Januarifavoriter

Månadens sista dag, och sedan massor av år betyder det att jag sammanfattar månaden och försöker hitta vilka favoriter jag har haft sedan sist. Det brukar gå ganska bra.
Januari har bjussat på gråväder mest hela tiden,men humöret har för det mesta varit bra. Mycket sociala grejer (födelsedagar, Plejaderna mm) har dock gjort att det har hänt att jag känner mig socialt utbränd. Skulle behöva några riktigt lugna dagar. Fram till dess - favvisar!

Bok: "En bättre värld" av Anthony Doerr.

Film: "På västfronten intet nytt". Nominerad till ett gäng Oscars, så det är inte bara jag.

TV: "This is going to hurt". 

Nagellack: Amy från London Grace. 

Skönhet: Mellanrumstandborstar. Tar lite längre tid att vårda tänderna, men jag gillar att jag äntligen får rumpan ur vagnen och gör det här extra steget.

Extra speciell rolighet: Chilipojken har tagit körkort! 

Favoritinlägg: Topp 20 av nagellacken jag bar 2022. Det var inte lätt, men jag är fortfarande nöjd med mina val. 

Januaris nagellack

Snart månadsskifte,vilket betyder att det är dags att ta en titt på vad jag målat naglarna med hittills i år. Fem olika nagellack,och det här är ordningen jag bar dem i. 
En sak om bilderna. Min/vår kamera har (som bekant) länge lidit av att det blivit någon sorts fläckar på linsen. Stört mig som attan. Så pass att jag valt att försöka fota med mobilen i stället, och det har ju ärligt talat gått sådär. Varning för inte jättebra bildkvalitet, alltså. Helt och hållet mitt fel.

London Grace, Amy
När Chilipojken fyllde år fick han i uppdrag att välja nagellack åt mig. Han valde grönt, i form av skimmerlacket Amy från London Grace. Blev lite skalbaggskänsla av det hela, med sitt guldgröna skimmer.

Depend, #5146 Moonstone

Ibland väljer jag mina nagellack själv,som när jag fiskade fram den här lilla flaskan. Månskensfärgat skimmerlack,med sina skiftningar i guld, brons och en aning rosa. Inte unikt, men fint.

H&M Beauty, Ice prism
Helt enkelt ett glitterlack med prismatiska glitter i en klar bas. Jag upplevde det som en aning rosa. Ett topperlack som funkar även på egen hand, och det här bar jag ganska länge innan jag tröttnade,trots att det hade ganska mycket struktur. En ren mardröm att ta bort, dock.

London Grace, Laura
Inte alls så dämpad i färgen som det verkar vara. Det därmed att januari varit väldigt grått och mulet... Trafikkoner har ingenting mot det här lacket. Det är såpass orange att E tyckte det var jobbigt att titta på, så hyfsat knallorange, fast inte neon.

Depend, #5149 Emerald
Varför ett lack som är teal men skiftar i grönt och allra mest blått är döpt efter gröna smaragder förstår jag inte. Men fint är det. Skalbagge här med, och det lack jag bär just nu. Någorlunda osuddig på pekfingret i varje fall...

Sett på tv: Russian doll, säsong 2

Spoilervarning när jag skriver om tv, så klart.

Jag var inte snabbast till festen när den andra säsongen av"Russian doll" släpptes förra året,men nu så. Det här är en liten finurlig serien där Nadia (Natasha Lyonne) går omkring i snabb takt i New York, röker alldeles för mycket, och råkar ut för märkliga ting. I den första säsongen dog hon hela tiden, nu ges det chans att reda upp i det förflutna.

Bildkälla Netflix

Det har gått fyra år sedan sist, och Nadia ska snart fira sin 40-årsdag. På en tunnelbaneresa blir hon skickad tillbaka i tiden till 1982. Snart förstår hon att hon är fast i sin mammas kropp, som är gravid med henne. Nadia beslutar sig för att återfinna de Krugerand-guldmynt som mamman försnillade det året, och på så sätt försöka ändra familjehistorien.

Även Alan, som hon lärde känna första säsongen då de båda dog hela tiden, får möjlighet att färdas bakåt. Han hamnar i sin mormors kropp, när hon befinner sig i Östberlin där hon är involverad i en flykt till andra sidan Berlinmuren.

Det här med tidsresor är ofta hit eller miss för mig, sällan ett mellanting. Här blir det tyvärr mest en miss. Bitvis kanske det är lite kul, men mest blir det rörigt. Jag känner också att Alans historia slarvas bort, och det blir så mycket Nadia att hans tidresande lika bra kunde ha hoppats över. 
Har en konsumerat mer än ett medium som berör tidsresor så vet en att dilemmat med att försöka ändra något i det förflutna dyker upp förr eller senare. Så även här, där det blir rejäla hål i tiden - vilket gör handlingen ännu rörigare.
Det är inte dåligt för det, men lika bra som i säsong ett blir det inte. Stundtals roligt och underhållande är det dock.
"Russian doll" finns på Netflix.

