Eftersom jag skrev om "Oppenheimer" förra veckan, passar det väl bra att skriva om den andra Barbenheimer-filmen idag - "Barbie". Jag erkänner gladeligen att jag himlade med ögonen både en och två gånger när jag hörde talas om den här filmen, men när den sedan kom väcktes min nyfikenhet och ju mer jag hörde om den desto intressantare blev den. Tills den till slut hamnade på filmmysrepertoaren för några veckor sedan.
 |
| Bildkälla IMDb |
Barbies liv är toppen. Varje dag går hon till stranden med sina vänner Barbie, och träffar sin (förhoppningsvis) pojkvän Ken. Till hon en dag hamnar i en kris när hon börjar ifrågasätta livet hon lever och fötterna inte fungerar som de brukade, utan hon går numera på hela foten! Med hjälp av Wierd Barbie tar hon sig till människovärlden för att hitta det barn som leker med henne och ställa allt till rätta. Tyvärr lyckas Ken smita med i Barbies drömbil, och konsekvenserna kan bli katastrofala både för Barbievärlden och den riktiga världen.
Det blev inte dåligt med Greta Gerwig i regissörsstolen den här gången heller (fast jag älskar faktiskt inte "Unga kvinnor"). Margot Robbie känns som gjord för att spela Barbie och Ryan Gosling är baske mig en scentjuv som Ken. Scenen där han och de andra Ken sjunger "I'm just Ken" kan vara en av de bästa i filmen. Förutom America Ferreras brandtal om de krav som ställs på kvinnor.
En behöver inte gilla Barbie för att se den här filmen, utan budskapet är ett helt annat. Ja, det finns tydliga feministiska toner i filmen, men mest handlar det om att få finna sig själv och vara den en vill vara och inte bli insorterad i en låda på grund av sitt utseende eller vilka accessoarer som följde med i boxen. Att få leva sitt liv utan att vara någons bihang. För filmen är inte bara ett uppvaknande för Barbie, utan även för Ken.
När vi såg filmen hyrde vi den på SF Anytime, men den ska visst dyka upp på HBOMax närsomhelst. Kanske redan idag. Mycket väl värd att se. Jag tar tillbaka de där ögonhimlingarna.
