måndag 7 oktober 2019

"Makten" av Naomi Alderman

"Makten", eller "The power" som den heter i original, har hyllats högt sedan den kom ut. Den kommer säkert att nå status som en modern klassiker, och räknas som en viktig feministisk bok. Hyllad av bland annat Margaret Atwood, och den har kallats vår tids "Tjänarinnans berättelse" (The handmaid's tale). Klart en blir nyfiken på sådana lovord.

Bildkälla Goodreads
Det börjar långsamt. Plötsligt kan unga flickor avge stötar med sina händer. Allt från små darrningar till dödande stötar. Kraften kan väckas hos äldre kvinnor, och snart är ingenting som det varit förut.
Allie, barnhemstjejen, slår sig fri och söker sin tillflykt i ett nunnekloster. Roxy är dottern till en gangsterboss, vars krafter snart visar sig vara nyttiga i familjeverksamheten. Margot, en amerikansk politiker, får kraften från sin dotter. Och så Tunde, mannen som bevittnar kraften och dess framfart över världen i sina reportage för CNN.

Det här var inte min tekopp.
Till en början älskade jag boken, tyckte att den var finurlig på alla sätt och vis. Sedan blev den mest obehaglig.
Den är välskriven, och tankeväckande, och känns på sätt och vis viktig. Ett inlägg om att makten ska fördelas lika, inte väga över åt ena eller andra hållet. Jag hade nog hoppats på något övernaturligt, något som skulle bli en tankeställare i nutid, men fick istället en ganska jobbig bild uppmålad där kvinnor beter sig mot män så som män beter sig mot kvinnor. Mer hämnd än förståelse, och denna ganska otrevligt gestaltad.
Jag hade även svårt för alla våra huvudkaraktärer. Den enda jag tyckte aningen om var Tunde, och då absolut inte hela tiden. Det finns glimtar av förståelse hos dem alla, men mest tycker jag att det blir ett sammelsurium av samma. Samma tankebanor, samma hämndbegär, samma rädslor, samma handlingar.
Mina tankar fördes ofta till George Orwells "Djurens gård" där något som till en början verkar bra, snart ballar ur och blir hemskare än vad det var innan.

För mig var "Makten" alltså en miss, men jag förstår varför den hyllas av andra. Mitt betyg blev 2/5.

fredag 4 oktober 2019

Tre tomma no. 93

Jag trodde det skulle ta slut på slattar lite snabbare än så här, men vissa produkter är visst drygare än jag tror. Så i stället blir det tre tömda arkmaskförpackningar den här gången.


Helloskin Jumiso. Rich-Nourishment Sheet mask.
En på det stora hela trevlig mask, även om den inte bjussade på några underverk. Däremot riktigt med essens som jag sparade i en burk och kunde använda i nästan en hel vecka, så det blev en bra kur där. Doftade gott, kändes inte alltför kladdig, passformen dög. Plus för gullig förpackning.
Plaståtervinning
Betyg 3/5

A'pieu. Fruit vinegar sheet mask. Softening.
Jag gillade den här masken bättre, även om det var snålare med essens den här gången. Huden kändes mjuk och gosig efteråt, den doftade gott och var inte kladdig.
Plaståtervinning
Betyg 4/5

JMsolution. Water luminous. Golden cocoon mask. Black.
Det enda som var svart här var förpackningen. Jag tyckte inte om den här masken - alls. Den var tjock och svår att forma efter ansiktet då den bara hade få och små slitsar, jag fick klippa upp extra. Dessutom doftade den starkt och parfymerat och essensen var tjock, kletig och liksom trådig. Så pass att jag undrade om den blivit gammal och dålig, men jag hittar inget bäst-före-datum på förpackningen, så jag vet inte om det är fallet. Det är sällan jag torkar av essens när jag har maskat klart, men här gjorde jag det.
Plaståtervinning
Betyg 1/5

torsdag 3 oktober 2019

Böckerna jag läste ut i september

Jag var lite splittrad i min läsning i september. Därför hann jag bara med fem böcker. Å andra sidan var ett par av de där böckerna duktigt tjocka, så det blev ändå dryga 2300 sidor i september, och det är ju inte direkt lite kan jag tycka.
Sidorna fördelades så här, med läsordning i fallande ordning.


"Harry Potter and the deathly hallows" av J.K. Rowling. Avslutande delen om Harry Potter. Jag gillade inte allt lika mycket i den här boken, men den fick ändå såklart betyget 5/5. Precis som serien i sin helhet.

