Marsfavoriter

Ärligt talat har mars inte varit en toppenmånad för mig. Inte bara för att våren blev hindrad i sin framfart av ännu mera snö och minusgrader, utan också för att jag helt enkelt inte haft värst kul. Som när min promenadkompishund fick gå bort på grund av långvarig sjukdom förra veckan. Det har varit svårt att motivera sig att gå ut och gå då, kan jag lova. Särskilt när det varit dåligt väder.
Så det kan kanske bli svårt att ändå locka fram de där ljusglimtarna som jag ändå vet med mig finns där. Ibland till och med i form av favoriter.

Jackson the dog. Du är saknad.

Bok: "En saga" av Stephen King.

Film: "Darjeeling limited".

TV: "The people v. O.J. Simpson". Trodde jag inte att jag skulle tycka om ett rättegångsdrama i tio delar.

Nagellack: Love song for a vampire, från a England.

Skönhet: Ansiktsmassage. Som jag ger mig själv varje kväll, om jag inte glömmer bort det.

Extra speciell rolighet: En av mina brorsöner har förlovat sig med sin flickvän. Faster blev väldigt glad, kan jag lova.

Favoritinlägg: Eftersom det så sällan blir kollektionssammanfattningar av nagellackskollektioner numera, så är det extra kul när det väl händer. Den här gången om Rock my world från Depend.

Nagellacken i mars

Mina naglar är fortfarande inte tipp topp. Jag försöker hjälpa det genom att vara lite snällare mot dem. Nagelolja, nagelbandsvård och vilodagar från lack, ingår i den omsorgen. Det är alltså inte jätteofta jag målat naglarna i mars (heller). Fem lack blev det till slut, ett av dem från ett nytt märke. Eller i varje fall en ny fomula från ett vanligt förekommande märke på de här inläggen. 
Precis som vanligt i den ordning jag bar dem.

Depend, #5142 Jade
Ett vackert ljust grönt lack, som ibland visade skiftningar i blått, men allra oftast i guld. Del av Depends Rock my world-kollektion, som kom i höstas, och som hämtat inspiration från olika ädelstenar. Jade är ett väldigt passande namn på det här lacket.

a England, Love song for a vampire
Lacket är inspirerat av Annie Lennoxs sång med samma namn, som var med i filmen "Bram Stoker's Dracula".
Ett cyanblått lack, med massor av holo. 

London Grace, Millie
Krämlack från London Grace fick följa på skimmer och holo. Här i form av ett orange som drar mer åt tegelhållet än trafikkonhållet. Den här trivdes jag utmärkt i.

Depend, #728
Jag kan visst inte låta bli pasteller det här året heller, när våren står om hörnet (hoppas vi). Extra svårt har jag som alltid att låta bli de gula lacken. Precis så jobbigt att måla med som en kan misstänka både med pastelliga och med gula lack. Men den här citronfromagefärgen var värd det. Innehåller även ett diskret skimmer som ger det där lilla extra.

Vegan & Natural, Piece of rhythm
Som synes kommer det här lacket från H&M, men tillhör en egen serie med veganska lack. Och träkorken är äkta. Lite som vanligt när jag testar nytt, så rasslar det ner ett vinrött lack i samlingen. Igen. Jag har inget behov av fler vinröda lack, men de är svåra att låta bli. Kanske inte försökte så jättemycket, å andra sidan. Den här vinröda var mer crelly än kräm, med en riktigt glossig finish. När solen låg direkt på det såg det helt brunt ut, och därmed vet vi åt vilket håll just den här vinröda nyansen drog. 
Underbar att måla med, för övrigt. Snudd på att den täckte på ett lager.

"Elektra" av Jennifer Saint

Det finns två historiska epoker som det skrivs väldigt mycket böcker kring. Den ena är Andra Världskriget, den andra kretsar kring grekisk mytologi. Egentligen är jag ganska trött på att läsa romaner kring båda dessa epoker, men ändå kan jag tydligen inte låta bli. För nu har jag läst Jennifer Saints andra roman om kvinnor från den grekiska mytologin. Och inte alls till stor del för att jag ville ha ännu en vacker bok i bokhyllan. Nej då...

Bildkälla The StoryGraph

Det vilar en förbannelse över Atreus släkt. I flera generationer har blodlinjen härjats av blodtörst och hämndbegär.
In i denna släkt kommer Clytemnesta, hustru till kung Aganemnon, i en förhoppning att stoppa förbannelsen. Men när hennes syster Helena blir tagen till Troja av Paris, mitt framför ögonen på sin make, Aganemnons bror, samlar Aganemnon ihop hela den grekiska armén för att utkräva hämnd mot Troja. Kosta vad det kosta vill.
Cassandra är prinsessa i Troja. Förbannad av Apollon ser hon framtiden men får ingen att tro på hennes syner. Ensam känner hon till Trojas oundvikliga fall.
Elektra är yngsta dotter till Aganemnon och Clytemnestra. Med förfäran ser hon blodsutgjutelsen i sin familj. Frågan är om hon kan undgå förbannelsen, eller om hon själv kommer svepas med.

Vill du veta hur det går kan du googla Elektra så får du veta. Låt mig bara intyga att det är en tragedi vi talar om. Och nästan som vanligt i den grekiska mytologin är det mycket blod inblandat. Ibland för att vissa gudar ställer krav, men oftast bara för att våld föder våld.
Kvinnorna som är centralgestalter i den här boken lever i männens värld, och blir offer både för gudarnas nycker och männens handlingar. De sveps med i våldsspiralen de också.
Boken berättas i tre olika perspektiv, och de tre kvinnorna drivs framåt i sina handlingar av olika orsaker. Och här kommer vi till vissa berättargrepp som jag kan ha svårt för - repetitioner. Det riktigt vältras i sorg och elände, och för säkerhets skull repeteras de orättvisor som begåtts om och om igen. Ibland kanske med andra ord, men andemeningen är ändå densamma den tjugotredje gången också. Det är stundtals som att författaren försöker utsätta sina stackars karaktärer för så mycket elände som möjligt på 300+ sidor.
Tempot är ganska långsamt, och känns sådär sirapssegt som vissa böcker kan göra. Det är inte mycket dialog, utan handlingen drivs framåt av respektive kvinnas inre tankevärld. Jag hakade också upp mig en del på vissa engelska versioner av de grekiska namnen, både på personer och platser. Summa summarum upplevde jag därför att boken var medelsvår att läsa. Inte så där bläddervänlig och snabbläst som andra böcker. Nu har jag inget emot att läsa den typen av bok, så det gör inte så mycket.
Det kanske verkar som att jag inte gillade "Elektra" men det gör jag. Även om det kan bli lite tjatigt ibland.