"En bättre värld" av Anthony Doerr

Om mindre än en månad är det dags för årets bokrea, eller som jag kallar den - julafton. Och då kan det kanske vara bra att ha läst de böcker jag köpte på förra årets bokrea. Och det har jag inte gjort än. Men med "En bättre värld" utläst och klar så har jag bara en bok kvar, och den håller jag på och läser, så jag är nästan där.

Bildkälla The StoryGraph

20 februari 2020 tänker idealisten Seymour spränga en bomb i stadens bibliotek. Vad han inte vet är att det befinner sig en äldre man och några barn på övervåningen.
1453 är Konstantinopel på väg att belägras. Inne i staden tar Anna hand om sin syster, utanför murarna tvingas den utstötte pojken Omeir att delta i anfallet.
Efter att jorden blivit obeboelig strävar rymdskeppet Argos mot en ny planet. Ensam kvar ombord finns Konstance som försöker förstå vad som hänt de andra passagerarna.
Deras liv binds samman av en bok skriven innan vår tidräkning, om en man som drömmer att ta sig till en stad i rymden, till Molnfågelland.

Tre tidslinjer alltså, och fem olika karaktärer att följa. Eftersom vi får följa dem under en ganska lång tid, så hinner det också bli flera farväl innan boken tar slut. Det känns ändå helt naturligt för den här boken att det blir så, även om jag i vissa fall hade önskat en annan typ av slut.
Som en röd tråd genom hela boken har vi alltså boken "Molnfågelland", som genom tiderna får olika skepnader, och text förloras på vägen. Boken kan så ses som vikten av bevarande, och vikten av att skriva ner historia och bevara även den. Boken är också i högsta grad en hyllning till bibliotek och bibliotekarier, och sådant gillar vi i det här huset.
Det känns som att det gjorts mycket research, och i och med det så känns boken helt igenom äkta. De karaktärer vi får lära känna kunde mycket väl ha funnits på riktigt, åtminstone en variant av dem. Mitt enda bekymmer med boken är att det finns en person i den som beskrivs som tydligt neurodivergen. Gissa nu vem som tillverkat en bomb. Och det kan jag tycka är lite synd, att den representationen ska bli någon sorts bad guy. Drar faktiskt ner betyget lite för mig.

Betyg ja, "En bättre värld" fick så klart ett sådant. 4/5, närmare bestämt.

Sett på TV: This is going to hurt

För några år sedan läste vi i Plejaderna en liten bok som det egentligen inte var meningen att vi skulle läsa. Vi har nämligen bestämt oss för att läsa skönlitterära böcker, och "Det här kommer göra ont" av Adam Kay är mer en memoarbok om livet som läkare på en förlossningsklinik i Storbritannien än den basersd-på-verkliga-händelser-bok som vi trodde att det var. 
Hur som haver, vi gillade den så pass att den fick 3,6/5 i medelbetyg. Och förra året kom en miniserie baserad på den boken, med manus skrivet av författaren själv. Och med Ben Whishaw i huvudrollen. Klart jag måste se den, och nu har jag gjort det.

Bildkälla HBO Max

Serien handlar om Adam som arbetar som underläkare på en förlossningsavdelning. Han har ansvar för läkarstudenten Shruti, samt en massa födande kvinnor och deras partners. Han försöker också hålla liv i sitt förhållande med pojkvännen Harry, som han har svårt att öppna sig för. Hans föräldrar och kolleger vet inte om att han är gay, men hans vänner vet. Bästa vännen Greg ska snart gifta sig med Emma, och Adam är best man. Ett uppdrag som visar sig vara svårt att utföra med ojämna arbetstider, dubbla och tredubbla skift, och en brist på balans som stundtals gränsar till det outhärdliga. Patienten gå alltid först. Eller så borde det vara i varje fall.

Titeln här säger ungefär allt. Det gör ont, stundtals. Inte bara på födande patienter, utan på personalen som tar hand om dem. Och på mig som tittar. Jag satt och blundade en del, för ibland blir det mer grafiskt än vad jag vill se, med blod och grejer. Det är mycket glädje i förlossningssalen, men också dramatik, och ibland sorg.
I första avsnittet gör Adam en felbedömning som sedan följer honom genom hela serien, och drabbar inte bara honom utan också hans omgivning. 
Manuset till serien är alltså skrivet av den riktige Adam Kay, som sadlade om till just manusförfattare efter att han valde att lämna läkaryrket. Det är således ett manus som känns mycket verklighetstroget. Liksom i boken blir det många skratt emellanåt, men ofta fastnar skrattet någonstans när en ser allvaret bakom den något skämtsamma tonen. Som en förlossningsavdelning där larmet inte fungerar som det ska. Kan bli roliga scener av det, men i verkligheten är det mycket allvarligt.
Serien har vunnit en massa priser, främst för Ben Whishaws insats som Adam. Det här är en miniserie på 7 avsnitt. Den avslutas bra, så det är ingenting som känns oavslutat eller obesvarat. Skulle det bli en rungande succé finns det möjligheter till fler avsnitt, men jag känner mig nöjd så här.

