Januarifavoriter

Sådär ja. Då var första månaden av 2021 (alldeles straxt) avklarad. Med tanke på pandemi och annat så har jag knappt varit utanför dörren, så det finns inte en överdriven mängd upplevelser att rapportera om. Men en och annan favorit brukar jag alltid hitta om jag bara får fundera en stund eller två.

Cullen the cat, aka Cullbert, says "Hi!".

Bok: "The institute" av Stephen King. Årets första bok, blev årets första favorit.

Film: Senaste versionen av "Emma"  blev min favoritfilm i januari.

TV: Tittade klart på "The alienist" igår, och kan därför utse den till månadens bästa tv-serie.

Nagellack: Mrs Dalloway från a England. Grönt är skönt.

Skönhet: Frisk luft. Jag har varit på promenad nästan varje dag i januari, och den där dosen frisk luft och dagsljus, med lite tur även solsken, har varit guld värd. 
En annan sak som varit bra för hälsan, och därmed välmåendet och skönheten, har varit att jag har gjort en yogautmaning. 30 day yoga challenge med YouTube-kanalen Yoga with Adriene. Med mitt brutna ben och något plufsiga och osmidiga kropp, så kunde jag inte göra allt - men jag kunde göra det mesta och jag gjorde det varje dag. Vilket känns som en enorm bedrift för mig personligen, och en jädra boost för själen och självkänslan. Och självklart slutar jag inte där. Mot oändligheten - och vidare!

Extra speciell rolighet: Chilipojken fyllde 20 år i början av januari, och borde som sådan kanske mer kallas Chilimannen från och med nu. Även om han alltid kommer vara mammas lille pojk.

Favoritinlägg: Topp 10 över nagellacken från 2020.

Januaris nagellack

Jag har inte doppat penseln i många nagellack än i år. Fyra stycken har det blivit i januari, inklusive det som precis torkat klart på naglarna. Och eftersom det är den näst sista januari, så passar det väl bra att visa upp den. I den ordning jag bar dem, precis som vanligt

a England, The princes in the Tower
Ett blåsvart lack som egentligen torkar lite sammetsmatt, för den som orkar med det. Jag slabbade som vanligt på blankt topplack. Hade visst glömt bort hur jag målar naglarna här, för det blev bra kladdigt på vissa naglar, men så kan det gå ibland och jag är precis som vanligt alldeles för lat för att göra en clean up. Ett väldigt vackert lack, som var förhandstippad favorit i Tales from the Tower-kollektionen. Som så klart har holo genomgående.

Atelier rouge, Je t'aime
Av namnet att döma ett kärleksrött lack. Jag tycker att det är ett ljusrött krämlack. Inte tomatigt, men snäppet innan det. Hittills det av Atelier rouges lack som penseln suttit bäst placerad i korken på, så inte så fasligt kladdigt som det hade kunnat bli.

a England, Mrs Dalloway
Gav mig själv hela Moments with Virginia-kollektionen i present, och fört ut att målas bland de lacken blev Mrs Dalloway. För övrigt vad E hade på naglarna i julas, så jag var inte först i flaskan. Smaragdgrönt hololack kallas det på hemsidan, men granbarrsgrönt passar även det som beskrivning.
Inspirationen till lacket kommer så klart från Viginia Woolfs bok "Mrs Dalloway".

Essie, Fiji
Köpte ett set med tre minilack från Essie på Kicks rea. Fiji var det som lockade minst, fastän att det träffar rätt på min förkärlek för nästanvita lack. Här är det rosa med i kompotten, och färgen påminner om jordgubbsglass av det billigare slaget. Puckstång med jordgubbssmak för den som är gammal nog att komma ihåg dem. Förvisso fint, men inte värst kul att lacka med. Kritiga pasteller är ju sällan det.

Och det var lacken hittills i år. Hoppas jag snart får mina Pahlishlack (som just nu verkar ha försvunnit på väg från USA till Sverige) så att jag kan möjligen känna lackinspiration igen. För jösses vilken fin kollektion jag beställde. Om den dyker upp...

"Tio hjärnor" av David H Ingvar

Ibland får jag för mig att arrangera om på ett hyllplan i någon av mina bokhyllor. För att göra mer plats eller bara för att ge ett lugnare intryck när jag tittar på hyllan ifråga. Då kan det hända att jag ser en bok som jag bestämmer mig för att läsa. Så var fallet med "Tio hjärnor" av David H Ingvar. Hur boken hamnade på den där hyllan överhuvudtaget vet jag inte, men gissningsvis via en bokrea eller liknande. 

Bildkälla Goodreads

Boken är en samling av tio medicinska essäer, som i de flesta fallen varit publicerade förut, men som här genomgått någon liten redigering. Eftersom författaren var läkare och forskare med ett specialintresse för sjukdomar i hjärnan, så ligger det nära till hands att ana att han vet vad han skriver om. Essäerna är dock spekulativa, men lutar sig starkt mot medicinsk forskning och rimliga antaganden. Huruvida Alexander den Store verkligen var en vinalkoholist är ju svårt att veta, men gissa går ju alltid, och att hitta mönster i beteenden som tyder åt ett håll. Så det kanske är viktigt att påpeka att det inte alltid är renodlade fakta, i de fallen då medicinska journaler och ögonvittnesskildringar saknas.
Tio hjärnor alltså, som alla tillhörde tio olika män. Dessa män hämtas från litteraturen eller politiken, och de led alla av mer eller mindre allvarliga sjukdomar i hjärnan. Så där så att en kan undra hur världen hade blivit om inte. Om inte Woodrow Wilson lidit av strokes, högt blodtryck och ett visst mått av vanföreställningar när Versaillesfreden skulle skrivas. Eller om inte Vladimir Lenin lidit av åderförkalkningar som troligtvis påverkade vissa delar av hjärnan som kan ha bidragit till att så många civila dödades i Sovjets barndom. 
Spekulativt, som sagt, men också intressant.
Det är inga djuplodande personporträtt, utan det är stort fokus på sjukdomen de led av, och som i många fall ledde till deras (för tidiga) död. Boken är snabbläst och intressant, för den som liksom jag gillar ämnet och de tankeexperiment som kan uppstå.

Jag gav "Tio hjärnor" betyget 3/5.

"Mexican gothic" av Silvia Moreno-Garcia

Förra året läste, och älskade, jag "Gods of jade and shadow" av Silvia Moreno-Garcia, så det var med iver jag tog mig an hennes senaste bok, "Mexican gothic". En bok om ett hemsökt hus och gamla mysterier kändes som skrivet för mig.

