Marsfavoriter

Med tanke på att jag har trott att det redan är april i en vecka eller mer, så är det kanske bra att det är det imorgon. Söndag minsann, och påskdagen. Möjligen är det här inlägget tidsinställt i förväg. 
Och eftersom det är mars en liten stund till, så kollar vi närmare på vad jag har skaffat mig för favoriter den här månaden.

Bok: "The fragile threads of power" av V.E. Schwab. Jag trodde det var slut på den här världen och deras berättelser, men väldigt glad att jag hade fel i det.

Film: Har haft en lite fattig filmmånad. Tror jag tyckte bäst om "Wonka" av de jag såg.

TV: "Young Royals" sista säsong. The swoon!

Nagellack: The Veil från a Englands Ghosts-kollektion.

Skönhet: Mars var månaden jag äntligen gjorde det där som jag har tänkt göra i flera år. Skaffa mig en ny franstång. Hade glömt bort hur det var att ha ögonfransar som inte var spikraka. Fint som attan, är vad det är. Mycket nöjd.

Extra speciell rolighet: Förutom det självklara med mysig Plejadträff, påskfirande med alla jag tycker om och att fira min och älskade makens 25-åriga förlovningsdag (med migrän jag kräktes av, men annars så), så var det faktiskt väldigt roligt att äntligen få träffa E:s pojkvän på riktigt. Mycket trevlig människa, och jag är glad att mitt barn är glad. Och så där kär så att hon tindrar.

Favoritinlägg: Eftersom det var så roligt att alla vi i Plejaderna tyckte så mycket om "Uppdrag Hail Mary", så var det lite extra kul att få skriva om vår träff. 

"The fragile threads of power" av V.E. Schwab

För ungefär fem år sedan läste jag sista boken i "Shades of magic"-trilogin. Och där trodde jag att det skulle vara slut med berättelser från det här bokuniversumets fyra London, och de äventyr som Kell hamnat i. Jag hade fel. Upptäckte lite av en slump att V.E. Schwab påbörjat ännu en serie i samma värld. Hittills har en bok kommit ut i denna "Threads of power"-serie, och nu har jag läst den. Hur många böcker serien kommer innehålla vet jag inte, men gissar på en ny trilogi.

Bildkälla The StoryGraph

 
För sju år sedan höll den mörka magin från Svarta London på att sprida sig in i de andra världarna och förgöra dem, men stoppades av de förenade krafterna från tre antaris - Kell, Lila och Holland. Dörrarna mellan världarna förseglades, kanske för gott.
Nu regerar kung Rhys i Röda London, tillsammans med sin drottning, deras dotter och hans livs kärlek - Alucard. Men upproriska krafter i staden viskar om att störta kungen från tronen, och ge makten till någon annan, mer värdig. Och hoten blir allt allvarligare och verkar ha förgreningar ända in i palatset. När ett föremål stjäls, som kan vara väldigt farligt i orätta händer, tvingas kungens bror Kell och hans partner Lila, tillbaka till London för att försöka finna det.
I Vita London har en ny antari tagit tronen. Den unga drottning Kosika är inte rädd för att låta Londons gator bada i offerblod, sitt eget och andras, för att återväcka magin i landet. Men hennes sökande, och alltmer religiösa grubblande, gör att hon riskerar att gå för långt.
Samtidigt jobbar Tes i sin verkstad, där hon lagar magiska ting. En dag kommer en ny kund in, med ett objekt som behöver lagas. Då sätts hjul i rullning där Tes hamnar i centrum. Hon har makten att binda världarna samman, eller lösa upp banden mellan dem för gott.

Jag önskade flera gånger att jag antingen hade läst om "Shades of magic" eller åtminstone en synopsis på den, innan jag gav mig i kast med "The fragile threads of power". Även om det har gått en tid och i mycket har andra, nya, karaktärer i fokus, så är det ändå mycket jag inte minns, och som ibland gjorde att jag inte hängde med helt och hållet. Nu gick det himla bra att läsa boken ändå, och jag fann mig ganska snabbt tillrätta i Röda London och alla kära återseenden - och kanske ett eller annat inte så kärt.
Det handlar mycket om Kell och de andra, men aldrig så att jag kände att det var just de som är fokus för den här bokserien. Tes och Kosika är nya karaktärer, men det märks att de är mycket viktiga, och kommer ha ännu större roller i fortsättningen. Gissningsvis kommer det vara Tes som återigen räddar hela klabbet när serien närmar sig sitt slut.
Boken har en del ouppklarat när den tar slut, men inte på ett frustrerande cliffhanger-vis. Mer som en fingervisning på att det finns mer att berätta. Några av bokens mysterier får sin upplösning, och andra kvarstår. Som vem eller vilka som står bakom rebellupproret The Hand. Är det verkligen Holland som Kosika har offrat till? Och vad är det som kommer ske i Svarta London? Just de två sista tror jag mig ha gissat mig till, men jag kan så klart ha fel. 

Mitt betyg på "The fragile threads of power" blev 4,5/5. Hoppas nästa bok kommer snart.

Mars månads nagellack

Så var det dags igen. Jag kanske eventuellt målar om naglarna till helgens påskfirande, om jag får tid till det, men det visar jag i april i så fall. Nu när mars snart är slut kan jag konstatera att jag lite som vanligt målat naglarna fyra gånger, alla gånger med för mig nya lack, och de ser ut så här, i den ordning jag bar dem. 

