Om april var ovanligt varm så var maj ovanligt kall. Sådär så jag funderade på att hänga fram min nyss undanhängda vinterjacka igen. Om det tycker jag inte, men det är som det är. Det har funnits annat att favorisera i maj, som tur är.
Bok: Jag har inte haft någon vidare läslust i maj, och det mesta har varit sådär. Men "Förnuft och känsla" av Jane Austen är ju alltid bra, så det blir den.
Tv-program: Får väl bli "Game of thrones" igen. För sista gången.
Nagellack: Expelliarmus" från Pahlish.
Skönhet: En parfym de dagar jag inte har haft huvudvärk. Månadens favorit har varit White tea vanilla orchid från Elizabeth Arden. Fin flaska också.
Upptäckt: Jag vet numera hur rosfeber ser ut. Undvik det, det verkar otrevligt.
Extra speciell rolighet: Älskade makens födelsedag.
Favoritinlägg: Månadens Soundtrack of my life. För om ni undrar så har det varit min favoritlåt sedan den släpptes i mars/april, och jag har inte tröttnat än.
Jag gillar film, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Jag är även en sådan där som inte låter mig avskräckas av att filmen är gammal, eller svartvit. Jag vet folk som inte tittar på svartvita filmer av underliga anledningar (som att de skulle vara tråkiga, till exempel) och det är ju värst för dem själva, för jisses vilka pärlor de missar.
Mitt intresse för film förde in mig på studier i filmvetenskap för länge sedan, och det var då jag fick upp ögonen för Orson Welles. Han som är mannen bakom den film som ofta utses som en av världens bästa filmer någonsin, om inte till och med den bästa - "Citizen Kane", eller "En sensation" som den fick heta på svenska.
Min beundran för Orson Welles gick såklart inte mina vänner förbi. En jul fick jag en bok i julklapp från en av mina BFF, som hon hade sett i en bokhandel i Edinburgh, där hon då bodde. "Jag var tvungen att köpa den åt dig. Då hade säkert känt vibrationerna av den på mig annars, och hatat mig om jag inte köpt den." Nej då, jag hade inte hatat henne, men jag är bra glad att jag har boken i min ägo för det.
Sedan slumpade det sig så att jag aldrig riktigt läste den. Jag bläddrade i den, lästa lite stycken här och där, tittade på bilderna - men den blev aldrig läst i sin helhet. Förrän nu, när jag valde att läsa den som min månadsbok i maj. Jag lyckades alltså läsa ut den en dag i förväg.
Boken om Orson Welles börjar som hans mest berömda film "Citizen Kane", med att huvudrollen dör. Sedan går vi bakåt och följer Orson genom hans liv, från barndomen, till ungdomen, till vuxenlivet, till döden - igen. Och det är en brokig historia.
Författaren låter filmen "Citizen Kane" återspegla sig i hela Orson Welles liv och drar många paralleller - eller om det är en viss sorts besatthet från Orson själv. Det är inte ett direkt hyllande porträtt heller. Författaren pekar på många av de brister Orson Welles hade, både i sin produktion och i sitt privatliv. Han lämnade många ofärdiga filmer efter sig, vissa som han jobbat på sedan 40-talet, tre trasiga äktenskap med lika många döttrar som han knappt hade någon kontakt med. Han frossade i mat, alkohol, sex, cigarrer och hade en förmåga att aldrig ha ordentligt med pengar.
Det finns en viss mytbildning kring Orson Welles, och främst kring hand filmer "Citizen Kane" och "The magnificint Ambersons". Hur han fick sitt geni kvävt av en bojkott från William Randolph Hearst och hans tidningsimperium (som sades ligga som förebild för "Citizen Kane") och hur hans filmer sedan klipptes om och ändrades utan hans medgivande av en studio som inte lägre litade på honom. Här får vi en annan bild av händelseförloppet, och vi får veta mer om vilken del i det skedda som Orson själv hade - en rätt så stor del, som det visar sig.
Boken avhandlar hans privata liv, men det stora fokuset ligger på hans karriär, den han hade på scen, i radio och på film.
Det är en faktaspäckad bok, och stundtals irrar jag bort mig bland namn, platser, årtal och skeenden. Jag upplever även att boken stundtals är lite väl spekulativ, och vid några tillfällen rent av sensationslysten. Jag uppskattade den, men tycker att den kanske var lite väl seg emellanåt. Författarens egen inre monolog, som dyker upp ibland, kunde jag också ha varit utan. Jag tror dessutom att det är bra om en har en ganska god bild av Orson Welles filmkatalog innan en ger sig i kast med den här boken. Stundtals kände jag mig lite småkorkad för att jag inte kunde följa med i detaljerna (det är väl 20 år sedan jag såg "Citizen Kane" senast) och det är aldrig en angenäm känsla när jag läser. Å andra sidan läser en väl knappast en bok om någon en aldrig hört talas om.
På det stora hela är det en intressant bok, men jag tyckte att den var lite torrt och tråkigt skriven mellan varven. Det märks så tydligt när författaren tycker att något är mer intressant än annat, om vi säger som så. Mitt betyg blir således av medelslag, 3/5.
"..., film fans should be careful about wanting to love their idols. It is a very tough business for staying decent in."
Min resa in i Harry potter-serien fortsätter. Min plan är att läsa en bok i månaden, och än så länge håller den planen. Ska min lilla lässvacka hålla i sig kan det dock bli si och så med den grejen.
Harry går tredje året på Hogwarts skola för magi. Det här året kompliceras dock av att han inte tillåts lämna slottet, det är till och med tal om att han inte ska få spela quidditch! Problemet är nämligen att slottet vaktas av dementorer som påverkar Harry på ett otäckt sätt. Dessa är sända dit för att söka efter den förrymda fången Sirius Black, som suttit fängslad i det ökända fängelset Azkaban, men som han nu lyckats fly från. Och han är ute efter Harry.
Nu tar det sig! Den här tredje boken är mer av en berättelse i sig, och mindre av Harry Potter och hans vänner löser ett fall. Mindre deckare och mer spänning alltså. Jag upplever att det även följer med i språket, och jag har mer behållning av texten som sådan i det här fallet. Tonen känns lite mer vuxen helt enkelt.
