Januarifavoriter

Nämen tjena hallå! Redan dags för en ny månad? Det gick hyfsat fort, må jag säga. Vi tar väl en liten titt på vad jag har haft för favoriter i januari innan vi vänder kalenderblad.

Bok: "Slutet" av Mats Strandberg.

Film: "Parasit".

TV: Och det är här jag inser att det enda jag sett i tv-serieväg den här månaden är "The book of Boba Fett". Och jag tycker ärligt talat inte att den är så vidare värst.

Nagellack: Make no concessions från Essie.

Skönhet: Det faktum att jag sminkar mig igen, och inser hur mycket jag älskar röda läppstift. 

Extra speciell rolighet: Att jag tagit dos 3. Yay for me! Hade så klart ont och mådde sådär efteråt, men det är det värt.

Favoritinlägg: Som alltid i januari - boksammanfattningen från året innan. Om en har en hobby så...

Det var det. Ses snart!

"Slutet" av Mats Strandberg

Mats Strandberg kom in i min läsrepertoar tack vare Plejaderna i allmänhet och min vän Perny i synnerhet. Då läste jag hans böcker för vuxna, men han slog igenom som författare av ungdomsböckerna i Engelfors-trilogin (Cirkeln, Eld, Nyckeln) som han skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Med "Slutet" återvände han till ungdomsböckernas värld.

Bildkälla Goodreads

Du är sjutton år och borde ha hela livet framför dig. Istället vet du att om en månad är allt borta. När kometen kommer allt närmare hopar sig frågorna. Vad vill du göra med den tid du har kvar? Vem vill du vara med när allt tar slut?
Simon och Lucinda är två ensamma ungdomar i en stad någonstans i Sverige. De tar sig an det kommande slutet på olika sätt, men ett dödsfall för dem samman. Tillsammans bestämmer se sig för att ta reda på vad som egentligen hände deras vän, ingen annan verkar ju göra det nu när tiden snart är slut.

Trots att den här boken har 500+ sidor så gick den väldigt fort att läsa. Kapitlen är inte långa och den delas in i delar allteftersom dagarna går mot undergången. Vi får både Simons och Lucindas perspektiv på saker, och det är inte alls svårt att hålla isär de olika synvinklarna, då det dels anges noga, dels skrivs på olika sätt. Boken lyckas även ha med mycket representation utan att det känns in your face minsta lilla, något som jag uppskattade. Det kändes naturligt, helt enkelt.
Och så rätt han fick! Boken är skriven innan pandemin som ännu inte är över, men här finns alla de med som skriker högt i sociala medier. Jag känner igen antivaxxare, människor som vägrar ta till sig att det är så här verkligheten ser ut. Kometförnekarna kan liknas vid våra klimatförnekare, och så vidare. De finns här allihop - de uppgivna, de som tror sig sitta på alla svaren, de som söker, de som leder och de som förleder. Bra siat, kan jag känna. 
Det här är självklart inte alltigenom rolig läsning. Dels för att en central del av handlingen kretsar kring ett tragiskt dödsfall och dess konsekvenser, men allra mest såklart över att boken leder till jordens undergång. Det kan vara lite ångestframkallande, och känns så trovärdigt att en nästan tror att apokalypsen är på väg. Samtidigt är det fint. Jag gillar relationen mellan Simon och Lucinda, hur de har det i sina familjer och hur de närmar sig slutet på sina olika sätt.
Det är en pre-apokalyptisk bok med en sväng av kriminalroman och en släng kärlek också. 

Full pott får den ändå inte. Mitt betyg på "Slutet" blev 4/5. Jag kommer säkert tänka mycket på den ett tag framöver, men det fattas något litet för att jag ska kunna ge den högsta betyg. 

Januarilacken

 Januari är inte helt slut, men jag tror inte att det kommer åka på någon ny färg innan februari. Trots att jag fick en lackleverans från Hypnotic Polish häromdagen. 6 lack kan väl ändå anses vara en ganska bra "skörd" för en månad, och här är de, i den ordning jag bar dem.

Depend 7day, #7253 Vintage forever
Började året med en lugn färg i kräm. Det här är en variant av taupe med lite rosa i sig, eller en ljust gammelrosa med lite grått och en aning beige. Svår färg att beskriva, men trevlig att bära.

 

Essie, High voltage vinyl
Det kommer bli en del gröna lack i det här inlägget, för jag har dragits till den färgen hela januari och jag har inte tröttnat än. Alla har dock inte varit så mörkt gröna som det här, med sitt guldgröna skimmer. 

a-England, Mashrabiya
En skulle ju kunna tro att det är massor med grönt i det här lacket också, men faktiskt så syns det mest i flaskan. Jag upplevde Mashrabiya som ett brunt lack med en lila skiftning. Skimret är av det gyllene slaget och ger lacket ett något metallisk finish. Ett lite mystiskt lack som bjöd på många överraskningar.

Depend O2, #5118 Lady of the lake
Ett sjöskumsgrönt lack med gyllene skimmer. Det känns som att jag har liknande i gömmorna, men det gör inte så mycket för de är så fina. Just det här var kanske inte jättekul att lacka med, men det fick det vara värt.

Essie, Make no concessions
Nämen! Ett lack som vare sig är mörkt eller grönt. Jag tror jag smäller av! 
Här blev det istället en korallorange med guldskimmer.

Depend, #496
Jag letade lååångt bak i arkivet innan jag hittade mitt nästa lack. #496 är egentligen ett sidenmatt lack, men jag ville ha det blankt så jag drog på topplack. Ännu ett grönt lack med flecks i guld/ljusare grönt.Mörkt är det också. Inser nu att alla de gröna jag burit dessutom kommer från Depend. Så kan det gå!

FredagsFilmen: Encanto

Efter några dagars bloggpaus för att återhämta mig från tredje nålsticket i armen på ett år för att bekämpa covid-19, så känner jag mig redo att återgå till ett normalt liv igen. 

Förra veckan hade vi filmmys med "Encanto" som just nu finns både på bio och Disney+. Och sedan dess har jag haft två låtar från den filmen som turas om med att snurra runt i mitt huvud. 

Bildkälla Filmstaden

Möt familjen Madrigal. De bor på en undanskymd plats någonstans i Columbia, och deras vistelseort döljs av den magi som alla i familjen Madrigal bär på. Alla utom en...
Mirabel märker att något händer i det magiska huset, och som den enda icke-magiska medlemmen kan det vara hon som bär på förmågan att rädda familjen.

En riktigt charmig film, även om den på Dinsey-sätt var hyfsat förutsägbar och bar på en och annan logiskt lucka. Men - väldigt medryckande och absolut värd att se. Och sedan ha trallandes runt i huvudet i en vecka eller mer. You have been warned!

Bullet journal för februari

Sista hela veckan i januari är vi inne i nu, och då brukar mitt behov av februarisidor öka lavinartat. Så i helgen satte jag mig ner och knåpade ihop dem, det vill säga gjorde dem på samma sätt som jag gjort i flera månader vid det här laget. Nästan som att ha en mall, men samtidigt inte ha det.
Februari är i och med Alla hjärtans dag starkt förknippad med kärlek, och jag gick på den lätta i år också. Jag valde två kärleksfulle washis och gick på med rött för hela slanten. 

Ser ni felet? Jag blev så jä*la förbannad när jag upptäckte det, så det är ju en väldans tur att jag inte tittar så mycket mer på det här uppslaget när det väl är gjort. Månadsöversikten är mest min startsida för månaden.
Washitejpen har jag köpt från Etsy, pennorna är en röd från ett flerpack fineliners från Adlibris och en Tombow dual brush i nyansen 847, Crimson.

