"Den tysta patienten" av Alex Michaelides

En stor snackis bland thriller-böcker förra året var "Den tysta patienten" av Alex Michaelides. Bland annat vann den Goodreads omröstning 2019 som bästa kriminalroman/thriller. Av sådant kan det inte hjälpas att jag blev nyfiken, och ett bra sätt att övervinna nyfikenhet är att läsa boken denna nyfikenhet berör. Så jag gjorde det.

Bildkälla Goodreads

Alicia Berenson lever ett perfekt liv. Hon är en hyllad konstnär och lever ett lyckligt liv med sin make David, en framgångsrik modefotograf. En kväll kommer han hem sent från ett fotojobb och Alicia skjuter honom i ansiktet. Efter det är hon tyst.
Theo Faber är psykoterapeut och han har länge fascinerats av Alicias fall. Efter många år får han chansen att ta sig an hennes fall. Arbetet med att få Alicia att tala igen och få fram sanningen om vad som hände den där kvällen, tar med Theo allt djupare in i hans eget psyke och de motiv som hotar att förgöra honom.

Det här var verkligen en bladvändare. Om jag bara hade läst och inte haft annat för mig också, så hade jag kunnat läsa ut den på en dag. Nu tog det två. Kapitlen är korta och för handlingen framåt med driv. Dessutom är boken spännande och höll mig på halster länge, så det där med "bara ett kapitel till" var vanligt förekommande.
Det är skickligt berättat, med många twister, och länge var jag osäker på hur det hela skulle lösa sig. Miljöer och karaktärer är snabbt och skickligt målade, och det här är en sådan där bok som jag ser tydligt framför mig. Från de slitna lokalerna på den psykiatriska avdelningen, till den värmeböljedrabbade ateljén som Alicia arbetar i innan mordet.
Ändå känner jag igen det här lite. Det finns stråk av "Gone girl", "Kvinnan på tåget", "Den andra kvinnan" och säkert en massa andra psykologiska thrillers som jag inte läst. Jag kände också ganska snart efter att jag läst ut boken att det var något av teflonvarning på den. Alltså en sådan där bok som känns helt uppslukande när en är mitt i den, men som sedan snabbt glöms bort - kanske till och med så pass mycket att jag en dag snart kommer glömma att jag ens läst den. För den har liksom redan slunkit ur minnet, den har inte stannat kvar minsta lilla. 

Jag var dock grundligt fast i den när det begav sig, och jag uppskattade en bok där jag anade men inte helt lyckades lista ut förrän alldeles i slutet. Mitt betyg blev 3,5/5.

"Blood of elves" av Andrzej Sapkowski

Jag liksom många andra satt i slutet av förra året och tittade på Netflix-serien "Witcher". Serien är baserad på en serie böcker av den polske författaren Andrzej Sapkowski, och dessa böcker ligger även som grund för spelet "Witcher". Chilipojken har spelat spelet, och trots att han inte alltid är jätteintresserad av att läsa, så är det tack vare honom vi har de tre första böckerna  här hemma. Jag tänkte att det kanske kunde vara kul att läsa dem, så jag började där en bör börja - med bok 1, "Blood of elves".

Bildkälla Goodreads

I mer än hundra år levde människorna i fred med dvärgarna och alverna. Nu är dock den bräckliga freden över och alla srider både mot varandra och inbördes. I dessa tider föds ett barn som världens Witchers väntat på.

Ciri, barnbarn till drottning Calanthe, har märkliga krafter och ett märkligare öde. Profetian säger att hon är Flamman med makt att förändra världen. 

Geralt av Rivia är den Witcher som hat övertagit vården om Ciri. Han upptäcker dock snart att Ciris förmågor går över Witchers förmågor, och han behöver finna någon annan som kan fullända hennes krafter och träna henne. Men någon annan har också fått upp ögonen för Ciri, och snart finner Geralt att han kanske mött sin överman.

Jag som trodde jag skulle få läsa samma saker som jag sett i serien blev mäkta förvånad när så inte var fallet. "Blood of elves" tar snarare vid där serien fick sitt säsongsavslut. Så finns det ett par prequel-böcker i den här serien också, som jag antar att säsong 1 är baserade på. Jag tror mig alltså ha en ganska god bild av vad som kommer hända i säsong 2.

Boken är lite knepigt uppbyggd. Det känns nästan som att kapitlen är noveller. De är långa, och ibland var det svårt att hitta ett bra ställe att pausa i läsandet. Perspektiven skiftar ofta, och vi får följa flera olika karaktärer. Geralt, Ciri och magikern Yennefer är de viktigaste, men även Triss och Dandelion har viktiga storylines här, för att inte tala om fienderna som även de får komma till tals ibland.

Boken innehåller många inslag av den här världens mytologi och politik, men de är så bra införlivade i storyn att de aldrig känns som en massa infodumpande. Mycket sker även i dialog, inta bara som ett sätt att driva handlingen framåt utan även för att berätta för oss om de olika karaktärerna och deras utveckling. Väldigt bra gjort, tyckte jag. Jag gillade även att kapitlen inleddes med ett utdrag ur någon profetia eller bok, på så sätt fick jag veta en hel del av vad som skedde i den här världen och hur den utvecklats och vad som kunde förväntas på de följande sidorna.