Här får Harry veta mer om sin och sina föräldrars bakgrund, något som kommer utforskas ännu mer i de kommande böckerna. Han får träffa personer som kände hans pappa och får en klarare bild av hur hans föräldrar var (om än inte hela berättelsen). Det är även där mycket av spänningen ligger, och det visar sig att det inte är riktigt så som vi kanske tror alla gånger.
I den här boken får också Harry lära sig mer om sig själv och får för första gången ett smakprov på vilken mäktig trollkarl han faktiskt är.
Det är inte mycket Voldemort i "Fången från Azkaban", men det är inte heller något jag saknar. Den här boken har ett annat syfte, känns det som, och det är att förankra det som har hänt i sådant som komma skall. Jag som redan har läst serien vet så klart, men det är ändå alltid roligt att hitta alla dessa subtila ledtrådar.
Bästa boken hittills i serien, och som sådan fick den betyget 4/5.
Jag har rätt så nyss målat naglarna i det lack ni kommer få se längst ner i det här inlägget, och eftersom jag inte tror att jag kommer måla naglarna mer i maj (jag kan så klart ha fel) så bestämde jag mig för att visa upp majs lack idag.
Sju olika lack, men två av dem bar jag på samtidig gång, så det blir inte överdrivet många bilder.
OPI, Envy the Adventure
Det här knallgröna lacket var ett av de jag var mest sugen på från OPIs Nutcracker-kollektion från i julas. Att det dröjde tills nu att jag bar det, beror på den enkla anledningen att jag har så många lack i otestade lådan att jag har svårt att bestämma mig. Här var det älskade maken som valde grönt, och slumpen som avgjorde vilket gröna det blev. Himla nöjd faktiskt. Glossigt mörkt grönt. Lite ville ner i nagelbanden, men så är det nästan alltid för lillfingernaglarna, i övrigt exemplariskt att måla med.
Polish Alcoholic,Sherbet Desert
Det här var det sista lacket jag hade kvar att testa från Polish Alcoholic. Kanske det sista någonsin, för shoppen har varit stängd väldigt länge nu. Synd i så fall, för jag har verkligen gillat det här märket och har flera favoriter från det.
Sherbet Desert är ett glossigt orange lack, fullt med flecks och flakies i både guld och iridiserande. Sjusärdeles tjusigt.
OPI, Ginger's revenge
Helt enkelt ett vinrött krämlack. Förvisso fint, och jag älskar vinrött, men det här känns så pass ounikt att det inte var något att hetsa upp sig över.
Depend 7Day, #7174 Rachel Got Off the Plane + #7182 Tyrannosaurus Ross
En lila manikyr med båda de lila från Depend 7Days Friends-kollektion.
Rachel Got Off the Plane är det ljusare lila, lite mer åt syrénhållet, och Tyrannosaurus Ross (passande namn med tanke på hur predatorisk den karaktären kunde vara) är det mörkare lila. Jag fick jobba lite mer med det ljusa lacket, lite som vanligt, men de var ändå hyfsat lättarbetade.
Trivdes utmärkt i den här manikyren.
A England,The Soul Attains
Det ar väl tråkigt att det var mulet och trist när jag bar det här lacket, för precis som alltid med A England så har det holo. I det här fallet linjärt dessutom, och jag såg det bra även när det var mulet, men det vill som vanligt inte ner i kameran då.
Basen ser grå ut här, men på riktigt var den lite mer åt det rosalila hållet, tänk den allra ljusaste syrénen så är ni där. Neutralt med det lilla extra alltså, och sådant gillar jag. Lite jobbigt att måla med, och hade en tendens att dra med sig lack från lagret under och bilda bald spots, men de hamnade mest på handen jag inte fotograferar, så jag levde med det.
Pahlish, Expelliarmus!
Idag fyller älskade maken år, och då fick han välja fritt bland alla mina otestade lack. Han valde den här lilla specialaren från Pahlish, som inte nog med att det är ett limiterat Black Friday-lack från förra året, dessutom inte gick att beställa utan följde med på köpet om en handlade över en viss summa - vilket jag alltså gjorde.
Expelliarmus! är ett turkost hololack, precis som det ser ut som. Aningen tjockt att måla med, men med tungan rätt i mun gick det finfint. Bra val av älskade maken.
Igår var det inte bara Mors dag och val till EU-parlamentet, det var även dagen då vi sågs igen, vi i den förträffliga bokcirkeln Plejaderna. Vi satt i ett kök, fikade gott och pratade om värdinnans val av bok, "Silvervägen" av Stina Jackson.
För tre år sedan försvann Lelles dotter Lina spårlöst, när hon väntade på bussen. Sedan dess tillbringar han de ljusa sommarnätterna med att köra längs med Silvervägen för att söka efter henne.
Till trakten flyttar tonåriga Meja tillsammans med sin mamma.
När ännu en ung flicka försvinner vävs Lelles och Mejas liv samman.
"Är kriminalromaner alltid så här dåliga?" undrade en av våra deltagare, som alltså inte gärna ägnar sig åt att läsa kriminalromaner. Och med den här romanen, som hyllats ganska så rejält och bland annat utsetts som Årets bästa kriminalroman av Svenska deckarakademin, samt är nominerad till Årets bok, så är det så klart att det fanns vissa höga förväntningar som kanske inte riktigt blev infriade. Så svaret på hennes fråga blev nja - det finns det som är betydligt sämre, men det finns även det som är mycket, mycket bättre.
"Silvervägen" är egentligen en högst ordinär historia. Den är förmånligt kort, men hade även kunnat göras mycket kortare, faktiskt hade den nog gjort sig bättre som en novell för storyn kändes hyfsat urvattnad. Det var inte svårt alls att lista ut vem som var gärningsman, och inte heller varför - i viss mån.
Boken har fått mycket beröm för sina miljöbeskrivningar och att en verkligen kan känna igen den Norrländska naturen och landskapet, och det var väl kanske också det som var bäst med boken. Fast nog kändes det som att det var lite väl många adjektiv? Det gick liksom inte att beskriva något enkelt, utan det beskrevs så att det nästan blev fånigt efter ett tag. Vinden susade inte bara i trädkronorna, utan den milda sommarvarma kvällsbrisen susade i trädens spirande gröngula bladverk där kronorna sträckte sina armar mot den bleknande himlen. Typ. Nej, det var inte ett exempel ur boken, utan ett exempel på en något överdriven och ordsjuk beskrivning av något enkelt. Det finns mycket sådant i den här boken, och ingen av oss upplevde det som nöjsamt att läsa.