Bildkälla Goodreads

 Efter att hennes nygifta kusin skrivit ett förvirrat brev hem till Noemís far, skickas Noemí till huset High Place för att med egna ögon rapportera om kusinens tillstånd. Med sina vackra klänningar och perfekta läppstift känns Noemí som ett underligt val, men hon och kusinen Catalina har alltid stått varandra nära, och bakom den glättiga ytan döljer sig en viljestark och smart unga kvinna som inte så lätt låter sig hunsas. Inte av Catalinas man, den ståtlige engelsmannen Virgil, inte heller av hans far - patriarken som styr familjen med järnhand, och inte av huset självt, som med sin underliga historia och mörka korridorer snart nästlar sig in i Noemís drömmar.
Hennes ende bundsförvant blir yngste sonen i familjen, Francis. Han verkar vilja hjälpa henne, men även han bär på hemligheter. Och snart har High Place Noemí i sitt grepp.

Jag tyckte som sagt var mycket om "Gods of jade and shadow" och berättarstilen gör mig inte besviken här heller. Vi befinner oss också nu i Mexiko (duh!), men lämnar mytologin bakom oss och tar istället steget in i skräcklitteraturen. Mycket är hämtat från klassiska gotiska skräckromaner, eller romantiska för den delen, och det hymlas det inte med. Här nämns Brontë-böcker som "Jane Eyre" och "Svindlande höjder" med deras gåtfulla hjältar och mystiska förflutna, samt hus som döljer hemligheter. Det talas även en del om sagor, de klassiska berättelserna med ohyggliga och blodiga konsekvenser, snarare än de Disney-gulliga berättelserna vi annars ser. Boken utspelar sig under tidigt 1950-tal, och Mexikos historia vävs in i händelserna, koloniseringen, revolutionen, uppbyggandet av infrastrukturen - som inte nått riktigt hela vägen till High Place än.
På sätt och vis gillar jag hur boken är skriven, med en drivande och stark kvinnokaraktär i form av Noemí. Däremot kunde jag ibland att tycka att tempot var lite underligt. Det verkar ha gått väldigt lång tid, men samtidigt bara någon vecka. Jag blir inte heller klok på varför Noemí väljer att stanna dessa dagar eller veckor eller månader, när hon ändå aldrig tillåts träffa sin kusin, som antingen är för sjuk för att ta emot henne, eller vilar. Catalina är ju ändå anledningen till besöket. Jag känner att en så klipsk karaktär som Noemé hade sett till att lämna High Place ganska omgående under de omständigheterna. Nåja. Hur ska det annars kunna börja spöka?
Mer äckligt än skräck, kunde jag känna. Det var såklart bitvis ganska spännande, men samtidigt kunde det bli lite väl mycket av två steg fram ett steg tillbaka för att jag skulle hålla spänningen uppe. Det blev lite pannkaka av alltihop, och särskilt i slutet kände jag att det inte blev riktigt så spännande som det hade kunnat bli, kanske snarare lite uttjatat.
Jag insåg ganska snabbt hur det hängde ihop i stora drag, men detaljerna kom fram pö om pö. Hela boken byggs på oberäkneliga karaktärer, och ända fram till sista sidan var Noemí den enda jag litade på. Jag satt och väntade på den där sista twisten - om den kom avslöjar jag inte här. 

Jag är ganska svalt inställd till "Mexican gothic" alltså. Den var på inga sätt dålig eller dåligt skriven, men jag blev lite besviken på den. Den levererade inte riktigt det jag hade hoppats på, helt enkelt. Mitt betyg blev 3/5.

Plejaderna om "Kirke" av Madeline Miller

Ännu en bokcirkelträff som skedde via internätet. Under rådande omständigheter och så vidare. Och det var ju en himla otur eftersom dagens värdinna annars skulle ha haft kattungar jag hade kunnat gosa med. Nåja. Vad är en bal på slottet...
Boken som avhandlades denna gången var tyvärr inte så välläst. För mig var "Kirke" av Madeline Miller en omläsning, då jag läste den första gången i oktober 2019. Då liksom nu läste jag den på engelska, och då heter den så klart "Circe". 

Bildkälla Goodreads

Som dotter till solguden Helios borde Kirkes liv ha varit ett i triumf. Men redan som ung förstår hon att hon inte är lika mycket värd som sina syskon eller de andra nymferna som vandrar i gudarnas salar. I stället dras hon till människorna och deras korta livscykler fascinerar henne.
I ett utbrott av svartsjuka gör hon något som är förbjudet för en gudom av hennes position - hon utför häxkonst. Som straff för detta blir hon förvisad till ön Aiaia, där hon lär sig leva i symbios med naturen.
Men besökare dyker upp på ön, och alla har inte en fredlig avsikt. 

Som jag redan sagt, det här var en omläsning för mig, och kanske inte av det angenämare slaget. Redan då tyckte jag att Kirke var en bra gnällig varelse, som mest gick omkring och tyckte synd om sig själv och hade en massa pappa-komplex. Den känslan bestod, och blev kanske till och med ännu tydligare nu. Jag var så irriterad på Kirke att jag funderade på att sluta läsa vid flera tillfällen - jag hade ju ändå redan läst den. Men, som bekant (?) är jag envis, så jag läste den till slutet.
Jag var inte den enda som tyckte att Kirke var lite tråkig. Och det är ju synd när det är huvudpersonen i boken, att hon ska vara så svår att tycka om. Om hon nu är "litteraturens första häxa" så känner jag att det här fanns en chans att ge henne lite jävlaranamma. Men nej. Hon går mest omkring och är mjäkig och mår dåligt över att hennes människokompisar dör.
Boken följer dock sitt ursprungsmaterial väl, och det märks att Madeline Miller har stor koll på den grekiska mytologin och alla dess gudar. "Kirke" tar så klart sin avstamp från "Odysséen", där Odysseus råkar på Kirke på sin långa resa hem till Ithaca från kriget i Troja. Det mötet finns så klart med även här, men kommer ganska sent i boken. Även här är författaren trogen sitt ursprungsmaterial, och de legender som finns om Odysseus och Kirke även efter deras möte. Sådant uppskattar jag.
En av oss uttryckte även glädjen över att få läsa om välkända sagor/legender från ett annat perspektiv. Här möter vi Minotaurus, Ariadne, Ikaros redan innan de blev de sagor som är så välkända idag. Och visst är det så, även om många av de sagorna har tragiska slut.
Boken är väldigt vackert skriven. Det var en upplevelse många av oss hade, men hade svårt att sätta fingret på exakt vad det var vi tyckte om. Språket är stundtals lyriskt, och miljöbeskrivningarna är mycket bra - nästan så det blir lite naturromantiskt mellan varven.
Eftersom Kirke lever under en väldigt lång tid, så känns tempot ofta långsamt, och det vilar en sorts vemodighet över texten. Nästan lite lulligt ibland. 

Även om jag sänkte mitt betyg ett snäpp så blev medelbetyget (bland oss som läst) 3,25/5. Förutom att jag gav betyget 2,5 så kammade den hem 3,5 över hela brädet. 

(Men frågar ni mig vilken Madeline Miller-bok ni ska läsa så svarar jag "The song of Achilles".)

