Tre tomma no. 68

Det här har legat och väntat ett tag. Jag skulle kunna göra dubbla inlägg idag till och med, men jag väljer att dra ut på det. Tömt sedan sist, inte en enda arkmask. Den här gången...

Kocostar. Foot peeling pack.
Det ser ju märkligt mycket ut som en arkmask det här, men det är det inte. Om man inte räknar små "strumpor" som en arkmask. Det här är alltså sådana där peelingsockor som alla verkat prova utom jag, men nu har jag också gjort det. 90 minuter ska man ha dem på, på nytvättade fossingar, sedan skölja av och vänta. Och vänta. Och vänta. Jag trodde faktiskt att de inte alls funkade på mig, med så på dag 5 eller så, så började all den där döda huden lossna. I stora sjok. Effektiv liten grej alltså, som efterlämnade mjuka fossingar och jag kommer göra om det igen inför nästa barfotasäsong.
Jobbigt var däremot att inte smörja fötterna under de dryga två veckor processen pågår, och så ska man inte själv pilla bort den döda huden. Så svårt att låta bli. Hade önskat mig bättre instruktioner också, för hade jag inte läst så mycket om liknande fotpeelingsockor så hade jag famlat i blindo och antagligen sabbat hela grejen.
Plaståtervinning.
Betyg 4,5/5

Garnier. Micellar cleansing water. Sensitive skin.
Det tog lång tid för mig att börja använda den här på allvar. Jag använder den mest till make up-borttagning och jag sminkar mig inte värst ofta, som vi vet vid det här laget. Till det funkar den dock utmärkt, om jag tvättar efter med annan rengöring, så jag använder inte den här på egen hand.
När denna nätta flaska tog slut tänkte jag testa den andra varianten, med olja för ännu effektivare sminkborttagning, men den luktade så starkt att jag inte klarade av den. Lilla E däremot har inga problem med starka dofter, så vi gjorde ett byte. Hon fick min med olja och jag fick hennes likadana som den här. Den är ersatt med andra ord.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

Kicks. Detox beauty. Clearing mud mask.
Den här rara lilla ärtan har snabbt blivit en favorit här hemma. En lermask som doftar underbart och lämnar en väl rengjord hy efter sig. Tunt lager, 10 minuter, skölj noga. Jag som har känslig hud använder den inte jätteofta, eftersom lermasker kan torka ut, men den här känns helt okej i det avseendet och jag vet om det så det är bara att smacka på med fukt i serum och kräm efteråt så löser sig allt. Ny tub öppnades samtidigt som den här tömdes.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

OMG Flashback

För en massa år sedan (2008?) gjorde China Glaze en kollektion med holografiska lack som blivit smått legendarisk. Lack från ursprungskollektionen betingar skyhöga priser om de någonsin hamnar på E Bay. Själv missade jag dem, vilket såklart var lite trist. Mindre trist var då att se valde att släppa 6 av kollektionens lack igen nu i somras. Och nu hann jag med, minsann.

Om jag hade fått önska så hade det varit lite roligare omfång på färgerna, som det är nu så är det flera som är rätt så lika varandra och det hade helt enkelt varit roligare med mer variation.
Det hade också varit kul om någon hade gjort om formulan, för de här är verkligen old school holos med allt bad det innebär av bald spots, ojämn lackning, penseldrag och allmän holosjuka. De har helt enkelt inte varit helt angenäma att måla med, men man får sin belöning i form av de mest underbara regnbågar.

Här är de, i ordningen snyggast först.

DV8 är ju helt klart snyggast på alla sätt och vis, även om de som följer inte direkt är fula. Teal med fantastiska regnbågar. Inte roligt att lacka med, dock, men det kan jag förlåta.

IDK. Lila holo. Finns inte så mycket att säga som inte redan är sagt, känner jag.

BFF. Ännu ett lila lack. Det är en klar dominans av lila och blå lack i olika nyanser i den här kollektionen, och det är ju lite... tjatigt. Snyggt som attans ändå. Och det lack som var snällast att måla med.

2nite är det lack jag bär just nu, och det var ju kul av  mig att försöka fotografera hololack i dimgrå november, men sån är jag! Blå med en viss antydan av... jajamensan - lila. Nog det lack som var allra jävligast att måla med.

OMG är det där klassiska silvervita lacket. Kanske inte så spännande, men det är ändå så förbonkat snyggt att man liksom inte kan låta bli att älska lite. Det lack som namngav hela kollektionen både då och nu-

TTYL har den minst snygga färgen och jag upplevde även att regnbågarna inte riktigt ville flamma som på övriga lacken i kollektionen. Men det är ju inte fult, för det är det inget av lacken här som är.

Vad jag läste i oktober

Det var ju tur att jag hade lite tidsinställda bokinlägg där, för annars hade det blivit tyst här. Nackspärr med medföljande huvudvärk i flera dagar är inte bra för mycket, bland annat bloggande. Samt att jag nästan inte orkat hålla i en bok i flera dagar.
Det orkade jag däremot under oktober, då jag lyckades läsa sju böcker. I ordningen uppifrån och ner.

"You only live twice" av Ian Fleming. Som vanligt har inte filmen värst många beröringspunkter med boken, men jag underhölls ändå. Fick betyget 3,5/5.

"Änglavakter" av Kristina Ohlsson. En annan bok som fick betyget 3,5/5. Den bästa i serien hittills enligt mig, och eftersom jag inte kommer fortsätta läsa serien så blev den även den bästa totalt sett.

"Sleeping beauties" av Stephen King & Owen King. Spännande historia och ett intressantare tankeexperiment, som hade kunnat utvecklas lite till för att nå full pott. Betyg 4/5 och månadens favoritbok.