Dessutom kändes romanen hyfsat osvensk. Det är så många osannolikheter i den här boken, och det känns som att det är en roman som egentligen skulle kunnat utspela sig i den amerikanska södern, men som istället fått flytta till de norrländska skogarna. Lite av en nidbild över de som bor i Norrland, det enda som fattas är liksom att de sitter på en veranda och spelar banjo.
Sedan har vi det där som gör att boken fick ligga med omslaget ner hemma hos mig - särskrivningen av titeln på omslaget. Den av oss som har förankringar i förlagsbranschen sa att det anses vara okej med särskrivningar på bokomslag för att det ska se snyggt ut, det är visst bestämt så någonstans. Men i mina ögon skär det. Jag tycker att det är jättefult och inte okej någonstans. Jag har sett värre, så klart, men ett enda litet bindestreck, det behöver inte ens vara långt, så hade jag sluppit få tuppjuck nu igen. Jag är inte heller ensam i cirkeln om att tycka att det är fult, så det är inte bara jag.
Trots alla våra invändningar så fick inte boken helt usla betyg. Den var helt okej, och lätt att läsa när en väl plockade upp den, det var väl bara det där att det ibland var svårt att motivera sig att plocka upp den.
Betygen hamnade mellan tvåor och treor, mitt betyg blev två - efter att jag sänkt det, faktiskt. Medelbetyget hamnade den här gången på 2,4/5.
Frågan kom upp igår om vi är väldigt stränga i våra bedömningar, och det är vi nog, kom vi fram till. Vi är duktiga på att hitta fel och saker som känns osannolika i det vi läser, och vi är dåliga på att tycka "som alla andra". Vi är helt enkelt hyfsat kräsna och vet vad vi vill ha och tycker om. Ibland är vi rörande överens, men det händer också att vi tycker helt olika. Men en sak har vi gemensamt i varje fall, och det är att vi gillar varandra. Och det är väl liksom huvudsaken.
I måndags dog Niki Lauda. Till och med jag som numera bara följer Formel 1 ytterst sporadiskt, blev lite ledsen i ögat över det. För det är något ganska fantastiskt med hans kärlek till motorsporten, som fick honom att sätta sig bakom ratten i en F1-bil igen, endast 6 veckor efter en olycka som så när kostade honom livet.
Den olyckan finns med i FredagsFilmen "Rush" som jag skrev om första gången i oktober 2013. Jag har såklart sett den sedan dess.
Chris Hemsworth som James Hunt, Daniel Brühl som Niki Lauda
"Rush" handlar om Formel 1 under 1970-talet, främst på rivaliteten, men också vänskapen, mellan förarna James Hunt och Niki Lauda.
1976 försvarar Niki sin världsmästartitel. Han är en metodisk förare, och hans största konkurrent är den karismatiske playboyen James Hunt. De är fundamentalt olika i både förarstil och privatliv, med ett gemensamt mål - att vinna.
Men marginalerna är små, och ett enda fattat beslut kan vara skillnaden mellan liv och död.
Jodå, en känner av att det här är en film med Ron Howard i registolen, på alla de bra sätten. Det är mäktigt värre, och race-scenerna känns in i maggropen. Hemsworth och Brühl är även utmärkta i sina roller som Hunt och Lauda, och en behöver nog inte ens vara intresserad av motorsport i allmänhet eller F1 i synnerhet för att uppskatta den här filmen, den har mycket att ge ändå.
Klart sevärd en regntung fredag.
Den här månaden var jag tydligen extra ivrig med att ordna sidorna för juni. Kan vara för att det redan har dykt upp en massa som behöver planeras in, med en som slutar nian blir det lätt så. Mycket som ska fixas och planeras.
Så när mina beställda röda washitejper dök upp så dröjde det inte länge innan jag pysslade sidor. Att det blev rött i juni beror på att det är min favoritfärg, och att jag (och mina bröder) fyller år i juni.
Månadsuppslaget fick ta rejält med plats. Jag använder inte det här uppslaget som så mycket mer än en försättssida, så mig gör det inget att datumena blev så illande röda som de blev. Kanske kommer bli svårt att skriva på, men vem bryr sig? Inte jag, i varje fall. Det tråkigaste är att pennan ghostar, det vill säga syns igenom på andra sidor. Upplever att sidkvalitén inte varit supertoppen i den här boken, eller så är det helt enkelt pennorna som är för pigmenterade. Eller en kombination av de två. Nåja, jag brukar skriva över det så småningom, och ärligt talat tänker jag inte på det värst mycket mer än när jag precis gör sidorna och fotograferar dem.
Uppslaget för junis böcker, nagellack och pengar. Jag har bara en liten avdelning för yogapengar i juni, för jag tror inte att det kommer hända mycket där, om jag inte bestämmer mig för att handla något till studion. Ikväll har jag nämligen terminsavslutning för yogan. Återkommer i augusti.
Som synes använder jag washitejp med jordgubbar, hjärtan och även lite mer rosa/gröna vattenmeloner. Och myror! De såg jag först när jag började använda tejpen, och pep lite av förtjusning.
En rad om dagen, vanekollen och plats för tankar till den bok jag har valt som junis följeslagare.
Och till sist ett exempel på ett av mina veckouppslag. Just det här kommer jag se den vecka jag fyller år, så ett citat från David Bowie om att åldras tyckte jag passade in - även om den värsta krisen har gått över.
Så ser min juni ut. Nu ska jag skriva in alla de där sakerna jag har på gång och behövde sidorna för.
Snart är det dags för mig att fylla år igen. Och så är det ju dessutom Mors Dag på söndag. Så om en vill fira mig men inte har en aning om vad jag vill ha, så kommer några tips här. Förutom en ny pyjamas, fred på jorden och snälla barn, som jag ständigt har på önskelistan.
En av de saker jag saknade när jag No Poo-ade var Moroccanoil. Av någon anledning fungerade inte den här oljan då, utan blev mest en vaxig hinna på håret. Ytterst otrevligt. Så när jag började med schampo igen så tog det inte lång stund innan jag köpte en ny, liten flaska. Nu är den alldeles snart slut - bara några dyrbara, väldoftande droppar kvar - så jag önskar mig en ny. Den finns i en "light" variant också, för ljusare hår. Mitt är lite både ock, beroende på vilket hårstrå en tittar på, så vilken som skulle funka för mig.