"The seven husbands of Evelyn Hugo" av Taylor Jenkins Reid var mitt val att läsas för bokcirkeln Plejaderna. Ett bra val, skulle det visa sig. Medelbetyget blev 3,9/5, mitt personliga betyg var 4/5.

"Blue lily, lily blue" av Maggie Stiefvater är bok tre i min omläsning av The Raven Cycle. Jag tyckte bättre om den den här gången och höjde betyget ett snäpp, till 4/5.

"Ayurveda för kropp och själ" av Peter Ljungsberg och Eva Sanner var den bok jag hade som månadsläsning i september, dessutom den enda jag läste på svenska. Hoppsan. En bra startbok för den som är nyfiken på ayurveda, jag gav den betyget 3/5.

"Lethal white" av Robert Galbraith. Lite lustigt att jag både började och avslutade månaden med J.K. Rowling, om än under olika namn. Hade längtat efter att läsa den här fjärde boken om Cormoran Strike och Robin Ellacott, och bestämde mig för att sluta vänta på en svensk översättning, som inte verkar vilja komma. (Det ska visst komma en femte bok också, men ingen vet när än.) Mitt betyg blev 4/5 och "Lethal white" blev även den bok jag valde som favorit för september. I hård konkurrens.

onsdag 2 oktober 2019

"Lethal white" av Robert Galbraith

Katten är ute ute ur säcken gällande vem som döljer sig bakom pseudonymen Robert Galbraith. Det är J.K. Rowling, som ville ge sina deckarromaner en äkta chans att nå en publik utan att folk skulle tänka på Harry Potter hela tiden. I stället tänker vi på Cormoran Strike och Robin Ellacott. Den enbente detektiven och hans partner på firman. "Lethal white" är bok fyra om Cormoran Strike.

Bildkälla Goodreads
Cormoran Strike blir uppsökt på kontoret av Billy, en mentalt sjuk ung man som påstår sig ha bevittnat ett mord när han var barn. Innan Strike kan fråga mer försvinner dock Billy, och Strike står där med frågor han vill ha svar på.
När han säker svar på Billys berättelse hamnar han och Robin som undersökande detektiver i Parlamentet, och några andra spår leder dem till ett gods på den engelska landsbygden.
Samtidigt är Cormorans och Robins relation mer spänd än någonsin. Robin har visat sig vara en oumbärlig tillgång till firman, men privat är det mer komplicerat än så.

"Lethal white" blev min favoritbok för september, och även den sista boken jag hann läsa ut innan månadsskiftet. Vilket förvånade mig lite, för den är tjock, nästan 800 sidor, men ändå flög jag igenom den. De sista 200 sidorna läste jag på en dag, för det är så fast jag blir i de här romanerna.
Nu är det i ärlighetens namn inte så mycket fallet i sig jag tycker är spännande. I det här fallet tyckte jag kanske att det var lite väl snårigt och krångligt mellan varven, och jag hade bitvis svårt att hänga med. Det fick dock ett bra slut (som jag anade men ändå inte) och fallet och alla dess förgreningar känns ordentligt avslutat när boken är slut.
Nej, mitt stora intresse i den här bokserien är relationerna. Främst såklart den mellan Robin och Cormoran. Den är väldigt laddad och väldigt fin. Robin förstår Cormoran på ett sätt som få andra i hans liv gör, både den mentala statusen och hans skada, och hon är väldigt omhändertagande mot honom när det behövs, vilket han ibland kan muttra över.
Cormoran å sin sida ser verkligen Robin för den hon är - en kompetent och komplex person, som kompletterar honom väldigt bra i arbetet på firman. Och det finns så klart en annan känsla där i botten, men den vågar ingen av dem riktigt göra något med.

Som vanligt när det är J.K. Rowling som håller i pennan så blir det bra. Nej, det är inte Harry Potter den här gången heller, men sättet hon skriver på är ytterst fängslande. Det griper verkligen tag och väcker intresse för persongalleriet. Inte bara för huvudkaraktärerna, utan även för de trasiga människor som kommer i deras väg. Vittnena de intervjuar, de misstänkta de undersöker, klienterna, poliserna de samarbetar med (någorlunda), vännerna - och ovännerna - de har och får. Miljöerna är även de väldigt fina. Allt från Londons pubar till en lerig äng på den engelska landsbygden, och en galoppbana, ett gods och Brittiska Parlamentet. Det känns lite som att jag vill ge J.K Rowling en high five och säga "jolly good work there, old chap".