H&M, Fancy in blue
Lyckades tyvärr inte få till en bättre bild än så här, lite mörk/mulen och oskarp. Så kan det gå. Men färgen syns ju ändå. En ljusare blå som är lite småknallig. Tiffanyblå? Rödhakeäggsblå? Något ditåt, men med mer j-anamma. Ett helt vanligt krämlack, som täckte bra på mina kortisar med två lager.

a England, The Veil
Min förhandstippade favorit i Ghosts-kollektionen, och den är precis så snygg som jag trodde den skulle vara. Ett tydligt stråk av kopparrosa, men också skiftningar i guldgrönt, även om inte just det syns på den här bilden, förutom en skymt i botten på flaskan. 
De här lacken är byggbara till full täckning, jag har tre lager på mina bilder. De består nämligen alla av en skir svart bas med kromatiska skimmer i. Inget holo i den här kollektionen. 

a England, Phantasm
Ännu en goding från Ghosts-kollektionen. Här skiftar skimret mellan en brungrön nyans och allra tydligast - lila. 

London Grace x Linda Hallberg, Bowie
Sedan Chanel lanserade sitt lack Péridot för en massa år sedan (2011?), så har det kommit massor av dupes på det. Massor. Bowie är en av dem. Så ja, jag köpte det för namnets skull. Så klart. Det har inte Péridots lilla stråk av blått, men i övrigt är det förvillande likt med sin skiftning mellan guld och grönt.
Lacket sitter på just nu, men risk för omlackning föreligger då det är en aning slitet vid det här laget.

Sett på TV: Young Royals, säsong 3

Spoilervarning på inlägg om TV.

Tredje och sista säsongen av "Young Royals" hade premiär på Netflix i mitten av mars, och jag var inte supersnabb på bollen, men jag behövde bara ducka för spoilers i en dryg vecka. Och nu är det slut. Känns bitterljuvt, men ändå som att serien slutade helt rätt.

Bildkälla X

 Säsong tre tar sin avstamp i en uppgörelse mellan Wilhelm och Simon, mot August, efter hans spridning av sexvideon med Wille och Simon. Under vistelsen på slottet bryter drottningen ihop, och under säsongens gång inser Wille mer och mer att kronan snart kan vara hans, om hans mammas ohälsa kommer hålla i sig. En krona han blir alltmer osäker på om han vill ha, särskilt som den påverkar även Simons liv så mycket.
Nu när Wille och Simon är ett officiellt par så får Simon tampas mycket med hatfulla kommentarer och skvaller, både på internet och ute i samhället. Det blir svårt att hitta vem han är nu, när hans minsta steg granskas i sömmarna. Dessutom är han osams både med sin mamma och med Sara. Sara känner sig å sin sida så utstött hemma att hon tillfälligt flyttar in hos sin pappa, som inte haft kontakt med på flera år. Hon försöker bestämma sig för hur hon ska göra med sin skolgång på Hillerska, och om det finns något sätt för henne att reparera vänskapen med Felice.
Felice försöker gå vidare efter att ha förlorat sin bästa vän, men något skaver inom henne. När hon blir intervjuad av skolinspektionen ser hon sin chans att berätta sin sida om förhållandena på Hillerska.
August är nöjd med sin blivande titel, och sin nya roll i successionsordningen. Han försöker få tillbaka Sara, som han kände att han kunde vara sig själv med, men hon är inte så intresserad. Dessutom ska han snart ta studenten, men när skolinspektionen bestämmer sig för att undersöka förehavandena på Hillerska närmare, så är det många av skolans studentförberedelser som ställs in, något som orsakar spänningar mellan skolledningen och eleverna.

Det här är en fin serie om ung kärlek och vänskap. Wille och Simon är så klart i fokus, men det pågår mycket omkring dem som också är värt att swoona över. Den här sista säsongen har karaktärerna verkligen vuxit upp och blivit mognare. De kan fatta stora beslut och stå för dem, men också se var de felat och försöka ställa till rätta. Som jag hoppades på slutade serien med många mer eller mindre läkta sår, och det kändes lyckligt och hoppfullt. Även om vägen dit absolut inte var spikrak.

BuJo för april

Den sista lilla veckan i mars, som avslutas med årets påskhögtid, är här. Det betyder att jag har gjort mina bullet journal-sidor för april nu. Traditionsenligt är de gröna på min mammas födelsedagsmånad, eftersom hon älskar grönt så mycket.

Jag velade länge kring vilken washitejp jag skulle använda, men slutligen föll valet på en från Sarah Frances med olika djur som lever på den Brittiska landsbygden. Det är lite grönt på den, i form av olika träd, och det matchade jag med fineliner från Stabilo och Tombow 195, Light green, dessutom lite svarta fineliners från Sakura Pigma Micron.
Månaden inleds med en månadsöversikt, och så kommer jag göra något med den mestadels tomma sidan. Så småningom.

Kassabok får husera på ena sidan av det här uppslaget. På den andra kommer nagellack samsas med månadsboken, om jag kommer på vilken jag vill läsa.

I mars råkade jag återgå till min förut ingrodda vana att ha träningssidorna precis innan veckouppslagen, och det har stört mig så pass mycket den här månaden att jag var väldigt noga med att peta in dem i mitten igen. Jag har märkt att det fungerar bäst så med mitt dagsflöde. Så - ordning återställd i april.

Ordningen också återställd med placeringen av en rad om dagen, vanor- och humörkollen. Känns så bra att ha fått till det rätt att suckar av välbehag har hänt.