A England, mitt absoluta favoritmärke på nagellack, kommer med två nya kollektioner nu i slutet på maj/början av juni. Sammanlagt 12 lack på temat British subcultures och London vibes. Jag vill såklart ha alla 12, plus de 5 lack jag har kvar att köpa från kollektionerna innan. Men om jag bara får välja tre väljer jag Punk, Goth och New romantic.
Som ni säkert vet vid det här laget så tycker jag om att läsa, och en av mina favoriter att läsa är Jane Austen. Så jag skulle inte bli ledsen och gråta om jag fick den här snygga boxen i present, med alla hennes böcker i vacker inbunden utgåva. Glädjetårar skulle det säkert komma en massa dock.
Och eftersom jag älskar böcker i största allmänhet så skulle jag inte bli ledsen över ett presentkort. Så att jag kan välja själv i min milslånga önskelista. Presentkort till Filmstaden funkar bra det med, för biokvällar är alltid kul.
För att påminna om hur mycket jag verkligen tycker om att ha pyjamas på mig, så kan jag ju alltid påminna om det i form av detta örngott från H&M. Som jag villhöver.
Dessutom tycker jag om lakrits, chips, bubbelvin, absint, rävar och hårgos.
Som alltid är det spoilervarning när jag skriver om tv.
Säsongssammanfattning som även är en serieavslutning. Fans har tydligen hatat den här säsongen, och det förekommer namninsamlingslistor med över en miljon underskrifter på att säsongen ska göras om. Om detta säger jag - skärp er! Det är en tv-serie. Inget som påverkar folk i verkliga livet, liksom.
Själv tyckte jag att det slutade ganska bra och hyfsat logiskt, även om jag hade hoppats på ett litet annat slut. Och jag fick rätt i min gissning på att det skulle hamna någon på den där tronen i slutändan, som vi kanske inte hade kunnat ana.
Favoritavsnitt: 8x03 "The long night" Ett avsnitt som det gnälldes på för att det var så mörkt. *suck* Ja, för det är ju natt? Dra ner rullgardinen så ser ni. Det stora slaget mellan White walkers och människorna. Sådär jobbigt stundtals att jag satt och pep att jag inte orkade mer. Då händer det prylar.
8x05 "The bells" Kanske det mest upprörande avsnittet av de alla, för det var här folk började skrika om att de ville ha nya avsnitt. Daenerys och Cersei gör upp om Järntronen. Fördel Daenerys som har en drake... Som hon använder lite väl drastiskt kanske.
Favoritkaraktär: Arya.
Favoritpar: Brienne och Jamie. Den nanosekund det varade. För det hade jag hoppats på lääänge.
Bäst i säsongen: Aryas dödslista blev kompletterad, som jag hade min egen lilla teori om att den skulle bli. Så var hon hyfsat BAMF med Winter King också.
Brienne blev dubbad till riddare. Yay!
Sansa drottning över Norden! Bran på Järntronen. Eller något, för den finns ju inte längre nu när Drogon smälte ner den i sin förtvivlan. Till och med draken fattade att den där tronen mest ställde till besvär.
Värst i säsongen: Jag ville ha en betydligt värre död för Cersei. Elek som jag är. Och så var det an massa andra som jag ville skulle leva som inte gjorde det. Fast det var i och för sig inte alltid så oväntat. Och att Grey Worm, som jag gillat så, blev en satans köttskalle var inte heller så nöjsamt att se.
Jag hade ju hoppats på Jon Snow på tronen i slutändan, och där fick jag snulle. I mitt huvud blir ändå någon sorts kung av Wildlings, men ändå. Förvisad känns som att det var lite att ta i för att ha räddat världen från en hyfsat galen drottning.
Övriga kommentarer: Jag är nöjd. Kan kanske bero på att jag inte har levt med serien i 10 år, utan sett allt mer eller mindre på ett bräde. Visst har jag tyckt det har varit bra, men inte så bra att jag tycker något skulle ha gjorts annorlunda så här i sluttampen. Eller jo - det hade gärna kunnat få vara lite lugnare tempo så här i sista säsongen, kanske berättat över fler avsnitt. Det kunde kännas som att det gick lite väl fort ibland, att de reste över stora vidder lite väl snabbt. Bland annat.
Förra året gjorde jag ett inlägg om min morgonrutin, men som kanske kan anas av rubriken så har det hänt saker med den. Lite såhär ser alla mina mornar ut nuförtiden.
Oavsett vilken veckodag det är så ringer min väckarklocka klockan 6 varje morgon. Oftast lyckas jag till och med gå upp då, men det händer att jag snoozar fem minuter eller så, eller ger mig själv sovmorgon om jag är extra trött. Men oftast går jag upp när larmet går, och går på toa - som en bör.
Sedan använder jag den där röda grejen på bilden, som är en tungskrapa. Och bara för att jag alltid tycker det är lite icki efter att jag har skrapat tungan, så borstar jag tänderna för att fräscha upp munnen.
Efter det går jag in i mitt bibliotek, rullar ut mattan på bilden, och gör ett kort yogapass. Här har jag gett mig själv lov att skippa det där yogapasset en gång i veckan, men oftast skippar jag det inte alls eftersom det är skönt att sträcka ut sig på morgonen. Jag kör oftast det här passet, som jag numera har lärt mig utantill.
Nästan alltid är det nu jag passar på att meditera också. Ibland väntar jag tills jag är ensam hemma, men oftast tycker jag mest att det är skönt att meditera direkt efter att jag har yogat, så då gör jag det. 15 minuter med Headspace, och sedan är jag redo för resten av dagen.
Och resten av dagen börjar med frukost! Först ett glas med varmt citronvatten med äppelcidervinäger och cayennepeppar, sedan te och vad jag nu har bestämt mig för att frukostera på. Idag var det fattiga riddare med jordnötssmör och lönnsirap.
Efter frukosten använder jag så den blå grejen på bilden, som inte är en vas med en penis (som jag hört någon kalla den för) utan en nässköljare. Jag har blivit flitig med den igen, sedan pollensäsongen förra året. Den hjälper såklart inte helt, men den hjälper. Alltså sköljer jag näsan med min NoseBuddy, en kanna saltvatten genom hela näs-systemet.
