 |
| Bildkälla Goodreads |
Leighs mamma har precis dött då hon tagit livet av sig. Leigh är dock övertygad om att mamman dröjer sig kvar, i form av en röd fågel. För att ta reda på vad fågeln vill, och för att söka den del av sitt ursprung hon inte vet något om, beger hon sig till Taiwan för att för första gången få träffa sina morföräldrar och besöka landet där hennes mamma växte upp.
Det här är en väldigt vacker bok, med ett poetiskt och färgstarkt språk. Och då inte bara färgstarkt i meningen att det är med många olika färgnyanser i texten, utan också för att språket målar så tydliga bilder. Leigh och hennes bäste vän Axel talar ofta om känslor som färger, och färger syns även som musik i den här boken. Det märks att framför allt Leighs passion är konsten, även om hon nästan uteslutande arbetar i kol. Färger finns där ändå, ständigt närvarande.
Boken tar upp en del svåra ämnen. Framför allt då sorg, självmord och mental ohälsa. Det stigma och tabu som kan råda över dessa ämnen. Här lyfts det fram på ett väldigt finkänsligt och nära sätt, och sorgen är så påtaglig genom boken. Det är inget romantiserande över psykisk ohälsa, något som jag tyvärr märker av i samhället i stort idag (det är inget gulligt med psykisk ohälsa, det är fruktansvärt), men här navigeras det fint och boken avslutas med en text om hur en kan söka och ge hjälp om en har någon i sin omgivning, eller själv, som mår dåligt. Extra plus till en sådan detalj.
Bokens huvudroll, Leigh, är av mixat ursprung med sin taiwanesiska mamma och sin vita amerikanska pappa, något hon får tampas med. Därför tycker hon att det känns extra jobbigt att aldrig få veta något om sin taiwanesiska familj, då mamman vägrar prata om den. Det är först efter hennes död som Leigh reser dit för att lära känna dem, och för att få veta vad som hände för att skilja dem åt. Det råder dessutom ofta konflikter mellan Leigh och hennes pappa, som inte direkt uppmuntrar hennes konstnärliga ambitioner.
Boken känns helt igenom trovärdig. Den är vackert berättad, och historien presenteras på ett sätt så att det är lätt att glömma att vad vi läser är magisk realism. På sitt allra bästa sätt, då de övernaturliga inslagen känns så naturliga och självklara att jag inte hade kunnat föreställa mig historien berättad på ett annorlunda sätt. Historien om Leigh och hennes mamma berättas med inblickar i nutid, men även med återblickar och minnen från de som är berörda. Det är en fin släkthistoria som berättas, och vikten av att veta sitt ursprung går som en röd tråd genom berättelsen.
Självklart får denna vackra bok det högsta betyget, 5/5.
Hold your finger to the sky with so much force it lengthens like a spine. Look up to the point of it and beyond. There. That tiny patch of the wold, no bigger than the tip of your finger. At first glance, it might just look like one flat color. Blue, or gray, or maybe even orange.
But it's much more complex than that. Squint. See the daubs of lilac. The streak of sage no wider than a hyphen. That butterscotch smear and the faint wash of carnelian. All of them coming together to swirl at the point just above your finger.
Breathe them in. Let them settle in your lungs. Those are the colors of right now.
