FredagsFilmen: Crimson Peak

Guillermo del Toro har vid det här laget hunnit göra en massa filmer som jag på ett eller annat sätt tyckt mycket om,  och till och med vandrat hem med en gyllene Oscarsgubbe för "The Shape of water". Jag gillar ofta estetiken i hans filmer.
Eftersom jag hört så blandade saker om hans film "Crimson Peak" så dröjde det länge innan jag tittade på den. Passade på förra helgen, när det regnade och jag var sur. 

Bildkälla eBay

Edith Cushing vill inte bara bli någons hustru, hon drömmer om att bli författare. Efter en serie tragiska händelser ser hon fram emot att få börja sitt nya liv tillsammans med Thomas Sharpe, en ung brittisk aristokrat som hon träffat när han sökt finansiering för ett gruvprojekt.
Hon flyttar till hans gods, Allerdale Hall, som är ett förfallet hus långt från annan bebyggelse. Här bor de tillsammans med hans syster och husets alla spöken.

Jag hade som sagt var inga större förväntningar när jag började titta på filmen. Jag hade fått för mig att det skulle vara vampyrer med, men sådana syns ingenting av alls. Betydligt mindre blod än vad som kan anas också. Filmen innehåller en viss del romantik, en och annan oväntad twist (didn't see that one coming) och en ganska så rejäl dos med spöken. Och jag gillade den ganska så rejält. Det är inte ofta jag känner att jag skulle kunna tänka mig att se om en film snarast möjligt, men i det här fallet gör jag det. Jag vill se om jag hängde med på alla de där små detaljerna som jag trodde att jag hade missat.
Det är ingen skräckfilm, per se. Visst förekommer det läskiga ögonblick, otäcka spöken och en och annan jump scare, men i mångt och mycket är det mest en mysteriefilm. Som en deckare, fast med övernaturliga inslag.
Finns på Netflix.

"Fågeln som vrider upp världen" av Haruki Murakami

Min självpålagda uppgift att läsa alla Murakamis böcker, i den snajsiga pocketutgåvan med svartvitröda omslag, fortgår. Sist ut är en av de böcker jag började tro att jag inte skulle få tag på alls, eftersom den varit slut hos förlaget en längre tid. å när den väl dök upp igen var jag snabb att klicka hem den, och nu har jag läst den - boken som blev Haruki Murakamis internationella genombrott, "Fågeln som vrider upp världen".

Bildkälla Goodreads

Toru Okadas katt har försvunnit. Inte lång därefter försvinner även hans fru. Samtidigt börjar han få en rad underliga samtal på telefon, han blir kompis med en grannflicka och lär känna en löjtnant från andra världskriget. 
Från att ha levt en inrutad tillvaro i Tokyo är ingenting sig längre likt. För att bringa klarhet i sin nya tillvaro börjar Toru Okada att spendera alltmer tid i en torrlagd brunn.

Det här är en bok som är bitvis riktigt förvirrande. Jag är fortfarande inte helt säker på vad det egentligen är jag har läst, men jag vet att jag gillade det. Jag känner igen mig i Murakamis berättarstil. Det är ett gränsland mellan dröm och verklighet, och den ena bisarra händelsen efter den andra inträffar, men här känns det fullkomligt normala och logiska för den värld vi befinner oss i. Det är magisk realism, och historier som vävs samman - så småningom. Som vanligt med Murakami är det mycket katter, klassisk musik, matlagning, ganska dåliga sexscener, en dos andra världskriget, obehagliga personer, en egentligen mesig huvudkaraktär som i slutändan ändå fixar skivan.
Jag tycket möjligen att historien ibland var lite onödigt invecklad. Att det fanns saker som berättades som egentligen var helt irrelevanta för historien i stort. Ibland kändes det som att berättelsen stod och stampade på stället. Det var lite som att den ville berätta alldeles för mycket på samma gång, och därför fanns det saker som kändes hafsiga och ibland att det inte kom till något riktigt avslut.
Jag fastnade dock snabbt i boken, och hade egentligen inga problem med att läsa den, förutom att jag inte alltid varit så lässugen den sista tiden.
Boken är på 741 sidor i min utgåva, och det är inte direkt en bok att bara skumma sig igenom. Den kräver lite av sin läsare, helt enkelt.

Mitt betyg på "Fågeln som vrider upp världen" blev 3,5/5. 

Senare idag tillkännagives vem som fått Nobels Litteraturpris. Jag hoppas lite som vanligt på Murakami, men jag håller inte andan direkt. Om några timmar vet jag.
Edit: Det blev som jag gissade inte Murakami, men jag känner att jag är nöjd ändå med att priset gick till Abdulrazak Gurnah. En afrikansk författare som jag inte ens hört talas om innan nu. Men ändå - Afrika! Känns som att det var på tiden. Även om han numera är bosatt i England.

Wishlist Wednesday - Namnsdag!

Idag har inte bara bloggen namnsdag, utan också jag. Inte för att det är någonting vi firar här, mer än med ett litet grattis (så grattis på namnsdagen alla Jenny), men jag tänkte passa på att önska mig saker i varje fall. 