Efter det gör jag min oil-pulling. Lite kokosolja som jag sköljer runt i munnen under en ganska lång tid. Idag hann jag duscha, tvätta håret och smörja mig samt klä på mig, innan jag spottade ut, men andra dagar brukar jag passa på att tvätta mig, klä mig och bädda sängen.
Spottar ut oljan i kaffefiltret som jag lägger i komposten. Borstar tänderna. Bäddar! Så viktigt för mig att bädda, för jag tycker det är skönare att lägga mig i en bäddad säng. Passar på att vädra sovrummet också, om så bara några minuter.
Och det är min morgonrutin det. Planen är att jag ska vänja mig vid att gå upp ännu lite tidigare, men jag tar myrsteg dit. Jag hade nått gå-upp-klockan-6-utan-problem lagom till vi ställde om klockorna till sommartid, och jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att klockan ringer när den gör, min biologiska klocka tycker det är lite för tidigt just nu, helt enkelt. Längtar så tills vi slopar sommartiden. Jädra skit att förstöra min biologiska klocka två gånger om året. *mutter mummel*
Som vanligt är det spoilervarning när jag skriver om tv.
Den sjunde säsongen av American Horror Story har undertiteln "Cult". Alla säsongerna är som (kanske) bekant fristående, med en ganska så fast skådespelarensemble, som återkommer i nya roller varje säsong, vilket är mindre förvirrande än vad en kan tro.
Ibland knyts vissa detaljer från de olika säsongerna samman, och jag hade hört ryktas att den här säsongen skulle luta sig mycket mot någon av de tidigare, men förutom en karaktär från säsong fyra, "Freak Show", så märkte jag inte det alls.
Serien är förlängd till och med säsong 10, och jag har läst någonstans att det var så många säsonger skaparen Ryan Murphy hade planer för, så det ska bli spännande att se hur det vecklar ut sig. Så småningom.
Favoritavsnitt: 7x06 "Mid-Western assassin". Kai får motstånd i valet till kommunfullmäktige. Meadow berättar sanningen för Ally, och ett torgmöte får ett oväntat slut.
7x09 "Drink the Kool-Aid". Vi får bakgrund till olika sekter som inspirerat Kai. Kai testar sina anhängares lojalitet, och Ally hämnas.
Favoritkaraktär: Egentligen ingen, men kanske mest Ally, om jag måste välja.
Favoritpar: Eh? Nej.
Bäst i säsongen: Det var inget övernaturligt den här gången, utan allt det otäcka vi ser är sådant som kan göras, och har gjorts, av människor och mot människor. Gillade att det kändes så autentiskt.
Värst i säsongen: Serien handlade till en början mycket om diverse fobier, och jag tycker det var trist att det släpptes. Med det sagt kanske det hade varit på sin plats med en triggervarning för clowner, trypofobi och blod. Men det där sista gäller liksom varje säsong.
Övriga kommentarer: Det här var inte en av mina favoritsäsonger. Inte för att den var dålig, men jag hade ganska tråkigt mellan varven.
Möjligen är "Little fires everywhere", eller "Små eldar överallt" som den heter i svensk översättning, en av de mest hypade böckerna jag har haft i min bokhög på länge. Jag har sett den hyllas på Instagram, på YouTube, i diverse artiklar, bloggar och andra sammanhang. Så det var med iver jag plockade upp den för att börja läsa.
I det lilla samhället Shaker Hights är allt till synes perfekt. Husen och trädgårdarna är välskötta, familjerna hela och rena, alla tjänar bra och barnen har en trygg skola. Men bakom den välputsade fasaden är allt kanske inte rosenrött.
När Mia, en ensamstående mamma och konstnär, flyttar in i området, ställs allt på sin spets. Mia med sin konstnärssjäl har svårt för dessa oskrivna regler. Familjen Richardson dras in i Mias och hennes dotter Pearls liv, och det kommer i grunden ändra deras tillvaro.
Jag förstår inte alls hypen över den här boken. Den är bra skriven och jag gillar den ickelinjära tidslinjen, med många blickar både bakåt och framåt, men storyn griper inte riktigt tag i mig. Jag har faktiskt till och med haft lite tråkigt ibland. Det är en sådan där bok där jag mest blir arg på karaktärerna för att de inte pratar med varandra, utan mest antar och drar slutsatser efter skvaller eller lösryckta yttranden. Dessa slutsatser är dessutom ofta felaktiga, och hela storyn hade kunnat undvikas om någon bara frågat rätt ut hur det förhöll sig.
Nu är det mest en massa skvaller och skitsnack, och jag som är inne i något av en lässvacka just nu, har inte riktigt tålamod med den här typen av berättelse. Jag kanske skulle ha tyckt bättre om den i ett annat sammanhang, men jag trodde på allvar att den skulle vara så bra som jag hört att den var och att det var var boken skulle få mig att vilja sträckläsa igen. Så var då icke fallet.
Boken är dock välskriven, och jag gillade språket och tonen i den, att vi fick se saker ut flera perspektiv och inte bara en enda karaktärs, så att vi som läsare kan få bilda oss en egen uppfattning. Jag tyckte alltså att boken var bra, bara inte så bra. Jag blev lite besviken, helt enkelt.
Atrix. Intensive. Protection cream.
Den här gången tog den i badrummet slut först. En älskling, helt enkelt. Plaståtervinning.
Betyg 5/5
Lush. Veganese. Balsam.
Jag kan tycka att det är aningen onödigt med skalpvårdade grejer i ett balsam, eftersom jag aldrig använde balsam i skalpen utan bara på hårlängderna. Därmed sagt så gillar jag ändå hur mjukt mitt hår varit efter tvättarna, och att det doftar gott dessutom. Kanske inget revolutionerande, men jag har gillat det ändå. Kommer kanske köpa nytt i framtiden, men just nu har jag inga större planer på ett Lush-köp. Finns visst bara online, om jag förstått det rätt. Plaståtervinning.
Betyg 3,5/5
Bath Bubble and Beyond. We are family. Shampoo bar.