Det märks även att den här första boken är en del i en större serie, för när den slutade kändes det inte alls som att den var slut. Det fanns inget specifikt äventyr som avslutats, ingenting känns liksom färdigt. Det var lite av en känsla av att det här är en jättelång bok som delats upp i olika volymer bara för att de skulle bli lättare att hantera. Så där som skedde med Tolkiens "Sagan om ringen".

Det här är inte den bästa fantasy jag har läst, men jag var underhållen och kommer fortsätta läsa serien. Samt se till att de andra böckerna hamnar i sonens ägo även de - så att jag kan låna dem, så klart.

Mitt betyg på "Blood of elves" blev 3/5.

Dal tadka

Förra veckan fick vi en vegetarian i huset. Det var E som bestämde sig för att hon inte ville "äta ett liv". Tråkigt nog var vi inte riktigt beredda på det, så vi hade inte laddat upp med vegoalternativ när vi andra äter kött, men det löste vi med alla våra vegokokböcker och att vi faktiskt blivit lite bra på att laga vegetarisk mat i det här huset. 

Bland de nya recepten vi lagar finns denna Dal, receptet kommer i original från Rainbow Plant Life och följer du hennes milslånga inlägg med receptet finns det massor av alternativ på smaksättning med mera. Dal betyder egentligen "linser", kort och gott, men här förknippas ordet snarare med en linsgryta. Så här gör jag den här goda grytan, baserad på Nishas genuint indiska recept. Och ja, det är till och med veganskt.

Dal tadka

200 g röda linser

rapsolja

1 gul lök

4 vitlöksklyftor

1 tumsstor bit färsk ingefära

1 krm cayennepeppar

1 tsk curry

1/4 tsk gurkmeja

1 tsk garam masala

6-8 dl vatten

salt, svartpeppar

1 burk/tetra krossade tomater

Kontrollera att linserna inte råkar innehålla någon liten sten. Skölj dem och lägg dem sedan i blöt i kallt vatten i 15 minuter. Låt dem sedan rinna av.

Förbered under tiden resten av ingredienserna. Mät upp kryddorna. Hacka löken fint. Hacka vitlöken. Hacka eller riv ingefäran, det ska bli ungefär en matsked.

Hetta upp olja i en gryta. När den skimrar, tillsätt löken och en nypa salt och låt det fräsa till löken mjuknat, cirka 5 minuter.

Tillsätt vitlök och ingefära och låt det steka med ungefär en minut, tills vitlöken börjar ta färg. Tillsätt då de torkade kryddorna och rör om så att all lök täcks med kryddorna. 

Häll på cirka 5 dl vatten och skrapa noga i botten på grytan så att alla godbitar kommer med.

Tillsätt linserna, salta och peppra efter smak. Rör om och låt det koka upp, sänk sedan värmen och koka under ett lock på glänt tills linserna är klara, cirka 20 minuter. Späd med mer vatten vid behov.

När linserna blivit mjuka, tillsätt de krossade tomaterna och låt koka ytterligare 5 minuter, eller tills tomaterna kokat sönder något.

Vill du ha en krämigare dal kan du mixa delar av den med en mixerstav, men inte allt.

Och nu till det som tar den här Dalen från god till fantastisk.

Tadka

1 - 2 msk kokos- eller rapsolja

1 tsk senapsfrön

½ tsk kumminfrön

2 klyftor vitlök, tunt skivade alternativt 1 tunt skivad shalottenlök

½ tsk chiliflakes

Hetta upp oljan i en liten kastrull. Häll först i senapsfrön, när de börjar poppa följ upp med resten av kryddorna. Håll oljan i rörelse och låt kryddorna smaksätta oljan i ungefär en minut, kanske en och en halv. Se upp så inget bränns! Häll oljan direkt i Dalen och rör om. 

Servera med ris eller bröd, och grönsaker.

I originalreceptet igår färsk koriander, men eftersom alla i familjen inte gillar det så tillsatt jag det efteråt i min portion. 

Det blir ganska mycket Dal av det här receptet. Det räckte till fyra personer både till middag och till lunch dagen därpå.

Jag rekommenderar en titt in på Nishas recept, särskilt gällande tadkan. Jag gör inte min som hon gör sin, utan använder mig av ett par av hennes föreslagna ersättningar. Och det finns många alternativ där, beroende på vad du har hemma och tycker om. 

Böckerna i juli

Det känns som att jag alltid blir lite förvånad över att jag läst så många böcker under månaden som gått. Just i juli började jag ändå med något av en lässvacka, då jag läste ett par böcker jag inte blev så förtjust i. Sedan rasslade det till, och det slutade med att jag läste ut sju böcker i juli, nämligen de här, som vanligt i utläsningsordning uppifrån och ner.