Veckouppslagen ser alla likadana ut, förutom vilket citat jag valt. Första veckan i april flyttar yngsta ungen ut, som är en dotter, och därför fick det bli dottertema på citatet. Det betyder alltså att om en vecka är jag och älskade maken ensamma i huset. Kommer kännas tomt, men samtidigt fint.

Sett på TV: The Bear, säsong 2

Spoilervarning på TV-inlägg.

Så blev vi färdiga med den andra säsongen av "The Bear", den tredje kommer i sommar och det är också klart för en fjärde säsong redan nu. Efter säsong två har serien pepprats med olika priser, och det är ju kul. För det här är riktigt bra.

Bildkälla Just Watch

I slutet på säsong ett hittade Carmy och hans anställda en massa pengar som Michael (Carmys avlidne bror) gömt undan i tomatkonserver. Med hjälp av dessa bestämde de sig för att stänga den problemfyllda The Beef, och istället satsa på en finkrog, kallad The Bear. Carmy är ju trots allt prisbelönt kock som jobbat på flera finkrogar och haft Michelinstjärnor knutna till sitt namn.
Säsong två handlar om uppbyggandet av The Bear, från att riva ut och bygga upp igen, till en provöppning för familj och vänner. Däremellan hinner flera av restaurangens anställda ge sig ut på praktik och/eller utbildningar, riktat mot den roll de kommer få i det kommande köket, och vissa avsnitt koncentrerar sig kring dem. Under tiden hinns det också med privatliv. Sydney har sin relation med pappan, Carmy skaffar sig en flickvän, och Richie tampas med livet som frånskild småbarnsförälder. Dessutom massor av gästroller, både som kollegor och familjemedlemmar. Ett avsnitt handlar om en julmiddag många år tidigare, som inte slutade så bra, men i övrigt befinner vi oss i stressen av att öppna en ny restaurang.
Det kan bli gapigt och skrikigt och stökigt emellanåt. Risk föreligger också för att bli hungrig, då det lagas mycket mat som ser fantastiskt god ut. Och så finner vi att det inte alltid är så lätt att ha ett fungerande privatliv när jobbet är ett kaos.
Kan rekommendera den här serien varmt. Finns att streama på Disney+.

FredagsFilmen revisited: Poor things

Jo men det gick ju att lista ut med lilltån att jag inte skulle komma iväg på bio den här gången heller, även om jag funderade på det när jag skrev om "Poor things" i början på januari. I stället gick filmen helt plötsligt att streama på Disney+, så filmvalet den helgen var lätt.

Bildkälla MovieWeb

Doktor Godwin Baxter har hittat en drunknad kvinna, och genom att transplantera en ny hjärna i henne har han skapat en sällskapsdam till sig själv. För att hjälpa till att föra protokoll över hennes framsteg anställer han en assistent, som snart förälskar sig i den vackra Bella.
Hon rymmer dock sin väg ut i världen med Duncan Wedderburn, och lär sig nya saker om världen omkring sig. Om dess skönhet och dess grymhet, och allt däremellan.

Numera vet vi att den här filmen kan stoltsera med ett par Oscars-gubbar. Bland annat fick Emma Stone sin andra Oscar för rollen som Bella Baxter, och jag kan hålla med om att hon är väldigt bra i sin roll. Filmen vann också för kostymerna, och även där känner jag att priset hamnade helt rätt, för särskilt Bellas kreationer är helt fantastiska. Även filmens miljöer är fantastiskt vackra, och rent visuellt är det här en underbar film, med sina steampunkmiljöer i mestadels glada färger.
Resten av filmen ger jag däremot inte mycket för. Det är mycket som känns som att det är med av ren chock value, alltså bara för att få publiken att haja till. Som alla djurhybrider, och allt skärande i lik. Djurhybriderna är ett kapitel i sig, och visar ett subtilt djurplågeri som inte kändes helt bra, ärligt talat.
Och så allt detta sex. Tydligen sker all frigörelse för Bella med det hon har mellan benen, och hon har således väldigt mycket sex, på olika platser i världen och med många olika människor. Om man tar bort allt det, vad blir då kvar? Bella ska vara en människa utan skam, som försöker göra gott, och bli fri och jämställd. Det är dock så pass lte med av den varan att budskapet drunknar lite i Bellas vilda eskapader. Som jag läste i en recension, hade jag velat se porr hade jag satt på en porrfilm.
Så. Väldigt vacker att se på, men inte bra minsta lilla. Faktiskt sämsta filmen jag sett hittills i år, så det var ju bra att jag inte slösade biobiljettspengar på den.

What I eat in a day #41 - Egentid

Förra veckan hade jag en dag som spenderades till största delen på egen hand. E jobbade, for till kompis och pep sedan iväg till pojkvännen för resten av kvällen, så jag tror jag såg henne en timme den dagen. Älskade maken jobbade, mellanlandade en stund och gav sig sedan ut på galej och kom hem först när jag låg och sov, så jo - rätt så mycket var jag ensam. Och jag älskade det, för ibland är en ensam kväll precis vad jag behöver. 
Och så åt jag mat. Det här.

Nu ser det kanske mycket ut med fyra mackor med äggsallad på till frukost, men det där är inte stora brödskivor, och det var bara ett ägg. Lite brödkanter, ett överblivet hårdkokt ägg, lite majonnäs och kryddor, så var det klart. Te med mjölk också, så klart.

Eftersom det inte var en gigantisk frukost så hann jag bli så pass hungrig efter min förmiddagsmotion att jag valde en second breakfast. Då en skål med jordgubbsfyllda havrekuddar med mjölk och en halv skivad banan.

