Nobels litteraturpris 2022

Om jag helt och hållet hade glömt bort att Nobelpriset i litteratur skulle tillkännages i torsdags? Jajamensan. Mest kanske för att jag haft en sådan där vecka då jag blandat ihop veckodagarna hela tiden, och trodde hela onsdagen att det var torsdag, och då inget pris tillkännagavs då så tänkte jag att det var ett sådant där tillfälle då litteraturpriset meddelas veckan därpå. Har hänt en och annan gång.
En annan anledning kan vara den att jag helt enkelt inte bryr mig längre. Jag tappade lusten helt när Svenska Akademin hade sin kris för fem år sedan, och med tanke på vilka stolpskott som fortfarande sitter på stolar i Akademin, så. Jag skiter i det helt enkelt. Om det ens fanns något förtroende att förbruka så är det förbrukat nu.

Mina känslor för Nobelkommittén till trots så är det dock fortfarande en rätt så stor grej att få det där priset. Och det tillkännagavs alltså i torsdags klockan 13 när Ständige Sekreteraren Mats Olson klev ut genom dörrarna i Börshuset.

Bildkälla Sveriges Radio

Franska författaren Annie Ernaux tilldelas årets pris. Hon skriver tydligen oftast självbiografiskt, eller "autofiktivt" som det visst heter i kulturkretsar. En genre jag hörde talas om först i torsdags när jag läste om Annie Ernaux, så jag är väl lite obildad då. 
Om jag är sugen på att läsa? Inte värst. Men kul att det var en kvinna. 

FredagsFilmen: Willow

Innan Disney+ bestämde sig för att göra den här serien, så fanns så klart filmen från 1988 redan att tillgå. "Willow" alltså, med Warwick Davis i titel- och huvudrollen. En underbar liten fantasyhistoria, som jag sett en mängd gånger, och som bjöd på för den tiden revolutionerande filmeffekter. 

Bildkälla Disney+

Unge Willow Ufgood hittar ett övergivet barn. Barnet visar sig ha kraften att kunna störta den ondskefulla drottningen, och Willow får nu i uppdrag att beskydda henne. Till sin hjälp får han svärdsmannen Madmartigan. Äventyret kan börja.

En riktigt rar, och för mig nostalgisk, film som innehåller alla ingredienser för en bra äventyrsfilm. En osannolik hjälte, ett svårt uppdrag, kampen mellan det goda och det onda, magi, och en dos romantik. Det finns sämre sätt att spendera sin fredagskväll.
Om jag kommer se serien? Jag vet inte. Men troligen. Kommer nog ge den en chans i varje fall, även om den känns lite onödig och att filmen räckte så bra så. Har till slutet av november på mig att suga på just den karamellen.

What I eat in a day #36 - Ooops...

När jag planerade det här inlägget så var så klart min inställning att jag skulle fotografera av all min mat under en dag. Kom jag ihåg det, tror ni? Självklart inte. Fram till eftermiddagsfikat finna det bilder, sedan får ni använda er fantasi. 

Började som vanligt min dag med en kopp hett vatten, men den tog jag i vanlig ordning inte kort på för hur kul är det med en bild av ett kärl med vatten i? 
Frukosten var gröt den här dagen, med kanel, pumpakärnor, mandarin och lönnsirap. Till det te (med mjölk som adderades senare) och mina piller.

Blev sugen på något på förmiddagen, och valet föll på en trasig skiva Falu rågrut med Bregott. För övrigt lite av en besatthet jag har just nu. 

Till lunch var det reser. Linsbiffar med ugnsrostade grönsaker, och till det ketchup. Jag älskar de här linsbiffarna (recept från Portionen under tian) men de kan bli lite torra när jag värmer upp dem, och då fick ketchup funka bra, då dillyoghurten som åts till när det här var middag, så klart har blivit uppäten.

Eftermiddagsfikat var lite blandat sött, med en kopp te till. Kakor från affären och som mamma bakat, några godisar. 

