Septembers utlästa böcker

Jag hade 6 böcker som jag prioriterade för att läsas i september, och det lyckades jag bra med. Sedan tog det lite stopp, och jag tragglade med en bok några dagar innan jag beslöt mig för att lägga den ifrån mig. Boken jag istället började på, och raskt fastnade i, är av det längre slaget och den hann jag tyvärr inte läsa ut i september, även om jag kom en bra bit på vägen.
Avslutade böcker ser ut så här om en lägger dem på hög. Med en lite på undantag, kan vi säga.

"Any way the wind blows" av Rainbow Rowell är den avslutande boken i trilogin om Simon Snow. En fin avslutning' även om inte allt blev som jag hade hoppats. Septembers favotitbok dessutom, och den enda med betyget 5/5.

"Later" av Stephen King är en kort och lättläst berättelse. En deckarberättelse med övernaturliga inslag, med vissa saker i sluet jag hade kunnat vara utan. Betyget blev 4/5.

"Number9Dream" av David Mitchell handlar om Eiji som kommit till Tokyo för att hitta sin pappa, vars namn han inte ens känner till. Hans sökande tar honom till de mest underliga platser och situationer, vissa av dem mer drömlika än andra. Mitt betyg blev 3/5.

"Jagad" av Joyce Carol Oates. Det var länge sedan jag läst JCO så en kort bok kändes lagom, och jag föll pladask för språket den här gången också. "Jagad" är två berättelser i en, men de hör samman som en väl vald ram kring ett konstverk. Betyg 3/5.

"Malibu rising" av Taylor Jenkins Reid var min tredje bok av denna författare, och möjligen den sista. Så länge det handlade om syskonen Riva var det någorlunda intressant, men jag gillade inte riktigt sättet den var skriven på. Jag gav den 2/5 i betyg.

"Oliver Twist" av Chales Dickens valde jag att läsa som månadsbok i september. Lite omständlig i sitt berättande, men i övrigt en bra och spännande berättelse, om stackars föräldralöse Oliver och hans öde. Jag gav den 3/5 i betyg.

"The other black girl" av Zakiya Dalila Harris. När vi nu talar om böcker som är omständligt skrivna. Fast här lyckades inte boken väcka mitt intresse ändå, så jag lade den ifrån mig efter 120 sidor, som jag kände stod och trampade på samma ställe mest hela tiden. Inget betyg på den.

Septemberfavoriter

Nu börjar det verkligen kännas som höst. Det blir allt mörkare och kallare, och löven skiftar färg och faller. Jag tycker mycket om hösten, så pass att jag kallar den min favoritårstid, men i år har det känts ganska tungt ändå. Begravning, sjukstuga, trasig värmepump, barn som mår sisådär - jag själv som mår sisådär.   
Jag borde kunna hitta några favoriter ändå.

Bok: "Any way the wind blows" av Rainbow Rowell fick något så ovanligt som en femma i betyg. Utmärkt avslutning på trilogin om Simon Snow och hans kompisar.

Film: "The theory of everything". Sista dag på Netflix idag, så skynda på om du inte redan sett den. Biopic om Stephen Hawking.

TV: "Mare of Easttown" var fenomenal. Och så är äntligen vampyrerna i "What we do in the shadows" tillbaka. Säsong tre rullar på för fullt. 

Nagellack: Lady Eboshi från Pahlish.

Skönhet: Att jag inte hade några hål när jag gick till tandläkaren. 

Extra speciell rolighet: Har börjat ha yogaklasser igen. Tycker faktiskt att det var roligare än att det släpptes på restriktionerna igår, för så värst partysugen är jag fortfarande inte.

Favoritinlägg: När en inte har lust. Har haft många sådana dagar på sista tiden.

Septembers nagellack

Det blev inga mängder av lack målade i september. Jag har haft nakennaglar under långa perioder, då jag som mest har haft baslack på naglarna - ofta inte ens det.
6 olika lack blev det, varav två på samma gång. Och de ser ut såhär, i den ordning jag bar dem.

Pahlish, Spirited away
Jag har några lack kvar från Pahlish Ghibli-kollektion som jag inte använt än, men nu börjar det närma sig sluttampen.
Att jag väntat så länge med just Spirited away (som så klart fått sitt namn från filmen med samma namn) beror på att jag helt enkelt inte tyckt att det varit så värst spännande. Det var ett av speciallacken, som jag fick på köpet när jag köpte hela kollektionen och inte kunde beställas separat. Jag tycker att det ser ut som en del andra lack jag har från Pahlish. Blått med guldflakes känns det som att det har släpps i alla nyanser av blått som finns. Just här är det en fin nyans av förgätmigej. Så det är fint, men kanske inte så spännande eller känns så nytt i lådan.

Essie, Infinity cool
Ungefär så mörkt marinblått det kan bli, är krämlacket Infinity cool från Essies vårkollektion 2021. Det är snudd på att det är svärtat, och är en sådan där färg som jag typiskt nog inte kan låta bli.  Jag har flera stycken liknande i min samling redan, men anledningen till att de hittar hit så ofta är av den enkla anledningen att jag tycker att de är så fina, och att jag trivs bra i dem.

Pahlish, Lady Eboshi
Det andra speciallacket från Pahlish Hey let's go!-kollektion är Lady Eboshi. Lacket har namn och inspiration från Filmen "Princess Mononoke", och Lady Eboshi är den filmens bad girl.
I det här lacket händer det mycket. Basen är en mörkt lila, och det finns det spridd holo och små flakies som skiftar i rosa, koppar och guld. Tyvärr ville inte all skönhet fastna på bild.