Lunchen var inte heller jättestor. Det blev lite pasta med aubergine och mozzarella över från middagen kvällen före, och till det gjorde jag i ordning en sallad, och åt den andra bananhalvan som efterrätt.

Möjligen slank det ner fler dammsugare än den på bilden, men det finns det inga bevis på... Fikat var i varje fall te med mjölk, dammsugare och en Corny. Nästan så att jag kan låtsas att det inte var onyttigt.

Min kvällsmat var en pizza som jag helt enkelt värmde från frysen. Skinka, salami och champinjoner. God var den!

Till min filmkväll a la solokvist drack jag apelsinläsk från Sanpellegrino och smockade i mig en påse sourcream onion-chips. Bara för att jag kunde.

a England, Ghosts

Det känns nästan som en tradition numera, att a England släpper en eller flera kollektioner i slutet på året. Bra för mig, som kan önska mig i julklapp, dåligt för maken som nästan får magsår över om paketet ska hinna fram innan jul eller inte. Julen 2024 hann de fram, och jag hittade sju lack under granen från honom och E.
Fem av dem var hela kollektionen Ghosts. Inte ett enda holo, utan här handlar det om kromatiska skimmer i en skir svart bas. Går att använda ovanpå ett annat lack, förslagsvis ett svart, eller bygga upp på egen hand. Jag använde tre lager av samtliga lack, och här är de i den ordning jag bar dem.

Whispers känns som ett klassiskt lack bland de kromatiska. Lite skalbagge, så där. I den svarta basen finns här skimmer som skiftar från påfågelgrönt till lila, med en tydlig blå skiftning. Ungefär hur fint som helst.

Haunted har skimmer som jag mest av allt upplevde som antikguld, men det flashade över i mossigt grönt också.

The mist påminner lite om Whispers, men här är det enbart lila till blått. Möjligen med en gnutta teal.

The veil var min förhandstippade favorit. Det är mycket brons och/eller koppar här, men också en guldigt grön och en mörkare rosa nyans som tittar fram i vissa ljus. Mest av allt var det nog koppar, med dess egen kopparrosa ton.

Phantasm är det lack som åkte på sist, för det var det enda som var kvar efter att jag dragit upp de andra på måfå ur otestade lådan. Ser väldigt lila ut, men skiftar också över i en brungrön färg.

På det hela taget en väldigt fin kollektion, och jag har svårt att välja en favorit, så jag gör inte det. Har övriga lack i Archangels (fick två av dem i julklapp) och hela kollektionen (4) av Simeon Solomon's reverie på ingång. De är holo allihop, så det är tur vi går mot ljusare tider så att det är roligt att frossa i hololack.

Sett på TV: White collar, säsong 3

Spoilervarning på TV-inläggen.

Just nu har jag en liten paus i "White collar, men jag planerar att titta vidare på serien så fort jag är klar med sista säsongen av "Young Royals". Orkar inte koncentrera mig på en massa olika serier samtidigt, så så får det bli. Jag har alltså inte tröttnat än, utan tittar glatt vidare, även om inte alla avsnitt av "White collar" är lika bra som de andra.

Bildkälla Amazon

Den tredje säsongen av "White collar" tar vid en tid efter säsong två. Den går att dela in i två delar, där den ena centreras kring nazist-skatten, och den andra kring huruvida Neal kan rekommenderas för tidig frigivning eller inte. Eftersom jag tyckte det mesta kring den där konstskatten var ganska tråkigt, så blev jag inte alls ledsen när den delen var avklarad. Dessutom tyckte jag inte alls om hur den gjorde att Peter blev så misstänksam mot Neal, och att Neal smög bakom ryggen på Peter. Jag vill att de ska vara vänner, inte smussla med massa saker bakom varandras rygg, som de gjorde hela den här säsongen. 
Upplösningen på konstskatt-tjofräset innehöll också min minst omtyckta återkommande karaktär, Keller. Råkar veta att jag tyvärr inte sett det sista av honom, tråkigt för mig. 
När skatten väl är borta/upptäckt så blev det bättre. Neal jobbade på att återfå Peters förtroende, och de arbetade också tillsammans för att hjälpa Neal. Tyvärr blev hemligheterna för många, och till slut kom de ifatt honom, och Neal fattade ett beslut som kanske inta var så klokt. Det visar sig när jag börjar titta på säsong fyra. Snart.

Tömt sedan sist

Inget jättestort inlägg den här gången, då jag bara gjort slut på fem förpackningar med produkt sedan sist. Vi tittar väl på dem. Tycker särskilt katten som vill att jag ska gosa med henne och inte knattra på datorn.

Aco. Bodylotion moist. Oparfymerad.
Är det ens ett "Tomma"-lägg utan en flaska av den här bodylotionen? Börjar tro att det nästan inte är det. Fast när det var dags att köpa ny, till och med lite kris, så var den här varianten tvärslut på vårt apotek, så just nu har jag en annan i badrummet.
Betyg 5/5

Atrix. Intensive protection cream.
Som tur är så hade inte den här handkrämen försvunnit helt från marknaden, för nu hittar jag den igen. Just den här lilla tuben stod på skrivbordet, och blev ersatt med en av de andra jag prövade om de kunde vara likvärdiga, men jag kommer köpa den här igen, var så säker.
Betyg 5/5

Burt's bees. Vanilla bean lip balm.
Jag älskar Burt's bees läppbalsam, och allt med vanilj. Självklart älskar jag den här varianten då. Tyvärr slut i Vanilla bean när jag skulle ha nytt, men jag köpte massor av andra som ersättare, så det går ingen nöd på mig.
Betyg 5/5

It's skin. Avocado high-nutition mask sheet.
Aloe är och förblir en hudfavorit för mig, och den här lugnande och fuktgivande masken är inget undantag. Riktigt härlig, med god doft, och kommer hitta hem till mig igen.
Betyg 5/5

Holika Holika. Pure essence mask sheet. Rice.
Jag har funderat på om jag använt den här förut, och jag tror inte det. Stackars mig vad jag har missat då! För den här känns precis så där spa-ig som jag vill ha den, hela vägen från känslan på huden till doften. Doften! Underbar! Kommer köpa om.
Betyg 5/5

Bara favoriter den här månaden. Kul!

