När jag första gången skrev om filmen "Oppenheimer" i februari 2022 visste jag att jag skulle få vänta. Har du inte bott under en sten så vet du att "Oppenheimer" var en av sommarens stora premiärkrockar då "Barbie" hade premiär samma dag, och så skapades Barbenhaimer. Tydligen vill Christopher Nolan att hans filmer ska ha premiär kring 21 juli, och så blev det. Lagom till skådespelarstrejken bröt ut och skådespelarna klev av röda mattan.
Publiken dök upp ändå. Jag hade gärna sett filmen på bio, men har märkt av att jag hellre ser på film i hemmets egna vrå numera. Särskilt när filmerna numera är så långa. Skönt att kunna pausa och gå på toa, om en säger som så.
I helgen hände det äntligen, det som jag väntat på i nästan två år. Dags att se Cillian Murphy axla titelrollen som J. Robert Oppenheimer.
 |
| Bildkälla The Collision |
Robert Oppenheimer och hans team utvecklar en bomb som kan avsluta kriget - atombomben. I efterföljningarna av det blir Oppenheimer något av en kändis i forskarkretsar, och hans stjärnstatus ger efterskälvningar långt upp i den politiska arenan.
Filmen berättar om Oppenheimers liv, från studietiden i Europa, tills efter krigsslutet då han under kommunistskräcken som drog över USA, förlorade sin säkerhetsstatus. Det skulle i sin tur påverka politiker i ett senare skeende.
Lite som vanligt med Nolan berättas handlingen i flera olika tidslinjer, som knyts allt närmare varandra ju längre filmen pågår. Det kan vara lite svårt att hänga med i all fysisk terminologi, men att Oppenheimer inte var heltigenom jättebekväm med sin skapelse visar sig väldigt tydligt.
Det är en vacker film, med underbara visuella effekter, om än med ett stråk av obehag. Nolan själv anser att filmen är skräckbetonad, och med rådande världsläge kan jag bara hålla med. Jorden gick inte under när atombomben sprängdes, men där förhoppningen var att kapprustningen skulle upphöra här, så blev det bara värre, med utvecklingen av både vätebomben och kärnvapen. Och satt i det perspektivet kan jag gissa att Oppenheimer kanske inte var superduperstolt över att kallas atombombens fader.
En väldigt bra film, kanske till och med årets bästa.