"This is going to hurt" finns på HBO Max.

Tomma förpackningar i januari

Det verkar vara ett medeltal, att jag tömmer 6 förpackningar i månaden. De jag visar idag har vi sett förut, och kommer vi se igen. Fyra av dem från samma märke, till och med. Alla ner i plaståtervinningen.

Atrix. Intensive protection cream.
Storfavoriten tog slut i badrummet den här gången. Används många gånger varje dag. Blir faktiskt påmind om att jag behöver smörja händerna nu. 
5/5

Ica. Ekologiskt certifierat balsam. Oparfymerad.
Balsam är balsam. Har hittills i mitt liv inte hitta något wow-balsam, så tills någon tipsar mig om ett fantastiskt balsam så tuggar jag vidare med det här en tub till. 
3/5

Ica. Ekologiskt certifierad ögongel, nattkräm, dagkräm. Oparfymerad.
Smäller in mina tre hudvårdare under samma punkt. Har öppnat nya tuber, och kommer fortsätta köpa de här så länge jag och min hud gillar dem. Just nu älskas de.
5/5

It's skin. Mask sheet. Honey, firm & glow.
Bland mina absoluta favoritarkmasker. Ligger bra, lagom med serum, absoberas bra, kladdar inte och doftar himmelskt. Har en till i lådan, vilket jag är glad för. 
5/5

Februaris bullet journal

Var det meningen att jag skulle pausa bloggen en vecka? Nej. Men nu var jag trött, hade ont och var tjurig, så jag lät bli. Hade ingen lust, helt enkelt.
Hade faktiskt inte lust med mycket alls, mer än att fixa i ordning min bullet journal, så att den är redo för februari som lurar om hörnet.
Det ser ut ungefär som vanligt den här gången också.

Den nästan tomma sidan är till för ett minne från månaden som kommer. En bild, en text - vem vet. Andra sidan är månadsöversikten. 
Jag hade planerat länge att använda den här ganska breda washitejpen från Willwa. Plockade upp den norrskensgröna färgen i den, och även svart. Tombow #195 Light green, grön Stabilo fineliner, och svart Sakura Pigma micron i två olika tjocklekar (01, 05).

Uppslag två är kassabok och en sida där månadsboken och nagellacken får samsas. Månadsboken ja, det var planerat sedan i höstas att jag skulle läsa Ulysses både i januari och i februari. Hade hört att den var både lång och svårläst. Ryktet är sant.

Uppslaget det tredje är vikt åt dagens rad, vanor och humör. Jag har bestämt mig för att ändra om bland vanorna. Många av de jag har prickat av har hängt med i flera år vid det här laget, och har blivit en så pass stor vana att de bara görs utan påminnelse. Och det är det vanekollen är för mig - en påminnelse. Dags alltså att göra plats för sådant som jag kanske glömmer annars. 

Dags att röra på sig! För på det fjärde uppslaget har jag sidorna där jag har koll på min stretch och vad jag kallar för dagens uppdrag, samt så klart - Yoga with Adriene. Jag är i slutfasen av min tredje 30 days of yoga utmaning, och planerar så klart att fortsätta med februaris spellista. 

Februaris första veckouppslag delar några dagar med januari. Februaris citat handlar mycket om berg och att klättra eller vandra i berg. Kanske inspirerat av bergen på washitejpen. 

Plejaderna om "Den store Gatsby" av F. Scott Fitzgerald

I söndags gick årets första Plejadträff av stapeln. Vi blev bjudna på mackor, te, salted caramel panna cotta med nöttopping och fick den tvivelaktiga äran att se värdinnans så kallade blodfobi i full sving när det pratades om sjukdomar. Hon svimmade inte i varje fall. För som vanligt pratade vi inte bara om en bok, utan om allt mellan himmel och jord. Så där som vänner gör.

Bildkälla The StoryGraph

Det glada 1920-talet är i full fart när Nick Carraway anländer till New York för att försöka skapa sig en förmögenhet på Wall Street. I staden bor även hans kusin, den vackra Daisy, med sin make Tom. De är mycket förmögna, och Nick dras in i dras kretsar.
Nick är däremot inte förmögen, utan bor i en liten stuga bredvid ett ståtligt hus där det ständigt verkar pågå storslagna fester. Ägaren av huset är den mystiske Gatsby, som det går många rykten om. Nick och Gatsby blir vänner, och en dag ber Gatsby Nick om en tjänst.