FredagsFilmen: Wonka

Förra veckan kom "Wonka" upp på HBOMax, och samma kväll var den fredagsmyset för mig och älskade maken. E är alldeles för upptagen med att umgås med sin pojkvän för att fredagsmysa med mamma och pappa numera. Dessutom hade hon redan sett den, och tyckte absolut att vi skulle se den vi också.

Bildkälla Amazon

Full av stora drömmar om att öppna en egen chokladfabrik, anländer en fattig Willy Wonka till en stad som är berömd för sin fina choklad. Han upptäcker dock snart att de redan etablerade chokladmakarna inte är intresserade av konkurrens, utan de försöker med alla medel avskräcka Willy från att öppna eget.
Han är dessutom satt till att betala av en stor skuld till sin hyresvärdinna, men med hjälp av sina nyfunna vänner ska han nog kunna nå sina drömmar ändå.

Jag tyckte det här var en riktigt bra film. Massor av referenser till "Kalle och chokladfabriken" med Gene Wilder, vissa av dem riktigt subtila. Det är dessutom en film full med sångnummer, men den känns inte alltför musikalig för det. Mer lite lagom mysig. Lagom lång också, då den inte ens hinner till 2-timmarssträcket, och det är alltid ett plus i kanten i min bok numera. 

"Sommaren utan regn" av Maggie O'Farrell

Sedan jag läste O'Farrells prisbelönta bok "Hamnet för några år sedan, har jag försökt att läsa fler av hennes böcker. Det går inte fort att komma ikapp dock, och "Sommaren utan regn" är bara min tredje bok av henne. Kommer jag läsa fler? Absolut!

Bildkälla The StoryGraph

Sommaren 1976 drabbas Storbritannien av en värmebölja. En av de varma julidagarna börjar precis som vanligt, men slutar med att fadern i familjen Riordan försvinner. Han skulle bara gå och köpa tidningen som vanligt, men han kommer inte tillbaka.
De vuxna barnen kallas hem. Michael Francis, historieläraren med ett äktenskap i kris, Monica som försöker var den perfekta hustrun och styvmamman i ett hus på den engelska landsbygden, och lillasyster Aiofe som flyttade till New York efter att hon blivit osams med sin syster. De har alla hemligheter - för varandra, för sin omgivning. Men den största hemligheten kan ge svaret på var pappan tagit vägen.

Jag tycker mycket om O'Farrells sätt att skriva. Hon har en förmåga att levandegöra sina karaktärer och miljöer att jag får tydliga bilder av vilka de är och var de befinner sig rent rumsligt. De känns helt igenom mänskliga och inte alltid som de trevligaste människorna. De kan även upplevas olika beroende på vem som är i kontakt med dem, och det känns som bland det svåraste - att visa en människa från flera olikas perspektiv.
Boken är indelad i tre ganska långa kapitel, och dessa har som tur är pauser i sin löpande text, så att det finns platser att pausa på. Om en nu behöver det, för det här är en snabbläst bok. Boken skiftar ofta perspektiv, men jag hade aldrig några problem med att hänga med i vem som var berättarrösten, även om den kunde skifta i samma stycke.
Eftersom boken bara utspelar sig under några få dagar skulle den kunna vara en slice of life, men den är så full med tillbakablickar att det känns som att vi får flera liv berättade för oss. En bok att reflektera över, och som lämnar en mes en lätt och hoppfull känsla.

Mitt betyg på "Sommaren utan regn" blev 3,5/5.

Plejaderna om "Uppdrag Hail Mary" av Andy Weir

Det blev en veckas försening på Plejadträffen, då vår värdinna tyvärr blev sjuk. Så kan det gå. Men i söndags samlades vi allihopa, åt gott, pratade om högt och lågt, gosade med kattunge och husets vuxna katter (värdinnan föder upp Neva masquerade).
Och så pratades det bok - så klart. För mig blev det en omläsning den här gången, då jag läste "Uppdrag Hail Mary" första gången sommaren 2022, och älskade den så mycket att den var en av det årets bästa böcker. Frågan är om den höll för en omläsning. 

Bildkälla The StoryGraph

Ryland Grace vaknar upp på en okänd plats utan några minnen alls - han minns inte ens sitt eget namn. Han förstår dock att han är vetenskapsman och befinner sig i rymden. Allteftersom hans minnen återkommer förstår han att han är ensam överlevare på ett uppdrag ut bland stjärnorna, för att försöka finna en lösning på det problem som hotar allt liv på Jorden. 