Uppslaget med kassabok på ena sidan och månadsbok och nagellack på den andra. Jag vet vilken bok jag kommer läsa i februari, men den befinner sig på en annan våning än mig, så jag har inte riktigt planerat in den än. Minns inte ens vad den heter...

Det var mycket som blev snett och vint i de här uppslagen, men det orkar jag inte (heller) bry mig om. 
En rad om dagen, vanor och humör samsas på ett uppslag den här gången också.

Dags för träning. Vad jag ska göra för egen del vet jag inte riktigt, men jag har trivts rätt så bra som jag gjort i januari - mycket stretchpass och mycket vilodagar. Känner mig lite ur slag, så jag gör nog någon variant på det i februari också, allt i självkärlekens tecken.
Jag tänker yoga med Adriene i februari också. Planerar faktiskt att fortsätta med det ganska länge, men det har ni säkert redan listat ut. Hon kommer med en ny träningsspellista sista söndagen i månaden (oftast) så jag vet ännu inte vad det blir. Det enda jag vet är att jag på grund av tidsskillnader ligger en dag efter i januaris 30 days of yoga, så jag kommer göra min sista dag i den utmaningen den 1:a februari. 

Alla veckouppslagen ser likadana ut den här månaden. Allting ligger på samma plats, förutom de olika citaten, och så har jag växlat vilken washi jag använt. Annars är det repetition hela vägen. 

Är det för tidigt att börja fundera på hur jag vill ha mina sidor i mars?

"Bara på besök" av Beth O'Leary

Ibland behövs det lite feelgood som läsning, och nu var ett sådant tillfälle. Valet föll på Beth O'Learys andra roman, "Bara på besök". 

Bildkälla Goodreads

Leena är framgångsrik konsult på ett företag i London. Hennes mormor Eileen är pensionär och bosatt i en liten by i Yorkshire, och är mycket engagerad i byns kommande vårfestival. De har båda drabbats av en stor förlust som präglar deras liv.
När Leena får en panikattack under ett viktigt möte, blir hon tvingad av sin chef att ta åtta veckors ledighet. Hon åker hem till sim mormor, och det blir bedtämt att de ska byta liv under dessa åtta veckor. Leena ska ta över Eileens alla ansvarsområden i byn, och Eileen ska försöka leva livet fullt ut, göra det hon inte gjorde när hon istället gifte sig med sin ex-man. Kanske hitta kärleken igen?

Feelgood för mig är lika med verklighetsflykt och lyckliga slut, och det fick jag med den här boken. Allt det jag förväntade mig skulle hända inom bokens pärmar hände också. Kanske lite förutsägbart, men det är lite det som är charmen med den här typen av böcker. Inga explicita sexscener, och det är väl det som skiljer det här från romance, annars är det stort fokus på att hitta den rätte.
Båda Beth O'Learys böcker innehåller någon form av mörkt stråk. I debuten "Sambos på försök" var det gaslighting och psykologisk misshandel, i "Bara på besök" är det sorg. Och det här var väl det som kändes allra minst feelgood för mig, då sorgen var den efter en syster som avlidit i cancer. Kom kanske lite väl tätt inpå att jag förlorat min bror på det sättet, och hade jag vetat det från start hade jag troligen valt en annan bok att läsa just nu. Inte för att jag kände igen mig i deras hantering av sin sorg, men sorgarbete är mångfacetterad och ser olika ut från person till person, så det säger jag inte så mycket om.
Boken berättas ur både Leenas och Eileens perspektiv, med vartannat kapitel till vardera dam. Inte alls svårt att hålla isär dem, så länge de bifinner sig på olika platser. När de var förenade kunde jag ibland behöva bläddra tillbaka för att se vem som berättade i vilket kapitel, men det berodde snarare på mitt höga lästempo än otydlighet, för det står givet inför varje kapitel vem det är som för talan. Och det är lätt att hålla ett högt lästempo, boken bjuder riktigt in till det med sina lagom långa kapitel, okrångliga språk och rara karaktärer - förutom de som det är meningen att du inte ska tycka om, så klart.
Det enda jag hängde upp mig lite på var tidslinjen, som jag inte blev helt kompis med. Det hände så mycket i de båda kvinnornas liv under så pass kort tid att jag undrar hur de hann organisera allting. Och på slutet gick de där åtta veckorna både väldigt fort och stod liksom still i tiden. "Jag ska åka hem om några veckor", men samtidigt är det bara dagar kvar? Jag kanske blandade ihop deras olika tidslinjer och kanske berättades de på samma gång fast inte i samma tid? Men samtidigt kändes som att det var samma tid? Jaja, det var inte så ofta förekommande att det egentligen störde alltför mycket.

Mitt betyg på "Bara på besök" blev 3,5/5.

FredagsFilmen: Parasit

När "Parasit" kom 2019 så smög den sig under radarn för de flesta av oss. Under Oscarsutdelningen tidigt 2020 så fick den desto mer uppmärksamhet. Den skrev filmhistoria i det sammanhangen när den inte bara vann pris för Bästa utländska film, utan även som Bästa film - den första icke-engelska film att vinna den gubben. Den har vunnit 310 andra filmpriser också, på olika festivaler och prisutdelningar över världen, så det känns som en film värd att se på. 

Bildkälla Moviezine

Familjen Kim är så fattiga att det riktigt stinker om dem. De försörjer sig på småjobb och mindre bedrägerier. När sonen i familjen får jobb som extralärare till dottern i den rika familjen Park, så ser de snart till att nästla in hela familjen i huset.
En helg försöker Kims bli en egen version av familjen Park. Tills det ringer på dörren, och någon som kan huset bättre än de vill komma in.

Den är inte fullt så skräckig som trailern låter påskina. Mer ett drama som stundtals blir komisk, på det där sättet där skrattet fastnar i halsen. Visst finns det bitar som blir lite kusliga och spännande också, men inte så att jag någonsin fick kalla kårar. Mest är det en film om klasskillnader, och vad desperation kan göra med människor.
Filmen har många twister, och en del av dem var mer oväntade än andra. En väldigt bra film, som väl förtjänade sin Oscar, även om den inte var det bästa jag har sett. Bra sätt ändå att spendera två timmar på.
Den finns på SVT Play till 1:a februari, men kan även ses på SF Anytime.

Morgonpigg

Jag har inte alltid varit en morgonperson. Faktiskt var jag i min ungdoms glada dagar så pass mycket av en nattuggla att min bror tyckte jag lika bra kunde ta och jobba natt för jag var ju ändå vaken då. Och det var jag, så det gjorde jag. Jobbade natt alltså. Faktiskt ganska härligt, tyckte jag då. Nuförtiden är jag glad om jag orkar hålla mig vaken till tolvslaget på nyårsafton, så saker och ting ändras.

Nu skedde ju inte den ändringen bara så där, utan att jag gjorde ett enda litet dugg, men att bli morgonperson skedde ganska naturligt för mig. Jag märkte att jag blev mycket lättare trött på kvällarna. Ingen partyprinsessa direkt, när jag började flagga på halv stång redan kring tiosnåret på kvällarna. Många fester och tillställningar som jag gått hem från i förtid för att jag vill sova. Och när det är så, är det lika bra att göra något bra av den saken.