Februaris bullet journal

Undrat hur det är att ta kort på sidor i en hemmagjord kalender när en har katt? Visst besvär, är svaret. Han hade roligt i varje fall. 

Februaris bullet journal satt lååååångt inne att färdigställa. Tills jag fick en snilleblixt häromkvällen precis när jag skulle sova och såg för mig den där svartvita washitejpen med hjärtan. Och så rött till det. Och citat med hjärttema. Så fick det bli. 

Startsida och månadsuppslag. Jag fullkomligt älskar att februari börjar på en måndag och slutar på en söndag i år. Fyra hela veckor. Plättlätt att rita in.

Nästa uppslag är som vanligt min kassabokssida, och sidan för månadens bok (som även i februari kommer vara biografin om Bellman) och de nagellack jag eventuellt kommer måla på i februari.

Ännu en sak vi ser månad efter månad - En rad om dagen, vanekollen och humörkollen. Den där sista är jag väldigt nöjd med att jag återinförde i månadens sidor, och slutade med "ett pixlat år". För nu tycker jag att det är helt okej att sätta en liten prick varje dag, som jag då och då ritar ihop till en snajsig kurva.

Ett uppslag med två veckor, precis som jag gör dem sedan några månader tillbaka. Trivs väldigt bra med et här upplägget också, men funderar på att kanske göra något annat i mars. Eller inte.

Nytt för den här månaden är att jag har lagt till två sidor på slutet. Ett för de yogapass jag planerar att göra i februari, för jag trivs så bra med min 30-dagarsutmaning att jag planerar att rassla vidare. Jag har inte helt bestämt mig för hur än, men jag har ju en vecka till att fundera på.
Och så en vecka för självkärlek. För februari är ju trots allt månaden där Alla hjärtans dag infaller, och jag tänkte att jag kunde passa på att visa mig (och i förlängningen min omgivning) lite extra omtanke under februari bara därför att. Jag tänker göra det som jag gjorde min julkalender i december - skriva ner 28 saker som är snälla mot mig på lappar, lägga dessa i en skål, och dra en varje dag och göra vad som där står. Det gäller att pyssla om sig själv när månaden enligt erfarenhet brukar kunna vara sjusärdeles grå och trist. Men snart blir det vår! Sägs det.

FredagsFilmen: Emma.

"Emma" är en av Jane Austens mest populära böcker (jag har möjligen en avvikande åsikt) och har som sådan filmatiserats många gånger. Det har gjorts serier och filmer och moderna tolkningar som "Clueless", och nu var det dags igen att damma av de brittiska herresätena och bjuda in till bal. Den här gången med min nya favorit Anya Taylor-Joy i titelrollen.

Bildkälla Unsolicited film reviews

Emma Woodhouse är van vid att stå i centrum. Hon bestämmer sig för att ta den unga och föräldralösa Harriet under sina vingar och hjälpa denna att bli en fin dam - och skaffa sig en bra äkta man. Själv tänker Emma minsann aldrig gifta sig, men att mäkla ihop andra förhållanden är något hon tycker mycket om att göra.
Självklart leder detta till förvecklingar. Känslor blossar upp och svalnar, frierier fås och avslås, och i centrum för all dramatik står Emma.

Jodå - den här filmen är full av de komiska element som ofta försvunnit i andra adaptioner av ursprungstexten. Det är romantiskt och dramatiskt, men också komiskt. Precis som boken. Det är inte en komedi, men den har många komiska inslag och det hände att jag skrattade högt.
Jag satt även och uppskattade både de vackra kostymerna, de underbara landskapen, och färgsättningen i filmen. Många scener var som vackra tavlor, och det går att plocka ut ungefär vilken stillbild som helst och göra en poster av den.
Anya Taylor - Joy gör en underbar tolkning av Emma, och får vässa sina skådespelartalanger ytterligare. Men jag vill också slå ett slag för Bill Nighy som Emmas pappa, den hypokondriske Mr. Woodhouse. Med små medel är han precis så där lagom hysterisk som en människa som är rädd för drag kan vara.

En alldeles lagom film för helgens mys, med andra ord. 

Pausknapp

Jag har länge dragit mig för att ge mig själv, eller någon annan, nyårslöften. Helt enkelt för att de alltför ofta sviks, och att svika ett löfte kan ofta kännas extra hårt, oavsett vem löftet var sagt till. Självsvek är inte roligt att tampas med, med dåligt samvete och ibland en viss form av bestraffningar som följd.
Jag ger alltså inte nyårslöften längre. Senaste åren har jag inte ens formulerat någon typ av mål för det kommande året, för en målsättning som ska starta första januari är egentligen ett nyårslöfte i maskeraddräkt. 

Med andra ord började jag mina nya målsättningar för 2021 redan i december, och vissa andra har jag inte startat än, utan de får komma när de kommer. Vissa saker bör inte skjutas upp till måndag eller nyår eller en annan startdag, utan kan mycket väl startas redan när de dyker om, om de känns rätt för dig.

En sak jag däremot på riktigt startade första januari i år är 30 dagar med yoga i sällskap med Yoga with Adriene. Helt enkelt för att det var det datumet programmet startade, och nu kommer det ett pass om dagen med tema Breath - andetag. Förberedelserna för att delta där satte jag igång redan i december. Eller egentligen mycket tidigare än så, eftersom jag har utövat yoga väldigt regelbundet i 15 år nu, och faktiskt är utbildad lärare i Livsyoga. Min dagliga disciplin kom jag däremot bort från under min depression, och lagom till att jag kände att det var på väg tillbaka i full swing... så bröt jag benet. En omstart alltså, där jag tar Yoga with Adriene som stöd för att komma igång. Smart av mig.

Temat på dagens pass var Pause, och det är ju lämpligt med tanke på att en annan sak jag bestämde mig för redan i december (eller tidigare än så) var att pausa ofta. Dessa dagar är vi så vana vid att ständigt vara uppkopplade, tillgängliga, visa upp våra liv på sociala medier. Och jag är så innerligt trött på det. Trött på att "sociala" medier ständigt visar upp antagligen extremt tillrättalagda bilder av en idyll, eller visar på dess motsats - fullkomligt kaos. Som att ett mellanting inte existerar. Som att bara vara och bara trivas är något att gömma undan. 
Jag har droppat av mina "sociala" medier ett efter ett under de senaste åren. Raderat Twitter, Tumblr, Facebook.
Jag har haft kvar Instagram hela tiden, men på sistone tröttnat så fullkomligt på det att jag känner hur jag mest blir sur när jag tittar in där. Så jag bestämde mig för att logga ut en vecka precis vid årsskiftet. Jodå, det kliade i fingrarna för att kolla in i gen, men jag höll mig borta. Efter det har jag tittat in sporadiskt, mest när jag själv lagt upp en bild på en ny bok, eftersom det är vad mitt konto handlar om numera, till 97%. Jag har nu bestämt mig för att bara titta in på onsdagar och söndagar,under den tiden har jag en timer på 30 minuter - sedan pausas appen och jag kommer inte åt den igen förrän nästa dag. Jag försöker vara inne så pass kort tid att jag hinner logga ut. Logga ut gjorde jag aldrig förut, nu är det en lättnad att göra det.

