"Red, white & royal blue" av Casey McQuiston

"Red, white & royal blue" är en sådan där bok som florerat vilt på diverse bokplatser i mitt sociala medier-flöde. Vunnit priser och haft sig. Så det var kanske inte så konstigt att jag valde att skaffa mig den. Och nu har jag läst den och försvunnit in i en annan värld ett tag.

Bildkälla Goodreads

Alex är son till USAs första kvinnliga president. Henry är prins i Storbritannien. De har länge hyst en fientlighet, men då en diplomatisk katastrof hotar tvingas de att låtsas vara vänner.

Den spelade vänskapen växer snart till riktig vänskap, och kanske något mer än så.

Men kan en son till en världsledare och en tronarvinge tillåtas välja varandra? När det finns plikter att uppfylla och val att vinna.

Den här boken väcker liv i frågor jag ställer mig mellan varven. Hur skulle det vara om en kunglighet ganska nära tronen skulle vara homosexuell? Får hen ens vara det? För det där med arvingar i ju hyfsat viktigt i kungafamiljer. (Ännu en anledning till att jag inte direkt tycker att monarkier är en bra grej.) Och i det stora landet i väst, land of the free så länge du tycker precis som jag, skulle det gå att vara i hög politisk position, om än bara som anhörig, och samtidigt tillhöra HBTQ+spektrat? De är ju inte nådigt homofobiska i det landet.

Casey McQuiston, bokens författare, började arbeta med den här boken 2016, men tappade lusten till den lite när en viss cornflakesfärgad man vann presidentvalet över en kvinna. För USA är visst fortfarande inte redo för en kvinnlig president, de dumma jävlarna. (Not all americans - ofcourse.) Hen valde dock att fortsätta skriva boken, lite som en verklighetsflykt. Den president som enligt den här boken blev vald 2016 är sålunda USAs första kvinnliga sådana, med barn av blandras då pappan är mexikan. Och valet som ska ske i den här boken är alltså det som ska ske i höst i USA - det som den där cornflakesfärgade idioten högst troligt kommer vinna (och sedan blir det Lisa Simpson som får städa upp). Det gör att vi i boken både är i dåtid, 2019, och i framtid - om du inte läser boken efter november 2020 vill säga.

Jag hade vissa problem med att läsa den här på engelska just när det handlade om det politiska spelet. Det var förkortningar och begrepp som jag inte riktigt hängde med på, men jag lät det bero. Blev jag riktigt frustrerad över något så googlade jag. Jobbigast av allt var nästan att tyda datumen, eftersom de skriver datum i ordning månad/dag/år i USA vilket jag tycker är en rätt så ologisk ordning. Så håller de på med Fahrenheit också, de dumma jävlarna.

I övrigt är det ingen svår historia att följa med i. Det är en klassisk "enemies to friends to lovers", som jag känner väl igen (och gillade mycket) från mina fan-fictiondagar. Här dock med rejäla hinder i vägen, som politik och familjetraditioner i högt uppsatta positioner. 

I grunden är det dock en romance - med en twist. Och det är lagom doser gulligt, sexigt och angstigt. Jag fick liksom lite hjärtknip mellan varven. För jisses i min lilla låda vad jag ville att Alex och Henry skulle få vara lyckliga med varandra. Jag var aldrig direkt orolig, för en romance följer vissa regler, så även här.

Extra plus i kanten så klart för den rikliga representationen. Folk med olika etnisk och socioekonomisk bakgrund, rikligt med representation från HBTQ+spektrat. Något som var viktigt för författaren som är både bisexuell och icke-binär. Bra jobbat!

Jag gillade "Red, white &royal blue" väldigt mycket men har ändå bråkat lite med mig själv gällande betyget. För är det verkligen en klockren femma? Nja. Men den där fyran skulle i så fall vara så pass hög att den skulle bli 4,8 eller så och då kan jag lika bra runda av uppåt till en femma. Så det är ett litet minus där, men ändå högsta betyg med 5/5. Första femman jag delar ut i år.