För ungefär två år sedan bestämde jag mig för att gå in för att bli en morgonmänniska på riktigt. Inte ligga kvar i sängen och snooza, och sedan vara groggy resten av morgonen. Inte behöva stressa. 
Jag bestämde mig för att jag ville gå upp senast klockan 6, på så naturlig väg som möjligt. Så jag började sätta mitt alarm lite tidigare. Inte klockan 6 än, men en kvart tidigare än vad jag brukat gå upp. Och när alarmet väl började ringa - stängde jag av det och gick upp! Det var det där med att gå upp direkt som var svårast, så jag började med små lockgrejer. Lade fram en mysig tröja att dra på mig, förberedde något gott, plockade fram något att läsa. Eller - glodde i mobilen en stund. 
När så kroppen hade börjat vänja sig vid den tiden och den rutinen, så satte jag alarmet ännu lite tidigare. Och när jag var van vid det, lite tidigare till. Och så vidare. Till slut var jag vid det där magiska klockslaget, och vaknade utan krusiduller. Numera går jag upp 5:30, och det har gått hyfsat smärtfritt att ta sig dit. Och ja - jag går upp samma tid varje dag, vardag som helg.
Det enda som ställer till det för mig är de där tidsomställningarna, som jag hoppas snart avskaffas. Jag brukar förbereda mig inför sommartidsomställningen någon vecka i förväg genom att successivt gå upp ännu lite tidigare, så att jag inte chockar mig själv med en hel timme tidigare gå-upp-tid för kroppen, mer en halvtimme eller så. Det brukar ändå ta någon vecka för mig att tycka att dygnsrytmen är okej, efter en sommartidsomställning (vintertid/normaltid är lättare).

Kvällarna då? Jag blir fortfarande väldigt trött på kvällarna. Jag är inte bara den som går upp först, utan även den som går och lägger mig först. Dels för att det är ett måste för att jag ska få tillräckligt med sömn, men också för att jag känner mig klar med dagen då. Någon gång mellan halv nio och tio brukar jag lägga, läsa lite och sedan släcka lampan. Det händer att det blir tidigare, det händer att det blir senare. 
Självklart har jag dagar då jag är jättetrött, och jag har tillåtit mig själv att sova vidare några gånger. När jag varit sjuk, bland annat, eller haft en natt med väldigt dålig sömn. Jag försöker undvika att ta tupplurar, men är jag riktigt trött så gör jag så klart det. Jag försöker hålla dem under timmen, men vissa tröttmössedagar har de så klart blivit längre. 

Jag gick upp 5:30 idag med. Drack en kopp hett vatten, fastnade i mobilen, gjorde ett yogapass med Adriene (18/30), mediterade, åt frukost, gjorde mig i ordning, bäddade sängen, och nu sitter jag här och tittar på nattens snö som fallit på grannens tak.
Godmorgon. 

"Min mörka Vanessa" av Kate Elizabeth Russell

Nu har jag äntligen läst ut den bok som legat längst i min tbr-hög. Jag har lagt in den i min planerade läsning flera gången, men alltid flyttat den - tills nu. För jag har tyckt att den verkar vara så oerhört jobbig att läsa, och det var den också. Det var bara att inse att om jag skulle läsa den överhuvudtaget, så var det ingen idé att vänta på "rätt humör", för det går nog inte att få till ett rätt humör för den här typen av bok. Den är vad titeln antyder - mörk.

Bildkälla Goodreads
Min bok har ett annorlunda omslag, det här är den inbundna boken.

När Vanessa är 15 år flyttar hon till en internatskola i Maine. Hon är utan vänner, och blir därför glad över den uppmärksamhet hon får för sin lärare i engelska, Jacob Strane. De förenas genom böckerna de båda älskar, och i Vanessas poesi ser Strane stråk av samma mörka hemlighetsfulla som även finns inom honom. Snart inleder de en förbjuden kärleksförbindelse.
17 år senare kontaktas Vanessa av en kvinna som träder fram i sociala medier och berättar om den sexuella förbindelse hon själv haft med en lärare. Hon ber Vanessa träda fram med sin historia, men Vanessa ser inte på sin relation med Strane på det sättet.Hon kan inte finna sig i att Strane har varit en förövare, och hon själv ett offer.

Triggervarning: sexuella övergrepp, sexuella övergrepp mot minderårig, grooming, våldtäkt, missbruk, PTSD, med mera.

Häromveckan blev jag ombedd att välja nästa bokcirkelbok innan det egentligen var min tur, och jag velade mellan tre titlar innan jag bestämde mig. En av dem jag velade med var "Min mörka Vanessa", men det blev inte den jag valde. Jag är både glad för det, och lite besviken. Glad, för att det här var en fruktansvärt jobbig bok att läsa; inte glad, för jag kan gissa att vi hade haft massor att säga om den.

Boken är välskriven, och den inleds med en dementi om att att den skulle vara på minsta lilla sätt självbiografisk. Den är alltså såpass skickligt skriven att den på riktigt känns som att den skulle vara baserad på självupplevda händelser. Det är mycket i boken som är så beskrivet att jag blir transporterad dit.
Jag upplevde inte boken som svårläst rent språkligt. Texten flöt på bra, och när jag väl satte mig med den så slukade jag sidorna. Den var bläddervänlig, kan vi säga. Ämnet var däremot inte lätt att läsa. Jag drog mig för att ens börja läsa boken, och nu när jag började läsa den hittade jag ofta på annat att göra än att läsa, för att slippa ta mig in i Vanessas huvud en gång till. Vika tvätt har aldrig varit så intressant. Jag satt med en klump i magen mest hela tiden när jag läste, och en och annan tår blev det också. Jag är glad att det här är fiktion, men tyvärr är det så att det här är verkligheten för alldeles för många människor.
Boken berättas i olika tidslinjer, dels 2017 när sanningen kommer ikapp både Strane och Vanessa, dels med start 2000 när Vanessa träffar Srane första gången. I de olika tidslinjerna är boken inte indelad i kapitel, men det finns många styckeindelningar att vila sig på, när en känner att det är dags att vika mer tvätt, eller bara få en paus. 
Det här är Vanessas berättelse, och boken är skriven i första person. När jag skrev om "Ariadne" så skrev jag att jag inte är så förtjust i första person-beskrivningar, på grund av hur inåtvända de kan bli, men den här boken upplevde jag inte på det sättet. Faktiskt så glömde jag nästan bort perspektivet ibland, för att jag försvann in i texten och upplevelsen så mycket. Som sagt - skickligt skrivet. Jag blir dock förtvivlad på Vanessa mer än en gång. På det hon gör, det hon tillåter och det hon döljer. På bokens baksida finns en puff som skriver något om Vanessas vägran att vara ett offer, men riktigt så ser jag inte det. Jag ser det mer som att Vanessa vägrar inse att hon är ett offer. Hon ursäktar sin förövare så mycket att det gör ont i mig som läser. Samtidigt kan jag förstå henne, varför hon gör de val hon gör. Hon är en komplex karaktär, väldigt mycket grå. 
I "Min mörka Vanessa" pratas det mycket om boken "Lolita" av Vladimir Nabokov, en bok jag har bestämt mig för att aldrig läsa. Och efter "Vanessa" undrar jag om jag ens behöver det. Vill en läsa båda så är det spoilervarning i massor för "Lolita", så en bra idé är nog att läsa den först i så fall. Det är klart att jag känner till grundberättelsen, så jag vet att likheterna finns där mellan Lolita och Vanessa. 

Betyg. Det var svårt den här gången. Jag tyckte mycket om boken och hur den var skriven. Detaljrikedomen, och hur den förflyttade mig in i sidorna och vidare till Maine. Men. Ämnet lämnar mig med en känsla av... jag vet inte. Avsmak? Äckel? Förtvivlan? Avsky? Inget positivt i varje fall. Till sist bestämde jag mig för att ge den betyget 3,5/5. Den hamnar lite i samma boklåda som "A little life" av  Hanya Yanagihara - berörde mig mycket under läsningens gång, men jag har inte minsta lilla lust att återvända in i den boken och den känslan. Läs på egen risk, och ta hand om dig om du gör det.