Mitt betyg på "Elektra" blev 3/5.

"Tao enligt Phu" av Benjamin Hoff

Efter att mödosamt ha tagit mig igenom "Ulysses" i januari och februari, ville jag verkligen ha något som skulle gå snabbare att läsa som månadsbok i mars. Och eftersom jag haft "Tao enligt Phu" i bokhyllan sedan 1990-talet utan att läsa den (inte därifrån jag fått bloggnamnet alltså) så kände jag att det var dags att plocka ner den nu och äntligen sätta igång.
Och det hann jag ju. Med råge.

Bildkälla The StoryGraph

Tao är en del av den kinesiska filosofin, till och med ett grundläggande begrepp. Det är "vägen", det som bara är. Egentligen ganska enkelt, men kan ändå upplevas som så svår. I den här boken får vi lära oss mer om Taoismen, med berättelserna om Nalle Phu som guide.
  

Det är en kort och lättläst bok, inte ens 200 sidor med ganska stort typsnitt. Tonen i den är också sådan att om det inte hade varit för en del svårare ord, så hade jag trott att den skrivits för en ganska ny läsare. Boken är också rikt illustrerad, med Ernest H Shepards klassiska bilder från A.A. Milnes berättelser om Nalle Phu och hans äventyr i Sjumilaskogen. Karaktärerna från Nalle Phu är ofta med, och det är många utdrag ur böckerna, och även ur kinesiskt litteratur som behandlar Taoismen. Här saknar jag källhänvisningar, samt någon sorts erkännande till A.A. Milne, som inte bara bidrar med mycket text (översättaren Brita af Geijerstam får cred, dock) utan dessutom med de karaktärer som hela boken baseras på. Utan Phu, och A.A. Milne, hade inte den här boken funnits. Äras den som äras bör.

Jag kan känna att jag gjorde ett misstag när jag läste "Tao enligt Phu" som månadsbok. Eftersom den är så pass kort, och så pass lättläst, så hade den nog vunnit på om jag läst den i ett snabbare tempo. Nu tyckte jag ofta att det kändes som att förklaringarna hackades upp, och jag kunde få svårt att få grepp om dem, särskilt som jag ibland var tvungen att backa i texten och läsa om för att jag hade tappat sammanhanget från gången innan. Det ligger helt på mig själv. Å andra sidan tycker nog att texten var ganska hackig ändå. Hoff kan befinna sig mitt i en förklaring när någon Phu-karaktär dyker in i texten för att tillföra eller undra något som gör att Hoff förklarar en gång till med ytterligare exempel. Kan sakna ett rakare sätt att berätta och förklara.
Jag kommer nog läsa om den igen ganska snart, men då troligen i en sittning, för det skulle jag hinna med. För jag tycker att det är en rolig idé att beskriva Tao tillsammans med Phu, för det stämmer så bra. Jag önskar bara att jag inte hade hackat upp texten i 26 delar, såhär i efterhand.

"Tao enligt Phu" får 3/5 i betyg av mig.

"Min syster, seriemördaren" av Oyinkan Braithwaite

Det var länge sedan jag hörde talas om den här boken första gången. Jag tror att det kan ha varit i samband med att den nominerades till Bookerpriset 2019. Det tog dock ett bra tag för den att komma ut på pocket på svenska, så jag kunde känna att den var prisvärd. Den är trots allt ganska kort, och ska jag betala för en bok vill jag att inte att priset per sida ska kännas orimligt högt. Så'n är jag!

Bildkälla The StoryGraph

Korede har precis satt sig ner för att äta när hon får ett telefonsamtal från sin syster, Ayoola. Med blekmedel och gummihandskar beger hon sig till lägenheten där Ayoola väntar, med den tredje pojkvännen hon har mördat. I självförsvar...
Tre mord betyder seriemördare, och egentligen borde Korede gå till polisen med vad hon vet, men kärleken till systern får henne att låta bli. Tills Ayoola börjar dejta mannen Korede är kär i.

Det är en kort bok och den går väldigt fort att läsa. Det är korta kapitel, persongalleriet är inte så stort, och handlingen förs fram i rask takt. Det är bitvis riktigt roligt att läsa den här boken, som i att den berättas med en humoristisk twist. Samtidigt är den väldigt mörk, med teman om våld och förtryck, som här bubblar upp till ytan. I berättelsen finns insprängt flera kapitel från systrarnas förflutna som ger en klarare bild av vad som hänt dem och format dem. Ingen av karaktärerna i den här boken är värst älskvärd, men vissa är betydligt värre än andra.
Boken är lättläst och välskriven, och jag gillade den. Så pass att jag först gav den ett högre betyg än vad jag nu slutligen bestämt mig för. Jag tror jag drogs med av bara farten. Sanningen är dock att jag kanske tycker att den var lite av en teflonbok. Den försvann fort, så att säga. Jag jättegillade inte slutet heller, men kan köpa det.

"Min syster, seriemördaren" fick betyget 3/5 av mig.

FredagsFilmen: The rescuers

Jag har ett minne av att jag var och såg den här filmen på bio tillsammans med min mamma och min storebror. Eftersom filmen är från 1977 kan jag inte ha varit äldre än 6, så det kan vara något jag inbillar mig också, men jag tror inte det. Fast när jag såg den hette den så klart "Bernard och Bianca",och det är lite så jag tänker på den än idag.

Bildkälla Disney+

I källaren på FN-byggnaden i New York finns Rescue Aid Society, en organisation av möss som specialiserar sig på att rädda den som är i nöd. När de nås av en flaskpost som innehåller ett nödrop från barnhemsflickan Penny, ger sig den modiga musagenten Bianca ut på uppdrag, tillsammans med den mer försiktige Bernard.
Penny hade det ganska bra på barnhemmet, tills hon blev kidnappad av den ondskefulla Madame Medusa och tvingad att ta sig ner i ett djupt hål för att hitta Djävulens öga - en mytomspunnen stor diamant.

På grund av mina tidiga minnen av den här filmen så är den en av mina favorit-Disney. Kanske inte den bästa,men bra ändå. Jag har min stora behållning i bikaraktärerna, kanske allra mest trollsländan Evinrude och Medusas "tama" alligatorer Brutus och Nero.
Eftersom jag har Disney+så har jag funderat på att se alla klassikerna. Och gör jag det så har jag den här att se fram emot, nummer 23 i ordningen.