Jag hittade den här schampokakan på min lokala Ica Maxi och bestämde mig för att testa. Föll ganska så handlöst för det här schampot, om jag ska vara ärlig. Löddrar mjukt och mycket, trevlig doft, lätt att fördela i håret och lätt att skölja ur, dryg som attan, gjorde att jag kunde glesa ut mellan hårtvättarna igen. Enda minuset är att den behöver torka ut helt mellan användningarna för att inte nästan smälta bort i duschen (görs bäst på ett tvålfat en bit från duschen) samt att det svider som f-n om en får det i ögat. Undvik det.
Jag har redan köpt en ny, och funderar som bäst på om jag ska testa någon annan variant nästa gång. Bäst av allt? Det här ↓: Pappersförpackning.
Betyg 5/5
Som vanligt är det spoilervarning när jag skriver om tv.
När plötsligt en tredje medlem i familjen vill vara med och titta på en serie så är det inte alltid helt lätt att få till tittandet. Så min plan att se klart på "Downton Abbey" och lämna tillbaka boxen till dess rättmätiga ägare när vi ses igen i slutet på maj, verkar gå om intet. Men en säsong till kanske vi hinner med.
Favoritavsnitt: 4x01 Mary är fortfarande otröstlig efter Matthews död, och lyssnar inte på råd från sina närmaste. Någon återvänder till huset för att ta O'Briens plats, till mångas förtret. Michael planerar att åka till Tyskland för att på så sätt kunna skiljas från sin fru och gifta sig med Edith.
4x09 "The London season". Dags för Rose att komma ut och presenteras för kungen. Hela familjen beger sig till London för detta tillfälle. Daisy får ett oväntat förslag, och Edith fattar ett beslut om sitt barn.
Favoritkaraktär: Maggie Smith är baske mig guld som Violet Crowley. Denna drottning av vassa one liners, älskar't!
Favoritpar: Det enda bestående - Robert och Cora.
Bäst i säsongen: Rose överraskade mig som en frisk fläkt, där jag trodde att hon kanske skulle bli lite trist. Och så gillade jag London-avsnittet väldigt mycket. Särskilt den där hålla-handen grejen mellan Carson och Mrs Hughes.
Värst i säsongen: Karaktärer som förtjänar en brejk: Anna och Bates, Edith. Och är verkligen Mary så fantastisk att alla karlar måste visa sitt intresse? Med andra ord - ungefär en friare för mycket.
Övriga kommentarer: Jaha. Thomas Barrow återgick till sitt vanliga, elaka och beräknande jag. Fast utan ytterligare ränksmiderier från O'Brien, som hastigt och lustigt lämnade serien.
Idag är det prick 10 år sedan jag började blogga. Då hette bloggen "Mrs Datas liv", men det gick över. Det har hänt mycket på de här tio åren, och en av dessa saker är att jag växte ifrån mitt gamla internet-alias. Så kan det gå. Å andra sidan tycker jag att "Livet enligt Jenny" passar mig bättre. Även om jag kanske inte skriver jättemycket om mitt liv just nu, förutom vad jag läser, lyssnar på och tittar på. Jag känner mig lite mer privat, helt enkelt.
För tio år sedan var jag ganska care free. Jag mådde bra, kände mig rentav lycklig. Hade självförtroende att dela med mig på ett helt annat sätt än vad jag har idag. För sedan kom en massiv depression, en massa ångest, och självcensur för att lindra denna ångest. Jag skriver inte om vad som helst som faller mig in längre, helt enkelt för att jag inte vill att folk ska tolka in saker i det jag skriver som jag kanske inte menar. Även om ni är ganska få som läser på den här bloggen, så vet jag aldrig riktigt när ett inlägg ska få trafik, eller vad det är som gör att just det inlägget får trafik. Och det är så tröttande att fundera på det. Så jag stänger bit för bit. Om vad jag skriver, bland annat, men jag har sedan en tid även stängt av möjligheten att kommentera.
Men! Idag är det alltså tio år sedan jag började skriva mina första trevande kommentarer. På ett sätt kan jag känna att det skulle kanske vara ganska skönt att sluta blogga nu, men samtidigt vet jag med mig att jag inte riktigt vill släppa. För att det är kul att ha något att göra varje vardag, planera inlägg och deras placering i kalendern. Samt att min blogg fungerar som ett sorts arkiv över mitt liv, en annorlunda dagbok. Och det händer ju ibland att det glimtar till och jag blir ganska privat. Inte superofta, men det händer.
Vad vill jag ha sagt med allt det här? Inget annat än grattis lilla bloggen. Vi ses på måndag.
Maj känns mest som mars just nu, eller april om vi ska vara snälla. Riktigt skitväder, med andra ord. Kan inte minnas när det haglade så här ofta senast. Någonsin?
Men jag försöker hålla humöret uppe ändå. Ett bra knep för det är god mat. Och massor av vatten, som (nästan) aldrig fastnar på bild.
Jag startar min morgon med rent vatten, men även med ett glas av den här dekokten. Citron, äppelcidervinäger och cayennepeppar i varmt vatten. Inte gott, men jag känner mig uppfriskad av det, samt att det har hjälpt min mage. Använd fantasin för vad jag menar med det.
Frukostdags! Alltid Earl Grey med mjölk, och mina piller som jag sköljer ner med vatten. Det är allergimedicin och kosttillskott. Till det ett kokt ägg (krämigt ska det va!) och en skål yoghurt med ett tärnat äpple och min hemgjorda granola. Stod mig på det fram till lunch.
Min lunch var en grön sallad (som i färgen) med ägg, ceasardressing och rostat bröd. I salladen hade jag huvudsallat, färsk gurka, smörgåsgurka, oliver med citronfyllning (mina favoriter), koriander, pumpakärnor - bara sådant som var grönt.
Efter min promenad med söt hund var jag svårt sugen på te. Hade en liten craving efter English Breakfast, så jag rådde bot på den medan jag läste lite.
Med så mycket te i systemet kände jag inget behov av mer när det blev fikadags. Så jag gjorde en smoothie med banan, jordnötssmör och kokosdryck. Till det ett par kardemummaskorpor med smör.
Till middag åt vi aloo gobi med ris, alltså en indisk gryta med blomkål och potatis. Lite extra grönsaker också, samt att jag lade på lite koriander på min portion efter att bilden togs.
Vi tittade på dubbla avsnitt av "Downton abbey" och då villhöve jag ha dubbla tv-tittar-snacks också. Först en kopp kvällsro-te med mjölk, till det två skorpor och en liten macka, alla tre med ost. Och jag avslutade gårdagens ätande med ett äpple.