Tom

Dags igen att visa upp vad jag tömt sedan sist. Vissa återkommande favoriter, och andra som vi kanske ser för första - och sista - gången.

Holika Holika. Pure essence mask sheet. Green tea.
Jag bestämde mig för att använda den här masken för att den påstår sig vara återfuktande och lugnande, det vill säga precis mitt i prick det jag behöver just nu. Förutom att masken låg som en liten hopknycklad boll i förpackningen, så var den finfin på alla sätt och vis. Låg som en smäck, lagom med essens som sjönk in fint och utan kladd, och essens kvar att spara i lilla burken och göra en kur med. Kan jag absolut tänka mig att köpa igen.
Betyg 5/5

Ica. Ekologiskt certifierad dagkräm. Oparfymerad.
Behöver jag ens säga något vid det här laget? Favorit som självklart ersattes med en likadan.
Betyg 5/5

Apolosophy. Dead sea mineral mask. Djuprengörande med alger och mineraler.
Så många nej. Den hade skiktat sig i påsen och jag var tvungen att blanda om den i händerna innan jag kunde applicera den. Och den luktade så starkt! Som något rakvatten som användes alldeles för flitigt när jag gick i högstadiet, eller en riktigt tråkig och gammal "tantparfym", säkert en som stått på hyllan och blivit dålig också. Gjorde den min hud renare? Möjligen, men allt överskuggades av att den luktade så starkt. Kommer inte köpa igen.
Betyg 1/5

Burt's bees. Beeswax lipbalm with vitamin E & peppermint.
Nu har jag gröpt ur det sista ur den här, och det är dags att ta farväl. Förutom att jag så klart har en ny bredvid sängen, för just den här är en del av min kvällsrutin. Skulle antagligen börja gråta om den försvann från butikerna.
Betyg 5/5

N.A.E. Riparazione. Repairing hair conditioner. Torrt hår.
Jag brukar inte vara jätteflitig ner i balsamflaskan, men så här års kräver mitt hår extra omsorg för att inte stå åt alla håll. Så den härna tog slut. Det är ett helt okej balsam, som är lätt att skölja ur, men jag valde ett annat när det var dags att köpa nytt. 
Betyg 3/5

Slippery when frozen-Dagens

Tack till älskade maken som alltid kan få mig att skratta. Även när det inte är meningen.

Låt: Ingen särskild alls, faktiskt.
Outfit: Ljusrosa spetsklänning från KappAhl, grå leggings och vit munkjacka från H&M.
Smink: Mascara, blusher och läppstift. Färgade brynen förra veckan, så de var liksom redan klara, tyckte jag.
Nagellack: Naglarna vilar.
Doft: En kropp som just nu är huvudvärkskänslig vilar också. Doft kan ge rejäl huvudvärk/migrän om jag har otur.
Smycke: Lite olika ringar. Dels förlovnings- och vigselringarna, men också några andra som jag köpt från H&M för länge sedan.
Klocka: Har jag ett helt gäng som skulle behöva nya batterier, ja.
Läser: "A poem for every winter day". "Underground" av Haruki Murakami. Och så "Min mörka Vanessa" av Kate Elizabeth Russell. Jag både ångrar att jag inte valde den till bokcirkeln, och är väldigt glad att jag inte gjorde det, för huvva!
Frukost: Ingen aptit. Te med mjölk. Mjölk med frukostringar från Ica. Som Cheerios, men inte lika dyra och minst lika goda.
Fika: Te och banan med jordnötssmör.
Middag: Aloo gobi med ris. Mmmm... Recept från "Megavego" av Lisa Bjärbo och Sara Ask.
Pryl: Hundbajspåse. Önskar att fler kunde bli lite bättre på att använda en sådan. Även på vintern. Om du inte vill plocka bajs - skaffa inte hund. Särskilt inte en stor en.
Motion: Stretch för ökad flexibilitet, yogapass 15/30 i årets 30 dagars-utmaning från Yoga with Adriene, hal promenad med vovve.
Kvällsnöje: Läsa lite mer.
Att tillägga: Den här blåsten, hörrni. Nästan så jag tror huset har flyttat sig en bit i vindriktning.

"Ariadne" av Jennifer Saint

Nu tror jag på riktigt att jag är färdig med grekisk mytologi allmänhet, och omskrivningar av mytologiska berättelser i synnerhet, för ett bra tag framöver. Känns som att jag läst massor av det under de senaste åren, och nu känner jag mig mätt. Men innan jag blev mätt ville jag läsa den väldigt vackra utgåvan av "Ariadne" som jag hade skaffat mig.

Bildkälla Goodreads

I staden Knossos på Kreta bor en prinsessa med sin familj. Kungen Minos är en tyrann, och hennes monster till halvbror, Minotaurus, kräver offer från Aten varje år - 14 ynglingar att slita sönder och förtära, i sin labyrint som ingen kan fly från.
Ariadne är förfärad av detta, men det är först när hon får se Theseus, prins från Aten, bland offren, som hon bestämmer sig för att göra något. I sin kärlek till honom bestämmer hon sig för att hjälpa Theseus att dräpa Minotaurus, och sedan fly med honom till Aten för att bli hans hustru.

Berättelsen om Theseus och Minotauren är välkänd, och även att han fick hjälp av prinsessan Ariadne. Det berömda garnnystanet han använder sig av för att hitta ut ur labyrinten igen, kom från Ariadne. Och hon lämnade Kreta tillsammans med honom, men hon kom aldrig fram till Aten. 
Boken handlar mycket om Ariadnes liv, främst efter att hon och Theseus har skilts åt, men det ligger ett stort fokus på systerskap. Redan som ung reagerar Ariadne på att det så ofta är kvinnorna som får lida när det egentligen är en man som begått en synd mot dem. Som tillblivelsen av hennes bror, hur Medusa förvandlades från en vacker kvinna till ett monster så fult att människor blev till sten inför hennes blick. Hur kvinnor är brickor i maktspel och politiska eller ekonomiska vinningar. Genom äktenskap, genom offer. Så som det varit genom historien, och så som det är även idag.
Det läggs också mycket kraft på systerskapet mellan Ariadne och hennes lillasyster Phaedra. Boken har två perspektiv, som skiftar från och med den andra delen. Vi får följa Ariadne på Naxos och Phaedra i Aten, se hur deras liv utvecklades. Ett berättargrepp som jag antar sker för att vi ska få så mycket som möjligt från de mytologiska berättelserna om både Ariadne och Theseus. 
Boken är skriven i första person ur båda synvinklarna, och då måste det ske en del resor som känns konstlade, för att kunna berätta vissa saker från mytologin. Jag är inte alltid jätteförtjust i böcker skrivna i just första person, har jag märkt. De blir på något sätt så inåtvända, och tempot i berättelsen dras ner. Ibland blir det på något sätt drömskt, eller sövande om det vill sig illa. Det brukar gå långsamt med läsningen då om så är fallet, och så var fallet den här gången. Även om jag gillade temat på berättelsen, och just den här historien har så mycket intressant att berätta, så var tempot i långsammaste laget för min del. 
Men boken... Ack, så vacker den är. En av de finaste böckerna i hela min bokhylla, tror jag bestämt.

Mitt betyg på "Ariadne" blev 3/5.

FredagsFilmen: Scream

Idag har den senaste filmen i Scream-serien premiär, den som heter "Scream" den också, bara för att vara lite förvirrande. 
I mitt hus bor en skräckfilmsälskare, och det är inte jag utan den yngsta. (Det hindrar ju inte att jag har sett en del skräck genom åren, bland annat "Scream". På bio. För en spoiler av hur den upplevelsen var - se nedan.) Så när hon kom hem efter sitt nyårsfirande på fest, och fick veta att jag och älskade maken sett "Scream" på självaste nyårsafton - utan henne! - möttes vi av både stränga blickar och uppgivna suckar. Så kan det gå.