Aprils bullet journal

Eftersom det känts som att det är aprilväder på sista tiden, så passar det ju bra att det snart är april på riktigt. Och påsk!
Sedan gammalt är att jag brukar göra april grönt, eftersom det är min mammas favoritfärg och hon fyller år i april. Det finns grönt med i år också, men fokus den här gången ligger på en lila nyans jag plockade upp från min washitejp med förgätmigej på. Förgätmigej är landskapsblomma i Dalsland. Gissa i vilket landskap mamma är född.

Washitejpen med förgätmigej i alla dess nyanser kommer från en brittisk webshop, Sarah Frances. Till den passade Tombow dual brush-pennorna 192 Asparagus och 603 Periwinkle, samt två fineliners från Adlibris i matchande kulörer.
Som vanligt inleder jag månaden med en månadsöversikt, och på den än så länge tomma sidan kommer det åka upp en dikt eller ett citat eller något liknande.

Som vanligt innehåller nästa uppslag min kassabok och plats för anteckningar om månadens långläsning och nagellacken jag kommer bära.

Sedan kommer vane- och humörkollen, samt plats för en rad om dagen som gått.

Efter det kommer sidorna där jag håller koll på motionen jag utför. Eller ska utföra, snarare.

Och slutligen kommer veckouppslagen, som med ytterst lite variation ser ut så här. April börjar med påskveckan, och en förhoppning om gosigt väder. Alla i huset är lediga, och det vore kul att kunna sätta igång Trädgård 2023 just då. Så snöar det vet ni varför.

Sett på TV: Wednesday, säsong 1

Spoilervarning när jag skriver om TV.

Efter att ha sett sjuttioelvamiljoner klipp på "Wednesday-dansen" så bestämde jag mig tillslut för att se serien. Och så gillar jag Tim Burton, så det spelade så klart in också. 

Bildkälla TV Fanatic

Wednesday Addams har blivit relegerad från ännu en skola, och hennes föräldrar bestämmer sig för att placera henne på Nevermore Academy, en skola för utstötta. Här blir hon rumskamrat med den färgstarka varulven Enid, som ännu inte genomgått sin första hela förvandling. 
Wednesday bestämmer sig snabbt för att rymma från skolan, och försvinna för alltid. Men när det visar sig att ett monster härjar i staden, och hon blir utsatt för mordförsök ändrar hon sig. Wednesday's kind of fun!

Jag gillade den här serien mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Jenna Ortega är klockren som Wednesday. Kanske lite väl cynisk och rent av elak ibland, men underhållande. Glad att hon fick sällskap av Thing, som jag alltid har gillat. 
Wednesday är ju ganska trulig av sig, så jag är glad att hon får vänner som inte ger upp, och som accepterar henne som hon är. En och annan fiende som i slutändan blir vän, värmde mitt hjärta lite extra. Och den där kramen på slutet - aw... *torkar en tår*

Jag hade absolut kunnat vara utan kärlekstriangeln dock, och med tanke på hur säsong 1 slutade är det inte jättesvårt att lista ut hur det kommer gå.
Ett stort mysterium hinns också med, med monster och mord. Jag listade ut det snabbare än Wednesday. 

"Wednesday" finns på Netflix.

"Eleanor & Park" av Rainbow Rowell

Jag har läst ett gäng böcker av Rainbow Rowell vid det här laget, och de är ofta hit eller miss för mig. Hon skriver mest för unga vuxna, men "Eleanor & Park" är märkt som "not suitable for younger readers" på baksidan. Så har den blivit, vad som numera kallas för utmanad (bannad) i flera skolor i USA. För i USA är de tammefan inte riktigt kloka ibland. 
"Eleanor & Park" var hennes genombrottsroman (inte debut), och den handlar - inte helt oväntat - om Eleanor och Park som går på samma high school.

Bildkälla The Storygraph

Eleanor är ny i stan, och ny på skolan och i skolbussen. Hennes kaotiska familjeliv matchas av hennes illasittande kläder och hennes bångstyriga röda hår. Hon kunde inte sticka ut mer om hon så försökte, och Eleanor vill helst inte synas.
Park försöker också göra sig osynlig. Svarta kläder, hörlurar och näsan i en bok hjälper till. Men på den stökiga bussen till skolan är det bredvid Park som Eleanor slår sig ner, för hon ser honom.
Sakta lär de känna varandra. Genom serier, blandband och sena konversationer blir de vänner, och snart så mycket mer. 

Jag älskade inte den här boken. Jag gillade den, men hade lite tråkigt med den också. 
Boken utspelar sig 1986, vilket får mig att tro att Rowell tagit med mycket av sin egen uppväxt i texten. Om så är fallet beklagar jag, för det är inte ett lätt liv Eleanor lever. De vuxna i hennes liv är ganska urusla, jag var väldigt arg  på hennes mamma när jag läste, samt såklart styvpappan. Hon har inga vänner heller. Tills hon träffar Park. Han har det heller alltid så lätt, men han får ordentligt med mat i varje fall, och slipper vara rädd för vad han pappa kan ta sig till när han är på fel humör, vilket Eleanors styvfar ofta är. Och det är här jag kan tycka att det blir jobbigt att läsa, som i tråkigt. Jag förstår att det är något stort som är osagt i den här boken, men det dröjer så länge innan vi kommer fram till den stora upplösningen att när det väl kommer blir det nästan ett antiklimax. 
Mycket av boken känns det som att handlingen står och stampar. De gör ungefär samma saker, säger ungefär samma saker, det blir liknande konsekvenser. Det är en långsam uppfart till huset i fjärran, på ett ungefär. Slutet är ganska öppet, och det gillar jag. Hoppas att Rainbow Rowell aldrig skriver en fortsättning, för det känns som att "Eleanor & Park" behöver sluta så som, och där, den gjorde.

Bra skriven, fina och trovärdiga karaktärer, jag känner igen mitt åttiotal. En bra bok helt enkelt, men inte en av Rainbow Rowells bästa.

Jag gav "Eleanor & Park" 3/5 i betyg.

Det här har tagit slut

Den här månaden har jag lyckats tömma en hel del. Vissa återkommande favoriter, annat lite mer ovanligt på de här inläggen. En annan ovanlig sak - inte bara skräp till plaståtervinningen den här gången. 
Åtta tomma förpackningar på en bild ser ut så här.

Depend. Myrrh & avocado nail oil.
Är precis vad det står på flaskan - nagelolja med myrra och avokado. Helt okej, med neutral och diskret doft. Jag har dock ersatt den med en gammal favorit. Inte omöjligt att jag köper om den, dock.
Betyg 4/5
Korken hamnar i plaståtervinning, flaskan och pipetten är glas.

