På söndag är det dags för eländet igen. Vore ju trevligt om pandemier och krigssituationer kunde upphöra, så att EU äntligen kan få rumpan ur vagnen och ge oss det där avskaffandet av sommartid/vintertid som de har lovat oss. Det är ett litet bekymmer sett till världsbilden, men för mig är det ett gissel två gånger om året.
En kan ju tycka att en ynka timme inte skulle spela så stor roll egentligen, men för mig gör den det, och det blir värre ju äldre jag blir. Allra värst är så klart övergången till sommartid, då ett dygn helt plötsligt är 23 timmar långt - jag blir snuvad på en timme.
De senaste åren har jag förberett mig veckor i förväg på de olika omställningarna. Jag går upp 5 minuter tidigare pö om pö, så att det inte blir en lika stor chock för kroppen, när jag helt plötsligt går upp på en ny tid än den min biologiska klocka har vant sig vid i flera månader.
Helt enkelt är det så att min cirkadiska rytm (dygnsrytm) får sig en törn när klockan ska ställas om, och det tar mig ofta en vecka eller två att komma i fas igen. Alltså är tidsomställningen inte en sak som sker två gånger om året och bara tar en timme i anspråk (borttagen eller tillagd) för mig, det är en månadsvis anpassning för att jag inte ska må piss mentalt av en rubbad sömnrytm.
I år har det varit så mycket som snurrar i mitt medvetande, så jag glömde bort att det var dags igen nu på söndag. För den värsta - den då jag får en timme stulen. Jag ligger ungefär en kvart efter i mitt anpassningsarbete, och vet att jag inte kommer hinna hela vägen innan söndag. Bara att räkna med att jag kanske inte kommer känna mig helt som mig själv igen förrän till påsk eller så.
Rubriken? Jo, för det som i folkmun ofta kallas för vintertid, är egentligen den normala tiden, och kallas sålunda för normaltid. Då borde ju det betyda att sommartid är onormaltid. Kan en tycka. På engelska kallas sommartid för daylight saving time, men jag har aldrig lyckats förstå vad det är för dagsljus som sparas in på. Det är ju knappast så att solen är uppe en timme längre. Dygnet är som det är, oavsett vilka tidsetiketter vi människor sätter på dem. Ibland vore det skönt om tiden bara kunde få gå, utan klocka. Eller i varje fall utan att behöva ställa om klockan två gånger om året, för egentligen ingen anledning alls.
Så. Glöm inte. Klockan en timme fram på söndag. Dagen som blir en timme kortare det här året. (En timme längre blir den 30 oktober).
 |
| Bildkälla Minnets envishet. Salvador Dalì |