Bildkälla Forest

Jag har turen att ha en mobil där jag kan mäta mitt digitala välmående och se hur mycket tid jag lägger på olika appar. En liten ögonöppnare. Jag kan även sätta timers på alla installerade appar, vilket jag har gjort på mina spel och andra appar där jag har en tendens att fastna.
Jag har även installerat appen Forest som gör att jag inte kan använda min telefon alls under tiden jag odlar min lilla skog. Eftersom jag valde att betala lite för Pro version, så kan jag sätta timern på allt från 10 minuter till tre timmar (min vanligaste är två timmar) och då kan jag bara använda mina vitlistade appar samt använda telefonen som en telefon. Att jag under tiden odlar små digitala träd och blommor gör bara saken roligare, samt att jag samlar poäng som kan omvandlas till nya arter i min digitala skog - eller för att plantera riktiga träd i samarbete med Trees for the future. Gör gott för mig - gör gott för naturen.

Så. Pausa alltså. Vilken grej. Och det viktigaste jag tänker göra för mig själv 2021. Förutom att se till att röra på mig varje dag och inte bara sitta still på min häck och glo. 

Säsongssammanfattning: The Alienist, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning när jag skriver om tv.

"The Alienist" är en så kallad limiterad serie - även om den hittills har två säsonger och så vitt jag vet just nu vare sig är nedlagd eller okejad för en tredje säsong. Serien är baserad på böcker av Caleb Carr, och i den bokserien finns det just nu tre böcker, så det ligger ju nära till hands att tro att det blir en tredje säsong. Någon gång.
Att den här bokserien existerar lärde jag mig när jag såg serien, och eftersom bok ett kom redan 1994 och tydligen hyllades redan då, så har jag funderat på varför jag inte hört talas om den förrän nu. Troligen för att den inte verkar ha fått någon svensk översättning, och 1994 läste jag ytterst sällan böcker på andra språk än svenska. Till skillnad från nu. Så den som gissar att jag numera har böckerna i min önskelista på AdLibris gissar helt rätt.

 "The Alienist" handlar om alienisten (gammalt namn för psykiatrer) Laszlo Kreizler som 1896 blir uppmärksammat på ett hemskt mord på en ung pojke, ett mord som påminner honom om ett annat på en av hans förra patienter. Han kallar till sig sin vän John Moore för att han ska nästla sig in på brottsplatsen. Allteftersom knyts fler personer till deras utredning - poliserna Theodore Roosevelt (just den), bröderna Marcus och Lucius Isaacson, samt Sara Howard - den  förts kvinnan i New Yorks poliskår. Snart inser de att de jagar en seriemördare.

Dakota Fanning som Sara Howard, Daniel Brühl som Laszlo Kriezler, Luke Evans som John Moore.
Bildkälla Horror News

Favoritavsnitt: Vill väldigt gärna säga alla här, eftersom de är så tätt sammanvävda och alla är viktiga för gåtans lösning. Men Får jag bara välja två väljer jag pilotavsnittet "The boy on the bridge" där alla presenteras för oss - både levande och döda, samt avsnitt 8 "Psychopathia sexualis" för att det händer så mycket viktigt i det avsnittet.

Favoritkaraktär: Ja. Alla kring Kriezler. Kanske mest Sara, om jag tänker efter riktigt mycket.

Favoritpar: Hm. Tror inte det.

Bäst i säsongen: Att jag som tittare får vara med i begynnelsen av användandet av diverse metoder för att lösa brott. Som fingeravtryck, och framförallt gärningsmannaprofilering.
Sedan gillar jag extra mycket att kretsen kring Kriezler är så mångfacetterad. Inte bara vita män, för en gångs skull. 

Värst i säsongen: Det handlar om väldigt bestialiska mord, och vissa scener kan vara lite väl grafiska. Hände att jag satt och höll för ögonen för att slippa se.

Övriga kommentarer: Jag gillade verkligen den här serien, kanske inte så oväntat med tanke på vad jag har för morbida intressen. Så jag ser fram emot att kasta mig över säsong två, och jag håller tummarna för en trea också.

And of course Henry The Horse dances the waltz-Dagens

Jag älskar dig, lampan. 

Låt: "Being for the benefit of Mr. Kite" med The Beatles. För ibland är det de konstiga låtarna som ploppar upp i hjärnan.
Outfit: Pyjamas.
Smink: Har inte sminkat mig sedan i julas.
Nagellack: Between polishes.
Doft: Möjligen lite från schampot.
Smycke: Ringar.
Klocka: Nej.
Läser: "Shakespeare for every day of the year" som jag läser ett litet stycke i varje dag, som titeln antyder. Månadsboken är "Bellman. Biografin" av Carina Burman, och så läser jag om "Circe" av Madeline Miller för den blev vald till nästa samtalsämne för Plejaderna.
Frukost: Te. Hallongröt med linfrön, pumpakärnor och honung.
Fika: Te och rostmacka med smör.
Middag: Tomatsoppa med pizzabitar och knäckebröd.
Pryl: Broddar. Halkbekämpningen går sådär där jag bor. Som vanligt. Vissa gator är isfria, andra ser ut som spolade isbanor.
Motion: Yogapass 17/30 med Adriene på YouTube. Hundpromenad. Kanske en tur på motionscykeln.
Kvällsnöje: Planerar att lägga mig tidigt pga huvudvärk.
Att tillägga: Godnatt! 

"Där livet är fullkomligt" av Silvia Avallone

För några månader sedan läste bokcirkeln "Stål" av Silvia Avallone, som är hennes debutroman. Eftersom jag gillade sättet den var skriven på valde jag att även läsa den omtalade "Där livet är fullkomligt", som kom ut förra året.

Bildkälla Goodreads

 Adele är 17 år när hon upptäcker att hon är gravid med sin halvkriminelle pojkvän. I de fattiga kvarteren är livet svårt och hon vet inte hur hon ska göra. Abort, adoption eller behålla barnet. Vilken typ av liv kan hon erbjuda detta oplanerade barn?
Samtidigt kämpar akademikerparet Dora och Fabio med att få barn. Efter flera misslyckade försök att bli gravida vacklar deras äktenskap, men ett nytt beslut får dem att försöka på nytt.

