"En enda risk" av Simona Ahrnstedt

I dessa tider har jag inte alltid lätt att försvinna in i en bok. Ju mer lättläst desto bättre, och dit kan jag räkna romance. Perfekta tillfället att plöjläsa ännu en bok av Simona Ahrnstedt alltså, den här gången "En enda risk".

Bildkälla Goodreads

Journalisten Ambra Vinter åker motvilligt till Kiruna för att göra ett reportage. Kiruna var platsen hon spenderade en del av sin barndom, som fosterbarn i en familj där hon for illa. Hon har svurit på att aldrig återvända, men plikten kallar.
Tom Lexington har varit tillfångatagen i Tchad och har nu återvänt hem, djupt skadad av ptsd och fast besluten att vinna tillbaka sin före detta fästmö, Ellinor.
Av en slump tillbringar Ambra och Tom julen tillsammans, och vad som började med misstänksamhet slutar som något helt annat.

Låt mig bara börja med att säga att Kiruna LIGGER I LAPPLAND! Inte Norrbotten, som det påstods här x antal gånger (minst tre). Norrbottens LÄN förvisso, men landskapet är Lappland. Gäller även Abisko. Norrbotten ligger vid kusten, Lappland vid fjällen. Så. Då var jag färdig med min lektion i geografi för fjärdeklassare.

Annars är det här min favoritbok i den här trilogin av Simona Ahrnstedt. Jag blev bitvis lite trött på att pengar visst aldrig är ett hinder för vissa personer, eller att det alltid finns en helikopter i en hangar som bara väntar, eller en lyxutrustad "stuga" i de norrländska skogarna att låna av en norsk oljemiljardär. Ja, och så den där geografimissen då. Men annars hade jag lättare att ta till mig historien och det var lagoma doser sexigt, missförstånd och spännande för att jag skulle flyga genom sidorna.
Enda smolket i bägaren är att det byggs upp för många olika spännande saker som jag förstår ska få sin lösning innan bokens slut, och i stort sett alla dessa avslutas på boken sista fjärdedel. Det gör att berättelsen drabbas av en känsla att det går lite hastigt och lustigt (och osannolikt) att lösa alla dessa saker. Fick en liten kill your darlings-känsla över vissa bitar, något av det hade kunnat släppas någonstans i redigeringen och vi hade ändå fått en spännande och sexig bok att läsa.

Jag har dröjt länge med att läsa Simona Ahrnstedst moderna romance-böcker, de historiska läste jag rätt så snabbt efter att de kom ut ("Överenskommelser" är fortfarande min favorit) och jag har ett ganska ytligt skäl till det. Jag tycker nämligen att omslagen till den här "En enda-"trilogin är så fasansfullt fula. Så pass att om det gjordes nya omslag till de här böckerna, så skulle jag mycket hellre köpa dem och ersätta de här böckerna med, för jag vill ha dem i samlingen, fula omslag eller inte. (Jo, jag vet att just "En enda risk" finns med ett annat omslag, men det var inte det jag hittade på i en reaback i lågprisbutiken.)

Med allt det sagt, mitt betyg på "En enda risk" blev 4/5.

Säsongssammanfattning: Boardwalk Empire, säsong 1

Spoilervarning så klart.

Att sortera in i kategorin "Serier jag länge tänkt se" - Boardwalk Empire, med Steve Buscemi i huvudrollen. Nu som projekt för mig och älskade maken. Säsong två är påbörjad, men just nu går det lite trögt. My bad.
I stora drag en serie om gangsters i USA, främst Atlantic City och Chicago, som tar sin avstamp när spritförbudet trädde i kraft i USA, något som banade väg för just gangsters och illegala verksamheter.
Serien är delvis baserad på verkliga personer och händelser, men det mesta är fria fantasier kring dessa händelser.

Bildkälla ArtRev

Favoritavsnitt: 1x01 "Boardwalk Empire" Pilotavsnitt är till för att locka in tittaren, och detta gör det på ett utsökt sätt. Enoch "Nucky" Thompson gör upp planer för storskalig spritsmuggling. Margaret Schroeder har problem med sin alkoholiserade make. Jimmy Darmody försöker göra sig behövd efter sin militärtjänstgöring.
1x04 "Anastasia" Nucky fyller år och det firas stort. Jimmy gör nya bekantskaper i Chicago.
1x05 "Nights in Ballygran" Nucky förberder firandet av St. Patricks Day och försöker samtidigt hålla Margaret på avstånd. Jimmy försöker hjälpa Pearl genom traumat att ha fått sitt ansikte förstört.
1x12 "Return to normalcy" Presidentvalet närmar sig. Nuckys auktoritet ifrågasätts, liksom hans handlingar gällande mordförsöket på Kommendören. van Alden får en ovälkommen överraskning. Nucky avslöjar sitt förflutna för Margaret.