Nu ska jag gå och luncha på rester av aloo gobi. Tycker inte minsta lilla synd om mig, på grund av gott.
Varför är jag alltid så slö med att ta kort på mina tomma förpackningar? Det sitter långt inne ibland, så pass att jag nästan har följande tre tomma förpackningar redan nu, och att jag har glömt bort en del om innehållet i de förpackningar jag har tömt. Så kan det gå.
Berrisom. Peking opera mask, Queen. Redwine + adenosine.
Den här har jag haft i ansiktet förut, och minns att jag gillade den då. Det gjorde jag nu med, för det är alltid lite extra roligt med målade masker så man kan leka att man är en drottning mellan varven. Bra passform, hyfsat med essens, kände mig gosig efteråt. Plaståtervinning.
Betyg 5/5. Låter det gamla betyget följa med.
Apotek Hjärtat. Mild duscholja. Oparfymerad.
Fick rejäla problem i början av året med torr, kliande och irriterad hud. Tills jag började använda den här duscholjan i duschen istället för vanlig duschtvål. Ger ett litet lödder när en "tvålar" in sig och är lätt att skölja av. Har en ny i duschen, så klart. Plaståtervinning.
Betyg 5/5
Kicks. Instant treatment. Detox beauty. Clearing mud mask.
Är det här tredje tuben jag gör av med? Tror det. Har redan kommit en bra bit i den fjärde också, för den här masken är en av mina favoriter. Jag använder det säkert en gång i veckan. Funkar bra även för min känsliga hud med den här lermasken, om jag bara smackar på med fukt efteråt. Plaståtervinning.
Betyg 5/5
Omläsning förnöjer! Fast det här var faktiskt första gången jag läste "Förnuft och känsla" på svenska, förut har jag läst den med titeln "Sense and sensibility".
Fröknarna Dashwood och deras mamma tvingas att lämna huset de bott i då fadern dör och godset tillfaller hans son från ett tidigare äktenskap. De flyttar till en stuga som ägs av en släkting till fru Dashwood och dras snart in deras umgängeskrets. Den yngre systern, Marianne, förälskar sig snart i den stilige Willoughby och låter sig svepas med i känslorna. Den äldre Elinor låter dock förnuftet segra och låter inte känslorna synas utanpå, hur mycket hon än påverkas när hennes egna förhoppningar sviks.
Jag har som sagt läst den här boken förut, då på engelska, och frågan är om jag inte tyckte den var mycket bättre i original. Det är något i översättningen som gör att det blir lite tungrott ibland. I varje fall frö mig som inte har något problem att läsa på engelska. Lost in translation, helt enkelt.
Det gör dock inte historien sämre, utan den uppskattar jag minst lika mycket. Det är lite så där skvallrigt och smått ironiserande som jag känner igen från Jane Austens andra böcker, hennes ton lyser igenom - även i den svenska översättningen. Ibland känns hon dock lite påträngande, Jane Austen, och det sista kapitlet är väl inte riktigt vad jag uppskattar.
Ändå. Jag har förut gett "Förnuft och känsla" betyget 5/5, och jag låter det betyget få stå kvar. Berättelsen vinner helt enkelt över mig.
Som vanligt är det spoilervarning när jag skriver om tv.
Den andra säsongen av Batman innan Batman, aka "Gotham" har två undertitlar beroende på hur dags i säsongen vi befinner oss - "Rise of the villains" eller "Wrath of the villains". Jag blev mest underhållen av den första halvan. Faktiskt så känner jag ett behov av lite Gotham-paus nu.
Alfred Pennyworth (Sean Pertwee), Lee Tompkins (Morena Baccarin), Harvey Bullock (Donal Logue), Selina Kyle (Camren Bicondova), Bruce Wayne (Davis Mazouz), Jim Gordon (Ben McKenzie), Oswald Cobblepot (Robin Lord Taylor), Barbara Keane (Erin Richards), Edward Nygma (Cory Michael Smith), Theo Galavan (James Frain), Tabitha Galavan (Jessica Lucas). Bildkälla Hollywood reporter
Favoritavsnitt: 2x02 "Knock, knock". Gordon utreder rymningarna från Arkham.
2x09 "A bitter pill to swallow". Gordon får problem när lejda mördare försöker röja honom ur vägen.
Favoritkaraktär: Alfred Pennyworth. För han verkar vara den enda som tänker med hjärnan.
Favoritpar: Jim och Lee (Leslie). För att det var det enda som fanns. Lee försvann dock ungefär halvvägs i säsongen. Troligen för att Morena Baccarin, som spelar henne, födde barn där. (Hon är gift med Ben McKenzie som spelar Jim Gordon).
Bäst i säsongen: Maniax.
Värst i säsongen: Det är tvära kast mellan god och ond i den här serien. Ibland går det på bara någon minut att karaktärerna ändrar inställning. Och faktiskt så blir det lite tröttande i längden. Dessutom tycker att den här säsongen mest var lång och faktiskt lite tråkig och dålig, trots vissa väldigt bra skådespelarinsatser mellan varven.
Övriga kommentarer: Innan han ens har blivit Jokern (det kommer nog snart) så är Cameron Monaghan en av de bästa jag har sett i den rollen. Top notch. Till och med Chilipojen, som bara tittade lite över axeln på mig, tyckte att det var "en jättebra Joker". Så jo.
Hade det varit mer sådant i serien så kanske jag skulle vara nyfiken på att titta vidare, i skrivande stund vet jag inte om jag kommer bry mig. Fast jag är ju lite nyfiken på vilken väg serien kommer ta, och så är jag hyfsat envis, så kommer säkert titta vidare. Men inte just nu.
I april hann jag läsa sju böcker, och nästan alla var på engelska. Och här är dem i den ordning jag läste dem uppifrån och ner, med månadsboken allra underst. Ett klick på boktiteln tar dig till inlägget där jag skrivit mer utförligt om boken. Precis som vanligt alltså.
"Fevre Dream" av George R.R. Martin, eller "Feberdröm" som den heter på svenska. Den här omgångens läsning för min bokcirkel Plejaderna. Plejaderna gav den medelbetyget 2,7/5, mitt betyg blev 2,5/5.