"Paradisoffer" av Kristina Ohlsson. Snabbmakaroner i bokform. Betyg 3/5.

"Hemmet" av Mats Strandberg. Om någon bok konkurrerade om oktobers favoritstatus så var det den här. Spännande och lättläst. Betyg 4/5.

"Tystnadens historia och andra essäer" av Peter Englund. I ärlighetens namn läste jag ut den här några timmar efter boken som är underst, men bokpärmen syntes dåligt i en sådan stapel, så...
Historiska essäer som passade mig som handen i handsken. Bästa Peter Englund jag har läst hittills. Fick sålunda betyget 4/5.

"Ofredsår. Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt." av Peter Englund. En mastig bok, som jag är glad att jag spred ut över hela månaden. Jag hade nog tröttnat rejält annars. Bitvis jätteintressant och spännande, bitvis sövande långtråkig. Betyg 3,5/5.

"Tystnadens historia och andra essäer" av Peter Englund

Älskade maken har länge velat att jag ska läsa Peter Englunds böcker, och nu har han lyckats få mig att läsa 4 av dem. Slutet av "Ofredsår" läste jag dessutom parallellt med "Tystnadens historia", så man kan väl påstå att jag har varit på lite av en Peter Englund-tripp de senaste månaderna.

Bildkälla Goodreads

"Tystnadens historia och andra essäer" är precis vad den heter, en essä-samling. Och den här gillar jag skarpt, så pass att jag meddelade älskade maken att det här var den bästa Englund jag läst. Hittills.
Det är helt enkelt så att ämnena för de olika essäerna varit intressanta. Man kan kanske inte tro att det går att nörda ner sig i tandborstens historia, eller massagestavens eller skruvmejselns, men det är alltså fullt möjligt. Dessutom skrivet på ett sätt som gör ämnet än intressantare. Jag rycks liksom med och blir fortsatt nyfiken.
Mycket sätts också i sitt rätta historiska och kulturella sammanhang. Som berättelsen om förlagan till min julaftonsfavorit "Tjuren Ferdinand", som berättas utifrån traditionen med tjurfäktningar. Fortfarande djurplågeri i mina ögon, men nu fick jag lite historisk bakgrund till denna barbari (i mina ögon).
Eller finansbubblorna. Varifrån kom de och hur kan det vara så att vi om och om igen hamnar i en ny? Den första rörde tulpanlökar i 1600-talets Holland, vet jag numera. Satt och baxnade över vad folk var villiga att betala för en enda tulpanlök. Så, ett ämne som jag egentligen inte tycker är värst intressant blev intressant i en annan kontext.
Och det är det som gör "Tystnadens historia" så intressant. Det fanns inte en enda av de här 14 essäerna som jag inte uppskattade, på ett eller annat sätt.

Mitt betyg på "Tystnadens historia och andra essäer" blev 4/5. Vissa av essäerna är dessutom helt klart värda ett toppbetyg, men det kan ni gott ta reda på själva vilka de är.

"Ofredsår" av Peter Englund

En bok med ett jättelångt namn egentligen, "Ofredsår. Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt." Men det orkar jag inte skriva ut hela tiden, så det får bli bara "Ofredsår".
Boken är ungefär lika lång och faktatung som sin titel. Jag smetade ut min läsning av "Ofredsår" på hela oktober och då hamnade jag på cirka 20 sidor att läsa varje dag. Vissa dagar kändes även det som för mycket...

Bildkälla Goodreads

"Ofredsår" är första delen i Peter Englunds svit (trilogi? Den är inte färdigskriven än.) om 1600-talet. Detta omvälvande århundrade som präglades av krig, eller ofred.
Berättelsens centralgestalt är Erik Jönsson Dahlberg, och denna första bok följer honom tills han är i 30-årsåldern, från födseln 1625 och vidare till 1656 då han insjuknar i (och överlever) pesten.
Boken är koncentrerad kring den svenska historien, men berör så klart även händelser ute i Europa, men även i Afrika och Amerika. Vi återvänder ständigt till Erik, men besöker även platser och händelser där han inte var.
Som väntat av en bok som heter "Ofredsår" så är det många och långa beskrivningar av krig, slag och soldatliv, blandat med sådant som hände i hoven och även den vanliga människans liv. Även om boken till stor del handlar om just krig, vilket jag ärligt talat kan tycka är jättetråkigt att läsa om, så får vi oss även tillhanda andra saker, som hur man lekte, synen på skolgång och utbildning och vetenskap, vad man åt och hur, synen på kärlek och äktenskap, och tack vare Erik får vi även följa med på en klassresa. Från fattig och föräldralös till en av männen i kungens krets.
Jag tycker så klart att det är roligast att läsa om livet och inte om slagfältet. Det är stundtals ett evigt uppräknande av antalet kanoner, soldater, ton med krut och militärstrategi så att ögonen går i kors. De dagar jag läst sådan text har varit ganska tungrodda, kan vi väl säga.
Jag har även läst en massa historiska texter det här året, bland annat flera av just Peter Englund, och ibland kan jag känna att det också kan bli repetitivt. Det här har han skrivit förr och det här har jag redan läst - lite så.
Ändå är det bitvis riktigt intressant och spännande, och jag tycker att herr Englund har ett sätt att levandegöra historien och göra den lite mer lättillgänglig. Plus i kanten också för att det inte bara är krig, utan även detaljer om hur livet högst troligen såg ut på 1600-talet.

Mitt betyg på "Ofredsår" blev 3,5/5. I november läser jag Erland Lagerlöfs översättning av Homeros "Odysséen".