Bildkälla RoyalDesign

Hur länge har vi velat ha nya tallrikar istället för den hög med kantstötta vi har nu? Rätt så länge faktiskt. Fast inte lika länge som jag har velat att dessa tallrikar ska vara Rörstrands Swedish grace, för den här serien har jag älskat sedan jag första gången såg den. Problemet är ju att den inte är billig. Men kanske dags för en investering ändå snart? Inte nödvändigtvis i färgen Snö, som på bilden, men helst i färgen Snö, som på bilden.

Bildkälla Lagerhaus

Behöver jag ens ett pennställ? Egentligen inte, men den här lite kaxiga katten kan gärna få flytta in på mitt skrivbord.

Bildkälla Lagerhaus

Pennstället ovan kan gärna ha med sig den här muggen när den kommer hit. Ännu en sak jag inte behöver, för jag har skåpet fullt med muggar, men en mugg med en liten katt på? Villhovet är stort.

Bildkälla Adlibris

Av bullet journal-anledningar har jag fått för mig att jag vill ha bokstavs- och sifferstämplar. Och stämpeldynor så klart, gärna i mer färg än svart.

Bildkälla EsquireME

Ungefär sju miljarder gånger sköts premiären på den senaste James Bond-filmen upp. Jag som trodde jag skulle få se den i april 2020. Så naiv jag var... För sedan kom den där pandemin och satte käppar i hjulet för min hela lust att ens gå på bio. Så även om jag halvt längtat ihjäl mig efter att få se "No time to die", och är av den åsikten att film är bäst på bio, så har jag ingen jättestor lust att ta mig till en biograf. Jag har alltså inte sett den än. Och den här helgen är uppbokad. Så blir det bio, blir det nästa helg. Och då önskar jag mig popcorn också.

Chips?

Världens enklaste lilla snack så här på en vanlig vardag? Som tar minuter att göra? Och bara kräver tre ingredienser? Ja tack. 
Rispapperchips är just ett sådant snack, så om du liksom jag har vandrat hem med en förpackning rispapper som du inte riktigt vet vad du ska göra med (förutom vårrullar) så har du ett tips här.

Rispapperchips

Rispapper
Neutral olja (jag väljer rapsolja)
salt (och kanske någon annan krydda om du vill det)

Hetta upp lite olja i en (liten) stekpanna. Det krävs inte mycket, bara så det täcker botten och kanske lite till. Klipp rispappret i mindre bitar och släpp ner dem i oljan en och en så de inte klibbar ihop. Om oljan är tillräckligt varm bör rispappret bubbla upp och bli klart inom några sekunder. Ta upp dem ur oljan med en tång/stekpincett/hålslev och låt dem rinna av på hushållspapper. Salta snarast, och kanske släpp på någon krydda till, jag valde dill för jag gillar dill.
Beräkna ungefär ett rispapper per person som ska äta. Försvinner hyfsat fort.

a England, a-England Knights

Tänka sig att jag lyckades med konststycket att komma ifatt med mina a England-lack! I oktober kommer (förhoppningsvis) mitt favoritmärke ut med nya lack, och mitt mål var att hinna lacka på de jag redan hade i lådan innan dess. 
Sista kollektionen ut består inte av ett enda holo. A-England Knights har två krämlack och två metalliclack. En liten nätt kollektion alltså, med endast fyra lack. Tyvärr höll ingen av dem särskilt bra på mig, men med tanke på att inget lack verkar vilja göra det så kan det möjligen vara mig det är "fel" på snarare än lacket. Jag har fortfarande inte lyckats hitta det där baslacket, sedan min favorit försvann ur produktion. Jag tror att hållbarheten på lacken mer beror på det än något annat.

Anyhoodels. Här är de i varje fall, a-England knights.

Gold knight påminner mig en hel del om Excalibur New Edition från samma märke, även om det är betydligt mer silver än det här. Jag tycker dock att jag ser en del silver i det här, och guldet känns mest som en antikguld. Eller som en rustning med en hel del patina. Kanske skitig efter en strid, vad vet jag. Inte en klockren guld, i varje fall, utan mer som små partiklar av en massa olika metaller i samma lack. Blev lite åt det beige hållet på nageln.

Silver knight sitter fortfarande på, men kommer åka av senare under dagen eftersom det rent ut sagt ser hemskt ut just nu. Synd på ett sånt här fint silverlack att det inte vill sitta kvar på mig. Även här ser det ut som en massa olika partiklar, men alla är åt silverhållet. Jag upplever det som att det ser ganska matt ut, trots att jag faktiskt har blankt topplack på. 

Black knight + White knight bar jag på samma gång, bara därför att. Helt enkelt ett svart och ett vitt krämlack, och kanske inte direkt jättespännande. Jag som oftast inte har så mycket lack på nageln var tvungen att måla på mer än ett lager lack, men jag gissar att de skulle kunna vara one coaters om en är lite mer generös än mig.

Kanske inte en jättespännande kollektion. Jag upplever den som något som skulle kunna ingå i ett bassortiment, och det kanske är så det är tänkt. Fina, med ospännande.