Vi har lite svårt att tycka om den här boken, även om viljan finns där. Om inte annat med tanke på att boken har nått klassikerstatus, och räknas som en mitt-i-prick-beskrivning av 20-talets dekadens. Och även vi känner att den är spot on, men gäller den här beskrivningen verkligen 20-talet i stort, eller bara den mest privilegierade klicken - i USA? Och så är det nog. Även om 20-talet sågs som möjligheternas årtionde efter Det Stora Kriget, så var det ändå inte alla som kunde ha det så bra som beskrivs här. Och att världen var på väg mot en ekonomisk kollaps var det ingen som visste än, när boken gavs ut 1925. Med andra ord är det dåligt med konsekvenstänkande i "Den store Gatsby". 
Det här är en sådan där bok där miljöerna beskrivs bättre än karaktärerna. De känns överlag ganska platta och ytliga, och deras samtal känns mest som att läsa tankebubblorna i en serietidning, fast i romanform. Det känns väldigt konstlat och oorganiskt. Boken verkar mest handla om en massa uttråkade rika människor som partajar och är otrogna mot varandra. Allt sett genom Nick Carraways ögon, som bara ar rollen av betraktare. Han ser, men i övrigt är han väldigt passiv.
För många år sedan försökte jag mig på att läsa den här på engelska, men det ville sig inte alls då. Jag tyckte ärligt talat att den var ganska tråkig, och det tyckte jag även den här gången. Ändå tyckte jag att "Den store Gatsby" känns välskriven, även om jag inte tyckte den var jättebra. 

Mitt betyg på "Den store Gtasby" blev 3/5, vilket blev Plejadernas högsta betyg, det var mycket 2:or och 2,5:or i övrigt. Plejadernas medelbetyg blev 2,5/5.

5 favoriter: Från rävsamlingen

Jag tycker väldigt mycket om rävar. Det började med en bok om djur när jag var liten, där jag förälskade mig i den jättegulliga fjällräven, men har sedan övergått till rävar i allmänhet och rödrävar i synnerhet. Med denna förkärlek till rävar var inte steget långt till att börja samla på saker med rävmotiv. Jag vill dock inte ha någon riktig räv, vare sig levande eller (absolut inte) död. Då är det bättre med mina gosedjursrävar. Jag har ganska många goserävar vid det här laget, och det var inte helt lätt att bara välja fem, men här är de i varje fall.

Räven som startade hela samlingen har så klart en särskild plats i mitt hjärta. Jag fick den i julklapp av Chilipojken. Han heter Stiles, av vissa anledningar som kanske eller kanske inte har med hur en viss karaktär i "Teen Wolf" framställdes i fankretsar. 

Ki heter så för att det är japanska för gul, och hen är en japansk räv som är gul. Ännu en present, den här gången från både Chilipojken och E. Fick henom i födelsedagspresent, men fråga inte vilken födeösedag för det minns jag inte.

Största räven i samlingen är Bowie, som brukar sitta på min säng. Jag har en liten också, som heter Ziggy. Present till mig från mig.

Tesla är min lilla variant av Jellycats goseräv. Jag fick den större varianten i julkapp från E något år senare, men Tesla har jag skaffat mig själv. Och hans namn har inget med elbilar att göra, utan han är döpt efter Nikola Tesla. Jag hade dille ett tag på att döpa rävarna efter personer som gjort vetenskapliga upptäckter. Den större heter Turing, efter Alan Turing. Jag har även en (Marie) Curie, och...

... Albert, så klart döpt efter Einstein. (Med på bild även prydnadsrävar från Rusta och Eko.) Jag kan ha köpt den här själv, men den kan också ha varit en present från älskade maken. Jag vet att det var han som gav mig den lilla nyckelringsräven i samma stil (Bukowski) när vi besökte årets slott i Vadstena. Den lille heter Abbe, som förkortning av Albert. 

Och fler rävar blir det.

FredagsFilmen: På västfronten intet nytt

Att krig är skit vet vi redan. Att första världskriget bestod av år i skyttegravar utan vidare värst mad avancemang vet vi också. Och att många, många unga män dog mellan de där skyttegravarna.
Erich Maria Maria Remarque skrev romanen "På västfronten intet nytt" som kom ut 1929. Den har filmatiserats tre gånger sedan dess, den senaste filmatiseringen kom sent 2022 och finns att se på Netflix. Inte direkt fredagsmys, men en väldigt stark, mörk och gripande film.

Bildkälla Netflix

Den unge Paul Bäumer är överlycklig den dag han äntligen antas i den tyska armén och ska få hjälpa sitt land att vinna kriget. Inom sex  veckor ska de marschera in i  Paris! Snabbt inser han dock att det inte är så enkelt, och det dröjer inte länge innan han tröttnat på skyttegravarna. Freden är på väg, men många kamrater kommer dö innan dess.

Jodå. När en nästan gråter bara av trailern så vet en att filmen satt som en smäck i hjärteroten. Den här gjorde ont att titta på, på mer än ett sätt. Det är så tragiskt och ledsamt, samtidigt som det finns en liten gnista hopp där någonstans. Både filmens början och filmens slut bjöd på sådana där scener som är värda att minnas, och som knyter ihop allt så väldigt fint. Plus i kanten för fotot och den stämningsfulla musiken.

Jag brukar oftast inte tycka om krigsfilm, men den här är ett av undantagen. Visar krig som precis så meningslöst och fult som det är. Dessutom skönt med en tysk produktion, och inte en hyllande Hollywoodsmörja. 

