Ta-Nehisi Coates har gjort debut som romanförfattare med "Vattendansaren". Han har annars gjort sig mest känd som författare av faktaböcker, men även ett par manus till Black Panther-album har smugit sig in i repertoaren.
Jag hade hört mycket gott om den här boken, så det var med ganska stor iver jag mig an den.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Hiram växer upp som en moderlös slav på godset Lockness i Virginia.
En gång när han nästan drunknade räddades han av en oväntad kraft som förde honom i säkerhet. Med hjälp av sin styvmor och sin kärlek, bestämmer sig Hiram för att fly.
Han lämnar Virginia och värvas till den underjordiska järnvägen där han hjälper till i kampen för att befria slavar.
Hans mål är att kunna återvända och befria den familj han lämnat kvar, men för att kunna göra det behöver han lära sig bemästra den magiska kraft han har begåvats med.
Slavbefrielse goes magisk realism. Med en släng av portal fantasy. Där är handlingen nedkokad till en enda mening. Och jag hade ärligt talat kunnat vara utan den där magiska realismen, och istället fått en mer verklighetstrogen roman om den underjordiska järnvägen och dess kamp. Historien är )väldigt) löst baserad på verkliga människor och deras arbete. Till och med jag, i Sverige, lång från de här händelserna i både tid och rum, känner igen namnet Harriet Tubman. Bland annat.
Jag ville verkligen tycka om den här boken, men det gjorde jag inte. Det känns som viktig historia att berätta, och som att den inte kan berättas för många gånger. Men måste det vara så tråkigt? För jag hade tråkigt när jag läste den här boken, längtade riktigt mycket efter slutet. Det tog lång tid för mig att komma in i den. Jag läser ganska fort, så att 400 sidor tar en vecka tyder på att det är något som skaver. Jag tänkte först att det kunde vara min omvärldsångest som gjorde att jag inte ville läsa, men sanningen är nog närmare den att boken känns platt. Jag kommer inte någon av karaktärerna in på livet, och känner mig rätt så oengagerad i deras liv, lidande och planer. Frihet som inte är frihet. I brist på ett bättre ord, skulle jag vilja kalla den här romanen för pretentiös. Den vill berätta något, men det sker på ett så omständligt och högtravande sätt att jag tappar lusten. Är den inte lite tjatig också? Jo, jag tycker ju det.
Ingen höjdare alltså, och jag gav "Vattendansaren" 2/5 i betyg.