Till kvällsmat åt vi det som vi kallar Urmakarpasta. Valfri pasta (penne), med röd pesto (hemgjord), tärnad fetaost, svart bönor och oliver. Blev proppmätt.

Så pass proppmätt att det faktiskt var det sista jag åt den dagen. Åkte och handlade efter maten, och kom hem sent och trött, så jag gick faktiskt och lade mig när vi hade packat undan. 

Septembers bokhög

Det blev inte mycket läst i september alls. Endast fyra små böcker hamnade i utlästa högen den här gången. Så kan det gå. Som vanligt föst utläst överst, och så jobbar vi oss nedåt i högen.

 
"Magic lessons" av Alice Hoffman är "Practical magic"-seriens tredje bok, men den första om en ser till kronologin. Här får vi veta ursprunget till förbannelsen som familjen Owen är drabbad av. Jag gissar att jag hade gillat den mer om jag läst serien kronologiskt, vilket jag ju inte gjorde... Är säkert utmärkt som ljudbok, för här kändes berättarrösten på varje sida. Betyget blev 3,5/5

"1795" av Niklas Natt och Dag är även den del tre i en serie. Men här tar Bellman Noir-trilogin slut, och tur är väl det. När jag lägger ihop boken med en undran över varför den ens skrevs, så är det klart att jag inte tyckte den var så vidare värst mycket att hänga i granen. Betyg 2,5/5.

"Mitt liv som råtta" av Joyce Carol Oates handlar om Violet som är en bidragande orsak till att två av hennes bröder hamnar i fängelse, och då blir utesluten ur familjen. Bitvis kändes boken lite hopplockad, och berättelsen känns nästan lite för lik den i "Det var vi som var Mulvaneys" av samma författare. Ändå hyfsat lättläst, och den fick betyget 3/5.

"White fragility. Why it's so hard for white people to talk about racism" av Robin DiAngelo var min månadsbok i september, och blev också månadens favorit. Mycket att tänka på, och många insikter. 4/5 blev månadens högsta betyg. 

"White fragility" av Robin DiAngelo

Hela titeln på den här lilla boken är "White fragility. Why it's so hard fo rwhite people to talk about racism". Och det är precis det den handlar om. Jag valde att läsa den här boken som månadsbok trots att den är relativt kort med sina ungefärliga 150 sidor, och jag är faktiskt glad över det. För här finns det mycket att ta till sig.

Bildkälla Goodreads

"White fragility" är skriven utifrån ett amerikanskt perspektiv, men det betyder inte att den inte är relevant för mig som svensk. Jag fick många aha-upplevelser när jag läste den, och hade ofta något att reflektera över när dagens sidor var lästa. 
Den vita skörheten det pratas om här är jag väl bekant med. För jag lever med den.Det vet vi ju alla att det inte går att säga "jag är inte rasist, men..." för det som kommer ut kommer vara ett rasistiskt påstående. Ofta ett inlärt sådant, som det är i stort sett omöjligt att göra sig av med. Men en kan välja att försöka att inte vara slentrianrasist. Att ta till sig, rätta sig och ändra sitt beteende. Inte slå ifrån sig och underminera färgade människors rätt att få uttrycka sig och sin upplevelse.
Boken ger många exempel ur verkliga samtal som författaren själv har haft under sitt arbete med att belysa rasfrågor i olika sammanhang. På arbetsplatser, skolor, föreningar eller bara rena intressegrupper. Den belyser den rasism som ligger där under ytan, och som en ibland inte ens är medveten om att en bär med sig. Det är inte bara "dåliga människor" som är rasister. Det här vänder sig inte heller till vit makt-folket, för de är i varje fall inte värst intresserade av att ändra sin ståndpunkt, utan den vänder sig till den som vill se en förändring och som väljer att börja med sig själv. Vad kan jag göra? Hur kan jag hjälpa mina medmänniskor till att känna sig trygga med mig?

"White fragility" blev min favoritbok i september, och jag gav den betyget 4/5. Boken finns även översatt till svenska, så min uppmaning blir - läs den. Det är aldrig försent att lära sig nya saker.