Min "skrämmande" TBR

För den som inte vet så är TBR en engelsk förkortning för To Be Read, alltså "att läsa". Så skulle jag översätta det så skulle det väl bli AL, eller varför inte OBH som i Olästa BokHögen. För till skillnad mot många av de jag följer på diverse sociala medier så lägger jag mina lästa böcker i en hög. Eller två, om jag har den mängden böcker jag har just nu  (och fler är på väg). Jag har alltså inte en TBR-hylla, eller en TBR-bokhylla (jo, de finns de med så många olästa böcker) eller vad jag har förstått är poppis - en TBR-vagn.
Det cirkulerar en boktag på bloggar och vloggar om att skriva om de mest överväldigande böckerna i denna TBR, som jag alltså kallar min hög. Det är nio frågor att svara på, och jag tänkte ta denna bokvecka och svara på de frågorna. Så gott det nu går, för ärligt talat tycker jag inte att min TBR är så värt överväldigande, eller skrämmande, beroende på hur du vill översätta "intimidating" (hotfull är väl egentligen mest korrekt).

1. Vilken bok har du inte klarat av att läsa ut?
Ingen alls, är det tråkiga svaret på den frågan. Jag lägger sällan ifrån mig böcker, och är en sådan där som läser en bok i taget. Det ska mycket till för att jag då inte läser ut den. Senaste bok jag inte fixade med att läsa ut var "The passage" av Justin Cronin, och den har jag skickat vidare så den finns inte kvar i min TBR.

2. Vilken bok har du inte läst än för att du inte har haft tid?
Konstig fråga, för svaret är liksom - alla. Men den som har legat längst i högen är "The hate you give" av Angie Thomas, men den har jag tänkt läsa när jag är klar med "1794", som jag började läsa igår.

3. Vilken bok har du inte läst än, för att den är en uppföljare?
Enda uppföljaren i min TBR just nu är "Carry on" av Rainbow Rowell, och eftersom jag längtar lite efter den så antar jag att den kommer vara utläst innan månaden är slut.

4. Vilken bok har du inte läst är, för att den är sprillans ny?
Här antar jag att jag får titta även på de böckerna jag har i min önskelista, för ingen av de som ligger i min TBR just nu är direkt sprillans ny.
Hm... "Oona out of order" av Margarita Montimore är jag nyfiken på.

5. Vilken bok har du inte läst än för att du har läst en annan bok av samma författare och inte tyckt om den?
Här blir det inte bara svårt - det blir omöjligt. Gillar jag inte författarens stil så tittar jag ofta inte ens på andra böcker från samma källa.
För mig är det snarare tvärtom, om jag älskat en bok av en författare så är jag orolig för att det var en lyckoträff och inte mer. Så jag får väl svara "Knockout" av Markus Zusak. Jag fullkomligt älskar "Boktjuven" (en av mina Topp 10 all time) så jag är såklart lite nervös för att inget kan mäta sig med den.

6. Vilken bok har du inte läst än för att du inte har varit på rätt humör för den?
Det är nog därför "The hate you give) har legat så pass länge i den här högen. Jag vet ju på ett ungefär vad den handlar om, och det verkar vara ett jobbigt ämne att läsa om - om än viktigt. Men snart så.

7. Vilken bok har du inte läst än för att den är gigantisk?
Just nu har jag ingen direkt tjockisbok i min TBR, men det finns ju anledningar till att jag valde "1794" och inte "Skönhetens väg" av Martha Hall Kelly när jag bestämde mig för en historisk roman.

8. Vilken bok har du inte läst än för att du köpte den på grund av omslaget och det visade sig att den inte fick så bra betyg?
Här blir jag sådär tråkig igen för svaret är ingen. Jag köper inte böcker för hur de ser ut utan för vad de innehåller. Däremot tycker jag om fina omslag, så om en bok jag vill ha finns med flera olika omslag så väljer jag gärna det jag tycker är finast.
Å andra sidan köper jag serien med Bloomsburys Modern Classics (de med vit bokrygg i högen) just på grund av de fina utgåvorna, och där har jag ingen aning om ifall jag kommer tycka om alla 10 böckerna. Men de kommer se snygga ut i bokhyllan.

