"Never" av Jessa Hastings

Jag vet inte riktigt hur det kom sig att "Never" hittade hem till mig, men troligen är det någon på YouTube som sagt bra saker om den och sedan hittade jag den till ett bra pris på Adlibris och slog till. Sedan fick den ligga i hyllan ett bra tag innan jag tog tag i det hela och började läsa.

Bildkälla The StoryGraph

Hela sitt liv har Daphne Darling vetat att Peter Pan kommer komma och besöka henne och ta henne till Neverland, så som han gjort med generationer av Darling-flickor. Men Peter kommer aldrig till hennes fönster, och Daphne börjar ge upp hoppet, samtidigt som hennes äldre släktingar undrar om något hemst hänt honom.
När han väl dyker upp ser han inte ut som förut. Han har åldrats och är nu närmare Daphne i ålder, som snart ska fylla 18 år. Efter lite tvekan bestämmer hon sig ändå för att följa med Peter till Neverland, för att få uppleva äventyr.
Väl framme dröjer set dock inte länge innan Peter Pan visar sig från sitt rätta opålitliga jag, och Daphne träffar istället Jamison Hook, son till kapten Hook. Hon dras till båda de unga männen, och frågan är vad hon ska välja att göra, samtidigt som en profetias uppfyllelse närmar sig.

"Never" visade sig vara den första delen i en serie om jag vet inte hur många böcker. Jag vet dock att jag inte kommer läsa dem. För det här var en jädra soppa, milt uttryckt. Det märks att copyrighten på Peter Pan utgått, för annars borde Jessa Hastings vara väldigt orolig för att bli stämd. Hennes Peter Pan är nämligen en sexistisk, misogyn tjejtjusare med stora problem att hålla sina läppar (och andra kroppsdelar) på en enda tjej. Han är dessutom en mördare, gaslightar till höger och vänster, ska bestämma allt om alla, kidnappar tydligen barn - och överger dem han tröttnar på, drogar de som bor med honom och är rent allmänt en riktig jävla skitunge. Fast i en (någorlunda) vuxen kropp.
Boken är också konstigt uppbyggd med massor av fotnötter som inte betyder något alls vare sig för brödtexten eller handlingen. Jag slutade läsa dem helt efter ett tag, för att spara på hjärncellerna. Det är dessutom ett hattande fram och tillbaka i boken, mellan Pan och Hook, glömma och komma minnas, fara upp till bagageinlämningen i molnen och lassa av minnen som är jobbiga och inte passar i Daphnes liv för stunden. Boken känns barnslig och repetitiv, samtidigt som det är ett tjat om Daphnes kyss och att ha sex. Med tanke på karaktärernas ålder, och mentala ålder i Peter Pans fall, så känns det väldigt... äckligt,är nog ordet jag söker. Jag tycker sexuellt innehåll med minderåriga är det nämligen, hur maskerat det än är. 
Självklart kommer det gå och helvete med det mesta i slutet av boken, så att Jessa Hastings ska kunna skriva fler Never-böcker, men jag tycker ändå att det är anmärkningsvärt att den stora elaka skurken dyker upp först på bokens sista 60 sidor, och klaras av tämligen snabbt.
Tror jag mig veta redan nu hur hela serien kommer sluta? Ja, för precis så förutsebart är det. Och inte läsvärt alls.
Boken har som tagline: Never is an awfully long time. Men det stämmer inte. Never är liksom ingen tid överhuvudtaget. Till skillnad från de timmar jag slösade på att läsa den här boken, timmar jag aldrig får tillbaka. Så varför läste jag den, fastän jag funderade på att lägga undan den redan efter två kapitel? För att jag blev envis. Det är enda anledningen. Det fanns ingenting jag tyckte om med den här boken, förutom att omslaget är rätt så fint. 

"Never" av Jessa Hastings fick betyget 1/5 av mig. En av årets sämsta böcker.