Came in from a rainy Thursday on the avenue - Dagens

Låt: "Ordinary world" med Duran Duran. Adam Lambert har nyligen släppt en finfin cover på den, men - the original and best och allt det där.
Outfit: Blå leggings, grå tisha med Coca-colatryck och grå huvjacka. Allt från H&M.
Smink: Inget
Nagellack: Nakna naglar medan jag bestämmer mig. 
Doft: Så lite som möjligt.
Läser: Månadsboken "Ulysses" av James Joyce, som jag planerar ska läsas i februari också. Har precis börjat med "En bättre värld" av Anthony Doerr.
Frukost: Fry up med överblivna ugnsgrönsaker från gårdagens lunch, stekt skinka och stekt ägg. Knäckemacka. Apelsinjuice och te.
Fika: Te och glass.
Middag: Pizza.
Pryl: Vetevärmare.
Motion: Yogapass, hundpromenad, motionscykel på låg växel i lugnt tempo.
Kvällsnöje: Vika tvätt, måla naglarna, läsa och sova tidigt.
Att tillägga: När jag planerade att skriva det här inlägget just idag, så trodde jag inte att jag skulle vakna på morgonen med en massiv huvudvärk och sedan sova bort halva dagen. Därav ingen bild. Så kan det gå.

Sett på TV: White House Farm

Allt är Mr Ballens fel. Eller förtjänst, snarare. För tack vare att han gjorde ett program om "The White House murders" där han inte berättade hela historien, just för att han var sponsrad av kanalen/serien om desamma, så ville jag så klart veta vad som hänt. Och tur hade jag att serien fanns att se på Disney+ här i Sverige.

Bildkälla BT

En natt i augusti 1985 kallas polisen till gården White House Farm på den Engelska landsbygden. Här hittas fem medlemmar i familjen Bamber mördade, ende överlevande är vuxne sonen Jeremy, som var den som larmade polisen.
Snabbt avskrivs fallet som ett mord/självmord, då dottern Sheila länge kämpat mot psykisk sjukdom. En av de utredande poliserna tycker sig dock ana att allt inte stämmer, och försöker få till en utökad utredning, något som motarbetas av hans överordnade.

Den här miniserien är alltså baserad på ett äkta mordfall, och det som beskrivs här får väl antas vara sanningen. Eller en version av den i varje fall. Antagligen kommer vi aldrig få veta vad som verkligen hände den där natten, om inte gärningsmannen väljer att berätta allt. För nog verkar det konstigt att begå självmord genom att skjuta sig själv två gånger?
Jag hade så klart snokat reda på utgången i det här fallet redan efter Mr Ballens avsnitt, men det gjorde det inte mindre spännande ändå. Att se hur polisen klantade till en brottsplats å det grövsta, för att sedan försöka reparera redan skedd skada. Klantigt.
Jag gillade den här serien. Skådespelarna gör ett gediget jobb, och det är inte självklart vem gärningsmannen är även i slutet, även om det mesta faktiskt pekar på att rätt person skakar galler än idag. Det finns ändå en liten öppning där.
Serien känns sådär brittiskt välgjord. Ett kriminaldrama som hade varit lika spännande om allt varit hittepå, men det där att det bottnar i ett riktigt fall gör det det där lilla snäppet bättre. Rekommenderas varmt, om tillfälle ges.

Nagellack topp 20 2022

Nu har jag grunnat en dag eller två och känner att jag är redo att visa upp mina 20 favoriter av de lack jag bar förra året. Precis som förr så ska lacken ha varit nya för mig under 2022, oavsett när de egentligen släpptes på marknaden. Ingen av förra årets fina skittels alltså, eftersom de idel bestod av lack plockade ur samlingen, inga nyheter.
Ingen ordning annan är på ett ungefär i den ordning jag bar dem, så det är ingen topplista med rangordning. Bara de jag tyckte var finast förra året. Let's go!

 

Essie, Make no concessions
Jag bar många fina lack i januari, men det här var det jag valde som månadens favorit. Orange åt korallhållet, med guldskimmer. 

Essie, High voltage vinyl
Jag lovar att det här är mörkgrönt, även om det inte riktigt ser ut så på bilden. Dessutom med ett guldgrönt skimmer, lite åt antikguldhållet.

Depend O2, #5118 Lady of the Lake
Hade ju kunnat köpa den bara för namnet, så är jag som bekant (?) förtjust i Arthur-legenden också. Ett sjöskumsgrönt lack med ljuvligt skimmer. 

Masura, Navy blaser
Det var ju synd att jag skulle hitta det ryska märket Masura lagom till jag inte ville veta av ryska produkter. Särskilt som de två lack jag valde att prova från märket båda kvalat in på denna topplista. 
Varför det heter navy begriper jag inte. Med det namnet dras tankarna åt marinblått, men det här är svart. Crelly med massor av flakes som skiftade i alla regnbågens färger, samt en aning holoskimmer.