Precis som med "Stål" gillar jag sättet boken är skriven på. Språket är rikt och beskrivande med små enkla medel. Vi får karaktärerna beskrivna i grova drag så att vi kan sätta egna ansikten på dem, med deras personligheter beskrivs mer - framför allt i deras handlingar.
En av Avallones styrkor ligger i att beskriva "det andra Italien". Det som inte syns på vykort och resekataloger. Här får det (gärna) vara fattigt, fult, svårt och utsatt att vara kvinna. Samtidigt finns det en viss skönhet i just det. I hoppet. I drömmen om något annat - bättre. I möjligheten att berätta.
Fokus ligger på skillnader i förorten och centrum, de fattiga som får kämpa, mot de rikare som fått en karriär och tjänar pengar. Men pengar kan som bekant inte köpa lycka, och det visar sig här att kampen kanske ser olika ut, men känslorna liknar ofta varandra oavsett förutsättningar.

Jag hade dock ganska svårt att komma in i boken. Den kändes inte helt rätt för mig ganska länge, och ett tag var det nära att jag lade undan den. Men ungefär halvvägs kom jag in i bokens rytm, så jag är nöjd med det där envisa stråket i mig som gör att jag så sällan lämnar en bok oavslutad. 

Mitt betyg på "Där livet är fullkomligt" blev 3,5/5.

Soundtrack of my life

Peter Gabriel with Kate Bush - Don't give up

In this proud land we grew up strong

We were wanted all along

I was taught to fight, taught to win

I never thought I could fail

No fight left or so it seems

I am a man whose dreams have all deserted

I've changed my face, I've changed my name

But no one wants you when you lose

Don't give up

'Cause you have friends

Don't give up

You're not beaten yet

Don't give up

I know you can make it good

Though I saw it all around

Never thought I could be affected

Thought that we'd be last to go

It's so strange the way things turn

Drove the night toward my home

The place that I was born, on the lakeside

As daylight broke, I saw the earth

The trees had burned down to the ground

Don't give up

You still have us

Don't give up

We don't need much of anything

Don't give up

'Cause somewhere there's a place

Where we belong

Rest your head

You worry too much

It's going to be alright

When times get rough

You can fall back on us

Don't give up

Please don't give up

Got to walk out of here

I can't take anymore

Going to stand on that bridge

Keep my eyes down below

Whatever may come

And whatever may go

That river's flowing

That river's flowing

Moved on to another town

Tried hard to settle down

For every job, so many men

So many men no-one needs

Don't give up

'Cause you have friends

Don't give up

You're not the only one

Don't give up

No reason to be ashamed

Don't give up

You still have us

Don't give up now

We're proud of who you are

Don't give up

You know it's never been easy

Don't give up

'Cause I believe there's a place

There's a place where we belong

a England, Tales from the Tower

Sent 2019 kom a England med en kollektion inspirerad av Tower of London. Kanske mest berömd för att det fungerat som fängelse, ofta åt berömda fångar som Anne Boleyn och sedan hennes dotter Elisabeth. Det gick bättre för vissa vad det gjorde för andra...
Men Tower of London är även en fästning och ett slott, och det är här som de brittiska kronjuvelerna förvaras. Dessutom bor det korpar här, och deras väktare Yoeman Warders - eller beefeaters. 
Massor av inspiration till en lackkollektion med andra ord. Den här har åtta lack, och jag visar dem i ungefär den ordning jag bar dem.

Crown jewels
Ett vinrött hololack som drar åt lila, med massor av guldtoner som pricken över i. Ett väldigt vackert lack. Så klart att jag tycker det om något som ens påminner om vinrött....

Koh-i-noor
En av världens mest berömda, och en av de största, diamanterna är den mytomspunna Koh-i-noor som numera finns i en av det brittiska kungahusets kronor.
Lacket som inspirerats av den har en sval guldfärg, nästan mer champagne, och massor av holo. En neutral färg som inte är neutral, på ett ungefär.

Lade Jane Grey
Niodagarsdrottningen. Lady Jane blev utsedd som tronarvinge av Edvard VI, innan han dog vid 15 års ålder, i ett försök att hindra att hans katolska syster Mary skulle få tronen. Men eftersom vissa ämbeten tydligen ska gå i familjen, så avsattes Jane Grey - och avrättades, när Mary tog tronen.
Lacket är ljust lavendellila och har (precis som vanligt) massor av holo.

Tower of London
Ett lack inspirerat av slottet självt. Det grundades sent 1066, men det tog så klart ett tag innan den fick det utseende det har idag. Det byggdes dock i sten, och dessa brukar ju vara grå. Som det här mörkgrå hololacket.

If the ravens leave the tower
Om korparna flyttar ifrån Towern så kommer riket att falla. Så säger en legend i varje fall, som det är osäkert hur gammal den är. Därför sköts korparna väl om, och för att de inte ska flytta så hålls de vingklippta. Vanligast bor det 6 korpar i Towern.
Lacket är en holografisk teal, och hamnade på min Topp 10 för 2020. Kan även vara min favorit från hela kollektionen. Om "kan" betyder att det är så. Verkar tyvärr vara slutsålt.

Ravenmaster
Korparna måste så klart tas om hand, och det görs av Ravenmaster, en av Towerns väktare som tilldelas detta ärofyllda uppdrag.
Lacket är en svärtad brons som skiftar i grönt. Holo? Så klart.

Yeoman warder
Mitt jullack 2020. Har så klart hittat inspirationen från Towerns väktare, som heter just Yeoman warders. De har jättekäcka uniformer med inslag av rött, och det är så klart härifrån inspirationen till det här ljusröda hololacket kommer.

The princes in the Tower
En annan förhandsfavorit var Princes in the Tower, ett blåsvart hololack som torkar lite sammetsmatt, men jag har så klart topplack på. 
Prinsarna som avses här är egentligen en kung, Edvard V, och hans bror Richard. När de var 12 och 9 år sattes de i förvar i Towern av sin farbror, som en förberedelse för Edvards kröning. Innan den kröningen förklarades dock prinsarna som illegitima och farbror Richard blev Richard III. Vad som hände med prinsarna vet vi inte, men de försvann i varje fall. Högst troligt blev de mördade, kanske av farbror Richard själv. Eller så dog de ändå, eller så rymde de. Ingen vet. Mystiskt...

Sett på tv: The Queen's gambit

Spoilervarning när jag skriver om tv.

Ibland känns det nästan onödigt att utfärda spoilervarning, och när det gäller "The Queen's gambit" är det verkligen så. Det känns som att alla (med ett Netflixkonto) redan har sett den här serien långt innan jag och älskade maken tog oss för att göra det. Som E, som plöjde hela rasket på en dag.

Bildkälla Film daily

Efter att Beth's mamma avlidit i en bilolycka hamnar Beth på ett barnhem. Hemmets vaktmästare lär henne schack, och hon visar sig vara en naturbegåvning på spelet. Men samtidigt som hennes spel når nya nivåer så fastar hon redan i en tidig ålder i missbruk, som hon tror hjälper hennes spel.
När hon sedan adopteras börjar hon också spela schack på allvar i olika turneringar, och snart gör hon sig ett namn i schack-kretsar. Inte minst för att ofta är den enda kvinnliga spelaren i ett rum fyllt av män.

