fredag 15 maj 2020

FredagsFilmen revisited: Into the woods

I november 2014 var jag sugen på att se en musikal. Disney hade gjort sin egen version av Sondheim-musikalen "Into the woods" lagom till jul det året. En musikal som undersöker vad som händer efter sagans "och så levde de lyckliga i alla sina dagar". Gjorde det verkligen det? Vilket pris fick de olika karaktärerna betala för att få sina önskningar uppfyllda? Och är den onda häxan verkligen den som är ond?

Bildkälla Blockbuster

"Be careful what you wish for" är den här filmens tag-line, och det ligger något i det. Jag önskade mig nämligen en bra film att svepas upp av, försvinna in i. Som den goda tidens musikaler. Scenmusikaler har dock en tendens att inte alltid överföras smidigt till duken, och den här är en sådan. Visst finns det ett och annat sångnummer att roas av för stunden, men här fattas något. Skådespelarna är utmärkta i sina roller, men magin finns inte riktigt där. Det blir mest ett pärlband av sånger och inte så värst mycket mer. Ungefär lika ytligt som Prince Charming.


Sådärja. Då har jag prickat av ännu en ffilm från min lista. Önskar bara att jag tyckt bättre om den.

torsdag 14 maj 2020

"Hon som måste dö" av David Lagercrantz

"Hon som måste dö" är den sjätte boken i Millennium-serien om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Det är även David Lagercrantz sista bok, i serien som startades av Stieg Larsson. I dagsläget är det osäkert huruvida det kommer en fortsättning, och det är ännu mer osäkert om jag i så fall kommer läsa den.

Bildkälla Goodreads

Lisbeth Salander har bestämt sig - den här gången är det hon som är katten, inte råttan. Hon söker slutlig hämnd på den farligaste fiende hon någonsin haft.
I Stockholm hittas en hemlös man död, med Mikael Blomkvist telefonnummer på en lapp i fickan. Innan han dog hördes han ofta svamla om försvarsminister Forsell. 
Mikaels och Lisbeths jakt på sanningen för dem upp på de högsta höjderna, in i de ryska trollfabrikerna och bortom all smärta.

Jag känner mig ganska klar med Salander/Blomkvist nu. Egentligen var jag det redan med Stieg Larssons böcker, men de är ju ändå så pass bra att det var svårt att inte ryckas med när det kom nytt material. Och jag tycker att David Lagercrantz har varit bra på att behålla tonen hos Larssons böcker. Men här tog det stopp för mig.
Intrigen känns onödigt invecklad och krånglig, och jag tappade tråden flera gånger. Blomkvist och Salander är i stort sett helt separerade från varandra hela boken, bara i några få passager har de kontakt, samt så klart i det rafflande (?) slutet. Jag saknade deras samspel något enormt.
Det handlade en massa om Everest, och jag erkänner gladeligen att jag satt och Googlade på information om att bestiga detta berg, men så värst mycket mer än så fick jag inte ut.
Det är alltså helt okej skrivet, men intrigen känns mest... konstig. Krånglig. Långsökt. Lite smått desperat, faktiskt.

Mitt betyg på "Hon som måste dö" blev 3/5. Inte dåligt, bara inte bra. 

onsdag 13 maj 2020

Säsongssammanfattning: Boardwalk Empire, säsong 2

Alltid spoilervarning när det handlar om tv.

Jag har ännu inte börjat titta på någon ny tv-serie. Älskade maken och jag puttrar vidare med "Boardwalk Empire" och så värst mycket mer än den har jag inte mäktat med att titta på. Beror så klart till viss del på att hela familjen just nu pluggar/jobbar hemifrån och jag känner att jag kanske stör om jag tittar på tv samtidigt. Underligt nog har jag inte samma känsla för att glo på YouTube...
Nåväl. I helgen såg vi klart på andra säsongen av just "Boardwalk Empire" och här kommer mina tankar om den.

Bildkälla Amazon

Favoritavsnitt: 2x12 "To the lost" Margaret och Nucky tar det ultimata steget för att undvika att hon ska behöva vittna. Jimmy försöker ställa saker och ting till rätta med Nucky. Chalky White får sin hämnd på KKK.

Favoritkaraktär: Den här säsongen - ingen. Eller möjligen Richard Harrow. Och Angela.

Favoritpar: Vad sägs om nej?

Bäst i säsongen: Jag vet faktiskt inte.

Värst i säsongen: Så mycket. Margarets försök att köpa sig fri från Emilys sjukdom genom att skänka allt till kyrkan. Incest. Mord på en favoritkaraktär, tillika den enda HBTQ-karaktären i hela serien. Känns lite typisk.

