Septemberfavoriter

Eh. Vart tog september vägen? Gick det inte väldigt fort där? Känns som att det var nyss jag skrev det här inlägget i augusti, men tydligen har det gått en hel jämra månad!?
September har varit lite sisådär för mig. Jag har halkat efter med mycket, inte gjort saker som jag brukar och faktiskt mått lite dåligt. Inte så att jag varit sjuk, men jag har känt mig lite under isen. Socialt trött, utan att umgåtts vidare värst med folk. Sovit ganska dåligt, men det kan vi kanske skylla på ungarnas nya jobb som gör att de tassar omkring redan vid fyrasnåret på morgonen och oftare än inte väcker mig. Helt oavsiktligt så klart, jag vet att de försöker vara tysta. Att jag drömt mycket mardrömmar skyller jag dock inte på barnen. Antar att jag har något jag bearbetar, och det gör mig trött. 

Men! Favoriter var det. Under en månad som känns som den swishat förbi. Kanske lite såhär.

Bok: Månadsboken "White fragility. Why it's so hard for white people to talk about racism" av Robin DiAngelo. En av endast fyra böcker jag avslutade denna månad.

Film: Dålig filmmånad nu igen. Har sett "Battle Royal" inte för första gången (femte? kanske?) och den är ständigt bra, så vi drar till med den.

TV: Umbrella Academy.

Nagellack: Ice cold milk från H&M Beauty. 

Skönhet: Promenader. För jag mår bra då, och när jag mår bra känner jag mig bra hela vägen.

Extra speciell rolighet: Att de två yngsta barnen, de som fortfarande bor hemma, har fått jobb. På samma ställe dessutom. De börjar drättidigt på morgonen, men det kan det vara värt. De slutar ju tidigt också, så jag hinner se dem ändå. 

Favoritinlägg: Inte jättemånga inlägg att välja på, men jag är nöjd med oktobers bullet journal-sidor, så jag tar det inlägget den här gången.

Septembers nagellack

September var överlag en månad då mycket av mina vanliga aktiviteter helt enkelt inte blev gjorda. Som det här med att måla naglarna till exempel. Jag har haft nakennaglar oftare än vad de varit färglagda. Så det känns kanske lite förvånade då att jag trots allt använt åtta lack sedan sist. Bara fyra manikyrer dock, alla utom en med lack från H&M. Och de såg ut så här, i den ordning jag bar dem.

H&M Beauty, Ice cold milk
Det här lacket har jag varit sugen på ända sedan H&M gjorde om sitt beauty-sortiment för en massa år sedan. Så det var ju på tiden att jag äntligen slog till.
Vit jelly som på riktigt ser ut som ett glas mjölk har hällts över naglarna. Det var hyfsat lätt att få jämnt, vilket är tur för det blir aldrig riktigt opakt. Snyggt ändå, och jag stördes inte minsta lilla av att nageln syntes genom lacket, trots att jag har tre lager lack på bilden. Anade någon slags pärlemorskimmer, men inte in your face på något sätt. Gav mest en lite rosa ton - om det nu inte var min egen nagel.

H&M Beauty, Me time
Brunt skimmerlack. Fast inte bara,för det döljer sig något kopparaktigt där, en liten hint av rosa. En mjuk färg, på något sätt.

a England, White knight + Merry maidens + Tintagel + St Agnes mine + Black knight
Anledningen till att det blev åtta lack den här månaden är att jag använde fem av dem för att göra en ombré från vitt till svart. Det här är en ombré jag varit sugen på ända sedan Ancient sites-kollektionen kom för ett par år sedan, den som de tre grå lacken kommer från. Flankerad så klart av två av lacken från kollektionen A-England knights.

H&M Beauty, Lost in the forest
Associerar så mycket med The Cures låt "A forest" av namnet på det här lacket att jag sitter och lyssnar på den just nu. 
Jag brukar ju gilla lite fulsnygga färger, och tänkte att den här mörkt kakigröna skulle vara något för mig. Och det är den, när jag inte tänker på något en kan hitta i en nyfödd bebis blöja....
Det jag bär just nu, och jag gillar det. Tror jag?

"Mitt liv som råtta" av Joyce Carol Oates

En bok som legat väldigt länge i olästa högen är "Mitt liv som råtta" av Joyce Carol Oates. Jag köpte den till årets bokrea, om jag inte minns tokfel, och det var ju ett tag sedan. Den har legat i min månads-tbr mer än en gång sedan dess, men alltid fallit på målsnöret. Men nu var det dags - äntligen.

