Junis bokhög

Äntligen! Har jag bett någon (älskade maken) att bära in bokhögen från biblioteket till vardagsrummet för fotografering. Jag tror att jag totalt har spenderat 10 minuter i biblioteket sedan jag kom hem från sjukhuset och jag längtar efter att spendera mer tid där igen. Det är bara det att det varit lättare att ha benet i högläge inne i soffan.

Men nog om det, det var böcker det skulle handla om. Nämligen de åtta jag läste ut i juni, i ordningen uppifrån och ner.

"Fugitive pieces" av Anne Michaels. En bok som tar sin avstamp i andra världskrigets fasor. Handlar mycket om sorg. Andra delen drog ner betyget för mig, som hamnade på 3/5.

"Min historia" av Michelle Obama är precis det som titeln antyder - Michelle Obamas memoarer. Från uppväxten i Chicago till flytten ut ur Vita Huset. Inte så värst mycket politik, och ibland lite långtråkig. Betyget blev 3/5.

"Wayward son" av Rainbow Rowell är bok två om Simon, Baz, Penelope och Agatha. Den här gången på roadtrip i USA. Bok tre kommer kanske, möjligen, eventuellt senare i år. Hoppas det. Betyget blev 4/5 och "Wayward son" blev också junis favoritbok.

"Miss Jean Brodies bästa år" av Muriel Sparks tyckte jag inte om. Den var ganska kort vilket var anledningen till att jag läste ut den. Tyckte inte om en enda av karaktärerna och tyckte riktigt illa om Miss Brodie herself. Betyget blev 1,5/5.

"Everything everything" av Nicola Yoon kändes som en passande bok i dessa tyder av självisolering. En rar kärlekshistoria som jag gav betyget 4/5.

"Den hemliga historien" av Donna Tartt trodde jag skulle bli sista boken att läsas ut i juni. Jag hade fel. Den här var nämligen betydligt mer lättläst och vardagligt spännande än vad jag trodde den skulle vara. Återigen blev betyget 4/5.

"The Five" av Hallie Rubenhold var min månadsbok i juni. Handlar om kvinnorna som föll offer för en av världens mest berömda mördare, Jack the Ripper. Men här är det Polly, Annie, Elizabeth, Kate och Mary Anne som får berätta sin historia. Betyget blev ännu en gång 4/5, och är även den av favoritstatus.

"Edenbrooke" av Julianne Donaldson är en historisk romance som hade behövt lite mer research. Blev osugen på att läsa mer av författaren på grund av det. Gullig kärlekshistoria däremot, om än med lite väl många hinder och lite väl förutsebar. Och detta virvlande. Betyget fick ändå bli 3/5.

Just nu går det lite trögt med läsningen, men jag är i varje fall på gång med att läsa den siat boken från Bloomsbury's Modern Classics, så ett av årets läsmål är snart avklarade. Tror inte jag kommer upp i åtta böcker i juli dock. Men en vet aldrig, underligare saker har ju hänt.

"Edenbrooke" av Julianne Donaldson

Jag blev sugen på att läsa lite historisk romance igen, och då jag hört fina saker om "Edenbrooke" och den fanns i billig pocket så slog jag till. En nätt liten bok, som blev den sista jag läste ut i juni.

Bildkälla Goodreads

Sjuttonåriga Marianne Daventry är olycklig. Hennes mor dog i en olycka för ett år sedan, och hennes far skickade då henne att bo hos sin mormor i Bath. Mariannes tvillingsyster Cecily bor hos en kusin i London och fadern själv har begett sig till Frankrike. Marianne blir glad då hennes syster Cecily bjuder in henne att spendera några veckor på godset Edenbrooke. Cecily har nämligen bestämt sig  för att gifta sig med arvtagaren till godset, och det Cecily vill ha får hon också. Marianne ser besöket som en chans att få komma bort från Bath, som hon vantrivs i, och att komma ut på landet igen och kanske få möjlighet att virvla. 

Boken är inte ens 300 sidor lång, och egentligen alldeles för lättläst för att det skulle ta mig fyra dagar att läsa den. Men det tog emot. Det märks så väl att det här är en modern bok satt i en historisk miljö, på ett irriterande sätt. Folk uppför sig på ett sätt som känns milt sagt underligt för den tiden, som att krypa ihop i en fåtölj med fötterna under sig. Möjligen ensam, men absolut inte i ett samtal med en man. Mycket av det som jag irriterar mig på är sådant som hade kunnat tas reda på med en googlesökning eller två, och lite läsande av Wikipediaartiklar. Eller kanske en enda bok av Jane Austen, som författaren ändå jämförs med. Säkert enbart på basis av att boken utspelar sig 1816. Och fråga mig inte ens om Mariannes virvlande. Är säkert meningen att det ska vara charmigt, men jag tycker enbart att det blev larvigt.

Själva kärlekshistorien är däremot ganska gullig, och det är roligt att se hur känslorna växer fram mellan Philip och Marianne (inte så värst förvånande). Sedan att det ska läggas en massa underliga hinder i vägen blir ju mest jobbigt. Missförstånd, självförnekelse och en sablans kidnappning. Jag tror jag smäller av.