Masura, Infinity
Allra ljusaste isblå med ett ljust blått skimmer. Även det ett crelly, som min förkärlek till nästanvita lack så klart bultar lite extra för.

a England, Lord Leighton
Ett ljusare rött hololack som även innehåller lite guldskimmer. Blev februaris favorit, inte utan komkurrens.

a England, Lachrymae
Mörkt lila, en aning grått och även lite guld. Massor av holo. Så klart, det är ju från a England som nästan bara gör hololack.

Cirque colors, Neo
Önskar att jag hade fått finare bilder på det här lacket, men så går det när en glömmer bort sina plikter innan det har blivit slitet. Ett multikromt lack som tar sig från svart till rött och mellanlandar i flera andra färger på vägen dit, orange, brunt, lila, grönt. 

a England, Golden dome
Hyfsat unik färg för a England. Giftigt chartreusegrönt med ett gyllene stråk och massor av holo.

a England, Flaming June
Första gången a England bjussar på ett orange lack, och det var värt all väntan. Blev favoritlacket i mars och självklart bar jag det även i juni.

Depend 7day, #7254 Bordeaux glitz
Mörklila med små guldglitter, som på grund av basen ibland även skiftar i mörkrosa. Väldigt snyggt. Och jag har en tendens att dras till den här färgskalan med vinfärgade lack, så det var ju kul för mig att jag inte har något helt liknande sedan förr. 

a England, Peacock blue glaze
Utnämnd inte bara till aprils favoritlack, utan även hela 2022 års finaste. Blir sugen på en omlackning bara jag tittar på bilderna.
Är precis vad det heter - påfågelsblått. Massvis av holo. Så snyggt att jag baxnar.

a England, Hope
Ännu en fullträff från a England. Smaragdgrönt med något gyllene över sig. Holo, så klart. Favoriten i maj.

a England, Faith
Junis favoritlack blev mörkt turkosa hololacket Faith. Annars var det många repriser på naglarna i somras, och väldigt många skittels, snarare än nya lack.

H&M Beauty, Precious
Valt av E på hennes födelsedag, och augustis favorit. Guld som skiftar i rostorange, och ibland tittade något grönt fram också.

H&M Beauty, Candyfloss
Ett lack som absolut inte döljer några skavanker på naglarna, och sådana har jag tyvärr gott om. Dock så väldigt snyggt att jag inte bryr mig om att naglarna ser ut som att jag försökt gräva mig en tunnel under Hallandsåsen. 
Väldigt skirt och eteriskt, med en ljust rosa bas och skimmer i guld och en aning grönt.

H&M Beauty, Ice cold milk
På tal om skira och eteriska lack... Jag hade varit sugen på Ice cold milk länge innan jag slog till, flera år faktiskt. Ser ut som mjölk på riktigt. Vit jelly med en aning skimmer som gav en lätt pärlemoeffekt. Favoriten i september.

London Grace, Valentine
London Grace är ett nytt märke för mig från förra året. Och med tanke på att jag gillar rött, så är det kanske inte jättekonstigt att jag gillar just de röda lacken. Valentine är ett ljusare rött krämlack, som drar lite åt tomathållet.

London Grace, Holly
Holly var jullacket 2022, och också decembers favorit. Inte vinrött, utan mörkrött. Väldigt snyggt, och känns lite vintage i färgen.

Depend, #5145, Black obsidian
Svart med ett kopparguldigt skimmer som var rätt så diskret. Ett perfekt decemberlack.

1, 2, 3, 4, .... 20! Det var allt för den här gången. Hoppas på massor av fina lack i år också, och en ny svår topplista att klura på till nästa år.

"Ett lyckligare år" av Jonas Gardell

Jag kände att "Ett lyckligare år"  var en bra titel att starta året med. Att boken legat och väntat på att bli läst sedan förra bokrean kan vi låta vara osagt. 

Bildkälla Goodreads

När Pontus Wikner anländer till Uppsala 1856 anar han inte att hans liv ska ändras för alltid. Här möter han Herman, och blir omedelbart förälskad. 
1879 är han en omtalad filosof, när han skriver ett häfte som han kallar "Psykologiska självbekännelser". Detta häfte, samt hans dagböcker bestämmer han ska förseglas och plomberas och förvaras i Uppsala universitets bibliotek efter hans död, tills dess han hustru och barn avlidit eller det har gått minst 50 år.
Det dröjer längre än så.
1970 bestämmer sig Ronny i Örebro för att han är trött på att smyga med sin homosexualitet. Inspirerad av Stonewallupproret på en gayklubb i New York, bestämmer han sig för att det är nu förändringen i samhället måste ske. Hans beslutsamhet banar väg för Sveriges första Pride-parad, 15 maj 1971 i den mellansvenska staden Örebro.

