bara fick 3/5 i betyg. En häftig idé som föll platt för mig. Det fanns mycket jag tyckte om, men också mycket som drog ner boken som helhet. 

"Aprilhäxan" av Majgull Axelsson läste jag för Plejadernas skull. Blev månadens favoritbok, fastän att det fanns ett och annat jag inte direkt älskade här heller. Augustis högsta betyg från mitt håll med 3,5/5.
Plejadernas medelbetyg blev 3,6.

"The house in the cerulean sea" av TJ Klune var även det en bok jag hade lurats att tro att jag skulle älska. Så många lovord som östs över den här boken, och jag tyckte inte om den. Alls. Faktiskt en av de sämsta böckerna jag läst i år, och den fick endast betyget 1,5 av mig. 

"What if it's us" av Becky Albertalli och Adam Silvera var mitt nya hopp för att få tokälska en bok den här månaden. Föll den också. Tyckte bokens huvudpersoner kändes brådmogna, och upplevde inte riktigt att det fanns någon kemi där. Betyg 3/5. Igen.

"Poltava" av Peter Englund var min månadsbok för augusti. Det kan en ju lista ut med lilltån att jag skulle tröttna när det bara handlade om krig. Väldigt detaljerat. *gäsp* Ändå något medryckande i sig som drog upp betyget till 2/5.

"En njutbar död" av Ambrose Parry var en snabbläst och lättläst liten genreblandad grej. Medicinsk historia och kriminalroman i ett, på ett ungefär. Baserad på verkliga händelser, men till största delen hittepå. Medelbetyget 3/5 även här.

"En njutbar död" av Ambrose Parry

Sista boken jag hann läsa ut i augusti är den andra historiska boken av Ambrose Parry som handlar om några läkare i Edinburgh under 1800-talets mitt.

Bildkälla Goodreads

Edinburgh 1849. Will Raven återvänder som färdig läkare till doktor Simpsons mottagning, den här gången som doktorns assistent. Här finns också Sarah, numera mrs Banks, som fortsätter arbeta på kliniken, men nu närmare patienterna. Hennes dröm om att bli läkare själv verkar  vara just det - en dröm - men ambitionen att utbilda sig vidare finns där. 
Doktor Simpson är utsatt för en smutskastningskampanj från en läkare som finner sig åsidosatt angående upptäckten av kloroform som bedövningsmedel.
Samtidigt dör människor i en oroväckande takt, ibland hela familjer. Raven tror att han kommit en ny sjukdom på spåren, men sanningen visar sig vara värre än så.

Den här bokserien vilar på fakta, men är fiktion. Doktor Simpson fanns på riktigt och mycket av det som händer kring honom i den här boken hände även på riktigt. Även de många dödsfallen är baserade på riktiga händelser och personer. 
Jag har funderingar på vad den här boken egentligen vill säga. Det är medicinsk historia blandad med kriminalroman blandad med feministiska manifest och kvinnofrigörelse blandad med någon sorts kärlekshistoria. Ibland kan det kännas som att det blir lite väl många ben att stå på.
Boken har även en tendens att bli lite repetitiv. Inte bara för att jag läser order kloroform ungefär en miljard gånger (ångrar att jag inte räknade dem) utan även för att motiv och tankegångar upprepas flera gånger. Det blir en sorts övertydlighet som snarare är irriterande än klargör något. Jag förstod första gången, tack så mycket.
Det är kanske inte direkt lysande litteratur, men boken är ändå på något sätt medryckande. Det är korta kapitel och trots att det handlar mycket om medicin så blir det aldrig medicinsk jargong som är svår att hänga med i. Jag upplevde boken som hyfsat lättläst, och snabbläst var den verkligen.

Mitt betyg på "En njutbar död" blev 3/5.

Jag har inte superbråttom att läsa den tredje boken, som precis kommit ut på engelska. Jag kan vänta till den svenska översättningen, eller hoppa över den helt. Mest för att jag vill veta hur det går för Sarah.

"Poltava" av Peter Englund

I augusti läste jag Peter Englunds bok "Poltava. Berättelsen om en armés undergång". Titeln säger allt, det här är en redogörelse för hur svenska armén åkte på fullständigt smisk vid slaget vid Poltava, 28 juni 1709.

Bildkälla Goodreads

Karl XII och hans armé hade stridit i många år, och befann sig på marsch mot Moskva när de sommaren 1709 belägrade staden Poltava i Ukraina.
Den ryska armén under ledning av tsar Peter den store stod på andra sidan, när svenska armén bestämde sig för att slå till en gång för alla i ett överraskningsslag, och på så sätt besegra den ryska armén.
Anfallet misslyckades dock av flera anledningar, och resultatet blev en förödande förlust för svenskarna. 

Peter Englund är duktig på att skriva medryckande om historia, och det är därför jag ofta återvänder till hans böcker. Till och med när jag har tråkigt är det ändå intressant, på ett litet ungefär. Och jag som tycker att det intressantaste med historia är att läsa om vardagsliv och sådant som händer utanför slagfält och krig, har således tråkigt ganska ofta under läsningen av "Poltava".
Det är en utmärkt redovisning av just det här slaget, och det märks att det har gjorts ordentligt med research inför uppdraget. Är en intresserad av krigshistoria i allmänhet och historia om slag och slagfält i synnerhet, är det här en guldgruva. Boken beskriver slaget och dess utveckling, timma för timma - ibland till och med ner på minuterna. Vi får följa olika befäl och soldater och andra som följer armén, och i vissa fall veta deras öden.
Boken ger också en väldigt bra beskrivning av alla krigets fasor. Från skräcken på slagfältet till alla de fruktansvärda skador som kunde uppstå, olika fasansfulla sätt att dö på. Här är boken utmärkt, och det är en av anledningarna till att jag inte gav upp mitt i alla statistik och uppräkning. 

Mitt betyg på "Poltava" blev 2/5.