Mitt betyg på "Lethal white" blev 4/5. Hade själva fallet varit mer intressant så hade betyget blivit högre.


tisdag 1 oktober 2019

Plejaderna om "Evelyn Hugos sju äkta män" av Taylor Jenkins Reid

Mitt under återställandet av mitt bibliotek så läste jag även en bok. Nämligen den som jag hade valt som läsning för bokcirkeln Plejaderna, "Evelyn Hugos sju äkta män", eller "The seven husbands of Evelyn Hugo" som jag läste den. I söndags var det äntligen dags att träffas igen, och det var en livlig diskussion om en bok vi tyckte ganska lika om. Ja, och så gofika och allmänt skratt så klart.

Bildkälla Goodreads
Evelyn Hugo är en åldrande stor Hollywood-stjärna. Hon är känd för att vara tystlåten om sitt privatliv, och hon ger aldrig intervjuer. Men nu har hon donerat ett antal klänningar till ett auktionshus för att samla pengar till cancerforskning, och går med på en intervju för magasinet Vivant. Hon har et krav - intervjun ska göras av Monique Grant.
Monique är en ganska okänd skribent och alla förundras över Evelyns val. Men när intervjun börjar visar det sig att Evelyn har en agenda, och att hon valt Monique har sina skäl.

Boken är väldigt välskriven, och vi tyckte alla om den. Den känns skickligt berättad och det känns som att författaren får oss som läsare precis dit hon vill ha oss. Tycker vi inte om någon så är det för att det är så det är menat att vara. Det fluxar även i känslorna för våra huvudkaraktärer, Evelyn och Monique.
Evelyn är på alla sätt och vis den här bokens stjärna. Monique hinner en nästan glömma bort mellan varven, och en av oss valde långa avsnitt med Monique som ett bra ställe att sluta läsa för dagen på, kortare avsnitt som snabbt tog en vidare till Evelyn kunde dock orkas med. Och det är lite en bestående känsla i läsningen. Monique stör lite i berättelsen, och jag tror säkert att boken hade fungerat bra även utan hennes inblandning. Nu ger ju berättargreppet att Evelyn berättar sin historia för Monique boken ett annat berättarsätt, och en annan stil än att bara vara en fingerad biografi.
Å andra sidan känns det här så helt igenom äkta. Det finns stunder jag kunde glömma att jag satt och läste om en påhittad person, och istället kunde känna att precis så här var det. Precis de här skeendena fick en tampas med som skådespelare i Hollywood på den tiden, och i viss mån även idag. Hetsen att göra om sig själv, sitt utseende, sitt namn, kontrollen från studiorna. Hamnade man i onåd hos någon inflytelserik så kunde ens karriär vara över ganska snabbt.
Evelyn känns baserad på Marilyn Monroe, Rita Hayworth och Elizabeth Taylor. Deras jakt på en egen identitet i ett Hollywood som vill ha en enda sak - en stjärna.
Så det finns anledningar till Evelyn Hugo gifter sig sju gånger. Och det finns anledningar till att hon valt en låg profil privat. Men de kan jag inte tala om nu, på grund av spoilers.

Vi tyckte mycket om den här boken. Vi gillade sättet den var berättad på, och vi hade sympatier med Evelyn, även om vi inte alltid tyckte om henne eller det hon gjorde. Vi tyckte mycket om andra personer i Evelyns berättelse, såklart Celia, men allra mest Harry. Och så tyckte vi att Monique var lite tråkig och överflödig, även om vi förtår till fullo hennes närvaro i texten.
Gestaltningarna av karaktärerna var spot on, och även miljöbeskrivningarna känder väldigt äkta. Väldigt Hollywood, helt enkelt.

Vi gav samstämmiga betyg den här gången, nästan genomgående fyror fast en av oss gav betyget 3,7 för hon ger nästan aldrig "normala" betyg. Medelbetyget hamnade ändå på 3,9(5)/5. Mitt eget betyg, efter att jag funderat på det ett bra tag, blev 4/5. Jag funderade inte på att ge ett lägre betyg, snarare ett högre, men till sist var det här jag hamnade.

Med andra ord så är "Evelyn Hugos sju äkta män" en bok som alla Plejaderna tyckte om, och som vi med varmt hjärta kan rekommendera.