Gissa vilken mellansvensk stad jag bor i. Just det. Känner jag igen mig? Absolut i geografin, inte så mycket i skeendena. Hittar faktiskt bara en enda enda miss, och det är att Knut Säborgs dansstudio inte fanns då, den öppnade först 1997. Men det fanns andra ställen att gå danskurser på, så det känns inte som en allvarlig miss. 
Jag kan känna att jag hade velat ha mer om Pontus och Herman, om situationen för dem under sin levnadstid. Jag tyckte deras historia kändes så avklippt, men det var väl det den var också. Det var viktigt att hålla uppe fasaden, särskilt under ett århundrade då homosexualitet faktiskt blev olagligt.
Det här är en bok med mycket HBTQ+historia, och den är viktig att berätta. I korta passager får vi historiska fakta presenterade för oss, men historieboken är förklädd till en roman. De flesta namnen är personernas riktiga namn, händelserna stämmer med verkligheten.
Handlingen i boken förflyttas sedan till 1970, och här får vi lära känna Ronny under hans sexuella uppvaknande. Det var inte lätt att vara gay då heller, men hans kamp för frihet och jämlikhet skulle bli startskottet för det öppnare samhälle vi har idag. Vi får även träffa Vanja och Kerstin, som även de var med i Gay Power Club, grundad av Ronny, och initiativtagare till demonstationen, den första i sitt slag.

Boken var både lätt- och snabbläst, och jag uppskattade det sätt som Gardell närmat sig sina karaktärer eftersom de inte är karaktärer - de är, eller var, människor av kött och blod som bara vill få leva sina liv med samma fri- och rättigheter som andra. Inte för mycket begärt, kan en tycka.
Gardell har ett schwung i språket när han skriver, och om berättelsen berör honom så kommer den känslan fram lite extra. Gardells humoristiska ton finns där i vissa avsnitt, men mest är det allvaret i situationen som lyser igenom. Ibland till och med en känsla av sorg, men allra mest är boken genomsyrad av hopp. Det kan bli ännu  bättre, men det är trots allt ganska bra om en jämför. Kampen var inte förgäves.

Mitt betyg på "Ett lyckligare år" blev 4/5. 

FredagsFilmen revisited: Glass Onion: A knives out mystery

I början av december planerade jag redan en av sysselsättningarna för juldagen - att se "Glass Onion" på Netflix, som skulle ha premiär ett par dagar tidigare. Och så blev det också. 

Bildkälla Houston Press

Benoit Blanc anländer till en privat lyxö för att delta i en Murder Mystery-helg. Helgen anordnas av en excentrisk miljardär, och de inbjudna tillhör hans lilla klick av trogna vänner. Blanc verkar ha hamnat där av misstag, men är ändå välkommen att stanna.
Så sker ett riktigt mord, och helt plötsligt är alla misstänkta, och det blir upp till Benoit Blanc att lösa ytterligare ett knivigt fall.

Den var bra den här med, men om jag tvingas välja så blir det den första filmen, "Knives out". Tyckte den var snäppet bättre, helt enkelt. Annars är det här en ganska typisk vem-var-det-som-gjorde-det med olika tillbakablickar för att ge oss som tittar lite mer information allteftersom. Jag gillar. Jag hade mina aningar om vem som var den skyldige, men jag var osäker på hur. Och det var underfundigt minsann, med en ganska oväntad slutkläm.

Bokåret 2022

Lässvackan som började 2021 höll i sig även under 2022. Ibland rasslade det på när jag läste något jag gillade mycket, men ofta hade jag inte ro eller lust att sätta mig och läsa någon längre stund.
Jag nådde ändå mitt läsmål på Goodreads om 60 utlästa böcker. Det blev 68 böcker till slut (och inte 69 som Goodreads påstår), samt att jag dnf:ade en bok. Jag kommer ha samma läsmål för 2023, 60 böcker. Ska bli intressant att se hur det håller. 
Jag gjorde ingen läsutmaning under 2022, och har valt bort det också i år. Så konstiga punkter i år på Popsugars utmaning, och väldigt många ser mest ut som repriser från tidigare år. Så tack, men nej tack.

Bengt blir arg om jag försöker läsa över axeln på honom, så jag vet faktiskt inte vad det är han läser.

Sammanfattningen av 2022 års böcker ser ut som förut. Jag listar inte all böcker, utan lämnar lite statistik, gör en toppen-, och en bottenlista, och slänger in några sammanfattningar. Så här:

Antal utlästa böcker: 68
Klassiker: 8
Svenska författare: 12
Utländska författare: 56
Läst på engelska: 25
Medelbetyg: 3,05

Topp 10:
"Billy Summers" av Stephen King 5/5
"Uppdrag Hail Mary" av Andy Weir 5/5
"Utopia Avenue av David Mitchell 5/5
"Tyrannens tid" av Magnus Västerbro 4,5/5
"Slutet" av Mats Strandberg 4/5
"Practical magic" av Alice Hoffman 4/5
"Klubben" av Matilda Gustavsson 4/5

"Picnic at Hanging rock" av Joan Lindsay 4/5
"Greywaren" av Maggie Stiefvater
"The beautiful ones" av Silvia Moreno - Garcia 4/5

Botten 5:
"If we were villains" av M.L. Rio 1/5
"Sleeping with psychopaths" av Christopher Berry - Dee 1/5
"Bokcirkeln vid världens ände" av Frida Skybäck 1/5
"The year of the witching" av Alexis Henderson 2/5
"On earth we are briefly gorgeous" av Ocean Vuong 2/5