Essie, Get oasis
Ännu ett lack från Essies vårkollektion 2021 är även det en sådan färg som jag har så svårt att låta bli - nästanvitt. I det här fallet en elfenbensvit med skimmer som skiftar i rosa och guld. Skimret är av det diskretare slaget, och jag upplevde lacket som en vit persika. Som vanligt med den här typen av pasteller krävde det sina lager, och det blev i slutändan ganska tjockt och självklart kladdade jag lite (eller mycket) när jag applicerade det.

a England, Black knight + White knight
På tal om kladda vid applicering...
I oktober (troligen) kommer a England ut med nya lack, så jag ska försöka få ut de jag har kvar innan dess. Något så ovanligt som krämlack här, i form av två lack i de absoluta basfärgerna svart och vitt. Språkkunniga kan lista ut vilket lack som har vilken färg, för er andra är Black knight svart, och White knight vitt.
Tyvärr var ingen av dem en one coater, i varje fall inte för mig. Det vita kunde kanske till och med ha behövt tre lager på sina ställen, men här är det två lager på samtliga naglar. Utom lillfingret faktiskt, där jag nästan spillde lack på nageln och nöjde mig med detta enda. Mer flödiga lager än mina kan alltså mycket väl vara one coaters.
Tyvärr har det inte hållit så bra på mig, och det är bara en tidsfråga innan det åker av. Nytt tror jag däremot inte att det blir den här sidan månadsskiftet. 

"Oliver Twist" av Charles Dickens

Septembers långläsning har varit "Oliver Twist" av Charles Dickens. Det här var andra boken jag läste av denne författare, och troligtvis inte den sista. Berättelsen om Oliver är annars rätt så välkänd även för en som inte läst boken, genom olika filmatiseringar - till och med en musikal. Så det var inga direkta överraskningar den här boken bjussade på, grundstoryn visste jag redan om.

Bildkälla Goodreads

Stackars Oliver föds på ett fattighus och hans mamma dör straxt efter födseln. Efter att han blivit hårt och orättvist bestraffad av fattigvården, rymmer Oliver till London, där han snart hamnar i händerna på Fagin och hans gäng av förbrytare. Oliver lärs upp till att bli ficktjuv, men slumpen gör att han istället hamnar hos en äldre herre, som gärna tar hand om Oliver.
Men större och mer ondskefulla planer är redan satta till verket, och Oliver kidnappas snart tillbaka till Fagins gäng - bort från den trygghet han funnit. 

Det enda som jag tycka ligger den här boken till last är att den är lite väl omständligt berättad. Det märks ganska tydligt att boken en gång gavs ut i följetongsformat i en tidning, och att Dickens fick betalt för antalet meningar han skrev. En hel del av dessa meningar känns onödiga för berättelsen i stort, och idag hade sådant utsvävande fallit för en redaktörs rödpenna, är min gissning. Det kan bli en hel del hattande fram och tillbaka, och repetitioner av olika detaljer.
Jag fastnade dock redan från start i berättelsen om Oliver och hans öden. Förvecklingarna var kanske lite väl många och kändes möjligen en aning för osannolika, men det finns en schwung i språket som tilltalar mig. Det är inte svårt att hänga med eller läsa, och ibland ångrade jag att jag valt att läsa den som månadsbok och inte bara kunde sitta och plöja på. Så läste jag ut den en hel del dagar i förväg också, för det blev faktiskt ganska spännande på slutet. Och sorgligt, bitvis. Jag kan anta att det inte alltid var lätt att vänta till nästa del av Olivers berättelse, för vissa kapitel slutade nästan lite för spännande. På så sätt är det skönt att ha en bok, så att jag snabbt kan stilla min nyfikenhet.
Jag förstår hur Charles Dickens nått sin status som klassikerförfattare -  inte bara för att han skriver medryckande och tankeväckande, men också för att hans berättelser är exempel på den tid han levde i. "Oliver Twist" går utmärkt att läsa som en ganska svidande kritik mot den tidens fattigvård, och är på så sätt ett viktigt tidsdokument.

Mitt betyg på "Oliver Twist" blev 3/5.

När en inte har lust

Den senaste tiden, flera månader faktiskt, har det varit en hel del upp och ner med min motivation för att träna. Jag har inte alls varit pigg på att rulla ut mattan direkt på morgonen, utan ofta fastnat i mobilen istället. Inte hela morgonen, men en bra stund i varje fall. Tränat har jag gjort ändå, för jag är ju hyfsat envis av mig, men det är inte alltid jag känner att jag vill.
Och det är helt okej. 
Det vore väl underligt om motivationen alltid var topp. Mer konstigt om den var det. För det händer saker i ens liv, hormonerna leker dodgeball med ens känslor, en kanske har sovit dåligt, eller är sjuk, eller helt enkelt bara inte vill.
Det är bara att gilla läget sådana dagar. Kanske sätta sig med mobilen ett tag, om det är det som lockar mest. Och sedan, kanske, göra det ändå. Fast kanske inte allt, eller lägga om planen. Just nu tänker jag på min egen träning, men det går säkert att applicera på andra saker också.
En sådan där synnerligen omotiverad dag så har det funkat för mig att göra något. Kanske inte allt, men något. Följer jag ett pass (som jag gör med Yoga With Adriene) så kanske jag skippar vissa övningar som jag känner att jag inte riktigt pallar med, av kroppsliga eller mentala skäl. Stå i yogiskt sidplanka en längre stund är till exempel inte helt lätt om jag (som nu) har ont i axeln. Så då gör jag inte det, eller gör en variant av den som min kropp orkar. Och ja, det har hänt att jag brister ut i gråt under ett pass. För att jag är trött, eller ledsen, eller bara allmänt meh. Liv händer, så är det. Och allt sådant är okej.
Så kanske inte "Just do it". Mer "Just do a little. If you can". Vilodagar är nämligen också helt okej.