Soundtrack of my life

 

The Cure - Lullaby

(I spy with my little eye)

(Something beginning with S)

On candy stripe legs the spiderman comes

Softly through the shadow of the evening sun

Stealing past the windows of the blissfully dead

Looking for the victim shivering in bed

Searching out fear in the gathering gloom 

And suddenly! a movement in the corner of the room

And there is nothing I can do

When I realize with fright

That the spiderman is having me for dinner tonight!

Quietly he laughs and shaking his head

Creeps closer now

Closer to the foot of the bed

And softer than shadow

And quicker than flies

His arms are around me and his tounge in my eyes

"Be still be calm be quiet now my precious boy

Don't struggle like that or I will only love you more

For it's much to late to get away or turn on the light

The spiderman is having you for dinner tonight"

And I feel like I'm being eaten

By a thousand million shivering furry holes

And I know that in the morning

I will wake up in the shivering cold

And the spiderman is always hungry...

(Come into my parlour)

(Said the spider to the fly)

(I have a little something here)

"A god in ruins" av Kate Atkinson

För några år sedan läste vi "Life after life" (Liv efter liv) i Plejaderna, och jag tyckte mycket om den. Därför blev jag glad när det visade sig finnas en kompisbok till den, "A god in ruins", som handlar om Ursulas lillebror Teddy.  

Bildkälla Goodreads

Teddy Todd är stridspilot under andra världskriget, med många bombflygningar över Tyskland på sin meritlista. Efter kriget gifter han sig med sin barndomskärlek och lever med henne i Yorkshire. Men det är svårt att släppa taget om upplevelserna från kriget, frågan är om det ens går.

Ärligt talat hade jag svårt för den här boken. Jag upplevde att den var svår att komma in i och jag hade bitvis så tråkigt att jag somnade ifrån boken. Särskilt den första halvan var jobbig, med sin hoppande tidslinje och ett evigt beskrivande om bombflygningar. Det händer liksom ingenting, samtidigt som saker händer. Det var ett långsamt och liksom luddigt tempo i boken.
Precis som i "Life after life" är det ingen rak tidslinje här. Vi går tillbaka flera gånger. Hoppar från barndomen till tiden efter kriget och sedan tillbaka till kriget. Inte ens inom de daterade kapitlen håller sig texten till "sin" tid, utan blickar både bakåt och framåt. Med ett stort och bitvis förvirrande persongalleri gjorde det att jag upplevde läsningen som ganska rörig.
Ungefär halvvägs in i boken lyckades jag dock få ett någorlunda grepp om boken, och jag kände att det här kanske inte var så dumt trots allt. Sedan kom slutet.
Jag hade hört talas om en stor twist i boken, och jag anade vad den kunde vara men hoppades att jag hade fel. Jag hade inte fel. Det lämnade mig med en känsla av meh. Varför läste jag ens den här boken om den nu skulle sluta som den gjorde? 
På plussidan är att det känns väldigt verklighetsförankrat, och det märks att det ligger mycket research bakom boken. Som en ren skildring av livet som stridspilot under brinnande krig så är den säkert utmärkt, men tyvärr stannar ju inte boken där.

Så nej. Det här uppskattade jag inte. Betyget på "A god in riuns" blev 2/5.

Säsongssammanfattning: Gotham, säsong 5

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Gjorde ett avbrott i "Girls" genom att titta på den sista säsongen av "Gotham". Och så var vi av med den. Hela den här sista säsongen har gått ut på att försöka sammanföra Gotham med fastlandet efter att broarna sprängts, något som fastlandet inte är så pigga på eftersom det är så mycket skurkar i Gotham... Väldigt konstigt resonerat, tyckte jag. Hann bli hyfsat trött på ordet "reunification" också. Älskade maken frågade mig efter ett tag varför jag fortsatte titta, och det undrade jag med mellan varven. Antagligen för att jag är envis, och det här var en kort avslutande säsong, med bara 12 avsnitt. Den här säsongen har undertiteln "Legend of the Dark Knight".