Vi var eniga i att den här boken var en bladvändare som sög in oss som läste. De som lyssnade fann sig sätta sig ner och lyssna intensivt, och inte pyssla med annat under tiden de lyssnade. Det var också en sådan där bok där det varit lätt att läsa bara lite till, och sedan upptäcka att klockan är alldeles för sent på natten för tockna stolleprov. Kort sagt - vi gillade.
Det kunde bli lite jobbigt ibland med alla vetenskapliga uträkningar och beskrivningar, men eftersom de egentligen inte var viktigare för handlingen än att etablera något, så gjorde det ingenting om vi inte riktigt förstår vad som skedde. Spoiler - det gjorde vi inte.
Det allra bästa med boken är dock de relationer Ryland Grace bygger upp under bokens gång. Arbetet med att försöka hitta lösningen på Jordens problem, varvas med återblickar i hans liv när minnena återvänder till honom. Alla är kanske inte hundra procent underbara, men de drivs alla mot samma mål, till vilket pris som helst.
Vi ställde oss också frågan om hur mänskligheten skulle bete sig om det scenario som utspelar sig i boken skulle bli verklighet. Vi hoppas så klart att mänskligheten skulle gå samman och försöka hjälpa varandra, men tyvärr är det svårt att tro att det skulle bli så. Se bara på hur världen ser ut idag. Skulle verkligen de som har dela med sig till de som inte har? Eller är var och en sig själv närmast? 

Som sagt var - den här gillade vi. Plejaderna säger bra, bra, bra! *jazzhänder*
Medelbetyget på "Uppdrag Hail Mary" blev 4,6/5, vilket betyder att den delar på topplatsen (med "Livet efter dig" av Jojo Moyes) bland våra utlästa böcker. Som lägst fick den 4/5, högst 5/5. En av de där femmorna stod jag för, för jo, boken håller för en omläsning. Det var precis lika spännande och mysigt den här gången.

"Number9Dream" av David Mitchell

Min omläsning av David Mitchells böcker fortsätter. Andra boken han gav ut heter "Number9Dream", och om man kan sin John Lennon och The Beatles, så vet man att det också är titeln på en Lennon-låt. Finns med på albumet "Walls and bridges".
En sak jag märker när jag läser om böcker är att mitt förra betyg inte alltid håller för omläsningen. Så var fallet den här gången.

Bildkälla The StoryGraph

Eiji har nyligen kommit till Tokyo för att leta efter sin pappa. Han har växt upp på landsbygden hos sin mormor, och efter en tragedi i barndomen även hos sina morbröder och deras familjer. Nu är hans enda mål att få träffa den far han aldrig har sett - han vet inte ens hans namn.
Under några veckor kommer Eiji träffa nya vänner, bli kär, hamna mitt i stridigheter inom yakuzan, och framför allt finna en del av sig själv han trodde var förlorad.

Den här omläsningen tyckte jag tydligen mer om boken än förra gången. Jag upplevde inte alls att det var så mycket magisk realism som jag tyckte förra gången, utan den magiska realism som finns där sker nästan alltid i Eijis drömmar - vakna och sovande. 
Det är en fin bok om att växa upp och försöka finna sig själv. Att man kanske behöver försonas med delar av sitt förflutna för att kunna gå vidare i livet.
Boken har ett väldigt öppet slut, vilket bidrar till att boken också känns som en slice of life. Vi får inte veta hur det går för Eiji och alla hans vänner när han börjar resa tillbaka till Tokyo efter en kort resa till sin hembygd. Och även om jag så klart blir nyfiken och vill veta, så är jag samtidigt glad över att boken slutar där den gör. Lite antiklimax kanske, men vi som läser behöver inte alltid få allt serverat, och ibland kan slut får vara olyckliga - eller kännas som att de kommer plötsligt.
Boken är uppdelad i nio olika delar, alla med olika stora händelser, som tillsammans bildar en helhet. Dessa delar kan vara längre kapitel, eller helt enkelt de drömmar som boktiteln pekar mot. 

Jag höjde alltså betyget på "Number9Dream". Från 3 till 4/5.

FredagsFilmen: The zone of interest

Det börjar närma sig Oscars-tider, och även om priset i sig har tappat lite av sin glans och har en ganska dyster historia, så är det ändå ett viktigt pris. Det är prestige att vinna en gyllene gubbe, så är det. De fem stora priserna är huvudrollerna, manus, regi och bästa film. Dagens filmämne är nominerad i tre av de kategorierna, ingen av dem är huvudroll.

Bildkälla YouTube

Bredvid Auschwitz koncentrationsläger bor lägerledaren Rudolf Höss och hans familj. Tillsammans försöker de skapa det perfekta livet för sin familj, samtidigt som hemska saker händer på andra sidan deras trädgårdsmur.

Jag känner mig väldigt kluven till den här filmen. Jag skulle vilja se den, men jag vet inte om jag skulle orka. Det som händer på ljudspåret är så fruktansvärt hemskt, och jag har förstått det som att det är så fasorna i lägret finns med i den här filmen. I övrigt är det en film om en halt vanlig familj, som vill ha ett fint liv för sig själva och sina barn. Det är den där biten om att det sker på bekostnad av otroligt lidande som gör att jag får en klump i halsen bara av att tänka på att se filmen. Jag har bland annat aldrig klarat av att se om "Shindler's list", för att det som händer bortom filmens handling, är så fruktansvärt hemskt. 
Ändå känns det här som en väldigt viktig film, särskilt i dag när liknande krafter som då börjar visa sig lite varstans här i världen. Vi är dåliga på att ta lärdom av historien, så är det. Tyvärr.
Tål att tänkas på när det är dags att rösta.