Burt's bees. Beeswax lip balm with vitamin E & peppermint.
Fick jag fortsättningsvis bara använda ett enda av Burt's bees läppbalsam, så skulle det bli det här. Vill inte riktigt vara utan det här, med sitt lilla sting av pepparmynta. Till och med det sista jag sätter på läpparna innan jag somnar.

Betyg 5/5
Plaståtervinning

Depend. Ögonbrynsfärg. Brunsvart.
Vad jag har färgat ögonbrynen med i flera år nu. Var tyvärr slut när jag skulle köpa ny, men den kommer hem till mig snart igen. Kanske i en annan nyans. Kan tycka att ögonbrynen ser lite väl mörka ut när de är nyfärgade, nu när jag börjar bli ganska ljus i huvudet. Som i grå/vit.
Betyg 5/5
Kartongen sorteras som pappersförpackning. Innehållet i kartongen har redan sorterats som plast/metall/miljöfarligt.

It's skin. Mask sheet. Rose moisture & vitality + Avocado high-nutrition.
Två arkmasker som jag gillat och mycket väl kan tänka mig att köpa igen. Maskerna sitter bra och innehåller bra med serum för en användning och lite till att "kura" med. Rose är lite tunnare i konsistensen och har en härlig rosdoft. Avocado var lite tjockare, och hade inte så mycket essens kvar i förpackningen att spara på. 
Betyg 5/5 på båda.
Plaståtervinning, masken är restavfall.

The Ordinary. 100% plant-derived squalane.
En av mina absoluta favoriter från The Ordinary, och jag köpte på mig en ersättare till den här flaskan i god tid. Jag använder skvalan nästan varje dag, så det går åt en del. Tur att den är lika prisvärd som den är bra.
Betyg 5/5
Korken till plasten, pipett och flaska är glas.

Helosan. Fotsalva.
Väldigt osexig, men också väldigt bra. Vet inte vilken tub i ordningen det här är, men det är inte den sista i varje fall. Har till exempel redan påbörjat dennas arvinge.

Betyg 5/5

Plast

EVY technology. Daily uv face mousse. Spf 30.
Svenskt solskydd i mousseform. Skaka, tryck ut en klick, smörj in ansikte och hals. Klart! Jag har gillat den, men inte älskat. Tycker att den tagit tid på sig att sjunka in i huden, och lämnat den där typiskt kladdiga solkrämskänslan efter sig. Ganska blank också, men går fint att sätta smink över. Doftar inte smarrigt, men doften försvinner så fort krämen sjunkit in. Jag kan tänka mig att köpa den igen, särskilt varianterna för kroppen. Till ansiktet testar jag en annan just nu, som jag hittills tyckt bättre om.
Betyg 4/5

Plast för korken, metall för flaskan.

FredagsFilmen: Everything Everywhere All at once

And the Oscar goes to...
Jag inbillar mig att det lät så en hel del i söndags,men eftersom jag inte sett en Oscarsutdelning detta millennium så vet jag inte. Och sju av de gångerna jag inbillar mig att de sade så, så var Oscarsgubben på väg till någon eller några som medverkat till uppkomsten av förra årets favoritfilm för mig - "Everything Everywhere All at once". 
Jag lovade lite svagt att jag skulle sluta tjata om hur bra jag tyckte den var, men nu kan jag inte hålla mig längre, som synes.

Bildkälla TV Insider

Evelyn Wang har lite för mycket att tänka på just nu. Hon kommer inte riktigt överens med sin dotter, hennes pappa kräver en hel del omsorg, äktenskapet med Waymond är i upplösning - och tvättomaten hon driver står på ruinens brant. 
Inför ett ödesdigert möte hos skatteverket, och revisorn Deidre, öppnas nya möjligheter för Evelyn. Hon får veta att hon är en del av ett multiuniversum, där den Evelyn hon är nu är den enda som kan förhindra förintandet av alla universum. För att kunna göra det behöver hon ta lärdom av alla sina andra jag, och får på så sätt en djupare inblick i sitt eget liv, och hur det hade kunnat utveckla sig om hon valt andra vägar.

Jag förstår om den här filmen inte är allas tekopp, men jag fullkomligt älskar den. Blir attans så sugen på att se om den nu. För att vara en film om multiuniversum är den hyfsat lätt att hänga med i. Så är den ju rolig också, både i situationer som uppstår och världar som existerar iden här filmen. Samt att det alltid är en fröjd att se Michelle Yeoh i en kampscen vilken som helst. Filmen gav också Ke Huy Quan en välförtjänt comeback, i rollen som Waymond. Annars känner vi igen honom som barnskådespelare i "Goonies" och "Indiana Jones och de fördömdas tempel".

"Everything Everywhere All at once" vann Oscar för: klippning, bästa originalmanus, bästa regi, bästa kvinnliga biroll (Jamie Lee Curtis), bästa manliga biroll (Ke Huy Quan), bästa kvinnliga huvudroll (Michelle Yeoh) och bästa film. Inte illa pinkat av en så pass udda fågel.

"Samlade noveller" av Edgar Allan Poe

Eftersom jag ligger lite efter i årets läsutmaning kom jag på den briljanta idén att läsa TBR-högens enda novellsamling. 10 noveller av Poe går ganska fort att läsa. När en som jag väljer att läsa en om dagen tog det så klart 10 dagar. 

Bildkälla Goodreads

Poe skrev främst noveller och poesi. Han var en av förgrundsgestalterna för den senromantiska stilen, och räknas som en av de viktiga författarna inom amerikansk litteratur. Han brukar tilldelas äran att vara upphovsman till detektivgenren, och även en av föregångarna till science fiction-litteraturen. Han skrev mycket skräckberättelser, och många av dessa rörde döden som var ett av de viktigaste temana i hans författarskap.
"Samlade noveller" finns med i Sjösala förlags klassikerserie, som jag kallar för den vita serien. Jag samlar på dem lite halvdant sådär, det finns böcker jag kanske inte tycker att jag behöver fler exemplar av i samlingen om vi säger så. Den här ville jag dock gärna ha, eftersom jag varit nyfiken på att läsa Poe länge. För hur det kommer sig så har jag inte läst mer än "Morden på Rue Morgue" och det var när jag gick på gymnasiet för en halv evighet sedan. Just den novellen är inte med i den här samlingen, underligt nog eftersom den brukar räknas som den novellen som skapade deckargenren. Däremot var de här tio novellerna med:

• Den svarta katten. Om en man som brukade vara en djurvän,men som på grund av alkoholism blir det motsatta. 3/5
• Ett perverst hugskott. En man blir till sist överröstad av sitt eget samvete. 2/5
• En nedfärd i malströmmen. Berättelsen om en malström utanför den norska kusten som slukar allt i sin väg. 3/5
• Amontilladofatet. En man luras till sin undergång. 3/5
• Huset Ushers undergång. Besöket hos en gammal skolkamrat går åt ett oväntat håll. 4/5
  