"The astonishing colour of after" av Emily X.R. Pan fick dela på favoritplatsen för april. Magisk realism, om en ung tjej som söker sina rötter efter sin mammas självmord. Mitt betyg blev såklart 5/5.
"Sköldpaddor hela vägen ner" av John Green är en utmärkt bok som belyser mental ohälsa på ett väldigt nära och finstämt sätt, utan att göra det minsta lilla gulligt. Mitt betyg blev 4/5.
"The sun is also a star" av Nicola Yoon var den andra boken att få dela på favoritplatsen i april. Solklart fick den betyg 5/5 den också.
"Harry Potter and the chamber of secrets" av J.K. Rowling. Del två i Harry Potter-serien och jag kommer på mig själv med att längta till de mörkare böckerna i serien. Hade lite tråkigt mellan varven och betyget blev därefter, 2,5/5.
"Aristotle and Dante discover the secrets of the universe" av Benjamin Alire Sáenz blev jag lite underväldigad av. Väldigt vackert språk, sådär lyriskt som jag gillar, men en berättelse som inte riktigt grep tag i mig. Den var inte för mig, helt enkelt. Betyg 3/5.
"Grekisk mytologi" av Michael Gibson, med underbara illustrationer av Giovanni Caselli. Faktiskt så var illustrationerna den stora behållningen. En barndomsfavorit som inte riktigt överlevde resan in i mitt vuxna och mer kritiska läsliv. Betyg 3/5.
När jag för ett gäng månader sedan läste "Illiaden" och "Odysséen" fick jag stor lust att läsa om böcker från min barndom med grekisk mytologi som tema. Problemet var bara att de stod nedpackade i lådor i väntan på att biblioteket skulle göras i ordning. Nu när det är ordnat var det en lätt sak att plocka fram böckerna ur hyllan och sätta igång. Först på tur blev "Grekisk mytologi" av Michael Gibson, med underbara illustrationer av Giovanni Caselli.
När jag lade upp en bild av den här boken på Instagram fick jag många kommentarer om den hade varit en favorit under folks barndom, och det var den som sagt även för mig. Jag kan minnas hur jag läste historierna, men framför allt hur jag sjönk in i bilderna och förlorade mig i deras detaljrikedom. För den här boken vilar stort på illustrationerna. Längst bak i boken finns ett index som förklarar symboliken i bilderna, något som vuxna jag uppskattar, men som barndoms-jag troligen fullkomligt struntade i.
Däremot kan jag känna att boken känns ganska daterad. Översättningen känns konstig, och ibland smyger det sig in uttryck som absolut inte används idag. Originalet (på engelska) har copyright 1977, och den utgåva jag har är tryckt 1983, så där ser vi hur snabbt språket kan förändras så att något som var självklart då känns konstlat idag.
Som vuxen sitter jag även och baxnar lite över innehållet. Nog för att en redan vet att den mesta mytologin är tämligen sexistisk och konstig, men här känns det så extra tydligt. Särskilt omen betänker att boken faktiskt riktar sig till barn. Inte för att jag tycker att det borde censureras, för mytologin (och historien) är som den är, men när Helena får skulden för Trojanska kriget blir jag faktiskt lite sur. Kan vi komma överens om att Helena redan var gift med Menelaos när Paris förälskade sig i henne, kidnappade henne och förde henne till Troja? Och sedan vägrade lämna henne åter till sin man, trots att han förlorade en tvekamp om vem som skulle få behålla henne och vinna kriget. (Alltså förlåt att jag rantar lite nu, men jag tycker det är ganska vidrigt hut kvinnor behandlas som bytesvaror och inte som fritt tänkande människor.) Alltså var kriget Paris fel - inte Helenas.
När vi vinklar saker så här redan i barnlitteratur, är det inte undra på att det är svårt att få folk att inse att det behövs förändringar i världen.
Jag valde att läsa "Grekisk mytologi" som min månadsbok för april, och det var väl duktigt av mig att sprida ut en bok på dryga 150 sidor över en hel månad. Lösningen låg i att jag läste ett kapitel om dagen tills boken tog slut, vilket den gjorde lite i förtid i lördags. Ändå, det har varit trevligt att läsa en liten saga om dagen, det sticker jag inte under stol med.
Mitt betyg blir dock inte lysande. Den här boken var bättre i minnet, helt enkelt. 3/5 landar jag på till sist. Skulle jag bara betygsätta illustrationerna skulle det däremot bli toppbetyg.
Det var inte mycket nagellack som hamnade på mig under april. Jag gav mina naglar lackpaus ett tag, och målade naglarna för första gången i april lagom till påsk. Så idag är det bara fyra bilder och sammanlagt fem nagellack att titta på.
Pahlish, Hufflepuff
Påsklacket var så klart gult. Hufflepuff är ett lysande maskrosgult lack, med lite färgskiftande glassflecks. Det finns en aning av husfärgerna gult och svart, men mest upplevde jag det som ett gult lack med guldskimmer. Alltså gillade jag det.
OPI, Berry Fairy Fun
Valt till aprils favoritlack för hur det ser ut på de skuggiga naglarna. Ett iridicerande lila lack, med skimmer som skiftar ton i ton, men även flashar till i rosa och såg jag inte lite rött där också? Jag hade kanske behövt ett extra lager för lite mer ompf, men jag var nöjd så här med.
Depend 7Day, How you doin'? + Flirt with Joey
Det här blir nog min favoritmanikyr för april dock, fastän att det rann ner i nagelbanden och blå How you doin'? valde att staina mina naglar - bara en aning, men lite räcker långt i stainingfall.
Helt enkelt en dotticure, en nailart till och med jag klarar av/orkar med.
Dance Legend, From Russia with love
Jag har så klart köpt de här lacken för att de har James Bond-namn, inte för att jag älskar magnetiska lack. För jag har alltid jättesvårt att få till det där magnetiska så det ser snyggt ut. Här ville det sig inte riktigt alls, men det är som det är. Jag gillar färgen ändå, ett orangerött lack med orange/guldskimmer. I vissa vinklar ser jag hur magnet jobbat, men för mig känns det mest som ett skimmerlack.Jag kommer köpa på mig de lack jag har kvar i kollektionen ändå, förutom det som inte har ett James Bond-namn, för som sagt - så roligt tycker jag inte att det är med magnetiska lack.