Månadssammanfattningar 2022:
Januari, 7 böcker
Februari, 7 böcker
Mars, 7 böcker
April, 5 böcker + en jag gav upp på
Maj, 6 böcker
Juni, 4 böcker
Juli, 6 böcker, varav en i novellängd på sin höjd
Augusti, 5 böcker
September, 4 böcker
Oktober, 5 böcker
November, 7 böcker
December, 5 böcker

Plejaderna:
"Nattfåk" av Johan Teorin, medelbetyg 2,3/5
"En Ocean av kärlek" av Tahereh Mafi, medelbetyg 3/5
"Mordet på Orientexpressen" av Agatha Christie, medelbetyg 2,3/5
"Hur mår fröken Furukura?" av Suyaka Murata, medelbetyg 2,3/5
"Bokcirkeln vid världens ände" av Frida Skybäck, medelbetyg 1,4/5
"Mio, min Mio" av Astrid Lindgren, medelbetyg 3,4/5
"Klara och solen" av Kazuo Ishiguro, medelbetyg 2,9/5

Decembers bokhög

December är en hyfsat hektisk månad för de flesta, även för mig. Jag hade sällan ro att sätta mig ner och läsa en bok, och jag ville ofta inte läsa heller. Trots att jag lyckades pricka in flera bra böcker den här månaden. Jag var trött, och annat lockade mer, helt enkelt. 
Det blev ändå fem utlästa böcker till slut, den sista med bara några timmar kvar till 2023. Utlästa uppifrån och ner, precis som vanligt.

"Cloud Atlas" av David Mitchell blev månadens favoritbok. Igen. För det här var fjärde gången jag läste den, helt enkelt för att det är en av mina favoritböcker någonsin. Högsta betyg, så klart. 5/5

"Jul i rubinrött" av Amanda Hellberg är den andra boken i Ulltuna-sviten. En historisk romance under jultid, med en kvinna fast i ett olyckligt äktenskap som förälskar sig i den nya informatorn. 3/5

"Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" av Haruki Murakami var min månadsbok i december. Så pass lättläst att jag läste ut den nästan en vecka kvar på månaden. En sorts memoarer skrivna med Murakamis intresse för löpning som röd tråd. 4/5

"The nobleman's guide to scandal and shipwrecks" av Mackenzi Lee är tredje och sista boken om syskonen Montague. Här är det lillebror Adrian som står i centrum, hans som växt upp ovetandes om att han har två äldre syskon. 4/5, och samma betyg gäller för hela trilogin.

"The beautiful ones" av Silvia Moreno - Garcia blev alltså årets sista bok. En kärleksberättelse med rejäla förvecklingar, och en hel del flyttande av objekt med tankekraft. 4/5

"The beautiful ones" av Silvia Moreno - Garcia

Jag hann! Med några få timmar kvar av 2022 lyckades jag läsa ut årets sista bok, "The beautiful ones" av Silvia Moreno - Garcia. Ja, jag trallar på en viss Suede-låt.

Bildkälla Goodreads

Antonina, som helst vill bli kallas Nina, har förmågan att kunna flytta föremål med tankekraft. Ibland händer det bara saker omkring henne som hon inte kan rå för, något som gett henne ett rykte om att vara en häxa. Nu ska hon spendera säsongen i storstaden Loisail med sin kusin och hans hustru, den vackra Valérie.
På en bal träffar Nina Hector, som försörjer sig genom att visa upp sina färdigheter med telekinesi. Hon blir genast fascinerad av honom och ber honom lära henne att behärska och utveckla sin talang. Snart märker hon att hon förälskar sig i Hector.
Hector har spenderat de senaste tio åren med att bygga upp sin förmögenhet, för att kunna återvända till Loisail i triumf och i förhoppning om att återfå sin förlorade kärlek. Hon som bröt deras förlovning och gifte sig med en annan. 

De andra böcker jag läst av samma författare har haft någon sorts magi som genomsyrat hela boken. Det var alltså vad jag förväntade mig även här. Och visst finns det vissa drag av magisk realism, med den allmänt accepterade telekinesin - även om den ses som billiga teatertrick bland det fina folket. Men mest av allt är det här faktiskt en kärleksroman. Med förvecklingar. 
Boken berättas ur tre synvinklar - Hectors, Ninas och Valéries. Det skulle ha kunnat vara en kärlekstriangel här, men det är det inte. Det är mer än så, och förvecklingar, intriger och manipulationer på varenda sida. Det går nästan åt fanders flera gånger, innan slutet kommer.
Jag gillade det mesta med den här boken. Karaktärerna och miljöerna känns välutvecklade och genomtänkta. Jag hade dock svårt att sätta in boken i ett historiskt kontext, men med tanke på att den utspelar sig i en fantasivärld kanske det är meningen att tidsepoken ska vara lite diffus. Någon gång 1890 - 1910 är annars min gissning.

Mitt betyg på "The beautiful ones" blev 4/5.