• Det skvallrande hjärtat. Ett illdåd avslöjas av offrets alltjämt bultande hjärta. 3.5/5
  
• Guldbaggen. En ovanlig skalbagge leder till en skattjakt. 4/5
  
• Brunnen och pendeln. En man är fånge av, och utsätts för grym tortyr av inkvisitionen. 4/5
• Metzengerstein. Två familjer i fejd med varandra, där en häst spelaren avgörande roll. 2/5
• Röda dödens mask. Det går inte att komma undan den röda döden. 4/5

Med dagens mått mätt är det här kanske inte jätteotäckt. Jag tyckte det fanns ett mått av kuslighet över novellerna, snarare än skräck såsom jag tänker mig skräck. En lite obehaglig känsla, men inte rädsla. Flera av novellerna innehåller liknande saker, som mord som avslöjas, inmurade kroppar och djur som avslöjar något stort.
Jag blev nyfiken på att läsa mer av Edgar Allan Poe, och funderar på om inte en sådan där samlingsvolym med hans samtliga verk vore en kul bok att ha i bokhyllan.

"Samlade noveller" fick medelbetyget 3,25/5 av mig. De enskilda betygen för novellerna ses ovan.

"En saga" av Stephen King

Min lilla mamma är en underbar liten människa. I julas fick jag två böcker av henne i julklapp, en kokbok med potatis i huvudrollen, och Stephen Kings senaste bok,"En saga". Som jag nu läst ut.

Bildkälla The StoryGraph

Charlie Reade är på väg att ge sig ut på sitt livs äventyr.
När han hjälper grannskapets vresige granne efter att denne fallit ner från en stege, och tar hand om både honom och hans schäfer Radar, vet han inte att han kommer få vänner för livet.
Han bestämmer sig för att ta hand även om huset och trädgården, men blir varnad för att hålla sig borta från skjulet vid tomtgränsen. Tills den dag kommer när Charlie måste gå in där, och finner något oväntat som ska föra honom och Radar ut på ett hisnande äventyr.

Ibland känns det som att jag begått någon sorts stordåd när jag läst klart en bok, och lite så var känslan med den här boken. "En saga" är nästan 800 sidor lång, och det fanns stunder det det kändes som alldeles för mycket. Inte för att boken är dålig eller dåligt skriven, utan för att den ibland känns repetitiv. Vissa detaljer tjatas det om tills jag tröttnar och ibland känns det som att han lånat lite väl generöst både av andra och av sig själv. 
Det här är en portal fantasy, och tills törsta delen utspelar sig boken i annan värld än vår, en värld med paralleller till olika sagor, därav titeln. Det tar ganska lång tid tills vi kommer till den där andra världen, men det sker på ett så typiskt Kingskt sätt att det inte gör mig något. Han är mån om sina detaljer, herr King, och så även här. Det finns en del som i backspegeln kanske inte var helt relevant för storyn i sin helhet, men som ändå inte känns onödiga att berätta. 
Det förekommer en del karaktärsutveckling, med tanke på att Charlie är 17 år när berättelsen börjar och hinner växa mycket under sitt äventyr. Han vekar vara en till största delen fin kille. Men Radar! Jisses vad kär jag blev i den fiktiva hunden. Jag sa till och med till älskade maken att jag ville ha en schäfer, och då vill jag (troligen) inte ens ha hund, och absolut inte en stor hund i så fall. Så ja, hon gjorde hel del för behållningen av berättelsen för mig. 

Jag hade lite kluvna känslor till den här boken. Ibland var jag ganska trött på den, och tyckte mest den kändes lite oinspirerad, ibland var den så spännande att jag hade svårt att lägga den ifrån mig. 
Jag gav "En saga" 3,5/5 i betyg.

Sett på TV: The people v. O.J. Simpson

Spoilervarning, så klart. 

Fast behövs det en spoilervarning för en tv-serie som baseras på vad som då kallades "Århundradets rättegång"? 
"The people v. O.J. Simpson" är den första säsongen, av hittills tre, i serien "American Crime Story". Som en kan ana av den titeln så är det samma producenter som ligger bakom "American Horror Story/ies". 

Bildkälla TV Insider

"The people v. O.J. Simpson" handlar, som titeln antyder, om rättegången mot O.J. Simpson 1995, där han stod anklagad för att ha mördat sin ex-fru Nicole Brown Simpson, och hennes vän Ronald Goldman. Det här blev en mycket uppmärksammad rättegång, som visades live på TV. Rättegången hittade långt utanför USA, även hit till Sverige. Jag kan inte påstå att jag brydde mig värst mycket om den då, och det är även därför jag dröjt ända till nu med att titta på serien, som kom redan 2016. Jag har helt enkelt inte varit intresserad.
Desto mer intresserad blev jag nu. Jag tittade på "O.J." som cykelserie, alltså medan jag trampade på min motionscykel, och då har jag lovat mig själv att bara se på ett avsnitt om dagen. Den här gången ville jag sträcktitta, och det var ett tag sedan jag kände så.
Det hände så mycket under den här rättegången, och allt av det hände inte i rättssalen. Vi får även följa spelet bakom kulisserna, både från åklagarsidan och försvarets dito. Och det är en smutsig kamp med många tjuvknep. Rättegången skedde också i skuggan av upploppen i Los Angeles 1992, efter Rodney King-rättegången, och det fruktades nya upplopp även den här gången.
Los Angeles poliskår hade ett skamfilat rykte om sig att bestå av många rasister som gjorde allt för att sätta dit den svarta befolkningen till vilka medel som helst, och det var här det förekom frågetecken. Åklagarsidans viktigaste vittne, en väldigt rasistisk polis, var nämligen den som hittade ett av de stora bevisen, men frågan uppstod nu om tekniska bevis samlats in på korrekt sätt. Och om åklagarsidan inte kan bevisa att en misstänkt gärningsman begått brottet, och att bevisen inte planterats, så skall ett frikännande ske. Så blev det också. O.J. Simpson frikändes från morden, till mångas bestörtning.

Jag uppskattar att serien koncentrerade sig på rättegången, och inte frossade ner sig i mordet. Jag uppskattar också att det inte bara blev fokus på Nicole, som väl får misstänkas vara det primära offret då mordet skedde hemma hos henne, utan även på det andra offret - Ronald Goldman, och hans efterlevande familj. Han glöms ofta bort i det här sammanhanget annars, men här fick även han sin historia synliggjord.