Anya Taylor-Joy håller snabbt på att bli en av mina favoritskådespelerskor, så det är en ren fröjd att se henne sopa mattan med sina manliga motspelare i den här serien.
"The Queen's gambit" är 7  avsnitt lång, och ungefär lika många timmar. Som fullkomlig novis när det gäller schack så är det kanske inte alltid jättespännande med schackpartierna för mig. Jag kan känna att jag hade varit hjälpt av att kunna reglerna och kanske en aning av taktiken och tänket bakom ett parti, eftersom spelet har en så stor del av handlingen. Det kan också vara därför jag inte riktigt fastnade i serien. Den är förvisso bra, med utmärkta skådespelare, bra scenografi och väldigt vackra kostymer, men när så stor del av handlingen handlar om schack så känner jag mig stundtals uttråkad.
Lägg därtill att det förutom schack är en ganska ordinär berättelse, och handlingen är inte direkt överraskande. Dessutom kan jag tycka att det är lite tråkigt att en serie som ska handla om en kvinnas kamp mot alla odds, i slutändan ändå hyllar männens roll i hennes framgångar. Det blir nästan lite mö-i-nöd av hela kalaset.

Dock är det en väldigt sevärd serie, om nu någon har missat den. Och även om jag tyckte att vissa schackpartier var småtråkiga så var berättelsen om Beth och hennes uppgång inte det. Om inte annat så för att jag fullkomligt fangirlade över Anya Taylor-Joy, och som tur är för mig så var hon med i nästan varenda scen.

"The institute" av Stephen King

Första boken 2021 blev "The institute" av Stephen King. Jag började så klart läsa den innan nyår, men jag har haft lite mindre lust att läsa de senaste veckorna, så det har tagit ett tag för mig att läsa ut den. Eller? Håller jag på att tröttna på King? 

Bildkälla Goodreads

Luke lever ett vanligt 12-årsliv med sina föräldrar, bortsett så klart att han är väldigt intelligent - och att han kan få saker att flytta sig med tankekraft. EN morgon vaknar han i ett rum som ser ut som hans, men som saknar fönster. Och i korridoren utanför finns fler rum av samma slag, med andra barn i. Barn som liksom Luke har speciella förmågor som telekinesi och telepati.
På Institutet utsätts barnen för tester. Om de uppför sig blir de belönade, stretar de emot blir straffen hårda. Så småningom flyttas barnen till Bakre halvan, och vad som sedan händer vet ingen.
Luke och hans nya vänner ser med misstänksamma ögon på vad som händer på Institutet. För Luke blir tanken på att fly en besatthet, men tiden att hinna innan han flyttas till den Bakre halvan håller snabbt på att rinna ut. Dessutom har ingen lyckats rymma från Institutet tidigare.

Det är välbekant att läsa Stephen King, och "The institute" är inget undantag. Det är spännande, och många twister i berättelsen, som jag är mer eller mindre beredd på. Det är en otäck skildring, men så är det väl nästan alltid när det är barn som far illa. 
Oftast när jag läser King får jag något som jag kallar för en fiskkrokseffekt, ett tillfälle i bokens handling som ställer saker på sin spets och gör boken väldigt svår att lägga ifrån sig. Jag upplevde inte det med "The institute". Inte för att jag inte tyckte om den eller tyckte den var spännande, utan mest för att jag kände ett litet "jaha". Jag blev liksom inte överraskad på ett måste-läsa-mer-sätt, i varje fall aldrig under någon längre stund. Jag klarade till och med av att lägga ifrån mig boken under dess upplösning, och det är ofta omöjligt att göra annars. 
Jag vill inte kalla det för en dålig bok, för det är det rakt inte, men det var nog inte rätt bok för mig att läsa just där och då. Jag hade nog haft mer nöje av något annat. Inte för att jag vet vad, men "The instiute" var det dock inte.

Med allt detta kan en kanske tro att jag kommer ge "The institute" ett dåligt betyg, men det stämmer inte heller. För jag kan ju se hur bra den är, även om jag inte alltid var på humör för den. Betyget blev ändå 4/5.  

 

FredagsFilmen: The lighthouse

Förra veckan bestämde jag och maken oss för att titta på "The lighthouse" som trevligt nog fanns att streama på Viaplay. Inget barn ville vara med, så det blev en stund i tv-soffan bara för oss, viket händer allt oftare men inte alltid.

Bildkälla SF Anytime

Till en enslig ö någonstans utanför New England, anländer två fyrvaktare för att ta hand om fyren under en tjänstgöringsperiod.
Allt eftersom tiden går väcker de misstankar mot varandra och båda tror att den andre faller in i galenskap.

Filmiskt sett är det här en väldigt bra film. Willem Dafoe och Robert Pattinson får vekligen spänna sina skådespelarmuskler och visa vad de går för, och det visar sig vara en hel massa. Fotot, ljussättningen och scenografin är väldigt bra, och för tankarna till filmer från mediets början. Det känns nästan lite stumfilm i fotot, men är så klart i högsta grad en modern film. Jag fick lite en känsla av att den ville spegla det 1890-tal den utspelas under.
Handlingen däremot var lite... konstig. Om filmen hade en djupare mening så såg jag inte den. Jag hade även hört att filmen skulle vara av skräckformatet, och innehålla otäcka scener och blod. Blod i en svartvit film är ändå bara blankt svart, på ett ungefär. Så värst skräckig var den inte heller, förutom två mäns resa ner i galenskap och förfall. I och för sig - för mig som inte gillar bläckfiskar i allmänhet och tentakler i synnerhet så var det kanske inte jättekul med vissa av de mer maritima scenerna. 
Så. En bra och intressant film, men underlig handling. Som stundtals fick mig att tänka på Stanley Kubricks "The shining".

Topp 10 nagellack 2020

Jag sitter som bäst och funderar på vad som ska bli första lacket 2021, och medan jag gör det så kan jag lika bra visa upp mina favvisar från 2020. Nöjer mig med en topp 10 i år, eftersom jag som bekant varit ganska dålig på att doppa penseln i lackflaskan. När jag väl gjorde det blev det mest a England eller Pahlish, och lite så ser det ut även på denna lista. Tråkigt nog går de flesta Pahlish-lacken inte längre att få tag på, men de är fina att titta på för det.

Ingen ordning alls på dem, utom möjligen ungefär som jag bar dem.

a England, Mrs DeWinter
Förra året syntes visst solen då och då i januari, för den månadens finaste lack tyckte jag att Mrs DeWinter var. Så kallad mullvadsgrå, eller taupe för den som vill. Regnbågar att få hjärtögon av. 

a England, Maxim 

Mrs DeWinter har så klart en make, och han heter Maxim och är tjusig han med. Brunrött den här gången, eller vinrött som jag är så fötjust i, och lika vackra holoregnbågar.