Bildkälla Goodreads

Violet Rue är yngst av sju barn, familjens lilla älskling. När hon får veta att hennes äldre bröder är misstänkta för mordet på en afroamerikansk skolkamrat, berättar hon vad hon vet om den kvällen och hennes bröders inblandning. Det leder till att hon blir utfryst av sin familj, och tvingas flytta till en moster flera mil hemifrån.

Råtta som i någon som tjallat alltså. Det är vad Violet blir för sin familj. Taskigt kan en tycka, att helt utesluta ett barn ur ens liv till förmån för två andra, som i det här fallet begått ett rasistiskt mord. Det hon blir beskylld för och får utstå gjorde mig som läsare väldigt ledsen.
Boken är uppdelad i tre delar, där del ett handlar om tiden kring mordet, del två om åren hon bor hos sin moster, och del tre om när hon tvingas ut på egen hand, fram till ett sorts avslut. Boken gick hyfsat fort att läsa, den kändes liksom okrånglig, trots att den ibland behandlar ganska tunga ämnen. Stackars Violet hinner med att uppleva en hel del elände innan boken är slut.
Berättelsen känns ibland lite episodisk. Så har delar av den utgivits på andra sätt, om jag förstått saken rätt, och här samlats ihop till en helhet. Det känns inte konstlat, utan de olika delarna passar bra in i varandra, men ibland kom jag på mig själv med att försöka lista ut vilka delar som tidigare publicerats, det finns en del som känns lite "novelligt". 
Det var intressant att läsa den här boken samtidigt som jag läser månadsboken "White fragility" av Robin DaAngelo. Mycket av det som beskrivs i "White fragility" om hur vita personer slår ifrån sig rasism och försöker göra den till något annat/rättfärdiga den känns igen i "Mitt liv som råtta". Allt från snack om "omvänd rasism" till försök att ogiltigförklara brottet som begåtts. Eller bara helt enkelt rasism - utan minsta lilla försök att dölja den. Det är ett ämne JCO berört flera gånger förut, och det är ett bra sätt att sätta strålkastarljuset på det, men några lösningar ges så klart inte. 
Mitt stora aber med "Mitt liv som råtta" är att det känns som att jag läst något snarlikt förut. Och det har jag, för jag läste "Det var vi som var Mulvaneys", också den av Joyce Carol Oates, tidigare i år. Där om en ung kvinna som utsätts för ett brott och hur det påverkar hennes familj, bland annat hennes far som inte kan hantera det, så hon - skickas iväg till en släkting för att bo där. I fallet med "Mulvaney" handlar det om hela familjen, och i "Mitt liv som råtta" är det bara Violet som berättar. Men upplägget blir ändå så pass likt att det stör mig lite. Det känns som att hon skrivit samma berättelse två gånger, och en hade kanske räckt.
Men, lite som vanligt med Joyce Carol Oates så är det välskrivet. Personerna blir levandegjorda, vissa mer ömsint än andra, och även miljöerna beskrivs på ett bra sätt.

Jag tyckte om "Mitt liv som råtta" men jag älskade den inte. Betyget blev 3/5.

Veckans vego: Cottage pie

Det finns många "eller" med det här inlägget. Som i att vi numera äter vego betydligt oftare än en gång i veckan. Jag skämtade med älskade maken häromdagen att jag skulle kunna kalla det för "veckans kött" i stället, eftersom vi äter vegetariskt majoriteten av veckans dagar numera. 
Sedan är ju inte det här en riktig cottage pie, eftersom en sådan faktiskt innehåller kött, och så gjorde ju inte jag den. Och eftersom vi har en person i huset som inte gillar potatismos, är det här kanske mer en vegetarisk gratäng med potatistäcke. För vi blandar inte någon pajdeg heller... Gott blev det i varje fall. 

Potatis, sallad, tomater och gurka från vår egen trädgård. 