Vad jag själv tror? Att O.J. Simpson är skyldig. 

Sett på TV: Willow, säsong 1

Spoiler alert!

Jag tar liksom för givet att en serie som avslutas med att en bok med texten "Willow volume 1" ställs in i en bokhylla bredvid volume 2 och 3,kommer få en fortsättning. Om det verkligen blir så vet jag inte än,men chanserna är alltså goda.

Tv-serien "Willow" är såklart fortsättningen på filmen "Willow" från 1988. Några från den filmen ser vi även här, som Joanne Whalley som Sorsha, och så klart Warwick Davies som titelkaraktären Willow - även om det inte är han som är huvudperson i tv-serien.

Bildkälla Rotten Tomatoes

20 år efter att Willow och hans följeslagare besegrade den ondskefulla Bavmorda och räddade barnet Elora, hotar ondskan ännu en gång. När en prins blir kidnappad ger sig hans syster ut för att söka honom, tillsammans med en brokig skara följeslagare. En riddare, en fånge, en kökspiga, en prins och en nelwyn med magisk förmåga. Tillsammans måste de färdas mot det okända för att kunna rädda världen.

Blir det en fortsättning på serien så kommer jag troligen att se den, men mig kvittar det lika. Jag tyckte inte det här var värst bra. Mycket av charmen och humorn från filmen "Willow" saknas här, och jag har svårt att tycka om någon av karaktärerna. Det skulle väl vara Boorman i så fall.
Många av avsnitten innehåller sådana där montagescener som jag har blivit trött på, som övande i stridskonst i motljus, festscener där alla kan koreografin - ni förstår säkert vad jag menar. Världens mest utdragna romans, och ett väntat slut enligt mall A + en onödig extrascen som bereder väg för de där andra volymerna av berättelsen. Även den hyfsat väntad om en varit uppmärksam under seriens gång.

5 favoriter: Örhängen

Den trogne och minnesgode läsaren kanske minns att jag för några månader sedan lyckades trycka igenom mina gamla hål i öronen, som inte alls var så igenväxta som jag trodde. Inte ens de där övre hålen som jag inte haft örhängen i på sisådär 20 år. Så nu har jag fyra hål i öronen, två i varje, och det är ju kul att ha örhängen i dem.
Allra oftast har jag bara ringar i dem, för det kan jag sova i, men ibland är det kul med omväxling. En kan kanske tro att det är allra skojigast med nya örhängen, men de 5 jag visar här har alla varit med i samlingen betydligt lägre än de där månaderna sedan jag tryckte igenom hålen. 

Jag tog hål i öronen första gången när jag var 14 år (1985), men i slutet av 90-talet lät jag dem växa igen av en eller annan anledning. Jag öppnade dem igen tidigt 00-tal, då jag även tog de övre hålen (som jag tröttnade på redan efter några månader den gången).
Innan jag lät dem växa igen där på 90-talet så hade jag köpt de här örhängena med stenar i olika färger. Om jag inte minns helt fel hittade jag dem på Indiska. Jag älskar de här örhängena, och bär dem ofta. Och jag får ofta beröm för dem också, vilket är extra kul.

Ett annat par örhängen som varit med länge är de här silverörhängena som har fått sitt utseende från en hällristning. Inte ett spindelnät, alltså. De här fick jag av min mamma när vi besökte museet som finns i anslutning till hällristningarna i Tanumshede. Det här var efter jag öppnade öronhålen igen, så tidigt 00-tal. Kan vara så tidigt som 2002, för jag vet att jag hade fått Chilipojken, men jag tror inte att E hade kommit än. 

De här örhängena har jag fått av svärmor. Det är en re-gifting, för hon hade själv fått dem från jag vet inte vem/var. Grejen är bara den att hon nästan aldrig bär hängande örhängen, och i stort sett bara sådana på stift, för de sitter bäst i hennes öron. 
Anyhoodels. Ett par hjärtformade hängen i roséguld. Tyvärr börjar färgen släppa på ena örhänget, men jag bär dem gärna ändå.

Bokälskaren i mig tyckte att de här örhängena i form av citattecken var en nödvändighet i mitt liv. Sätter jag dem rätt så citerar de mitt ansikte. Jag köpte dem från nätbutiken Modcloth (USA) för massor av år sedan. Baksidan är lite irriterande stor, så ofta sätter jag andra snurrebusser på.

Sist ut kommer ännu en present. Den här gången från min svägerska. Silverörhängen med en vit cubic zirkonia. Hon har/hade likadana Esprit-örhängen. De här följde med som en gratisgåva när en köpte en Esprit-klocka, på den tiden det såldes Esprit i hennes klockbutik (hon är urmakare), och de här blev kvar när kampanjen tog slut. Lyllo mig. 
Kan avslöja att de var i högsta grad delaktiga till att öppna upp öronhålen häromsistens...

De blågröna ringarna i andra hålet som syns på alla bilderna, har jag nyligen köpt själv från nätbutiken Bodymod, som specialiserar sig på piercingörhängen. Tips från E, som har betydligt fler hål i öronen än mig (och vill ha fler) men ändå tycker "uärk" om att jag våldade upp mina egna hål. Utan vidare värst mycket våld, faktiskt.

Depend, Rock my world

Hösten 2022 släppte Depend en kollektion med inspiration av ädelstenar, som fick namnet "Rock my world". Jag skaffade hela kollektionen, och nu när jag använt mig av alla åtta lacken kan jag visa alla i ett samlat inlägg. De kan kanske vara svåra att hitta i fysisk butik, men ofta går de att hitta på nätet. 
Här visar jag dem i den ordning jag bar dem, jag tror faktiskt inte att jag har någon favorit.

Ruby, #5143
Inga överraskningar här. Såklart är lacket som heter Ruby rött, här med ett rosa skimmer.Skimmer av något slag är den gemensamma nämnaren på den här kollektionen.Att jag valde det röda lacket först är kanske inte så konstigt om en vet att rött är min favoritfärg. Kanske har jag en favorit trots allt...

Spinel, #5148
Det finns en rosa skiftning i det här lacket som ger det en duokrom känsla. Tyvärr fastnade den inte på bild, men övriga lacket gjorde det. Lite som ett kopparmynt, komplett med den ärgiga gröna tonen.

Sapphire, #5144
När jag hör att en nagellackskollektion ska ha inspiration från ädelstenar så förväntar jag mig att få juveltoner. Med Sapphire fick jag det. Riktigt safirblå med ett härligt skimmer. Jag kanske har en annan favorit, när allt kommer omkring...