9. Vilken är den mest "skrämmande" boken i din TBR?
"Historien om två städer" av Charles Dickens. Jag har inte läst Dickens förut, men hört många säga att hans stil kan vara lite väl omständlig ibland. Jag var tveksam till att ens lägga boken i kundkorgen under bokrean, men så tänkte jag att någon gång ska jag väl gå utanför min bekvämlighetszon också. Dessutom har väl knappast hans böcker blivit klassiker för att de är dåliga.

Det var det det. Nu ska jag ta och läsa en stund tror jag. Vissa inlägg väcker läslusten i mig mer än andra, så att säga.

Samtidigt - i en annan del av huset. Pälsdonatorn är i farten.

Allt jag läste i februari

Det kan kanske bero på att februari var en extra dag lång i år, eller så var jag bara lässugen och envis, men hur som haver så lyckades jag läsa ut åtta böcker i februari. Jag slog dessutom mitt personliga rekord i antal lästa sidor på en månad, då jag lyckades bläddra mig igenom dryga 3500 sidor. Så... jag hade en bra läsmånad helt enkelt.
Böckerna jag läste var dessa, som vanligt i utlästordning uppifrån och ner.

"The little friend" av Donna Tartt var min första bekantskap med denna författare, som jag varit nyfiken på ett tag. Något av en slice-of-life, som gav få svar. Jag gillade hur den var skriven dock, och den fick betyget 3/5.

"En enda hemlighet" av Simona Ahrnstedt, för är det kärleksmånaden februari så passar det bra med lite romance. Det här är den andra fristående boken i en serie, men vill en läsa alla så bör en läsa dem i ordning. Jag var inte så förtjust i slutet här, så betyget hamnade på 3/5.

"Tatueraren i Auschwitz" av Heather Morris var bokcirkelboken som avhandlades i söndags. Vi som var där var rörande överens om att det var en viktig berättelse, men framförd av en dålig författare. Vårt medelbetyg blev 2,25/5. Mitt personliga betyg var 2/5.

"When Hitler took cocaine and Lenin lost his brain: History's unknown chapters" av Giles Milton var min månadsbok för februari. Den var dock så lätt- och snabbläst att jag plöjde igenom den långt innan månaden var slut. Korta berättelser om högt och lågt, som ibland väckte lite extra nyfikenhet. Jag gav den betyget 3,5/5.

"Dracul" av Dacre Stoker och J.D. Barker kan ses som en prequel till Bram Stokers "Dracula" (Fast jag skulle ändå läsa "Dracula" först). Här är det Bram himself, och några av hans syskon, som är vampyrjägare. Boken är baserad på anteckningar som Bram Stoker lämnade efter sig, samt ett uttalande han visst gjorde om att händelserna i "Dracula" skulle vara sanna. Spännande idé, kanske inte toppenbra framförd. Betyget blev 2,5/5.

"Vicious" av V.E. Schwab blev februaris favoritbok. Så pass att jag genast kände behov av att beställa uppföljaren. "Vicous" var dock en ensamstående bok i flera år, så den fungerar bra som sådan också. Mitt betyg blev 4/5.

"Jar of hearts" av Jennifer Hillier var min första, men inte sista, bekantskap med denna thrillerförfattare. Spännande och välberättad bok med många twister, men den tappade lite i slutet för mig. Betyget blev 3,5/5.

"Pachinko" av Min Jin Lee blev sista boken ut. Min plan var att den skulle överlappa in på mars, men så for attan i mig och jag pluggläste den på tre dagar och fick plats med den i februari. Lite av en släktkrönika, om exilkoreaner i Japan och alla svårigheter det innebär. En ögonöppnare för mig, och jag lärde mig en del. Betyget blev ändå inte högre än 3/5, för allt i den här boken var helt enkelt inte lika bra.

Tror ni jag kan klämma nio böcker i mars? Det brukar trots allt vara min bästa läsmånad. Vi får väl se.

"Pachinko" av Min Jin Lee

Den här veckan kommer bloggen få boktema, för jag har så många böcker att skriva om. Bland annat den sista jag läste ut i februari, som jag så klart känner behov av att skriva om innan jag gör min månatliga lässammanfattning. Troligen imorgon.
När jag inte ser mycket på tv, så läser jag desto mer, och jag såg inte mycket på tv i februari.

