London Vibes från a England

Adina (och katten Tristam) som ligger bakom indie-märket a England, är en baddare på att klämma ur sig fina kollektioner. Numera innehåller lacken oftast holo, ganska länge var splittrat holo något av ett signum för a Englands lack. Men jag har älskat märket sedan starten, för om en döper något efter något jag älskar/gillar är chansen stor att jag ska trilla dit. Och den första kollektionen, i alla möjliga finishar, bar namn från legenden om kung Arthur - som jag har varit djupt fascinerad av sedan tonåren. Så. Jag trillade dit.
a England har sedan seglat upp och blivit ett av mina favoritmärken på lack (även om jag skulle önska mig lite mer variation i lack finish ibland och inte bara holo), så det är ju synd att de kan vara lite besvärliga att få tag på. Min favoritkälla är holländska webshoppen Hypnotic polish.
Och så har jag tur som har en älskad make som gillar att ge mig mina favoritlack, och som bland annat gav mig en hel kollektion i julklapp. En liten kollektion förvisso, men så slapp jag jaga efter den. Kollektionen jag fick heter London Vibes och är en hyllning till London och dess historik kring att vara källa till många subkulturer. Den släpptes samtidigt som den större kollektionen British Subcultures, och är i fyra nyanser av neutralt. Här visade i samma ordning jag bar dem, för alla är finast.

King's Road är kanske allra mest beige, men där finns ett stråk av grått också. Lillfingret visar färgen allra bäst, medan va-va-voom-regnbågarna syns på de andra naglarna.

Carnaby Street är absolut beige, men här drar det lite åt rosa och jag upplevde det kanske som lite aprikost. Regnbågarna är lite mjukare här, men det beror nog mest på att jag inte hade så bra ljusförhållanden. Vill minnas det som bra sprakigt i rätt förutsättningar.

Covent Garden är vackert korallrosa. Inte en knallig rosa, utan lite mer diskret. En gyllene underton finns där också. Och så regnbågar, så klart.

Camden Town var minsann inte lätt att fånga på bild. Det ser väldigt brunt ut här, men drar en hel del i rött. Adina kallar färgen för en mörk terrakotta, och jag kan se det, men jag tänker mest på kastanjer.

Porslinsbröllop

6 maj 2000 var en solig och varm dag från det den började tills jag gick och lade mig. Jag började dagen med ett efternamn och avslutade den med ett annat, för jag var så där traditionsenlig att jag tog min mans efternamn när vi gifte oss.

Dagen idag är solig, men inte lika varm, och jag klev ner dumt från trappan igår och skadade mitt ben. Så idag är det högläge på ben så ofta det går, vila, och stödförband.
Och så är det min och älskade makens bröllopsdag. 20 år är visst porslinsbröllop. Vi kan väl lugnt påstå att det inte var såhär vi hade planerat att fira dagen, men nu är det som det är och bara att gilla läget. Inte kunde väl vi ana att bröllopsdagen inte alls skulle bli en mysig middag på lokal som vi tänkt oss, men pandemier går inte riktigt att planera för. Eller att jag tar korta kliv ner från höga trappor...
Vi har bubbel på kylning, så det reder sig nog ändå. Bara vi har varandra och fortfarande kan titta på varandra så där som vi gjorde när vi klev ut från kyrkan den där varma eftermiddagen 6 maj år 2000. Och det gör vi.

"Bokklubben vid livets slut" av Will Schwalbe

Är det en bokklubb om det bara är två personer i den? Eller är det bara ett par personer som läser samma böcker och pratar om dem? Jag tycker det är en bokklubb, för en bokklubb som är värt något är en där deltagarna själva bestämmer att det är en sådan, och sätter sina egna regler. Som Will och hans mamma Mary Anne.

Bildkälla Goodreads

När Wills mamma diagnosticeras med bukspottskörtelcancer bestämmer han sig för att göra henne sällskap på sjukhuset när hon får sin behandling. En dag när samtalsämnena tagit slut frågar han henne vad hon läser just nu, och så startar deras bokklubb.

Det här är en sann berättelse, och en behöver inte göra som Mary Anne och läsa slutet först för att veta hur det slutar. Det syns redan i titeln. Boken handlar till stor del om böcker (och jag tror minsann att den är utan stora spoilers!) och samtal som kommit fram med dessa böcker som utgångspunkt. Boken innehåller även minnen och anekdoter från både Mary Annes och Wills liv, innan bokklubben startade. Det är alltså inte en bok som utspelar sig i ett väntrum, utan boken är till stor del en skildring av en älskad mamma och de samtal hon haft med sin son i hennes livs slutskede.
Boken är till största delen skriven i efterhand, och det märks på de något stolpiga dialogerna emellanåt. Det sägs en hel del klokskap på ett sätt som inte alltid känns som att det faller naturligt, men det är så klart svårt att återge samtal efter att de har hänt. Vissa ord kanske en kan minnas, och kärnan av samtalet, men det flytande språket i ett samtal är svårt att förmedla. Jag tycker ändå författaren har lyckats ganska bra, och det var bara ibland jag reagerade på att det kändes konstlat.
Något jag slås av är att den här familjen verkar ha det väldigt gott ställt. De har alla haft intressanta karriärer och verkar inte sakna pengar - eller sjukförsäkringar. Det är inte alla som kan åka till Florida, Geneve och London under pågående cancerbehandling, men det funkar för Mary Anne.
Mary Anne verkar också ha levt ett alldeles extraordinärt intressant liv, med ett brinnande intresse för flyktingfrågor. Och litteratur, såklart. För jisses vad de hinner läsa under den här tiden, jag är imponerad över lästakten, minst sagt.
Boken gick snabbt att läsa och känns som att den är fullpackad med boktips. Det är en bok om böcker, om kärleken till böcker, och om kärleken till en mamma som försvann för tidigt.