Black obsidian, #5145
Svart. Med ett kopparaktigt skimmer. Om jag skulle ha bestämt mig för att trots allt utse en favorit, så skulle jag ha stora problem nu. 

Moonstone, #5146
Lite som en ljusare variant av Spinel. Skiftar alltså i guld, brons och lite rosa. Kallade det för månskensfärgat, och det är en rätt så bra beskrivning.

Emerald, #5149
Mer juveltoner. Helt smaragdgrönt tycker jag dock inte att det är,för det skiftade ganska tydligt i blått, och kändes mer som teal än något annat. Eller som en skalbagge.

Amethyst, #5147
Och här märks det tydligt att jag börjat fotografera med mobilen, på formatet om inte annat. 
Juveltoner igen, för Amethyst är så mörkt lila att den till och med svärtar lite. En mörk ametist, och jag tycker färgen är spot on till namnet den här gången.

Jade, #5142
Ingen av mina bilder på det här lacket blev värst bra, men här syns färgen hyfsat och pekfingret visar upp den blå skiftningen som dyker upp ibland. Annars är det mest en ljusare grön (jadegrön) med ett skimmer i guld. 

Och det var hela kollektionen det. Fina lack allihop, och jag är glad att jag inte försöker välja en favorit för det kan jag inte.

Sett på TV: The Great, säsong 2

Spoilervarning på TV-inläggen. 

Hoppsan sa! Det var ett tag sedan jag såg klart på den andra säsongen av "The Great" -den där stundvis sanna serien om Katarina den Stora. Säsong 1 handlade om hennes första tid i Ryssland, fram till kuppen hon gjorde mot sin man, Peter III. Säsong två tar vid några månader senare, när Katarina och Peter har en varsin del av palatset i sitt våld, och frågan är vem som ger sig först. Och så blir Peter hungrig, och Katarina får ett sjå att leda Ryssland och modernisera landet.

Bildkälla Flicks

Såklart sker inte förändringar över en dag,och Katarina får många bekymmer att tampas med. Som vem hon kan lita på, och sin framgående graviditet. Dessutom inkräktar ottomanerna på det ryska riket och ett krig verkar oundvikligt, även om Katarina gör allt för att förhindra det. Och så kommer mamma på besök.

Det här är humor, men i den här säsongen finns även att stråk av allvar med. Vi får se sorg, förfäran och en Katarina som inte räds att ta i när inget annat val ges. Hon är innovativ och lyssnar på sina rådgivare,men gör inte alltid som de vill. Ibland blir det bra, ibland katastrofalt.
I och med att det här är en i första hand humoristisk serie, så blir det lite si och så med den historiska riktigheten, men det kan jag ta. Önskar bara att de gett det svenska kungaparet deras riktiga namn, Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika (för övrigt Katarinas morbror), och inte Hugo och Agnes! 

Glada nyheter! Säsong tre kommer släppas på Hulu 12 maj, så förhoppningsvis behöver jag inte vänta alltför länge innan jag kan få se den. Huzzah!

Böckerna från februari

Jag ligger efter med årets läsmål, men det är okej. Jag har läst några lite längre böcker i år (och håller på med en just nu), och det var lite si och så med läslusten i februari. Kände mig lätt utmattad av "Ulysses" så annan läsning blev tyvärr lidande. Dags att öka tempot? Eller bara låta tiden gå. Jo, så gör jag.

Fem böcker blev utlästa i februari. Uppifrån och ner var ordningen.

"Challenge accepted!" av Celeste Barber. Jag hade hoppats på mer skratt om jag ska vara helt ärlig. Barber är trots allt en komiker, med ett roligt Instagramkonto som bevis. Den här memoaren har oftast en humoristiskt ton, även när hon behandlar allvarligare saker, men skrattade högt gjorde jag inte ofta. Betyget blev 3,75/5.

"Konferensen" av Mats Strandberg får mig att undra om jag någonsin törs släppa iväg älskade maken på konferens igen. Strandberg är Sveriges egen Stephen King, och även här är det skräck i vardagsnära situationer. Hyfsat omysig, förträffliga karaktärer, och grafisk så jag mådde lätt illa ibland. 3,5/5 blev betyget på denna här. 

"Haven som skiljer oss åt" av Gill Thompson är en sådan där bok om ett viktigt ämne som hade varit förtjänt av en bättre författare. Boken läste min bokcirkel tillsammans, och ingen av oss var vidare värst imponerad. Det är många olika synvinklar vilket gör att boken känns hafsig och ytlig, vi lärde aldrig känna någon av karaktärerna. Jacks synvinkel hade räckt utmärkt. Alldeles för mycket elände gör att vi inte tyckte om. Plejadernas medelbetyg blev 1,5/5 och jag delade ut årets första etta.

"Ulysses" av James Joyce var min månadsbok i både januari och februari. Den har varit på min bucket list över böcker sedan länge, och nu är det äntligen gjort. Boken var jobbig att läsa, så jag är glad att jag delade upp det. Är en klassiker av en anledning, och är stilmässigt väldigt intressant. Intressantare än bra, helt enkelt, men så handlar boken inte heller om just någonting. 2/5 i betyg.

"Gallant" av V.E. Schwab blev februaris favoritbok med betyget 4/5. En unga vuxna och uppåt-fantasy om föräldralösa Olivia, som återförenas med en familj hon inte visste att hon hade, och upptäcker något oväntat i husets trädgård. Olivia är stum, och kan se gastar. Känns väldigt gotisk i tonen, och jag gillade den, men den är inte det bästa jag läst av Schwab. 

"Ulysses" av James Joyce

Förr i tiden, när dinosaurierna fortfarande gick på Jorden, så läste jag litteraturvetenskap under en termin, och tappade läslusten i flera år. Men det är en annan historia. Just den här leder in oss på de utdrag ur "Ulysses" vi läste under den terminen, som kändes väldigt svåra att få grepp om. Jag skrev upp "Ulysses" i all sin prakt på någon sorts mental bucket list över böcker jag vill/ska läsa, och nuen eon senare, har det äntligen hänt. Eller, nästan 30 år senare.

Bildkälla the StoryGraph

16 juni 1904 är egentligen en dag då det inte händer särskilt mycket. Annonsackvisitören Leopold Bloom vankar till synes planlöst omkring i Dublin och tänker på sitt liv och på sin otrogna hustru. Stephen Dedalus samtalar, super och grubblar över sin döda mor. Och när dagen blir natt vakendrömmer Molly Bloom om sin make och älskare.