Bildkälla MoviePosters2

Det har gått ett år sedan Sidneys mamma mördades, och nu härjar en ny mördare i den lilla staden. Mördaren verkar specifikt jaga Sidney och hennes vänner, och han använder kända skräckfilmsscenarion som en del av en dödlig lek.

I regi av skräckfilmsmästaren Wes Crawen. I viss mån driver han också med den genre han blivit känd för, och alla de tropes som förekommer i skräckfilm. Det gör filmen lite extra rolig att se på.

Och här kommer den eventuella spoilern.
När jag såg den här filmen på bio (1996?) trodde jag att jag skulle få se en film som drev med skräckfilm och kanske till och med förlöjligade den. Det som "Scary movie"-filmerna gjorde sedan, fast på ett bättre sätt än vad de gjorde. Jag trodde inte att jag skulle få se - en skräckfilm. Så jag blev rätt så överraskad av att filmen innehöll precis det den "hånade", på ett smart och väldigt bra sätt. För jag gillade den redan då. Även om jag liksom många andra trodde att Drew Barrymore skulle ha huvudrollen, och inte vara Ghostface's första offer.

Nagellack topp 20 2021

Nu har jag funderat klart över vilka som var mina favoritlack förra året. Det var inte helt lätt, så 20 stycken fick det bli på den här topplistan. Lite som vanligt är det mycket Pahlish och a-England, men då jag lyckades hålla mig borta från Pahlish's Black Friday förra året, så kommer det inte bli mycket från det märket framöver.
Det här är alltså lack som var nya för mig under 2021, oavsett när det hamnade på marknaden. Ingen rangordning, utan på ett ungefär i den ordning jag bar dem.

Essie, Fiji
Ett annat märke som förekommer flitigt i mina anteckningar under 2021 är Essie. Jag verkar ha återupptäckt hur mycket jag gillar dem, så är det ju bra lack också. Kanske inte alltid i jättespännande finish, krämlacken är lite av Essies grej. Som det här väldigt ljusrosa krämlacket. Kanske inte superkul att lacka på, men väldigt fint när det väl satt på. Jag gillar nästanvita lack, och det här träffar helt rätt.

a-England, Mrs Dalloway
Jag hittade lack från de nya kollektionerna under granen, men innan dess föll jag pladask för Moments with Virginia-kollektionen. Ett av dem är den här juvelgröna skönheten, som bär a-Englands allra vanligaste finish - holo.

a-England, The London scene
Som sagt - a-England är bra på holo. Och The London scene bjussade frikostigt på den varan. Här i en grå bas, och regnbågar så det både räcker och blir över.

a-England, To the lighthouse
Inte riktigt lika tydliga regnbågar i det här lila lacket.

a-England, Orlando
Att få till ett svart hololack som fortfarande var svart, verkade länge vara ganska omöjligt. När jag så trillar på just helt svarta lack med tydlig holo (om än en aning splittrat) så är det svårt att inte falla pladask.

a-England, Virginia Woolf
Är ni trötta på a-England nu? Vilken tur att det här är det sista i listan då. Också det jag troligen tycker var allra finast från hela kollektionen. Det är ju trots allt vinrött. Drar en hel del åt lila, och är så där ljuvligt mättad i färgen och har finfina regnbågar.

Pahlish, Soot sprites
Ljust grå, som skiftar tydligt i lila och även kan upplevas som mörkare grå i vissa vinklar och ljus. Massor av holo. Det är Soot sprites, det. I varje fall i lackform.

Pahlish, Spirit of the forest
Lacket jag bar när jag firade lilla mammas 80-årsdag i april. Mammas favoritfärg är grön, och här är basen just grön. Sedan finns där holoskimmer och flakies som skiftar i alla möjliga färger, främst inom det blågröna spektret. 

Depend 7Day, Glammy Sunday
Mer födelsedagslack, här valt av älskade maken till hans födelsedag, och han är väldigt förtjust i orange. Ser lite ut som apelsinskal, den där gulorangea nyansen.

Pahlish, Calcifer
Och ännu mer födelsedagslack, för det här valde jag själv till min 50-årsdag. Calcifer blev av mig utnämnd till hela 2021 års favoritlack dessutom. Så var det favorittippat av mig från starten. 
En lite bränd orangeröd ton i det här lacket, som ibland svärtar sig i kanterna. Massor av holoskimmer. 

Pahlish, Ponyo
Ett sjöskumsgrönt lack som skiftar i guld och blått, med jättemycket holoskimmer. Hjärtögon.

Essie, Juicy details
Var det någon som sa smurfblått?

Pahlish, Jiji
Mörkaste möjliga lila, auberginlila, med guldflakes. Katten lacket fått sitt namn efter må vara svart, men han skulle säkert godkänna den aning lila som finns här. Ser svart ut ganska ofta.

Cadillacquer, Volcano
Ursäkta att jag kladdade så när jag lackade. Volcano är ett blodrött jellylack med massor av flakies som skiftar i alla eldfärger en kan tänka sig.

Essie, Field of dreams
Juvelgrönt igen på den här listan. Här i krämform. 

Pahlish, Toxic jungle
Lite mer giftigt grönt är då det här lacket. Skimmer som skiftar i grönt och guld, och möjligtvis anade jag något blått där någon gång.

Essie, Get oasis
Jag gillar som sagt nästanvita nyanser... Lite jobbigt att måla med men ack så vackert när det väl sitter där. Get oasis är ett gräddvitt lack, lite beige ibland ibland lite rosa, som toppas av ett sagolikt skimmer som skiftar i guld och rosa. När Essie släpper kräm-sargen så smäller till rejält.

Cadillacquer, Potion
Hej Ravenclaw. Smurfblått har vi sett förut på den här listan, nu även med kopparfärgat glitter, och om jag hade tur kunde jag ana lite holoskimmer också.

Pahlish, Kiki
Nästansvart igen, men den här gången så pass mycket att jag nästan aldrig såg att det egentligen är ett väldigt mörkt blått. Guldflakes är Pahlish bra på, här med.

Essie, My happy bass
Vi avslutar med en sådan där tokrolig färg som jag inte kan låta bli att tycka om. En blandning av gult, grönt och senap. Vissa skulle säkert säga att de har sett den där färgen i en blöja, och det är ju inte helt fel det heller, eftersom jag tydligen tänker i de banorna jag med. Men det här är en sådan där busig färg som jag blir glad av. 

Plejaderna om "Nattfåk" av Johan Theorin

I helgen gick årets första Plejadträff av stapeln. På lätt sliriga vägar begav vi oss av ut på landet, där vi hälsades av extra glad hund och dagens värdinna. Kolapaj stod på menyn (som jag åt min beskärda del av) och så klart allmänt trevligt prat väninnor emellan. Och bokprat - det var ju därför vi var där.

Bildkälla Goodreads

Joakim och Katrine Westin har lämnat huset i Bromma och flyttat till Öland med sina två små barn. De har köpt den gamla gården Åludden, som påstås vara byggd av vrakdelar från skepp som gått under vid Ölands farliga kustlinje.
Det sägs att varje jul återvänder gårdens döda till Åludden. Och när fåken närmar sig, den farliga vinterstormen, är det lätt att börja tro på spöken, även om en inte gjort det förut.