Favoritkaraktär: Jag gillar Margaret. Och Nucky så klart, för Steve Buscemi är ju alltid Steve Buscemi.

Favoritpar: Är det Nucky och Margaret? Kanske.

Bäst i säsongen: Hur bra de historiska skeendena få ta plats. Suffragetterörelsen, alkoholförbudet, rasismen. Och modet! Jag har alltid varit svag för 1920-talsmodet, med flappern som modell, och jag vill ha ungefär varenda klänning jag ser i bild.

Värst i säsongen: Att kvinnor straffas när män är osams.

Övriga kommentarer: Så pass manlig serie att jag bitvis blir lite trött på all testosteron. Tuffa killar! Men bra är det ändå.

Vad jag läste i mars

Kanske beror det på att mars kändes som längsta månaden någonsin. Jag hann nämligen läsa nio böcker under månaden, och ungefär 3400 sidor. Då har jag inte räknat in boken jag lade undan, för den har jag ju inte läst ut. Bara börjat på och tröttnat på inom loppet av några timmar.
Men nio böcker alltså, som jag läste ut sett uppifrån och ner.

"Red, white and royal blue" av Casey McQuiston var en väldigt rar romance om förhållandet mellan sonen till USAs president, och en av Englands prinsar. Gillade den så mycket att den fick betyget 5/5.

"1794" av Niklas Natt och Dag är den andra boken i Bellman Noir-serien, som ska avslutas med "1795" som planeras ges ut i år. Inte alls lika bra som den förra boken, den känns som att den lider av second-book-syndrome, eller som jag kallar det - transportsträckebok. Betyget blev 2,5/5.

"The hate u give" av Angie Thomas var den bok som legat längst i olästa högen. En väldigt tankvärd bok, väl värd all hype den fick när den kom ut. Betyget blev 4,5/5

"Mordet på Orientexpressen" av Agatha Christie är en typisk Christe-deckare i mina ögon. Slutet rum, begränsat med misstänkta, och en smart detektiv (Poirot) som knivskarpt anar sanningen. Betyget blev 3/5.

"Carry on" av Rainbow Rowell blev månadens favoritbok. Baserad på litterära karaktärer som förekommer i Rowells bok "Fangirl", och precis den typ av eskapism jag behövde i mars. Betyget blev så klart 5/5.

"Knockout" av Markus Zusak blev en regelrätt besviklese. Känns som en högstadieuppsats. Jag anar språket som senare kom fram i den fantastiska "Boktjuven", men här är vi långt ifrån den typen av fängslande berättelse. Betyget blev 1,5/5.

Det var även i den här vevan jag lade undan "Drottningklockan" av Elisabeth Öhman, på grund av att den var så dålig att jag blev arg på den. Men den räknar jag alltså riktigt med här.

"Historien om två städer" av Charles Dickens var min första bekantskap med Dickens och jag blev inte avskräckt. Jag älskade den inte dock och betyget blev medelmesen 3/5.

"The suspicions of Mr Whicher" av Kate Summerscale var min månadsbok i mars. En true crime om ett mord på ett barn 1860, och hur det fallet gav ringar på vattnet både i verkligheten och i litteraturen. Betyget blev 4/5.

"The kite runner" av Khaled Hosseini blev sista avslutade boken i mars. En uppväxtskildring om två pojkar i Afghanistan, och hur en händelse ändrade livet för dem båda. Kändes nästan lite dokumentär, och hade ett vackert språk, men var ganska jobbig läsning mellan varven. Betyg 4/5

Det var mars det. Fortsätter det i den här takten blir det 10 böcker i april, men det tror jag knappast. Meningen är att bokcirkeln ska träffas i slutet av april, får se om vi törs/får det för regeringen. Så den enda boken jag måste läsa i april är vald bokcirkelbok. Annars står det mig fritt att botanisera bland de olästa (och lästa) böckerna i mina hyllor.

"The kite runner" av Khaled Hosseini

Jodå, jag hann med en bok till i mars, men sedan tog det stopp. Min plan var att Khaled Hosseinis "The kite runner" skulle hålla mig sällskap in i april, men så blev det alltså inte. Jag hade lite läsflyt, helt enkelt.

Bildkälla Goodreads

Amir och Hassan växte upp tillsammans i Kabul, Afghanistan. Amir i det fina huset som hans pappa byggt, Hassan i tjänarens bostad. Amir vill gärna vinna den stora drakflygartävlingen, och Hassan lovar att hjälpa honom. Det som händer den eftermiddagen kommer att ändra båda deras liv för alltid.

