Nagellack i mars

Mars har varit en månad då jag inte har prioriterat att måla om naglarna ett endaste litet dugg. Det har blivit 6 olika lack bara, och jag har ofta gått med nakna naglar flera dagar i sträck. Jag har haft annat om mig och kring mig helt enkelt. Å andra sidan kanske inte 6 lack är så lite - det är ju fler än ett i veckan i varje fall. Men den tiden då jag lackade om varje eller varannan dag känns långt borta.

Mars nagellack, i den ordning jag bar dem.

Depend 7day, Bordeaux glitz #7254
Ett mörkt lila lack (vinlila?) med små glitter i guld, som ibland även ser mörkrosa ut, beroende på basen. Klart som korvspad att jag gillade det här.

a-England, Flaming June
Det mest unika jag sett från a-England på bra länge. För det är orange! Som en guldig soluppgång. Eller en apelsin. Holografiskt, lite som vanligt,från det här märket.

H&M, Parisienne
Leta fram ett av mina röda favoritkrämlack ur gömmorna när jag skulle måla tånaglarna. Och då "råkade" det hamna på fingernaglarna också.
En lite ljusare klarröd, som jag tycker mycket om.

a-England, Golden dome
Ett chartreusegrönt lack minsann. Varifrån golden kommer i namnet vet jag inte, möjligen att det finns ett guldstråk där, mitt i all holografisk härlighet. Känns som en ganska unik färg i a-Englandsammanhang, det här också.

Cadillacquer, Touch the stars
Ett mörkt blått jellylack, tjocksmockfullt med flakes som antingen skiftar i rött eller är av den holografiska varianten. Blev inte riktigt så blå som jag hade hoppats. Det här är tre lager, innan jag nådde nästan önskad effekt.

Cirque colors, Neo
Som synes hann jag inte få Neo under linsen innan jag slet på det. Synd, för det här är verkligen ett fint lack som mina bilder inte alls gör rättvisa.
Neo är ett multikromt lack som skiftar mellan svart och rött, men det mellanlandar även i orange och brunt och ibland kan det komma glimtar av både lila och grönt. Och anar jag lite guld också, i vissa vinklar och ljus?

Jag har två Depend och 6 a-England i otestade lådan i skrivande stund. Undrar hur många av de jag hinner lack på i april? 

"Jag är, jag är, jag är: Ett hjärtslag från döden" av Maggie O'Farrell

I somras läste jag "Hamnet" av Maggie O'Farrell och tyckte så pass bra om den att jag ville läsa mer av henne. Att nästa bok av henne skulle bli en sorts memoarer var kanske inte planerat som så, men jag är nöjd med mitt val och jag vill fortfarande läsa fler av hennes böcker.

Bildkälla Goodreads

Ett antal möten med döden. Vissa ögonblicksverk, andra allvarliga tillbud. Vad skulle du göra om en främling väntade på dig på en enslig skogsstig? Om du hoppade i havet vid fel tillfälle? Blev allvarligt sjuk? 
En personlig berättelse om ett liv, sett från sjutton tillfällen när ett liv lika gärna kunde ha släckts.

Det här var så pass rörande. Jag blev fullständigt gripen av Maggie O'Farrells berättelse om sitt liv, och utgångspunkten hon valt för att berätta om det - med döden ständigt närvarande.
Boken är uppdelad i sjutton kapitel som alla berör ett tillfälle när livet kunde ha tagit slut. Allt från sjukdomar, till olyckor, till överfall eller skrämmande ögonblick som inte hände bara av en slump. De utspelar sig inte i kronologisk ordning, men den ordning vi får känns ändå perfekt. För de kan vara påminnelser om skeenden senare i livet, bland annat. Det går säkert att läsa varje kapitel för sig, för de känns som små noveller, och i vilken ordning en nu vill, men jag skulle rekommendera att läsa dem i vald ordning. Och vill du läsa bara en bra och lättläst memoarbok, så rekommenderar jag den än mer.
För det är lättläst, trots ett ämne som kanske ibland kan kännas tungt. För samtidigt som döden är närvarande hela tiden, så är boken samtidigt en hyllning till livet.
Vissa av berättelserna är ganska korta, andra får blomma ut och berätta en annan historia i historien, och det är det som gör den här boken till en så fin berättelse. Jag gissar också att jag kan ha hjälp av att ha läst den här boken, när jag nu fortsätter utforska Maggie O'Farrells författarskap.

Mitt betyg på "Jag är, jag är, jag är: Ett hjärtslag från döden" blev 4/5.

"Billy Summers" av Stephen King

Äntligen färdig med alla mina julklappar! Jag fick "Billy Summers" i julklapp av älskade maken, och har sedan dess hindrat honom från att läsa den innan mig. Det var ju trots allt min julklapp, och då borde jag ha första tjing kan en tycka. Så för att han ska sluta sukta över min bok, var det hög tid att jag satte mig ner och läste den. Så det var precis vad jag gjorde.

Bildkälla Goodreads

Billy Summers är en väldigt skicklig prickskytt och lönnmördare. Han dödar inte vem som helst för pengar - de han sätter ett skott i måste vara onda. 
Nu har han bestämt sig för ett sista jobb och sedan avsluta sin lönnmördarbana och dra sig tillbaka. Han erbjuds ett lukrativt kontrakt, mer betalt än han någonsin fått förut. För det här är en riktigt ond man.
Men en sista stöt brukar sällan gå smidigt, och även i Billys fall verkar allt som kan gå fel, gå fel.