Det visade sig att "Nattfåk" är den andra boken i den så kallade Ölandskvartetten, med en bok för varje årstid, "nattfåk" är passande nog vinterboken. De är dock fristående från varandra, så det kändes inte som att vi hade missat något från "Skumtimmen", som boken innan heter (och endast en av oss hade läst). Det visade sig också att vi inte var så värst många som hade läst boken den här gången överhuvudtaget. Någon för att det inträffat oförutsedda saker och det helt enkelt inte hunnits med, vissa andra för att de inte hade koll på att det var nu vi skulle ses utan trodde att det "var flera veckor kvar". 
Vi tre som hade läst (halva cirkeln) hade däremot en hel del att säga.

Vi anser att boken är hyfsat spännande och lättläst. Det gick ganska fort att läsa den, med andra ord. Det här är hittepå-Öland, så det är inte värt att försöka förstå geografin alltför mycket. Beskrivningarna av landskapet var dock bra, och det var lätt att föreställa sig utsattheten för fåken - den återkommande stormen. 
Karaktärerna gav vi dock inte mycket för. Det var svårt att hitta sympatier för de flesta. De beter sig så urbota dumt hela högen. Och Joakim vinner inte direkt pris som årets pappa med tanke på hur ofta han lämnar sina barn vind för våg.
Eftersom vi har förskolepersonal i gruppen, så sågades också författarens kunskaper om hur det går till vid hämtning och lämning, och vilka rutiner som gäller för personal om barnen inte blir hämtade vid utsatt tid. Spoileralert - barnen blir inte hemskjutsade av den snälla förskoleläraren som ändå bor i närheten. 
Det här är en kriminalroman med övernaturliga inslag. Det känns som att någon läst mycket Stephen King, och gärna vill gå i hans fotspår. Någon misslyckas med det. Jag kan tycka det är lite tråkigt att de där övernaturliga trådarna liksom klipps av och lämnas därhän. Vad hände med inbrottstjuvarna och deras flitiga användande av ett ouijabräde? Spökar det verkligen på gården? Vad är det Livia ser och hör i väggen när hon ska sova? Ingen vet, för det struntades det i. 
Boken är också full av dåliga beslut. Om en person bara pratat lite med polisen ett år tidigare, så hade den här boken aldrig hänt. Lite så. Och viktiga bevis i en utredning lämnas tillbaka till en person (och på så vis döljs även ett eventuellt annat brott). Som sagt - karaktärerna beter sig dumt, och det är svårt att finna sympatier för dem. 
Jag upplevde att boken var lite rörig. Det var många tillbakablickar, och flera olika personers perspektiv, som ibland gjorde det svårt att få ett övergripande grepp om boken och se vart den var på väg - förutom mot en upplösning mitt under en fåk, för det var ganska övertydligt redan i och med titeln. Slutet blev ganska spännande, men även där tappade jag intresset efter ett tag.
Jag är däremot inte avskräckt från att läsa fler böcker av Johan Theorin. Jag skulle gärna läsa de övriga böckerna i Ölandskvartetten. Någon gång.

Betygen på "Nattfåk" blev ganska samstämmiga bland oss tre som hade läst den. Från 2 till 2,5. Medelbetyget blev 2,3/5. Mitt betyg var 2,5.

Till nästa gång är det jag som har valt bok. Hoppas att fler har läst till dess. 

Nytt år, nytt?

En vanlig slagdänga runt årsskiftet är "nytt år, nytt jag". Som att en person blir någon annan, bättre, bara för att det blir ett nytt datum. Jag har försökt det där jag med, genom åren, och insett att det inte funkar. Det funkar säkert för vissa, men jag är inte en av dessa vissa. För mig är det "nytt år, samma jag", och det är precis lika bra. För vad är det som säger att du kommer lyckas just nu, när det är ett nytt år, när du kanske misslyckats med samma sak förut? Om motivationen inte finns där, så finns den inte där. Vilket gör att det är superlätt att misslyckas. Och om en misslyckas är det ganska lätt att i tanken dras in i en nedåtgående spiral. Jag vet - jag har gjort samma sak.

Sedan flera år väljer jag att inte avge nyårslöften. Ett tag kallade jag det att jag satte upp mål i stället, men mål är i det fallet bara ett annat ord för nyårslöften. Nu låter jag helt enkelt bli. Kommer jag på något som jag vill göra, ändra på eller lägga till, eller kanske upphöra med, så gör jag det direkt - eller snarast möjligt om direkt inte funkar. Med den metoden har jag lyckats fler gånger än vad jag har lyckats med nyårslöften och liknande. Om motivationen dyker upp - gör det! Om motivationen inte finns där - vänta ett tag. Om motivationen aldrig verkar infinna sig - ja då är det värt att försöka ändå.
Med det här tänket har jag slutat röka, börjat gå utomhus oftare, skaffat en daglig yogarutin, lärt mig gå upp tidigare (och lägga mig tidigare), börjat meditera, och bli mer ordningsam. Jag har blivit mer produktiv, accepterar saker hos mig själv på ett annat sätt och mår i största allmänhet mycket bättre.

Just i år har det ändå slunkit in något som går att likna vid nyårslöften, även om jag tänkt att det här är saker jag vill göra och bli bättre på under hela 2022.
Det ena är att jag vill bli bättre i knäna - alltså verkligen göra de där sjukgymnastikprogrammen jag slarvat med det senaste halvåret eller mera (trots att jag gör plats för det varje vecka i min bullet journal). Ett sätt att göra mina knän bättre har jag kommit fram till, är att gå normalt i trappor. Så som jag gick i trappor innan jag bröt benet, och som du säkert går i trappor varje dag. För mig har det där med trappor varit en kamp sedan mitt benbrott, och jag anar att vissa av mina knäproblem beror på hur jag undvikt trappor (inte så lätt när en bor i ett hus med flera våningar) och hur jag gått i dem när jag varit tvungen att använda dem. Jag började "gå vanligt" i trappor innan nyår, så målet är att jag ska vara bra (eller söka vård om inget funkar) under 2022. Igår gick jag för första gången nedför trappan här hemma utan att känna minsta lilla smärta i mina knän. Så det funkar tydligen - och jag var så glad att jag fällde en tår eller två.
Det andra är att jag har bestämt mig för att sminka mig oftare. Av den enkla anledningen att jag känner mig lite fin då. Under 2021 tror jag inte att jag hade smink på mig varje månad ens en gång. Under hösten och vintern kände jag mig riktigt tråkig. Grå och trist. Som att en förändring verkligen behövdes. Och den allra enklaste förändringen var att börja använda mitt smink igen. Även om jag bara är hemma hela dagen. För det är lite uppiggande att känna sig lite söt när en tittar sig i spegeln - och med tanke på att mitt skrivbord egentligen är ett toalettbord och alltså är försett med en spegel, så ser jag min spegelbild väldigt ofta under en dag. Om det funkar? Ja. Och då har jag ändå bara hållit på under en vecka. Känner mig lite söt just nu, när jag tittar upp och ser mig själv.

Idag är det måndag, den första efter alla julens helger. Många börjar skolan efter lovet, vissa börjar jobba efter en lång ledighet. Vardagen är här. Den underbara, med alla möjligheter att skapa sig rutiner - eller återgå till de som egentligen finns där men som kanske fått vila under en period. 
Nytt år, ny termin, ny luft att andas, nya saker att upptäcka. Samma vanliga jag. Och det är en härlig känsla.