Bildkälla Goodreads

1911 föds Sunja, den efterlängtade dottern till fattiga föräldrar i det av japan koloniserade Korea. Sunja blir senare gravid med en redan gift man, och familjen är nära att falla samman. Lösningen kommer i form av en sjuklig präst, Isak, som ber om Sunjas hand. De gifter sig och hon följer med honom till Japan.
I ett främmande land, där hon inte kan språket och där japanerna ser ner på koreanerna, måste Sunja skapa ett nytt hem och en ny tillvaro för sig och sin familj.

"Pachinko" är något av en släktkrönika. Den utspelar sig mellan åren 1911 - 1989, under en turbulent tid för världen i allmänhet, och i det här fallet, för Sunja i synnerhet. Jag ser henne som centralgestalten i den här boken, även om vi följer fyra generationer koreaner och exilkoreaner.
Det här är sådan där bok som jag lär mig mycket från. Jag är inte värst bevandrad i asiatisk historia i stort, och jag har inte så bra koll på vad som hände där borta. Jag förstår lite mer av konflikten där nu, med det delade Korea och vilken roll Japan spelat i att det alls blev så.
Jag var inte alls beredd på den utbredda rasismen, på hur illa behandlade koreaner som flyttade till Japan blev. Hur de sågs ner på, fick bo i fattiga getton och långt in i modern tid har väldigt dålig status. Även om du är född i Japan i kanske tredje eller fjärde generationen, så räknas du inte som Japan. Lite lätt upprörande emellanåt.
"Pachinko" handlar alltså främst om Sunja, men även om hennes barn och senare om hennes barnbarn. Om hur de har det i detta främmande land som inte riktigt välkomnar dem. De fördomar de får utstå, och de svårigheter de ofta ställs inför.
På det stora hela gillar den här boken, och slutet är utmärkt för det knyter ihop säcken på ett tillfredsställande sätt. Däremellan har jag dock lite tråkigt mellan varven. Jag föredrar när berättelsen kretsar kring Sunja och allt det fantastiska hon faktiskt uppnår, med de svårigheter hon ställs inför. Det är en tuff liten tant det där. Men ibland svävar berättelsen ut och fokuserar på karaktärer och skeenden som inte alls tillför något till själva berättelsen (som Mozasus bästa väns fru - why?). Det är som att författaren ville stoppa in så mycket som möjligt om hur Japan sett/ser ut, men det kanske inte riktigt passade in på någon av huvudkaraktärerna. Det är ganska mycket snaskigt sex, som jag ärligt talat hade kunnat vara utan. Och snälla - kan vi sluta odla myten om mödomshinnan i moderna böcker? Tack.
Boken innehåller också många ord och fraser på både koreanska och japanska som jag inte får veta vad de betyder. Jag kan gissa mig till dess ungefärliga mening, och det är ganska lätt att låta det bero och bara läsa vidare, men det är samtidigt lite störande ibland. Fast inte lika störande som kontinuitetsmissen jag hittade...

"Pachinko" är en helt okej bok, och jag gillade den, ibland mer än på andra ställen. Det berodde lite på vem som var central för berättelsen just då, och hur pass intressant jag tyckte att just den personen var. Mitt betyg på "Pachinko" blev 3/5.

Plejaderna om "Tatueraren i Auschwitz" av Heather Morris

Igår satt vi där igen, bland katter, te, cheesecake och goda vänner. Alltså var det dags för bokcirkelträff, minus en som kände sig lite för krasslig för att utsätta sig för kattallergener, dagens värdinna har nämligen ett gäng katter en kan få klappa på, om en har tur.
Vi pratade om högt och lågt. Allt kul som hänt sedan sist, och även det som inte varit så kul, för a circle of books is a circle of friends.
Och så pratade vi bok också, så klart. Nämligen "Tatueraren i Auschwitz" av Heather Morris.