Pahlish, Poppy hill

Vackert vallmoröda Poppy hill vann mitt hjärta i mars. Kolla bara vad vackert det är med sin underbart, nästan glödande, röda nyans och så guldflakies på det. Kanske dags för en repris?

Pahlish, Space cowboy
Det här finns fortfarande att beställa om habegäret blir stort. Mörkt blått med skimmer som skiftar i koppar, rött och grönt. Mina bilder gör det så klart inte rättvisa.

Pahlish, Clockwork castle

Det här var lacket jag utnämnde till finast 2020 i min backspegel. Och visst är det tjusigt som få! Hololack och multikromt i ett. Blå i basen, men skiftar över i guld och grönt. Jag tror jag gjorde ett bra val.

Pahlish, Seven crowns

Sista Pahlish-lacket på den här listan är det skira Seven crowns. Ljust grå med färgskiftande skimmer i grönt och guld, men även ett holoskimmer så var så pass diskret att jag inte såg det förrän lacket hade suttit på flera dagar.

Cadillacquer, Galaxies
Hur det här kunde stå otestat i lådan i nästan ett år är för mig en gåta. Det har en jellybas i svärtat grönblått, med massor av olikfärgade glitter och flakies, samt spridda skurar holo. Verkligen som små galaxer på naglarna.

a England, Lenore

Ett av a Englands lite mer diskreta hololack, men det beror snarare på att det är så pass mörkt än något annat, för när solen låg rätt sprakade det rejält. Färgen är mörkt blått med en aning lila, och väldigt svärtat i kanterna.

OPI, Red my fortune cookie

Rustafynd och absolut inte ett nytt lack, men nytt för mig. Ett glansigt och tomatrött lack som jag vill kalla för en crelly. 

a England, If the ravens leave the Tower

Sista lacket i denna lilla lista var även ett av de sista innan vintermulna himlar drabbade Sverige. Men när solen sken kunde jag njuta av vackra regnbågar i en tealbas. Oftast tyckte jag det såg grönt ut, men det kunde så klart upplevas även som blått - eller som just teal. 

Och därmed tror jag minsann jag är färdig med allt som har med 2020 att göra. I varje fall i bloggväg. Jag hoppas så klart att jag kommer tycka det är roligt att måla naglarna igen 2021, men just nu är intresset lågt. Men en vet aldrig med lilla mig.

Böckerna 2020

När 2020 började så hade jag satt som mål på Goodreads att läsa 50 böcker, "men jag kommer inte svettas om jag inte når det". Jag nådde det, och dubblade det.
För vad jag inte visste när 2020 började var att jag skulle få massor av tid till att läsa, som det blir när ens ena jobb inte längre behöver/har råd med en (butik) och det andra jobbet är att ha folk hemma i en liten yogastudio. Sedan bröt jag ju benet och tjosanhejsan också, och spenderade min mesta tid i ett soffhörn ett tag.
Att jag efter pappas död dessutom hamnade i en längtan att läsa sådant som jag förknippat med med min barn- och ungdom gjorde även att det blev många korta och snabblästa böcker. Så där jag trodde att jag möjligen (kanske eventuellt) skulle hinna med 80 böcker, efter att de där 50 var nådda, så läste jag alltså 20 till och hamnade på jämna 100 utlästa böcker under 2020. Och ja - det är rekord.
Enligt Goodreads är det 38110 sidor, vilket inte riktigt stämmer då de ibland överdrev sidantalet i vissa böcker, och vissa faktaböcker sitter jag inte och läser fotnotssidorna och källförteckningarna i. Men kanske 37500 sidor, eller så. 
På Popsugars läsutmaning prickade jag av 41 av 50 punkter, och jag kommer göra utmaningen även i år. Och ja, om en bok platsar på flera av utmaningarna så prickar jag av alla den passar på.

Årets sammanfattning kommer se ut som vanligt. En aning statistik, ett par topplistor och länkar till månadssammanfattningarna och de böcker vi hann avhandla i Plejaderna.

Antal utlästa böcker: 100 
Klassiker: 20 (ej inräknat moderna klassiker, som Bloomsbury's Modern Classics)
Kvinnliga författare: 64 
Manliga författare: 36 
(Funderar på hur jag ska göra här, för min författarlista innehåller (minst) en ickebinär författare. Och är det egentligen intressant vilket kön skribenten har, eller åker det med av gammal vana?)
Utländska författare: 82 (inklusive Bibeln)
Svenska författare: 18
Läst på engelska: 36
Medelbetyg: 3,4

Topp 10:
"Red, white & royal blue" av Casey McQuiston 5/5
"The hate U give" av Angie Thomas 4,5/5
"Carry on" av Rainbow Rowell 5/5
"Frankenstein" av Mary Wollstonecraft Shelley 4/5
"Sambo på försök" av Beth O'Leary 4,5/5
"Allt jag fått läsa mig" av Tara Westover 5/5
"Vicious" av V.E. Schwab 4/5
"Snow falling on cedars" av David Guterson 4/5
"Frukten av ett brott" av Trevor Noah 4/5
"Allt eller inget" av Simona Ahrnstedt 4/5

Botten 5:
"Allt och mer därtill" av Jaqueline Briskin 1/5
"Knockout" av Markus Zusak 1,5/5
"Miss Jean Brodies bästa år" av Muriel Spark 1,5/5
"Eat pray love" av Elisabeth Gilbert 2/5
"I klockornas tid" av Maria Gripe 1/5

Månadssammanfattningar 2020:
Januari 6 böcker
Februari 8 böcker
Mars 9 böcker
April 7 böcker
Maj 7 böcker
Juni 8 böcker
Juli 7 böcker
Augusti 10 böcker
September 11 böcker
Oktober 9 böcker
November 9 böcker
December 9 böcker

Plejaderna:
"Den engelska flickan" av Katherine Webb 2,05/5
"Tatueraren i Auschwitz" av Heather Morris 2,25/5
"Vänförfrågan" av Laura Marshall 2,3/5
"Ordbrodösen" av Anna Arvidsson 2,6/5
"Pow wow" av Tommy Orange 2,5/5
"Stål" av Silvia Avallone 3,5/5
"En katts resedagbok" av Hiro Arikawa 2,8/5

Mitt mål på Goodreads för 2021 är att läsa ut 60 böcker. Jag borde klara det, men som vanligt blir jag inte ledsen om jag missar målet. Eller fortsätter löpa vidare ut ur stadion.

Böckerna jag läste ut i december

En sammanfattning över alla böcker jag läste under 2020 kommer snart, men först tänkte jag att vi kikar närmare på de 9 jag läste ut i december. Inklusive en gigantisk som jag jobbat med sedan i oktober, men gav mig attan på att hinna/orka läsa ut förra året.
Som vanligt läste jag ut dem i ordningen uppifrån och ner.

"Shirley" av Charlotte Brontë blev inte en favorit. Faktiskt så tycker jag att den är Charlottes sämsta bok, och jag tror att jag har läst alla hennes nu. Betyget blev 2/5. 