Barbara Keane (Erin Richards), Eduardo Dorrance/Bane (Shane West), Edward Nygma/Riddler (Cory Michael Smith), Alfred Pennyworth (Sean Pertwee), Oswald Cobblepot/Penguin (Robin Lord Taylor), Lee Tomkins (Morena Baccarin), James Gordon (Ben McKenzie), Bruce Wayne (David Mazouz), Lucius Fox (Chris Chalk), Jeremiah Valeska/Joker (Cameron Monaghan), Harvey Bullock (Donal Logue), Selina Kyle (Camren Bicondova).
Bildkälla

Favoritavsnitt: 5x07: Ace chemicals. Jeremiah tvingar Bruce att återuppleva mordet på sina föräldrar.
5x11 "They did what?" Gordon samlar ihop sina forna fiender i ett försök att rädda Gotham. Nyssa kidnappar Barbaras nyfödda barn.

Favoritkaraktär: Kör på i invande hjulspår och säger Alfred.

Favoritpar: James och Lee, i brist på andra.

Bäst i säsongen: I stort sett ingenting. Kanske att det är slut nu. 

Värst i säsongen: Detta ständiga överspel. Sedan hade det varit kul att inte känna att det här var en tv-serieversion av "The Dark knight rises". Och kanske inte rippa Tom Hardys version av Bane rätt av? Hela vägen ner till hur han pratar?

Övriga kommentarer: Snipp snapp snut, så var denna saga slut. 

FredagsFilmen revisited: The perks of being a wallflower

I morgon är det World mental health day. Det finns massor av filmer som behandlar mental ohälsa, på mer eller mindre lyckade sätt. En av de filmer som brukar omtalas för hur väl den porträtterar just detta är "The perks of being a wallflower". 
Jag var lite nyfiken på den här filmen i mars 2013, även om jag inte visste ett dugg om den då, mer än att den var baserad på en bok av Stephen Chbosky och att Emma Watson var med i den. Nu har jag sett den, och blivit överraskad av hur mycket jag faktiskt tyckte om den.

Bildkälla SF Anytime

Charlie har spenderat sommaren på en psykiatrisk klinik. Nu ska han börja sitt första år på high school, men är orolig för att bara bli sedd som den där killen som varit på psyket. Han lär känna några äldre elever, Sam och hennes styvbror Patrick, som tar honom under sina vingar.

Filmen har en del allvarliga teman och bör kanske ses med viss försiktighet. Men den är också väldigt fin, och visar på vikten av riktiga vänner. 
Det var ett ganska bra tag sedan jag såg den, men jag minns att jag tyckte väldigt mycket om den och blev väldigt sugen på att även läsa boken, något jag ännu inte kommit till skott med. Var beredd med näsdukarna, och var även förberedd på en och annan (kanske) oväntad twist som i vissa fall kan vara rätt så obehaglig. Tread carefully.

Nobels litteraturpris 2020

Nästan så jag hade glömt bort det där med Nobelpriset i litteratur i år - också. Helt enkelt för att det inte är lika roligt efter alla Akademiens dumheter de senaste året, men också för att det här året har varit sjusärdeles trist och tråkigt på alla sätt och vis. 

Just precis nu när jag skriver det här är det inte tillkännagivet vem som får det, men jag tror tyvärr inte på  Joyce Carol Oates i år heller. Eller Haruki Murakami. Eller Margaret Atwood. Men nu tar jag reda på hur det blir...

Bildkälla Sydsvenskan

Men en kvinna blev det, och en amerikan. Jag har inte läst något av poeten Louise Glück, för jag läser sällan poesi, men just nu känner jag mig ganska nyfiken på att ta mig en titt på denna författare. Känns ju roligt att jag känner det, för jag har för länge sedan gett upp hoppet om att läsa något av varje Nobelpristagare, helt enkelt för att jag inte är värst intresserad. Men lite poesi kan jag nog lyckas klämma in. Någon gång.