Jag vill verkligen inte avslöja för mycket av handlingen i den här boken, för jag tror det är bäst om en får närma sig berättelsen lite oförberedd. 
Jag trodde att det här skulle vara en ganska vanlig King, och bitvis är den det också. Men plötsligt tog berättelsen om Billy med mig på oanade äventyr, och alla svängar var jag inte alls beredd på.
Det förekommer en karaktär som jag till en början trodde att den kunde ha undvarats, men det finns inga onödiga karaktärer alls i den här boken. Alla gör sin grej, och blir viktiga i Billys berättelse.
Det förekommer mycket väntan i den här boken, lite av en försmak på pandemin som skulle komma - den här boken utspelar sig ungefär ett halvår innan världen stängde ner. Trots all väntan blir det aldrig tråkigt, därför att berättelsen har ett driv. 
Också - blink and you miss it - hänsyftningar till ett tidigare verk av King. Som helt plötsligt inte känns helt avslutat. Yikes!

Jag älskade den här boken. Det här är verkligen Stephen King när han är som allra bäst. Mitt betyg på "Billy Summers" blev 5/5. Årets första femma!

FredagsFilmen: Back to the future

Förra veckan började den här familjen titta om på "Back to the future"-trilogin. Eller "Tillbaka till framtiden" som det heter på svenska, men det har inte riktigt samma klang i sig, även om det (för en gångs skull) är en korrekt översättning.
Första filmen är kanon bra, sedan att det borde ha stannat vid en film är en annan femma. Plågar mig igenom de övriga två ändå - bara därför att. Men den som är riktigt sevärd, och välförtjänt av sin klassikerstatus, är den första filmen från 1985. Jag var 14 det året. Jisses vad det känns som länge sedan!

Bildkälla Radio Times

Marty McFly är 17 år, går på high school, har en snygg flickvän och ett band. Hans vänskap med den excentriske vetenskapsmannen Doc Brown ställer dock in alla hans helgplaner.
Av misstag skickas Marty 30 år tillbaka i tiden. Alldeles lagom för att hinna sabba det första mötet mellan sina föräldrar. Nu pågår en febril kamp för att rätta till tidslinjen och skicka Marty tillbaka till framtiden.

Den första filmen är charmig och rolig och bjuder på flera dråpliga ögonblick. Och det hade ju varit fint om det hade tagit stopp där. Istället kom det två uppföljare som är mer eller mindre kassa. Fulla med överspeleri, dåliga vitsar, logiska luckor och allmänt trams. Värt att notera är att de i film två åker 30 år in i framtiden - alltså till 2015. Som inte alls ser ut som det 2015 vi har lämnat bakom oss, så klart. Det betyder att hela trilogin utspelar sig i dåtid - även när den utspelar sig i framtiden. 

Onormaltid

På söndag är det dags för eländet igen. Vore ju trevligt om pandemier och krigssituationer kunde upphöra, så att EU äntligen kan få rumpan ur vagnen och ge oss det där avskaffandet av sommartid/vintertid som de har lovat oss. Det är ett litet bekymmer sett till världsbilden, men för mig är det ett gissel två gånger om året.
En kan ju tycka att en ynka timme inte skulle spela så stor roll egentligen, men för mig gör den det, och det blir värre ju äldre jag blir. Allra värst är så klart övergången till sommartid, då ett dygn helt plötsligt är 23 timmar långt - jag blir snuvad på en timme. 
De senaste åren har jag förberett mig veckor i förväg på de olika omställningarna. Jag går upp 5 minuter tidigare pö om pö, så att det inte blir en lika stor chock för kroppen, när jag helt plötsligt går upp på en ny tid än den min biologiska klocka har vant sig vid i flera månader. 
Helt enkelt är det så att min cirkadiska rytm (dygnsrytm) får sig en törn när klockan ska ställas om, och det tar mig ofta en vecka eller två att komma i fas igen. Alltså är tidsomställningen inte en sak som sker två gånger om året och bara tar en timme i anspråk (borttagen eller tillagd) för mig, det är en månadsvis anpassning för att jag inte ska må piss mentalt av en rubbad sömnrytm.
I år har det varit så mycket som snurrar i mitt medvetande, så jag glömde bort att det var dags igen nu på söndag. För den värsta - den då jag får en timme stulen. Jag ligger ungefär en kvart efter i mitt anpassningsarbete, och vet att jag inte kommer hinna hela vägen innan söndag. Bara att räkna med att jag kanske inte kommer känna mig helt som mig själv igen förrän till påsk eller så. 

Rubriken? Jo, för det som i folkmun ofta kallas för vintertid, är egentligen den normala tiden, och kallas sålunda för normaltid. Då borde ju det betyda att sommartid är onormaltid. Kan en tycka. På engelska kallas sommartid för daylight saving time, men jag har aldrig lyckats förstå vad det är för dagsljus som sparas in på. Det är ju knappast så att solen är uppe en timme längre. Dygnet är som det är, oavsett vilka tidsetiketter vi människor sätter på dem. Ibland vore det skönt om tiden bara kunde få gå, utan klocka. Eller i varje fall utan att behöva ställa om klockan två gånger om året, för egentligen ingen anledning alls.

Så. Glöm inte. Klockan en timme fram på söndag. Dagen som blir en timme kortare det här året. (En timme längre blir den 30 oktober).

Bildkälla 
Minnets envishet. Salvador Dalì