"Elevation" av Stephen King var en liten nätt bekantskap som jag tyckte om ganska mycket. Det finns viss kritik mot den som jag håller med om, men ändå. Det kändes trevligt att vara tillbaka i Castle Rock. Mitt betyg blev 4/5.

"Our dark duet" av V.E. Schwab är den avslutande delen i duplogin Monsters of Verity, en värld där vanliga människors våldsbrott resulterar i verkliga monster. Överraskande slut, som jag gillade. Eftersom jag gav även den här delen betyget 4/5 så blev det det samlade betyget på duologin också.

"Barnen på Bråkmakargatan" och "Lotta på Bråkmakargatan" av Astrid Lindgren känns nästan som att fuska att räkna som två böcker. "Lotta..." (den jättetrasiga pärmen på bilden) tog hem priset som årets kortaste bok, med sina drygt 70 sidor. Annars är det alltid lika trevligt att läsa om dessa bullriga busbarn. Även om användandet av n-ordet fick mig att häpna. Betyget på båda böckerna blev 3/5. 

"Allt jag fått lära mig" av Tara Westover är inte bara decembers bästa bok, utan även en av de bästa böckerna jag läste under 2020, inte illa av en memoar. Det är inte alltid lätt att läsa om Tara och hennes uppväxt i en minst sagt dysfunktionell familj, men väldigt intressant. Vägen till en utbildning är inte alltid spikrak. Betyget blev så klart 5/5.

"Piranesi" av Susanna Clarke kunde stundtals vara lite förvirrande, men allteftersom bilden klarnade så häpnade jag mer och mer. En underbar liten bok om Piranesis ganska ensamma liv i Huset. Betyget blev 4/5.

"Efter mörkrets inbrott" av Haruki Murakami läste jag ut några timmar efter den understa boken, men jag tänkte att den skulle synas också. En slice of live med magisk realism, där jag hade varit nöjd med de mer vardagliga aspekterna av boken. Intressant upplägg dock, där vi som läsare blir åskådare på ett väldigt tydligt sätt. Mitt betyg blev 3/5.

Och så, längst ner, vad som blivit min stora stolthet att jag orkade läsa ut under 2020 - Bibeln. Jag gjorde den till ett projekt från oktober - december. Från början hade jag tänkt att den tiden skulle gälla bara Gamla Testamentet, men så kände jag att jag ville ha denna "böckernas bok" tillgodoräknad i sin helhet under 2020. Och det tog ju en hel del lästimmar i anspråk, milt uttryckt.
Jag har valt att inte skriva något särskilt inlägg med mina tankar kring den här boken, men om ett sådant önskas så säg till. 
Att jag ens valde att läsa den beror på olika saker. Dels har jag haft den på min läs-bucketlist sedan tonåren, dels har jag varit en del i kyrkorum de senaste månaderna, dels var det 20 år sedan jag och älskade maken fick den där Familjebibeln som jag valde att läsa i, i bröllopspresent (som vi önskade oss). Det kändes som att det var dags, helt enkelt. Jag är sjukt stolt över att jag klarade av det. På bara tre månader dessutom. Kommer jag någonsin läsa om den? Nej. 

"Efter mörkrets inbrott" av Haruki Murakami

Det blev mycket Murakami sista halvan av 2020, och den allra sista boken jag läste ut förra året var hans lilla roman "Efter mörkrets inbrott".

Bildkälla Goodreads

Eri och Mari är systrar som befinner sig på olika sidor av dröm och verklighet. Eri verkar inte kunna vakna i sitt rum, medan Mari inte verkar kunna sova. Mari har tagit sin tillflykt den här natten till nöjeskvarteren i Shinjuku, där hon träffar jazztrombonisten Takahashi; en före detta kvinnlig brottare som numera är portier på ett love hotel, och en ung kinesisk prostituerad som misshandlats på detta hotell av en affärsman.
Genom natten korsar deras vägar om igen och deras hemligheter tycks dra dem mot varandra.

Det här är en riktig slice of life som handlar om en natt, från straxt innan midnatt till straxt efter 6 på morgonen. Under dessa timmar följer vi ett sprakande galleri av karaktärer, där Mari och Eri är våra främsta fokus. Det är ett nästan filmiskt äventyr vi tas med på, där vi blir åskådare som liksom genom en filmkamera över det som sker. Både det mer vardagliga, men också det mer udda - för det känns nästan inte som en Murakami om det inte finns med lite magisk realism. I det här fallet hade jag dock kanske lika gärna kunnat vara utan sagda magiska realism. Jag tyckte boken var intressant, kanske till och med snudd på spännande, när det bara handlade om Mari och hur hon spenderade sin natt - och varför hon valde att spendera den så som hon gjorde. Det mystiska som händer hennes syster Eri hade jag lika gärna kunnat vara utan, särskilt som jag kände att de avsnitten svarade på färre frågor än vad de ställde. Kanske kände en aning antiklimax över det.
Annars var boken väldigt lättläst och inte heller värst lång. Ett snabbläst litet äventyr som jag tyckte om att få följa med på.

Mitt betyg på "Efter mörkrets inbrott" blev 3/5.
 

FredagsFilmen: Ivanhoe

Jag kan inte låta bli. Nu när nyårsdagen är på en fredag så känner jag ett stort behov av att skriva om "Ivanhoe" som FredagsFilm. Och inte vilken version av Sir Walter Scotts roman som helst, utan så klart den svenska Nyårsdagstraditionen, "Ivanhoe" från 1982 med Anthony Andrews i titelrollen, San Neill som stygg korsriddare, James Mason som juden Isaac samt så klart Olivia Hussey som Rebecca och Lysette Andrews som Lady Rowena - de fagra möerna som båda härskar i Ivanhoes hjärta.

Bildkälla Amazon

När Ivanhoe, en tapper och rättfärdig riddare, återvänder från de heliga krigen finner han landet i händerna på Prins John och hans anhängare, och snart finner han sig vara inblandad i kampen om Englands tron.
När han såras tas han om hans av juden Isaac och hans dotter Rebecca. Han förälskar sig i Rebecca, men hans hjärta tillhör redan den fagra Lady Rowena. 

Lite som vanligt visas filmen på TV3 kl 14:50 idag, men finns också att streama på Viaplay om en vill undvika reklampauserna. Jag har inte sett den på flera år, men just i år är jag bra sugen. Inte för att jag tror att Ivanhoe någonsin kommer välja rätt tjej, men ändå. Jag har även de senaste dagarna drabbats av en stor lust att läsa boken, så bli inte förvånade om den dyker upp i flödet i år. 
Att Sverige har som tradition att visa den här filmen varje Nyårsdag sedan jag vet inte hur länge, är något som inte undgått skådespelarna i serien. Särskilt Sam Neill är lite förundrad över denna tradition och brukar tydligen twittra om detta faktum. Nästan så det har blivit en tradition det också.