Bildkälla Goodreads

Lale Sokolov förs till Auschwitz-Birkenau i april 1942. Snart upptäcks det att han behärskar flera språk, och han får uppgiften att tatuera sina medfångar, han blir lägrets Tätowierer. Från sin något upphöjda position finner han sätt att hjälpa sina medfångar till att få bättre mat och en större chans till överlevnad.
En dag får han i uppgift att tatuera Gita, och där och då lovar han sig själv att de två ska överleva kriget och att han ska gifta sig med henne.

Romanen är baserad på intervjuer författaren gjorde med Lale innan hans död. Det är således en ögonvittnesskildring vi får här, och det känns som en viktig berättelse och ett viktigt perspektiv. Ofta när en läser böcker om judar (och andra koncentrationslägerfångar) under andra världskriget så är det i rollen som offer, här är perspektivet från en som valde att göra allt han kunde för att överleva, hur mycket han än hamnade i den moraliska gråzonen för det.
Boken är lättläst och inte särskilt lång, så den gick fort att läsa, och perspektivet är intressant.
Där någonstans slutade vi säga snälla saker om den här boken.

Det är nämligen inte värst bra skrivet. Det här är författarens debutbok, och det känns som att den släppts igenom ganska oredigerad för "att den är viktig". Det gör den inte bra. Gestaltningen av karaktärerna är minst sagt dålig. När boken är slut vet jag inte mer om Gita än att Lale är kär i henne och om Lale vet jag att han var listig och charmig. Även miljöbeskrivningarna faller ganska platt. Det är som att författaren förväntar sig att läsaren ska titta på fotona i slutet av boken och att vi sedan ska bildgoogla hur lägren såg ut.
Auschwitz var ett fruktansvärt läger, där många tusen blev gasade. Mengele härjade där. Mord och död och ångest måste ha genomsyrat varje dag. Men som det beskrivs här är det nästan som att fångarna skulle befinna sig på kollo. Inte ens där det skulle kunna bli riktigt otäckt och känslosamt så blir vi riktigt berörda.
Är det oss det är fel på? Är vi känslokalla? "Tatueraren i Auschwitz" har över fyra stjärnor i snittbetyg på Goodreads, lovorden haglar och folk skriver om hur de har blivit så tagna av berättelsen, att de har gråtit sig igenom den, att den träffar rakt i hjärtat. Och vi känner just... ingenting. Men så hittar jag ett dåligt betyg där på Goodreads (för de finns) och den kommentaren satte liksom huvudet på spiken - en bra och viktig berättelse som slösas bort på en medioker författare. För så är det, i händerna på en skicklig skribent hade det här kunnat vara hur bra som helst. Som det är just nu tycker jag mest att det var synd om Lale som slösade bort sin livshistoria på någon som inte kunde förmedla den.
Heather Morris jobbar på sjukhus, i många år har hon "studerat och skrivit filmmanus" varav ett möjligen skulle bli valt av en "academy award winning screenwriter in the U.S." Hon var alltså inte ens en värst framgångsrik manusförfattare när hon hade den enorma turen att bli presenterad för en äldre man som hade något att berätta. "Tatueraren i Auschwitz" var också först tänkt att vara ett filmmanus, tills någon gav henne idén att i stället skriva en bok. Det var ju synd, för som film hade nog det här gjort sig mycket bättre, med rätt regissör och rätt skådespelare vill säga.
Då hade berättelsen kunnat komma till sin rätt, och inte blivit ett så platt fall som vi nu upplevde den som.

Betygen på "Tatueraren i Auschwitz" var inte supervarierande, och heller inte värst höga. Högst betyg - 3,5/5 -  fick den av den av oss som inte var närvarande. Lägst betyg - 1,5/5 - fick den av dagens värdinna. Medelbetyget blev 2,25/5. Mitt personliga betyg var 2/5.

Nu är det inte så att vi direkt avråder från att läsa "Tatueraren i Auschwitz". Det är en viktig berättelse. Den har ett viktigt perspektiv. Den är sann och det här har hänt, och det får vi inte glömma. Förvänta dig inte bara att det är jättebra utfört, för det här är mest en skoluppsats med sina och sen, och sen, och sen.
Summa summarum av boken, för oss i Plejaderna, är att vi håller med den där Goodreadskommentaren - väldigt viktig berättelse, bortslösad på en medioker författare.