Böckerna 2021

Jag är lite besviken på mitt läsår 2021. Det är många böcker jag har haft i min hand som inte alls väckt mitt intresse, och de höga betygen har kommit sällan. Särskilt under det sista halvåret, så det är kanske inte så undra på att läslusten är ganska låg just nu.
Jag lyckades ändå nå mitt mål på Goodreads, och överstiga det med 15 böcker. Jag hade satt som mål att läsa 60 böcker, och det blev 75. Jag har satt 60 böcker som mål även 2022, och räknar med att nå det i år också. 
Popsugars läsutmaning har jag bestämt mig för att hoppa över 2022, men jag gjorde den 2021. Då lyckades jag pricka av 44 punkter av utmaningens 50. Jag har varit inne och kikat på årets utmaning, men tyckte den kändes ospännande. Samt att jag var ganska trött på årets utmaning lång innan året var slut. Det kan hända att jag ångrar mig och hoppar på den senare, eller letar reda på en annan utmaning, men just nu känner jag mig färdig med den här typen av utmaning.

Sammanfattningen över mina lästa böcker under 2021 ser ut som förr. Lite statistik, lite topplistor, månadssammanfattningarna sammanfattade,  och Plejadernas böcker i korthet.

Antal utlästa böcker: 75 (samt en bok som jag dnf:ade = did not finish)
Klassiker: 10
Utländska författare: 63
Svenska författare: 12
Läst på engelska: 36

Medelbetyg: 3,08

Topp 10:
"The starless sea" av Erin Morgenstern 5/5
"Fånga och döda" av Ronan Farrow 5/5
"Any way the wind blows" av Rainbow Rowell 5/5
"Shakespeare for every day of the year" 5/5
"The bone clocks" av David Mitchell 4,5/5
"Boyfriend material" av Alexis Hall 4,5/5
"Söndagsvägen" av Peter Englund 4,5/5
"Emma" av Jane Austen 4/5
"Hamnet" av Maggie O'Farrell 4/5
"Mister Impossible" av Maggie Stiefvater 4/5

Botten 5:
"Klubben för lyckliga slut" av Caroline Säfstrand 1/5
"Lisa och Lilly" av Mian Lodalen 1/5
"The house in the cerulean sea" av TJ Klune 1,5/5
"Célanire" av Maryse Condé 1,5/5
"Queenie" av Candice Carty-Williams 2/5

Månadssammanfattningar 2021:
Januari, 5 böcker
Februari, 7 böcker
Mars, 8 böcker (en ljudbok)
April, 7 böcker
Maj, 7 böcker
Juni, 7 böcker 
Juli, 6 böcker
Augusti, 6 böcker
September, 6 böcker (+ dnf-boken "The other black girl" av Zakiya Dalila Harris)
Oktober, 6 böcker
November, 5 böcker
December, 5 böcker

Plejaderna:
"Kirke" av Madeline Miller, medelbetyg 3,25/5
"Det här kommer göra ont" av Adam Kay, medelbetyg 3,6/5
"Naondel" av Maria Turtschaninoff, medelbetyg 2,58/5
"Queenie" av Candice Carty-Williams, medelbetyg 1,5/5
"Aprilhäxan" av Majgull Axelsson, medelbetyg 3,6/5
"Klubben för lyckliga slut" av Caroline Säfstrand, medelbetyg 1,7/5
"Lisa och Lilly" av Mian Lodalen, medelbetyg 1,1/5

Tre av mina bottenböcker kommerfrån Plejadernas läsning det här året, så det är inte bara jag som varit tjurig på läsningen. Vi hoppas på ett bättre bokår 2022, helt enkelt.

Vad jag läste i december

December var inte en bra läsmånad för mig. Enda anledningen till att det ligger fem böcker i den här högen är att jag läste en över hela månaden och en över hela året. Det gick trögt, jag var sjuk och jag hade tråkigt med det mesta jag läste. Så kan det gå. Inte det roligaste sättet att avsluta året på, men det är vad det är.
De här fem böckerna läste jag alltså ut i december, som vanligt i ordningen uppifrån och ner.

"Det svarta trädet" av Tana French började jag läsa redan i november, och sedan gick det mycket långsamt. Dels för att boken har över 600 sidor, dels för att jag gillade utförandet bättre än storyn. Betyget blev ändå 3/5, vilket är det näst högsta betyget den här månaden.

"Act your age, Eve Brown" av Talia Hibbert är sista boken i trilogin om systrarna Brown. Jag ångrar lite att jag fortsatte läsa den här trilogin, för jag tycker ärligt talat inte att det varit så bra. Betyget blev 2/5, både på boken och hela trilogin.

"Lancelot" av Giles Kristian ville jag så klart läsa för att jag är löjligt fascinerad av Arthurlegenden. Trist då att det i stort sett bortses helt från den i den här boken. Jag började läsa den redan i november, men insåg snabbt att jag inte riktigt orkade läsa den "som vanligt" och bestämde mig för att läsa den som decembers månadsbok. Annars hade den nog hamnat i dnf-högen. "Lancelot" är första boken om minst två, men jag kommer inte fortsätta läsa den här serien. Betyget blev 2/5.

"Jul i krinolin" av AManda Hellberg, som här bytt genre från kriminalhistorier med övernaturliga inslag, till romance med övernaturliga inslag. Jag ville verkligen tycka om den här boken, men det gjorde jag inte. Lättläst var den i varje fall. Återigen blev betyget 2/5.

"Shakespeare for every day of the year" i urval av Allie Esiri är precis vad det låter som och det tog mig således ett helt år att läsa den. Ett litet stycke Shakespeare varje dag: en sonett, ett utdrag från hans långa poem, ett stycke av en pjäs. Allt från de tokkända texterna till de mer ovanliga. Mitt betyg på den här härligheten blev 5/5, och jag kanske fuskade an aning när jag bestämde att den skulle vara månadens favoritbok, då jag läste den under årets övriga 11 månader också. Men så får det bli.

Jag hoppas jag lyckas träffa rätt med lite fler böcker under januari. Just nu läser jag Plejadboken, vilket är på tiden då vi har träff på söndag. Hoppas bara jag tycker bättre om den än de flesta böcker vi läste i Plejaderna under 2021 - vi har varit besvikna mer än en gång, tyvärr.

Hej, mitt vinterland! - Dagens

Låt: Vad det än är älskade maken och Chilipojken lyssnar på när de lägger nytt golv i sonens rum.
Outfit: Svarta leggings och blommig skjorta från H&M, svart t-shirt från Newbody.
Smink. Ja! Ögonbrynspenna från H&M, mascara från L'Oréal, blusher från So Susan, och läppstift från Dear Dahlia.
Nagellack: Vintage forever från Depend 7day.
Doft: James Bond 007 Pour femme.
Smycke: - 
Klocka: -
Läser: Dikter från "A poem for every winter day". Månadsboken är "Underground" av Haruki Murakami, och så läser jag "Nattfåk" av Johan Theorin för Plejadernas räkning.
Frukost: Nötgröt (alltså gröt med rostade nötter i) med kanel, pumpakärnor, banan och lönnsirap. Te så klart: 
Fika: Kaffe med mjölk. Munk, kardemummabulle och Boglundskringla. Inte en hel av varje, för då hade jag blivit illamående. 
Middag: Provencalsk kikärtsgryta, ris.
Pryl: Värmefilt. 
Motion: Yoga, stretch och hundpromme.
Kvällsnöje: Älskade maken har påmint flera gånger om att det kommit ett nytt avsnitt av "The book of Boba Fett" till Disney+, så...
Att tillägga: Trettondagsafton minsann. 

"Shakespeare for every day of the year"

Under hela 2021 läste jag dagligen ett litet stycke av William Shakespeare. Med Allie Esiri som redaktör har en liten bit text valts ut för varje dag på året, och det tyckte jag var ett utmärkt sällskap, och utmaning, för lilla mig.