Cottage pie

1 gul lök
2-3 klyftor vitlök

olivolja
5 dl hackade rotsaker (morot, palsternacka, rotselleri var våra val)

1 burk krossade tomater

1 tetra kokta gröna linser

salt, peppar

örtkryddor

några kokta potatisar

2 dl riven ost

25 g smör

Hacka lök och vitlök fint och fräs dem i oljan tills de mjuknar.
Jag hade gjort en soppa några dagar tidigare, och då passade jag på att hacka rotsakerna även till den här pajen. Jag använde morot, rotselleri och palsternacka, som jag skalade och ansade och hackade smått i matberedaren. Välj de rotfrukter och grönsaker som du gillar. Rödbeta kanske. Zucchini. Pumpa. You do you. 
När löken mjuknar, tillsätt grönsakerna och fräs även dem tills de mjuknat något. Tillsätt tomater och sköljda linser. Krydda med salt, peppar och någon god örtkrydda, efter smak. Jag använde oregano, timjan och rosmarin. Låt grönsaksröran koka ihop några minuter.
Häll röran i en smord ugnsfast form. Lägg över potatis som skivats i halvcentimeter tjocka skivor. Toppa med ost, och sist smör som skurits i tunna skivor.
Ugnsbaka i 225℃ i ca 20 minuter, eller tills potatistäcket blivit gyllene.
Servera med en god sallad, och kanske även ett frasigt bröd.

Lite som vanligt så går det så klart att variera även det här receptet. Vill du så gör ett pajskal att bottna med. Bör i så fall förgräddas ungefär 10 minuter innan röran hälls på.
Bara för att jag toppade med skivad potatis behöver inte du göra det. Ett potatismos på toppen är mer i linje med pajens ursprung, blanda då i ost och smör redan i moset, och toppa med det. 
Som sagt - använd de grönsaker du gillar i fyllningen.
Och en cottage pie ska egentligen innehålla kött, och inte linser. I det här fallet nötfärs (till skillnad från Shepherd's pie som innehåller lammkött). Så kan du göra om du vill, men då funkar det så klart inte som veckans vego.

Sett på TV: American Horror Story: Double feature, säsong 10

Som vanligt är det spoilervarning när jag skriver om tv.

Jag hörde en klok människa säga någon gång att en tv-serie alltid borde avslutas efter max 7 säsonger, för sedan börjar de bara halka runt i samma spår och blir till sist bara en spillra av vad de en gång var. Och jag håller fullkomligt med om det. Så många serier som börjat så starkt, och så efter ett tag bara känns urvattnad. Det där som kändes så fräscht till en början blir mest pannkaka.
Så att jag fortfarande, efter 10 säsonger, inte tycker att "American Horror Story" känns tråkig, beror nog på en enda sak - säsongerna är avslutande. Nya teman inför varje säsong, och i säsong 10 var det till och med två teman, berättade och avslutade inom ett visst antal avsnitt.

Bildkälla AL

Hela säsongen var på 10 avsnitt, där de första 6 hette "Red tide" och de övriga 4 hette "Death valley".

"Red tide" handlar om familjen Gardner som bestämt sig för att flytta till en liten kuststad över vintern. Pappa Harry är manusförfattare som behöver inspiration till en ny serie, gravida mamma Doris har fått i uppdrag att inreda huset de hyr, och dottern Alma över på sin fiol. 
Men Harry har skrivkramp, och mystiska saker händer i staden som skrämmer upp dem. De bestämmer sig för att flytta tillbaka till New York, men så tar två framgångsrika författare kontakt med Harry. Även de spenderar vintrarna i den lilla kuststaden. Här skriver de vad de behöver för ett år framåt, hjälpta av ett litet svart piller som lockar fram talang hos dem som redan har den. Vissa biverkningar finns.

I "Death valley" ger sig några ungdomar ut på en campingresa som kommer att förändra deras liv. För redan under 1950-talet påbörjades ett samarbete mellan USA och de utomjordiska varelser som kontaktat dem. I utbyte mot avancerad teknologi, ska regeringen vända bort blicken från de amerikanska medborgare som varje år försvinner, för att skapa en hybrid mellan människa och alien. 

Det finns många anledningar till att jag tyckte bättre om den här säsongens första halva. En av dem är att jag inte gillar tentakler, något som tyvärr förekommer frikostligt i den andra halvan. Och inte bara i vinjetten, som jag så klart hoppade över så ofta jag kunde. Sedan är ju vampyrer roligare än aliens, så är det bara.

American Horror Story är förlängd till och med säsong 13 (hittills). När säsong 11 kommer är osäkert, likaså vad den kommer handla om. På IMDb tror de 17 oktober, men det återstår att se.
Alla säsonger är så klart inte lika bra, och jag har säsonger jag älskar och sådana jag inte tycker värst bra om alls. Men den här gillade jag.
Nu finns även serien "American Horror Stories", där varje avsnitt är avslutat, även om vissa kan ha förbindelse med varandra. Det går dock att se avsnitten separat från varandra. Jag har sett den första av de säsongerna, den andra går just nu upp med ett avsnitt i veckan på Disney+. Jag tänkte vänta med att se den tills när alla avsnitt finns att se.