Jag gav "Bokklubben vid livets slut" betyget 3/5.

Böckerna i april

Till min egen förvåning hann jag läsa ut sju böcker i april. Jag skriver förvåning, för en ganska lång bit in i månaden gick det trögt med läsningen, oavsett hur bra boken än var. Det var svårt att motivera mig till att läsa och när jag väl satte igång så läste jag kanske bara ett eller två kapitel. Och det är lite i ett svep för att vara jag.
Men. Sju utlästa böcker blev det alltså. I ordningen uppifrån och ner.

"En enda risk" av Simona Ahrnstedt är den avslutande delen i "En enda"-trilogin. Drev mig till vanvett med att påstå att Kiruna ligger i Norrbotten, men var bäst av de tre med facit i hand. Betyget blev 4/5.

"Vengeful" av V.E. Schwab blev aprils favoritbok. En uppföljare till "Vicious" som länge var en ensambok, men nu verkar det som att en del tre kommer komma i den här serien. Längtar redan. Betyget blev även här 4/5.

"Vänförfrågan" av Laura Marshall var föremål för Plejadernas senaste träff. Lättläst kriminalthriller av teflontyp. Lika lätt att glömma som att läsa. Plejadernas medelbetyg blev 2,3/5. Jag gav 2/5.

"Avrättningarnas blodiga historia" av Jonathan J. Moore var aprils månadsbok som jag läste ut långt i förväg. En uppslagsbok i otäckheter vi människor utsätter varandra för, ibland in i våra dagar. Bristande källförteckning som störde mig. Betyg 3/5.

"Snow falling on cedars" av David Guterson hade jag svårt att komma in i och den kändes lite långrandig emellanåt. Men det var något med den som kändes så fint, och jag har tänkt på den mycket sedan jag läste den. Betyget blev 4/5.

"Frukten av ett brott" av Trevor Noah är hans memoarer om uppväxten i Sydafrika. Om apartheid, om att ha svårt att finna sin tillhörighet, och mycket om hans mamma. Också den här boken fick betyget 4/5.

"Restless" av William Boyd var den bok i Bloomsbury Modern Classics som jag i förväg var minst sugen på att läsa. Kanske var det därför jag hade svårt att riktigt tycka om denna spionthriller. Betyget blev ändå 3/5.

"Restless" av William Boyd

Dra på trissor om jag inte lyckades läsa ut en bok till innan april blev maj. Ännu en av Bloomsbury Modern Classics, och den av de tio som jag troligen var minst sugen på att läsa. För spionthriller kändes inte alls som min tekopp just nu.

Bildkälla Goodreads

Eva Delectorskaya är en rysk-brittisk emigrant bosatt i Paris när hon blir rekryterad som spion för den Brittiska underrättelsetjänsten. Hennes bror har nyligen avlidit, och även han arbetade för dem, hävdar hennes rekryterare, den karismatiske men mystiske Lucas Romer. Andra världskriget ska snart till att utbryta, och Eva lär sig snabbt att bli den perfekta spionen och att inte lita på någon.
Efter krigsslutet har Eva skapat sig ett nytt liv, som hustru och mor. Men tiden hinner ikapp, och Eva har ett uppdrag kvar att utföra. Men för att klara det behöver hon hjälp av sin dotter Ruth.

Boken berättas i två olika perspektiv, dels Ruths som sker i jag-form och utspelar sig 1976, dels Evas som är i tredje person och utspelar sig mellan åren 1939 - 1942. I och med jag-formen på Ruths perspektiv känns det här väldigt mycket som hennes bok. Om hur hon får reda på sin mammas historia och hjälper henne att knyta ihop lite lösa trådar från förr. På ett sätt känns det som att Ruth är föräldern både till sin mamma och till sin son.
Det förekommer lite falska ledtrådar som fick mig att tro att något annat kunde vara i görningen än vad det verkligen var, och vissa avsnitt var ganska spännande. Däremot kunde jag tycka att boken blev lite tradig och långsökt mellan varven. I det här fallet gillade jag sättet den var skriven på mer än själva handlingen. Delvis för att Evas spionarbete var så krångligt att jag tappade tråden flera gånger. Hon jobbade med desinformation, men vissa av hennes uppdrag förstod jag mig inte alls på. Som det där sista, avgörande. But why? Även om det var ett av bokens mer spännande inslag.
Jag känner att den puttrade ut i något sorts ingenting. Det blev ingen spännande lösning. Ingen stor grej av det hela. Mer ett "Jaha, var det inte mer än så? Efter all denna tid och allt detta jobb?" 

Nåväl. Den var ju inte helt värdelös, bara inte vad jag var sugen på. Alls. Mitt betyg på "Restless" blev 3/5.