Ha näsdukar beredda om du läser den här boken. Den kryper nära inpå, och det är ofta inte trevligt alls. Till och med så pass att jag utbrast: här var det elände! mer än en gång. Det kan ju tyckas vara ganska självklart att en bok som till stor del utspelar sig i Afghanistan från 1964 fram till början av 2000-talet, inte är en dans på rosor. Det är ganska fint ända till den där tävlingen, och det förekommer glimtar av hopp i hela boken, men det var bitvis väldigt tungt att läsa.
Boken tar flera vändningar och jag var inte beredd på alla, men flera av dem såg jag komma långt innan det hände - sådär så att det bara var berättaren (Amir) som blev förvånad.
Jag får en väldigt dokumentär känsla när jag läser den här boken. Det känns som en memoar, väldigt öppet, naket och sårbart. Det märks att författaren varit bosatt i Afghanistan och att han plågas av vad som hänt med hans gamla hemland.
Det är vackert skrivet, det finns så många meningar och fraser att plocka med sig från den här boken. Språket är väldigt målande, och både vackert och smärtsamt på samma gång. Jag skulle gärna läsa något annat av Khaled Hosseini, men då får det gärna vara något lite mer upplyftande och kanske inte jobbigt på jobbigt på jobbigt, som jag upplevde det här boken som.

Mitt betyg på "The kite runner" blev 4/5.

"The suspicions of Mr Whicher" av Kate Summerscale

Min vana trogen läste jag även i mars en bok som fick sträcka sig över hela månaden. Den här gången föll valet på en true crime som handlar om ett mord begånget sommaren 1860. Ett väldigt otäckt mord, som misskrediterade en duktig polis vid Scotland Yard, startade en detektiv-feber, och satte spår i litteraturen för lång tid framåt - kanske ända in i dagens detektivromaner.
Boken heter "The suspicions of Mr Whicher" och är skriven av den brittiska författaren Kate Summerscale.

Bildkälla Goodreads

Tidigt på morgonen den 30 juni 1860 upptäcker barnsköterskan att pojken Saville inte ligger i sin säng. Han hittas senare samma dag död, brutalt mördad. Då huset varit låst under natten, och bara husets herre, Savilles far Samuel Kent, haft nyckeln misstänkts det snabbt att någon i huset fört bort och mördat pojken.
En stor polisutredning kommer igång, men då den inte kommer någon vart ber den lokala polisen om hjälp från Scotland Yard. De skickar Jack Whicher, en skicklig utredare. Han fattar snart misstankar mot en person i hushållet, men saknar avgörande bevis eller en bekännelse. Hans misstankar går också emot den mest populära teorin, och han återvänder till Scotland Yard utan en fällande dom och med folket emot sig.
Lösningen skulle komma fram först många år senare (om det nu var hela sanningen) men då var det redan försent. Jack Whichers karriär hade fått sig en törn, och han hade begärt avsked från poliskåren.

Det finns en enda anledning till att jag läste den här boken - jag samlar på de här fina utgåvorna från Bloomsbury, i deras serie modern classics. Det finns 10 böcker totalt, jag har åtta av dem och det här var den fjärde jag läste. Och det är ju en himla tur att jag fick den fixa idén att jag ville ha den här serien i bokhyllan för annars hade jag aldrig läst den här boken, för jag hade helt enkelt aldrig hört talas om den.
Som det blev nu fick jag istället chansen att läsa en mycket intressant bok om ett otäckt mordfall. För att inte tala om att jag fick lära mig mer om livet i det Victorianska England, och hur riktiga mordfall påverkade den tidens litteratur. Wilkie Collins och Charles Dicken ska bland annat ha varit mycket inspirerade av dels det här fallet, dels av Jack Whicher, när de skrev sina böcker.
Detektiven som sådan hade kommit in i den litterära världen några årtionden tidigare, men nu fanns det äkta poliser att tala med och inspireras av. Riktiga offer, gärningsmän och utredare.
Även allmänheten blev mycket intresserad av fallet med mordet på Saville Kent, och polisen fick in många tips, teorier och lösningar från människor som var övertygade om att de satt på sanningen.

Kate Summerscale har ett förflutet som journalist, och det märks i den här boken. Den är väl efterforskad, ingen sten känns ovänd i fråga om fallet i sig och dess efterverkningar. Källhänvisningarna är många, likaså illustrationer och foton från den tid et begav sig. Jag satt flera gånger och tittade på bilderna, bläddrade bland foton av familjen Kent, huset de bodde i, tittade på släktträdet - läste brevet med bekännelsen.
Det här är absolut en bok jag hade kunnat sträckläsa,  för den var så pass intressant och välskriven, men jag är ändå glad att jag läste den i ett långsamt tempo så att jag fick tid mellan tillfällena att fundera på det som hände. Jag är imponerad av att Jack Whicher fattade de misstankar han gjorde. Hans förmåga att se de små detaljerna och knyta ihop fakta som kanske verkade ovidkommande var för sig. Och det utan att ha varit med i utredningen från början, och utan de metoder som skulle komma senare.

Mitt betyg på "The suspicions of Mr Whicher" blev 4/5.