Nåväl. Helt tråkigt hade jag inte, särskilt inte bokens sista halva. Mitt betyg blev 3/5, men det är en svag trea.

"The five" av Hallie Rubenhold

Som min månadsbok i juni valde jag faktaboken "The five: The untold lives of the women killed by Jack the Ripper" av Hallie Rubenhold. Och det här var lite av en ögonöppnare minsann.

Bildkälla Goodreads

Hela grejen med morden i Whitechapel hösten 1888 har blivit mytomspunnen. Än idag försöker folk komma på vem Jack the Ripper var, och många är de potentiella gärningsmän som pekats ut genom åren. För någon mördare hittades aldrig till de här morden.

Det finns fem offer som räknas som de "äkta offren" till de här morden, som var fruktansvärda. Den här boken handlar om dem och deras liv. Jack the Ripper nämns nästan inte alls, förutom i förordet och efterordet, och vill en ha detaljer om morden och efterspelet och polisjakten och så - då är det här inte rätt bok. Men om du i stället vill läsa en väldigt intressant bok och fem olika kvinnors liv under den senare hälften av 1800-talet, då har du hamnat rätt. De här kvinnorna har det gemensamt att de alla fallit offer för samma mördare, och på så sätt hamnat i historieböckerna som just det - brutalt mördade kvinnor.

Om du tänker efter, vad tror du dig då veta om Jack the Rippers offer? Vet du deras namn? Vet du bestämt att de alla var prostituerade? Skam till sägandes så trodde jag också att de var prostituerade, och jag hade ingen aning om vad de hette. Det vet jag nu. Och möjligen var två av hans offer prostituerade - en var det bestämt, en annan lite mer osäkert. Det var så att de alla var lite väl glada i alkohol, och de var fattiga och hade svårt att finna en sovplats. Så de sov på gatorna. Och där hittade deras mördare dem. Ett undantag finns - Mary Jane som blev hans sista offer som faktiskt hyrde ett rum. Ett rum där mördaren kunde härja rätt så ostört. Kanske blev han nöjd där, för efter att ha satt skräck i London under några få månader så upphörde morden där.

Jag tyckte det här var en utmärkt bok. Jag gillade att vi fick lära känna våra huvudpersoner en i taget, och fick en bra insyn i hur det var att leva på den här tiden, som relativt fattig. Vilket litet värde en fattig människa hade, hur rättslösa de var. Och särskilt i vilken utsatt situation kvinnorna befann sig. 

Polly hade lämnat sin man och sina barn eftersom hon inte stod ut med sin makes otrohet. Hon började luffa och sov ofta på gatan. 

Annie var gift med en bra man, men en kärlek till alkoholen och sjukdom och död drev henne till förtvivlan.

Elizabeth, född i Sverige, utvandrade till London för att försöka skaffa ett bättre liv efter att nästintill ha blivit intvingad i prostitution i Göteborg. Hon gifte sig, arbetade och försökte komma vidare, men spriten och syfilis gjorde att hon hamnade i Whitechapel.

Kate hade fått en bra utbildning, men tvingades till hårt arbete i ung ålder då hon blev föräldralös. Hon blev partner med en man som for land och rike runt och sålde de sånger han, och hon, skrev och framförde. 

Mary Jane är den vi vet minst om. Troligen skapade hon sig en ny identitet, antagligen för att skydda sig själv. Hon var prostituerad och hyrde ofta rum av någon bordellägare. 

De var fattiga. De hade i flera fall barn. Makar, syskon och föräldrar som sörjde dem. För något som ofta glöms bort i myten kring Jack the Ripper är att hans offer faktiskt var människor. De var inga vaxdockor till  för hans nöje, de var människor av kött och blod, och oavsett vad en kanske tycker och tänker om sättet de levde på så är sanningen ändå denna - de förtjänade att få leva. De förtjänade inte att bli brutalt mördade och reducerade till bara "offer".

Den här boken ger dem den röst de så väl förtjänar. Och pekar samtidigt fingret lite åt den som läser. För varför plockade jag upp just den här boken? Var det kanske inte ändå lite grann för att kunna gotta mig? Och som en älskare av true crime med en särskild fascination för seriemördare så måste jag erkänna att jo - så var det. Jag hade hoppats på lite snaskigheter. Jag fick som sagt en ögonöppnare, för jag häpnade över hur jädrigt de här kvinnorna hade det. Jag sörjde över att de blev så reducerade till bara "offer" att vi idag knappt ens vet deras namn. Och jag blev förfärad över att inse att den skuldbeläggning av kvinnliga offer som fanns då, i stort sett lever kvar än idag.

En utmärkt bok, som sagt. Jag rekommenderar den med varmt hjärta. Mitt betyg på "The five" blev 4/5.

"Den hemliga historien" av Donna Tartt

Sedan helgen har jag hunnit läsa ut tre böcker, så det kommer bli mycket bokinlägg den närmaste tiden. Så är ni beredda på det.