Övriga kommentarer: Jag blev lite trött på den här säsongen. Det var så mycket manliga sårade känslor att jag stundtals mest satt och suckade. En massa överraskande dödsfall också, och jag blev så trött på Margarets religiösa grubblerier att jag mest blev förbannad på henne. Så jag hade inte jättekul, och ofta var jag inte alls upplagd för att titta på den här säsongen. Därav ett enda favoritavsnitt, även om det fanns bitar av de andra avsnitten som jag gillade, som när Angela målar av Richard. Men så slutade säsongen med något av en cliffhanger, och jag antar att jag kommer titta vidare fast jag inte alltid varit supersugen på det.

tisdag 12 maj 2020

"Little women" av Louisa May Alcott

Nu ska jag berätta en sak för er som kan vara bra att veta. Ibland är det nämligen bra att inte köpa en bok för att du tycker den har snyggt omslag. För då kan det nämligen visa sig att den där boken du köpte som du trodde det bara fanns en version av, i själva verket visar sig vara den första volymen av den där boken, och du sitter där med en bok som bara innehåller de första 23 kapitlen och övriga av de 47 kapitlen finns att finna i boken "Good wifes". För det var en upptäckt jag gjorde när jag lade in mitt exemplar av "Little women" på Goodreads. Sedan finns det två böcker till i serien också. Tydligen.

Bildkälla Goodreads

Systrarna Meg, Jo, Beth och Amy March blir vänner med grannpojken Theodore "Laurie" Laurence. Tillsammans upplever de många äventyr och formar sina personligheter. 
Meg som är äldst står på randen till en ny typ av liv, Jo är pojkflickan som drömmer om att bli författare, Beth är den godhjärtade systern som alltid sätter andra före sig själv, och Amy är yngst och konstnärligt lagd. De bor tillsammans med sin mamma och hushållerskan Hannah, medan pappa är ute i fält i det amerikanska inbördeskriget.

Den här boken är ju inte ny. Den utkom redan 1860, och det märks. På vissa sätt är den väldigt modern, som i att flickorna uppmuntras att utforska sina intressen, men på andra sätt känns den väldigt daterad. Det förekommer hela kapitel som handlar om vad som är ett okvinnligt beteende och hur en bäst ska kunna undvika att bete sig så - som att visa att en blir arg, till exempel. Då är det bra att ha Gud att vända sig till för att inte visa sin ilska, eller att ha en make som kan ge en diskreta tecken att hålla band på sig. Sådant gjorde mig vansinnig.
Jag fann även boken vara ganska trögläst, trots att den vänder sig till en ung publik. Det var bitvis så moraliskt högtravande att jag inte riktigt orkade med. Dessa fyra flickor är så fina och godhjärtade att det ibland stod mig upp i halsen. Och de religiösa aspekterna gjorde mig mest lite sur. Nu var det ju så det var förr i ti'n, men det känns hyfsat trist att läsa om hur en alltid ska be för att saker ska ordna sig. Och så gör de det - så klart.

"Little women" är en klassiker i USA, och måste vara de konservativas drömbok för flickor. Lite lagom följ dina drömmar, men med en stor dos av att inte sticka ut för mycket och att alltid vara lydig mot ditt manliga överhuvud och din Gud. Bara för att den är en sådan klassiker har jag haft den på min läsradar i säkert 30 år. Det är mycket jag vet om "Little women" utan att ha läst boken eller sett en enda filmatisering. Döm då om min förvåning när inte en enda av de sakerna händer i just den här boken. Så jag antar att jag kommer läsa "Good wifes" också, men sedan är jag nog färdig med familjen March.

Mitt betyg på "Little women" blev 2,5/5.

fredag 8 maj 2020

FredagsFilmen: Bad times at the El Royale

Förra veckans fredagsmysfilm var en film som jag har sett på listor i stil med "10 bra filmer du missade förra året" och liknande. Jag blev så klart nyfiken och satte upp den på min vill-se-lista, och så slumpade det sig som så att den dök upp på Viasat. Så så fick det bli.

Bildkälla Letterboxd
Precis på gränsen mellan Kalifornien och Nevada ligger hotellet El Royale. Tidigare ett jet set ställe, men nu tämligen övergivet. På det tomma hotellet checkar en dag flera främlingar in. En dammsugarförsäljare, en präst, en sångerska och en mystisk ung kvinna. Innan kvällen är slut har hotellets hemligheter avslöjats och gästerna visat sin sanna natur.


Mitt sällskap denna afton var inte lika imponerade som jag. Jag hörde att den var en Tarantino rip off, och visst - det finns vissa likheter med hans filmer. Som det episodiska berättandet och att alla har hemligheter. Jag tyckte också att det påminde om Tarantino i vissa delar, särskilt "Hateful 8".
Jag gillade det här (gav filmen betyget 4/5 i mina anteckningar). Jag gillade de olika perspektiven och att vi pö och pö fick veta sanningen om hotellgästerna.
Hatten av för Cynthia Erivo som sångerskan som bara hamnar på fel plats vid fel tillfälle, och Lewis Pullman som spelar hotellreceptionist med ett mörkt förflutet.