"Eat, pray, love" av Elizabeth Gilbert var en stor besvikelse. Jag tyckte mest att hon var ganska gnällig och inkonsekvent. Hon hittade liksom alltid en ursäkt för att bete sig på ett sätt som passade henne, oavsett vad hon sagt sig själv från början. En riktig klappa-sig-själv-på-axeln-för-att-jag-är-så-himla-bra-bok. Jag gav den ursprungligen betyget 2/5, men har efteråt ändrat det på Goodreads till 1/5, vilket på den sidan betyder "Did not like it". För det gjorde jag inte.

"Normala människor" av Sally Rooney läste jag för att jag vill se serien. Jag har inte tittat på den än dock. Boken tyckte jag var okej, men inte så mycket mer. Den var lite knepigt uppbyggd i dialogerna, vilket gjorde den lite rörig. Betyget blev medel, 3/5.

"Påfågelsommar" av Hanna Richell var boken där det äntligen lossnade läsmässigt. Parallella berättartidslinjer, som för en gångs skull inte handlade om andra världskriget. En romance utan att riktigt vara en romance. Tyckte om den så pass att jag gav den betyget 3,5/5.

"En officer och spion" av Robert Harris är en historisk roman om Dreyfus-affären. En sådan där bok där det är lätt att dras in i en wikipedia-våg för att en vill veta ännu mer. Väldigt bra och spännande berättad, om den största antisemitiska skandalen innan andra världskriget. Betyget blev 4/5.

"Frankenstein, eller den moderne Prometheus" av Mary Wollstonecraft Shelley är en snabbläst klassiker som jag klämde på en helg. Mil ifrån den invanda Frankenstein-bilden. Mest en berättelse om en utstött som försöker finna kärlek, och hur han reagerar när han bara möts av förakt. Betyget blev 4/5.

"Lady Susan & other works" av Jane Austen är en samlingsvolym med texter som Jane Austen lämnade efter sig. En brokig samling av texter skrivna när hon var mycket ung. Några noveller, något övergivet utkast, och "Sanditon" som hon arbetade på vid sin död. Kvalitén är även den skiftande, med nog anas ett stort författarskap där, även i de väldigt tidiga texterna. Betyg 3/5.

"Sambo på försök" av Beth O'Leary var precis den typen av romance jag var sugen på. Gullig, lagom sexig, med humor, allvar och förvecklingar. Blev julis favoritbok med betyget 4,5/5

När jag läste ut "Frankenstein" nådde jag mitt på Goodreads uppsatta mål om 50 böcker under 2020. Älskade maken tror att jag kan nå 100 böcker under 2020, men det tror inte jag. Det lutar dock åt att jag slår rekordet från 2018 med sina 72 böcker, men en vet aldrig. Jag kanske hamnar i den värsta lässvackan någonsin och bara läser Plejadböckerna och månadsböckerna från och med nu. Jag tror inte det, men jag vet som sagt inte. Alla böcker över målet är bara roligt. 

"Sambo på försök" av Beth O'Leary

Sista boken jag hann läsa ut i juli var en debutroman, Beth O'Learys "Sambo på försök". Tyckte om den så pass mycket att den blev julis favoritbok - i rätt så hård konkurrens.

Bildkälla Goodreads 

Tiffy och Leon selar lägenhet. De delar till och med säng. Men de har aldrig träffats.

Leon behöver pengar och bestämmer sig för att dela sin lägenhet. Då han jobbar natt är tanken att den han delar lägenheten med ska bo där när han är på jobbet, och han bor där på dagtid. För Tiffy som snabbt behöver finna ett nytt boende är det den perfekta lösningen - även om hennes vänner tycker att hon är galen som ens funderar på det.

Även om de aldrig träffats växer snart en vänskap fram genom de post it-lappar de skriver till varandra. Kan en bli kär i någon en aldrig har träffat? Och hur blir det när de väl gör det?

Det här - det var precis vad jag ville läsa just där och då. En riktigt härlig romance, men utan att vara för explicit. Komplett med välmenande vänner som lägger näsan i blöt, ett galet ex, förvecklingar och varma känslor. Samtidigt behandlar den ganska komplexa frågor, som psykisk misshandel och gaslightning, samtycke, döden, sjukdom och trasslig barndom.

Vissa saker berättas nästan lite i förbigående, andra gås det in på mer i detalj. Och det är med både bestörtning och förtjusning jag läser om Tiffys och Leons spirande känslor - trots alla hinder.

Boken är rappt skriven. Lätt att komma in i, med många karaktärer att fatta tycke för - eller tycka hjärtligt illa om. Boken växlar perspektiv mellan Tiffy och Leon i varje kapitel, vilket ibland gör kapitlen väldigt korta, ibland lite längre, alltid med en känsla av att jag kan läsa bara lite till. Det är en schvung i språket som jag gillar, och med en humor som fick mig att skratta högt flera gånger. Samtidigt är kapitlen ganska olika i sitt berättarsätt beroende på om det är Tiffy eller Leon som har ordet, på ett sätt som utmärkt speglar deras olika personligheter. Ett snyggt grepp som gav mig som läsare det där lilla extra.

Jag tyckte som sagt mycket om "Sambo på försök" och utnämnde den till julis favorit. Betyget blev 4,5/5.