Bildkälla Goodreads

Richard Papen flyttar från USAs västkust till östkusten för att ta plats på det prestigefulla colleget Hampden. Han blir snart accepterad i den innersta intellektuella kretsen, det utvalda få som läser klassisk grekiska för en excentrisk professor.

Richard fascineras över sina nya vänner, men upptäcker snart att deras experiment med alkohol och droger i dionysisk anda kan få katastrofala följder. Och snart måste någon ta skulden.

Det känns som att 2020 kommer bli ett Donna Tartt-år för mig, då jag har "Steglitsan" på väg hem till mig just nu, och jag redan läst "Den lille vännen" ("The little friend") tidigare i år. För hittills har hon bara gett ut tre romaner. De kommer med ungefär ett decennium emellan, så det torde snart vara dags för en ny, och alla hennes romaner är ganska långa, kring 700 sidor. Inga små fjuttböcker alltså, men väl värda att försvinna in i. Och försvinner in i dem gör jag. Det är något med hennes sätt att skriva som gör att jag fastnar och bara vill läsa vidare, även om storyn inte alltid fängslar mig. 

Och det är lite si och så med storyn i den här. Det är något sorts svårdefinierat mysterium som ligger i grunden här, och jag har lite svårt att förstå hur de kunde trassla in sig så oerhört i dessa barnsliga dumheter att de tror att mord är enda utvägen. Men så kanske det blir om en ständigt är på lyset och knaprar i sig varenda piller som kommer i ens väg.

Boken är knappast förskönande gällande droganvändning, men jag känner ändå att det på något sätt blir en romantiserad bild av det dekadenta studentlivet. Mer fest än plugg, på ett ungefär. Som att det skulle hålla i längden.

I den här boken är det knappast brist på kommunikation som ställer till det för karaktärerna, för de gör inte mycket annat än pratar. Faktiskt så är det snarare deras nästan skvallriga attityd som förvärrar situationen, och en växande paranoia som tillåts ta allt större plats.

Boken utspelar sig under ett läsår, men innehåller både blickar bakåt och avslutas med en rejäl skjuts in i framtiden där vi får veta hur det har gått för alla inblandade.

Gemensamt för de Tartt-böcker jag hittills har läst är att de tar avstamp i en mystisk död. Ett mord som inte fått sin lösning, men där minst en av karaktärerna tror sig finna en syndabock och ibland ganska dumdristigt kastar sig in i att finna sin egen lösning. Lite av domare och bödel i ett. Och så går det så klart fel också. Bitvis är det spännande, men också lite frustrerande. 

De hanterar också sorg, och hur sådan på olika sätt kan påverka människor, och då blir det väldigt finstämt.

Jag tyckte mycket "Den hemliga historien", även om den ibland fick mig att känna mig dum, och ofta gjorde mig beklämd. Jag gillade de här karaktärerna, med alla sina fel och brister, och det var lite vemodigt att säga farväl till dem.

Mitt betyg på "Den hemliga historien" blev 4/5.

Junifavoriter

Juni känns som att den varit en fin månad i år. Mycket vackert väder, även om det ibland var lite för varmt. Dessutom tog Chilipojken studenten, jag (och brorsorna) fyllde år och det var midsommarafton. Jag fick stygnen borttagna, har haft Plejad-träff, pizzamys med föräldrarna och har träffat hunden Jackson och hans pälsföräldrar vid en trevlig fika. En bra månad. Vissa favoriter bland favoriterna ska jag nog lyckas finna ändå.

Bok: "Wayward son" av Rainbow Rowell. Jag har gett samma betyg (4/5) till flera andra böcker den här månaden, men den här är ändå den jag tycker gav mig mest av dem. Förutom möjligen "The Five" av Hallie Rubenhold, som jag skriver om senare i veckan.

Film: Jag har knappt tittat på film alls i juni. Jag tror att "Ad astra" är den enda film jag sett som inte var en omtittning, och den når faktiskt inte upp i favoritstatus bara för det. Så pass på den.

TV: "What we do in the shadows". Tveklöst.

Nagellack: Clockwork Castle från Pahlish. För det har ju verkligen ungefär allt som gör ett snyggt nagellack.

Skönhet: Små saker. Som att raka benen (försiktigt vid ärren!), klippa tånaglarna, tvätta håret, duscha. Så kanske mest av allt pallen vi köpte så att jag kan sitta med hela kroppen inne i duschkabinen och verkligen ta en dusch. Till skillnad från att tvätta mig med tvättlapp i badrummet. Duschen är för övrigt en trappa upp och jag har liiiite problem med att ta mig upp dit för trappor är fanimej läskiga med brutet ben. Kan avslöja att jag inte hoppar upp med kryckorna, utan snarare på rumpan. 

Extra speciell rolighet: Så klart Chilipojkens student. Mammas lille pojk. 

Favoritinlägg: Wishlist Wednesday. Det mesta på den listan ligger dessutom kvar på den...

Mitt i tårtförtäringen!