Efter att ha spenderat en stor del av året tillsammans med Roland och de andra, så känns det så klart ganska vemodigt att det är slut nu. Med andra ord - som jag grät.
 |
| Bildkälla The StoryGraph |
Färden mot det mörka tornet börjar närma sig sitt slut. Men innan Roland och hans ka-tet kan närma sig universums mittpunkt i sitt fält av röda rosor, måste de stoppa de krafter som försöker rasera tornet, både i vår värld och i sin.
Det är många krafter som måste besegras, och det är inte säkert att de alla når fram till tornet.
Som jag grinade, som sagt. Dels för att det är slut nu, men också för att det helt enkelt händer sorgliga saker. Efter några tusen lästa sidor har de här karaktärerna nästlat sig in,och jag tycker om dem. Farväl kan bli svårt då, även om jag när som helst kan läsa om serien igen.
Att Stephen King skriver in sig själv i den här boken kan kännas konstigt till en början,men jag förstår tanken bakom det. De tre sista böckerna blir nästan som en egen trilogi i serien, då det blir extra tydligt hur mycket av Stephen Kings övriga verk som går att knyta till Mörka Tornet. Det blir på så vis nästan naturligt att King halkar in i handlingen, för utan honom kan de här karaktärerna inte finnas till.
Boken - och serien - får nästan tre slut. Det första är tillfredsställande i sig, men det finns också en epilog som handlar om några som försvann på vägen. Och då finns det ett tredje slut - det som du läser på egen risk. Ett fantastiskt slut det med, som känns lite extra i hjärtat. Ka is a wheel.
Mitt betyg på "The Dark Tower" blev 5/5.