Bildkälla Goodreads

Jag tror faktiskt att jag bara missade min dagliga läsning en enda gång, men det var ju snabbt gjort när jag insåg det. Texterna som valt är i de flesta fallen ganska korta, i undantagsfall längre än att de får plats på två sidor. 
Min utgåva är från 2019, och det känns lite som att texterna ligger enligt det kalenderåret. Bland annat finns det ingen text för 29 februari, så det är inte en skottårsanpassad bok som funkar att läsa vilket år som helst om en vill ha en text för exakt varje dag, och det märktes att texter om påsk och andra rörliga högtider, låg lite fel i just mitt läsår. Det var inget som störde mig nämnvärt dock, men värt att nämna.
Boken innehåller alltså ett utdrag av Shakespeares verk för varje dag. Det kan vara från hans pjäser, en av hans sonetter eller ett utdrag från någon av hans långa dikter. Varje text kommer med en liten inledande förklaring, som placerar den i en kontext. Det kan vara någon historisk händelse som avspeglas i någon av hans pjäser, eller en text som passar in i året och årstiden. Ibland har texten ingen anknytning till något särskilt, men får en liten inledning ändå. Det kan vara en förklaring om vad som händer i pjäsen när vi får vårt utdrag, till exempel.
I bokens slut finns en förteckning över Shakespeares pjäser med en kortare synopsis av handlingen. Det finne också med en tidsaxel över hans liv och några år därefter - hans eftermäle, om en så vill.

Jag är sedan gammalt ett Shakespeare-fan, så det var med stor glädje jag gav mig i kast med den här boken. Den har varit ett utmärkt sällskap, och något av ett ankare, under ett ganska turbulent år. 
Jag har mycket uppskattat urvalet av texterna, och den lilla dagliga inledningen. Min gissning är att jag kommer läsa om den igen om något år eller så. Ska försöka komma ihåg att inte göra det på ett skottår.

Mitt betyg på "Shakespeare for every day of the year" blev 5/5.

"Jul i krinolin" av Amanda Hellberg

Amanda Hellberg har skrivit en serie böcker med övernaturliga inslag med Maja Grå som huvudrollsinnehavare. Nu har hon bytt genre och gett sig på historisk romance, och med tanke på att jag tyckt väldigt mycket om böckerna om Maja Grå, så var det med förtjusning jag klickade hem "Jul i krinolin" när den kom ut på pocket. Jag läste den i mellandagarna, så ungefär under samma tid på året som boken utspelar sig.

Bildkälla Goodreads

Lovisa Lind ska snart lämna Sverige för ett nytt liv i Amerika, ett sätt för henne att fly från ett förflutet hon bär som en mörk hemlighet. Men föst ska hon hjälpa till med konfekten på baron von Drevers vinterbal.
Baronen jagas av rykten kring sin hustrus död, och han är svårt hållen av sin familj. Ändå dras han till den unga fröken Lovisa Lind, och känslorna är besvarade.
Men hemligheter ruvar överallt, och på godset Mollberga har inte de döda fått ro.

Som jag ville tycka om den här boken. Om inte annat för att december var en så dålig läsmånad. Men nej, det inte sig inte alls. Jag tyckte den var ganska tråkig och full med faktafel. Jag kan förstå viljan att göra en romance satt i historisk tid, men det finns sätt att göra det bättre och mer trovärdigt. Det finns så många hinder att övervinna här att det nästan blir skrattretande, och bokens sexscener känns så taffliga att jag gärna varit utan dem. Det är inte heller jättesvårt att räkna ut vad som har hänt och hur det ska gå, men vi hålls på sträckbänken ända in i slutet. Då blir det nästan lite antiklimax över det hela. Som en sufflé som luften går ur.
Boken är dock lättläst, med korta och bläddervänliga kapitel. Jag uppskattar också att Amanda Hellberg inte helt släppt det övernaturliga, men jag hade i ärlighetens namn hellre sett en fortsättning på Maja Grå-serien än den här soppan.

"Jul i krinolin" är den första boken i Ulltuna-sviten. Bok två, "Jul i rubinrött" finns utgiven, och ligger bra till för att bli julläsning i december. Hoppas jag gillar den bättre.
Mitt betyg på "Jul i krinolin" blev 2/5.

"Lancelot" av Giles Kristian

Det är ju ingen hemlighet att jag sedan tonåren varit djupt fascinerad över legenden om Kung Arthur, ni vet - han med det runda bordet, svärdet i stenen, Camelot och Merlin. Och sin vän - riddaren Lancelot. Sålunda blev jag ytterst nyfiken när jag fick veta att någon skrivit en bok om just Lancelot, så pass nyfiken att jag nu har läst boken. 

Bildkälla Goodreads

Rom har fallit. Uther Pendragon är gammal och döende och fienden har vittring på hans land. 
Till detta land kommer en ung pojke. Under vakande ögon från Lady Nimue och druiden Merlin växer han upp till en ung man, förfinad i krigskonsten.
Han träffar Guinevere, men ödet för henne bort från honom.
Lancelot svär att tjäna Britanniens nästa kung, och när Uther Pendragon dör och utnämner sin son Arthur till tronföljare står Lancelot redo. Striderna kommer snarare än någon kunnat ana. 

Jag började läsa "Lancelot" redan i november, men kände ganska snart att det inte riktigt fungerade med läsningen. Jag drogs inte in i berättelsen, utan tyckte att den var omständlig att läsa. Varje mening var som en liten strid. När jag hade kämpat mig fram till sidan 93 bestämde jag mig för att tänka om, och i stället läsa boken som månadsbok för december. Då gick det bättre, men kanske inte bra.
Boken är skriven i jag-form, så det kommer knappast som en överraskning att det är Lancelot som berättar, även om det tar väldigt lång tid innan hans namn nämns. Mycket i den här boken tar lång tid, för övrigt. Tempot är så långsamt att det nästan är sövande mellan varven, och jag har till och med lyckats ha lite tråkigt under läsningens gång. Det är många detaljer och utsvävningar och repetitioner. Jag vet inte hur många gånger jag läst om hästarnas pansar av kokat läder, den vita plymen på Lancelots hjälm, Guineveres svarta hår och svärdet Bear Tusks vassa klinga. Så pass ofta att jag visste att beskrivningen skulle dyka upp om sken/personen nämndes. Det dök också upp saker som verkade vara väldigt viktiga och som sedan bara försvann. Det här med Lancelots sparvhök till exempel. Superviktigt under en lång tid, men sedan blev det inget alls med den saken, vara sig med den sparvhöken eller någon annan fågel. Då kan jag känna att det var en sådan där onödig sak att ha med överhuvudtaget. Kill your darlings.

En annan sak jag inte alls gillade var den absoluta omskrivningen av Arthurlegenden. Här var i stort sett alla magi borta. Merlin finns med, och Lady Nimue, men det är i stort sett allt. Arthur drar inget svärd ur någon sten. Han hämtar Excalibur från en by i Skottland, något runt bord nämns aldrig, Morgana blir bara en arg halvsyster. 
Boken känns som ett försök att göra den Arthurianska legenden till ett historiskt faktum. Och det finns vissa teorier om att Arthur skulle ha varit en verklig person, men den främsta teorin är att han är en legend - en saga. Och så ville jag att det skulle förbli, men tydligen inte Giles Kristian. Redan där hade vi problem med varandra, så att säga. När det känns som att han försöker passa in all magi i en verklighet, göra historisk fiktion av en fantasy, blir det mest trist och tråkigt. Det var kanske inte så undra på att jag inte uppskattade boken.

"Lancelot" är den första boken i en serie, men jag kommer inte fortsätta läsa den. 
Mitt betyg på "Lancelot" blev 2/5.