5 favoriter - I kylskåpet

Det finns många saker som alltid finns i min kyl som jag inte tar med idag. Mjölk, yoghurt, ost, pålägg, smör, ketchup och senap, grönsaker och rotfrukter. De känns liksom så självklara att de nästan skulle bli lite tråkiga att ta upp på en sådan här lista, nu när jag fortsätter på mattemat med mina 5 favoriter. Förra månaden tittade vi i skafferiet, idag är det kylskåpet som gäller. 

Det syns ganska bra att det är på Ica vi handlar oftast, men vi besöker andra butiker också, fast inte lika ofta. Anyway, låt oss titta på 5 favoritsaker jag plockade fram ur kylskåpet idag.

Jordnötssmör. Min favorit är den här ekologiska naturella varianten som enbart innehåller jordnötter. Gillar korta ingredienslistor. Slätt ska det vara också. Det finns en annan variant på den här, som är saltad och cruchy, som orättvist nog dessutom finns att få i en större burk. Önskar att den här också kom i en större burk, men det är som det är.

Majonnäs. Ja, jag skulle kunna göra min egen, men orka. Tant är väl lat. Eller unnar sig, beroende på hur man ser det. Ganska nyligen hittade vi Kewpie mayonnaise på en av favoritbutikerna med brett asiatiskt sortiment, och den är god vill jag lova. Passar allt som majonnär passar till.

Oliver. Min favorit är svarta kalamataoliver, men älskade maken föredrar halkidiki, och som synes var det han som valde oliver den här gången. Också. En gång i tiden tyckte jag oliver var superäckligt, men det har som synes ändrat sig ganska rejält.

Creme fraishe. Passar till så himla mycket är så god på egen hand också. Till tacokvällen, till coleslaw, i en sås, som kall röra till middagsmaten (olivolja, salt, peppar, vitlök och (dill) örtkrydda). Föredrar den olätta varianten, och har ofta en 5 deciliterare står i kylen.

Jäst. Jag har börjat baka vårt bröd själv. Jag försöker med surdeg, som gick så bra för mig förut, men nu vill det sig inte alls. Har fått kasta mer brödförsök än vad jag vill medge, men jag ger mig inte. Fast eftersom vi fortfarande vill äta bröd, så använder jag såklart jäst som jäsmedel istället. Jag har torrjäst också, men föredrar färsk. Kan bli bli bagels av den här jästen. Eller bullar. Eller något annat bröd som är gott. Har varit sugen på att baka croissant ett tag nu...

Enjoy the silence-Dagens

 

Låt: Ingen. För att citera Depeche Mode - enjoy the silence.
Outfit: Svarta leggings, tshirt med Beatles-tryck, svart hoodie. Allt från H&M.
Smink: Ett par drag med mascaraborsten bara.
Nagellack: Fancy in blue från H&M sitter fortfarande på, men det är slitet, så inte så värst länge till.
Doft: Nybakat bröd.
Läser: Månadsboken är en fortbildningsbok om yoga, "Yogans renande kraft" av Swami Saradananda. För mitt höga nöjes skull läser jag "Number 9 dream" av David Mitchell.
Frukost: Earl Grey med mjölk. Gröt med kanel, pumpafrön och lönnsirap. Ett hårdkokt ägg.
Fika: Smoothie med banan. Te, så klart. Och en macka. 
Middag: Tomatsoppa med ostmacka.
Pryl: Kitchen-aid. Älskar min röda som jag fick av mina föräldrar när jag fyllde 40.
Motion: Lite som vanligt yoga och stretch, en tur på motionscykeln och en promenad.
Kvällsnöje: Läsa, eller det långa avsnittet i "The Bears" andra säsong.
Att tillägga: Har haft lite luftombyte idag. Bilden är tagen i biblioteket, men jag har varit mycket i köket också. Det här är skrivet där, bland annat. Omväxling förnöjer, och allt det där.

Sett på TV: White collar, säsong 2

Spoilervarning på TV-inläggen.

Säsong två av serien som lades ner 2014, för snart 10 år sedan alltså. Fast jag tycker att serien håller. Lite lagom ryspysig, med trevliga karaktärer och fina relationer, och lite lagom finurliga fall att lösa. Dessutom med återkommande skurkar att besegra.

Bildkälla The Movie DB

FBI-agenten Peter Burke fortsätter lösa bedrägeribrott med sitt team, som bland annat består av Neal Caffrey, en dömd bedragare och förfalskare som avtjänar återstoden av sitt straff med fotboja, och med att lösa den typ av brott han tidigare begått.
I säsongens start sörjer Neal sin flickvän Kate, som dödades i en explosion i finalen av säsong ett. Han är fast besluten att finna hennes mördare och spåren leder honom både inom FBI, och långt tillbaka till hans eget förflutna.

I säsong två får vi äntligen se Kate i lite mer än korta glimtar. Eftersom hon är död, så handlar det så klart om återblickar, men här får vi ett helt avsnitt där hon är med, och där vi också får veta mer om Neals bakgrund. Det finns också en återkommande tråd om Neals gamla chef och mentor, Adler, som svindlade många miljoner och flydde utomlands. Nu är han tillbaka för att leta efter en gömd nazi-skatt, och FBI och Neal försöker parallellt lösa samma mysterium. Vem hinner först till skatten?
Vänskapen mellan Peter och Neal fortsätter att växa, men samtidigt finns det misstänksamhet där från Peter sida. Han vet inte om han kan lite helt på Neal, med tanke på hans förflutna.

