När jag lade upp en bild av "Blå längtan" av Elisabet Nemert på min Instagram fick jag kommentarer från både kända och okända personer om att den boken var
så bra! Så det var med nyfikenhet och glädje jag tog mig an den sista boken från det lilla bokpaketet jag vann från Adlibris i julas.
12 februari 1950 föds två flickor vars öden ska vävas samman.
Naomi föds i Nigeria. Hon har läppspalt och ljusare hy och stöts bort av sin familj. Istället tas hon om hand av läkekvinnan Jorinda som låter henne växa upp på savannen med lejon och elefanter som sällskap.
Pia föds i Sveriges huvudstad Stockholm. Hennes föräldrar är alkoholiserade och uppväxten blir tuff.
Så småningom träffas de båda flickorna i Sverige och en stark vänskap uppstår.
Boken är lätt- och snabbläst, med inte alltför långa kapitel och gott om stycken att pausa upp vid om man vill det. Jag var dessutom lite nyfiken på hur det skulle gå för Pia och Naomi.
Det var den där nyfikenheten som fick mig att läsa ut boken. För ärligt talat, att den var lättläst var det enda jag tyckte om med den, för då kunde jag snabbt lägga den ifrån mig och läsa något nytt.
Jag värjer mig mot så mycket i den här boken, allt från rena faktafel till det ständiga upprapandet av viktiga historiska händelser, osannolika karaktärer, puttesnuttiga detaljer och händelser, förutsägbarheten i berättelsen (nyfikenheten grundade sig i att se om jag hade listat ut allt - det hade jag) och ett ständigt upprepande av olika fraser. Den här boken snöade in totalt på dofter, och jag vet inte hur många gånger jag läste orden "alla känslor har sin egen doft" bara att jag till sist blev så trött på dem att jag började kasta mitt bokmärke på boken när de dök upp.
Faktafel, skrev jag. Jo, i bokens 1955 åker överläkaren Birgitta Kronwall på uppdrag av SIDA till Nigeria. Duktigt jobbat att åka för en organisation 10 år innan den bildades, kan en tycka. Väl där får hon som ensamstående kvinna, inom loppet av bara någon vecka, adoptera lilla Naomi och ta med henne hem till Sverige. Nej. Ensamståendeadoptioner är väldigt svåra att få godkända än i våra dagar, samt att en blir utredd till både höger och vänster innan en adoption kan komma till. Här känns det mest som att hon handlar något på marknaden.
Birgitta känns också underligt ålderslös. Hon är överläkare, med en pensionerad pappa som även han var överläkare. Änka med en vuxen son som bor i New York med sin fru. Genom bokens gång (24 år) känns det som att hon inte åldras alls, inte hennes pappa heller. De enda som känns som att de åldras naturligt är Naomi och Pia, och det kan kanske bero på att författaren gjorde dem lika gamla som sig själv.
Pia är för övrigt en karaktär som ofta känns bortglömd i bokens handling. Det är så mycket om Naomi att det känns som att författaren själv har mest slängt in lite om Pia då och då för att hon kommit på att hon har en huvudperson till. Men det är ju så, Naomi är den här bokens centralgestalt och allt annat händer omkring henne. Utan henne, ingen berättelse - typ.
Boken kryllar också av den där osannolika typen av karaktärer som alltid finns på plats vid viktiga historiska skeenden, eller som kan lösa vilken uppgift som helst - antingen med pengar eller sin oerhörda kunskap och intelligens.
Någon på Goodreads skrev att "Blå längtan" är en feelgood-roman med lite väl mycket feelgood, och det är en sammanfattning jag kan hålla med om. Men omslaget är snyggt.
Varje känsla har sin egen doft, och känslan jag fick när jag läste "Blå längtan" avger inte en angenäm doft. Jag gav den betyget 1/5.