Den här boken har rykte om sig att vara både lång och utmanande att läsa, så jag valde att läsa den som månadsbok spridd över både januari och februari. Smart av mig. Egentligen är den kanske inte så lång, beroende på vad en är van vid, men jag blir sällan avskräckt bara för att en bok har 800 sidor, eller mer. Den här gången kändes det dock lite mer utmanade att ta tjuren vid hornen, men jag ångrar inte på något sätt att jag gjorde det.
Nu betyder inte det att jag tyckte den här boken var bra, för det tyckte jag liksom inte. Den är mördande tråkig i långa partier, och känns svårhanterlig och nästan omöjlig att få grepp om. Men jag förstår verkligen hur den har kunnat få sin klassikerstatus, varför den räknas som ett viktigt verk, och jag förstår varför det finns så många som älskar den. Det finns mycket att hämta här, och sättet att använda sig av olika berättarstilar är bara en av de saker som gör boken så speciell. 
Med tanke på titeln, så skulle en ju kunna tro att det här är en sorts modern version av "Odysseus", men det är det inte. När jag läste efterordet fick jag veta att de olika kapitlen är inspirerade av olika delar i "Odysses", och att de skrevs i olika stilar. Tydligen fanns det från början en idé om att döpa de olika kapitlen,men James Joyce valde att inte göra det för att inte styra läsaren för mycket. Det finns visst en lista att ta till hjälp under läsningens gång med den informationen, och jag kan känna att jag kanske hade fått ut mer av boken om jag hade haft den som sällskap. Eller så hade jag blivit för styrd... Nästa gång kanske. Om det blir en nästa gång. (Troligen inte.)

Jag gav "Ulysses" betyget 2/5. Jag håller med om klassikerstatusen på boken,och jag anser den läsvärd för den inbitne litteraturnörden.Men bra tycker jag då rakt inte att den var,

"Gallant" av V.E. Schwab

Veronica Elizabeth Schwab har skrivit många böcker inom urban fantasygenren vid det här laget. När hon skriver fören yngre publik använder hon författarnamnet Veronica, är det en mer vuxen publik blir det V.E. Lätt att veta vad en ger sig in på, alltså. Jag har bara läst under V.E.-namnet hittills, men jag vet inte riktigt om det är bland en mer mogen publik jag skulle sortera in "Gallant". Ung vuxen och uppåt, möjligen.

Bildkälla The StoryGraph

Olivia Prior har inga föräldrar och ingen röst. Hennes enda sällskap är andarna hon ser och hennes mammas dagbok, skriven av någon med sinnet i uppror.
En dag får hon ett brev från en morbror hon aldrig träffat, som ber henne komma hem till hans gods - Gallant. Men när hon kommer dit upptäcker hon att morbrodern är död, kvar finns bara hennes kusin och två tjänare.

Gallant har många hemligheter. När Olivia söker svar på gåtan om sin släkt, upptäcker hon en dunkel spegling, ett rike där spöken kanta form, och en mörk herre som väntar på henne.

Schwab är duktig på att måla upp världar och karaktärer, och "Gallant" är inget undantag. Känslan jag får av den är en klassisk gotisk roman, och jag vill väldigt gärna placera handlingen sisådär 200 år bakåt i tiden. Det störs dock av omnämnandet av bilar, och jag klarar inte riktigt av att tidsplacera den.Egentligen en struntsak, men av någon anledning störde det mig att inte veta när i tiden den utspelar sig.
Annars är boken lagom spännande och inte helt förutsägbar. Mycket av den påminde mig om"Crimson Peak", men aldrig så pass att det kändes som en ren efterapning. Det är också spännande att få sitfta bekantskap med en icke-verbal karaktär som Olivia är. De svårigheter hon möts av, och lättnaden hon känner när hon kan göra sig förstådd. Det är också något som hon bara är, och inget som har betydelse för handlingen och dess upplösning. Precis som att hon har svart hår, är hon också stum.

Jag tyckte bra om "Gallant",men det är inte den bästa bok jag läst av V.E. Schwab. Den blev ändå februari månads favoritbok med betyget 4/5.

Plejaderna om "Haven som skiljer oss åt" av Gill Thompson

Plejaderna, eller som jag kallar den, världens bästa bokcirkel, hade sin senaste träff i helgen som var.  Vi fick ta oss till annan ort den här gången, där vi blev bjudna på fika (fortfarande varma kolakakor!) och pratade en massa om allt mellan himmel och jord. Och så om valda bok - så klart.

Bildkälla The Storygraph

1941 i London. Ett hus bombas och alla i det antas ha avlidit. En kvinna hamnar på sjukhus med minnesförlust. Hon vet inte var hon bor, vad hon heter eller var hon är. Det enda hon vet är att hon har förlorat något värdefullt.
Femårige Jack väntar på ett barnhem på att hans mamma ska komma och hämta honom. När kriget tar slut och mamman dödförklarats skickas han till Australien för att hjälpa till att bygga upp landet. Men den tillvaro han förväntat sig,med hästar och apelsinlundar, är lång ifrån den verklighet han möts av. 

Boken är baserad på verkliga händelser. Det skickades många barn till Australien (och Kanada) efter krigsslutet, som antogs vara föräldralösa men kanske inte alltid var det. Deras liv i mottagarländerna blev ofta väldigt svårt och många av barnen utsattes för fruktansvärda övergrepp. Så pass att både den brittiska och australiensiska regeringen har bett om ursäkt för dessa handlingar. Vi önskar så att boken hade hållit sig till att berätta den historien. 
Jacks berättelse hade räckt gott och väl, möjligen med inslag av mamman. Men det trillar in synvinkel efter synvinkel tills det blir för mycket av det goda. Kill your darlings, hade varit en bra grepp att ta till vid färdigställandet av den här boken. Det var så att jag funderade på om det var något sorts mästerskap i att sätta karaktärerna i eländiga situationer. Å andra sidan hade det kunnat vara värre, för Jack kommer bort från Boys Town ganska tidigt i handlingen. Däremot blir det rasism, sjukdom, pengaslöseri, undangömmande av sanningar, och så mycket mer. Alla dessa personer och bihandlingar som kräver plats, gör att boken aldrig känns som att den griper tag. Det känns ytligt berättat, och vi blir aldrig liksom kompis med någon av karaktärerna.
Samtidigt är det här ett viktigt ämne, som ur historisk synpunkt förtjänas att uppmärksammas. Synd bara att det i det här fallet gjordes av en medioker, eller rätt av dålig, författare. 

Vi gillade inte den här boken, med andra ord. Betygen fördelas på skalan mellan ettor och tvåor, och medelbetyget landade till sist på 1,5/5. Mitt personliga betyg var 1/5, för det här tyckte jag var dåligt på riktigt.