En sak jag funderat på under tittandets gång är om det inte finns någon som helst tystnadsklausul när man jobbar som FBI-agent? Peter pratar så glatt om sina fall med sin fru, och får en massa input från henne, och ibland hjälper hon till mer handfast än vad jag tror att en riktig partner till en FBI-agent skulle göra. Peters fru Elisabeth är också frånvarande en stor del av säsongen. Jag läste någonstans att Tiffany Thiessen, som spelar Elisabeth, var mammaledig under en del av säsongen, och därför finns hon bara med i korta sekvenser där hon talar i telefon med sin man från en av många tjänsteresor hon gjorde det året. Tydligen. 

Jag tittar vidare, och tittar just nu på den tredje säsongen. Snart halvvägs i serien, dessutom.

Februaris böcker

Jag hann läsa fem böcker februari. Eller fyra och en halv, eftersom en av dem var månadsboken som jag läste i både januari och februari. 
Som vanligt är det först utläst bok som ligger överst, och så jobbar vi oss ner i högen. 

"Ghostwritten" av David Mitchell är hans debutbok och alltså första boken ut i min omläsning av hans böcker. Jag vill se hans universum växa fram, eftersom återkommande teman är vanliga i hans böcker. I "Ghostwritten" får vi läsa om tio olika personer på lika många platser i världen. Till en början kan deras berättelser se ut som att de inte har någonting gemensamt, men beröringspunkterna finns där. Betyget blev 4/5, samma som första gången jag läste den.

"Mästaren och Margarita" av Michail Bulgakov är en av de klassiska ryska romanerna, och en bok jag varit nyfiken på länge. Jag kan förstå att den var provokativ när den skrevs, med sin satir och sin kritik av Sovjetsamhället. Jag tyckte däremot inte om absurdismen i den, och hade jättesvårt att hålla isär alla karaktärerna med alla deras namn och smeknamn. Betyget landade på 2/5.

"Holly" av Stephen King är en riktig bladvändare. Har en av hans bästa karaktärer i huvudrollen, Holly Gibney, privatutredare. Här får hon, mitt under pandemin och under tid då hon egentligen skulle vara ledig, i uppdrag att få reda på vad som hänt en ung kvinna som försvunnit. Och nystar av farten upp något större. En väldigt bra King, utan alltför mycket övernaturligheter. 4,5/5 blev betyget.

"The priory of The Orange tree" av Samantha Shannon är månadsboken som var så lång att den fick sträcka ut sig över två månader. En fantasy med världsbildande, politik, religion, magi - och drakar. Både snälla vattendrakar, och jätteelaka elddrakar. Bitvis spännande, men alldeles för långdragen för min smak. Var en väldigt lång väg till slutet, som jag tyckte kändes lite som en pyspunka. Jag kommer inte läsa vidare i serien. 2,5/5 blev slutbetyget.

"Uppdrag Hail Mary" av Andy Weir läste jag för första gången i augusti 2022, och den blev en av det årets bästa böcker med toppbetyget 5/5. Nu läste jag om den för den är vald bok till Plejaderna (vi har träff imorgon). Om den överlevde omläsningen berättar jag inte här, det kommer nästa vecka. Handlar om Ryland Grace som vaknar upp som enda överlevande på en expedition ut i rymden, där hans uppdrag är att försöka finna en lösning på ett problem som hotar hela Jordens överlevnad. Han ska bara komma ihåg vem han är först.

FredagsFilmen revisited: Drive my car

I oktober 2022 skrev jag att jag hade läst Haruki Murakamis novell "Drive my car" mest av allt för att jag ville läsa den innan jag såg filmen. Först nu har jag sett filmen, då den dök upp på SVT Play. Det är en lång film (2:50) och jag är numera ingen nattuggla så älskade maken och jag planerade noga in vår filmdate. En mycket efterlängtad filmsittning. Filmen vann Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film 2022. 

Bildkälla Facts net

Två år efter sin frus död, beger sig den kände skådespelaren och regissören Kafuka till Hiroshima för att sätta upp en flerspråkig tolkning av Tjekovs pjäs "Onkel Vanja". Teaterns bestämmelser gör att han själv inte tillåts att köra sin bil, en älskad Saab 900 Turbo, utan en kvinnlig chaufför anställs. Motvilligt går Kafuka med på att ge den unga Misaki en chans, och på de långa bilfärderna mellan hans hem och teatern bildas en vänskap med många bottnar.

Den här filmen berättas på ett väldigt fint sätt. Den är inte rädd för långa pauser, eller ovanliga berättargrepp. Vackra miljöer och ett vackert landskap tillåts berätta sina egna historier. Filmen behandlar teman som sorg, ensamhet utanförskap, på ett väldigt fint sätt. Det får plats betydligt mer i den här filmen är i Murakamis lilla novell.
Däremot kände jag att den var alldeles för lång. Även om det var vackert och handlingen drevs framåt av karaktärerna, så kände jag mig bitvis uttråkad. Mycket av det var i de långa scenerna på teatern, med repetitioner av "Onkel Vanja" som kunde vara så långa att jag undrade om filmen plötsligt blivit "Onkel Vanja" och inte "Drive my car". Det bästa var ändå slutscenen av pjäsen (som vi fick se) där den stumma skådespelerskan använde sitt teckenspråk på ett fantastiskt vacker sätt, så där så att jag rördes till tårar. Men  ändå, även teaterintresserade lilla jag kunde känna att det blev för mycket ibland.
Jag rekommenderar ändå en till, för bara för att jag tyckte den var lite väl långsam ibland, så är det en väldigt sevärd film, med lika många bottnar som i Kafukas och Misakis vänskap. Minst.