"Emma" är en av Jane Austens mest populära böcker (jag har möjligen en avvikande åsikt) och har som sådan filmatiserats många gånger. Det har gjorts serier och filmer och moderna tolkningar som "Clueless", och nu var det dags igen att damma av de brittiska herresätena och bjuda in till bal. Den här gången med min nya favorit Anya Taylor-Joy i titelrollen.
 |
| Bildkälla Unsolicited film reviews |
Emma Woodhouse är van vid att stå i centrum. Hon bestämmer sig för att ta den unga och föräldralösa Harriet under sina vingar och hjälpa denna att bli en fin dam - och skaffa sig en bra äkta man. Själv tänker Emma minsann aldrig gifta sig, men att mäkla ihop andra förhållanden är något hon tycker mycket om att göra.
Självklart leder detta till förvecklingar. Känslor blossar upp och svalnar, frierier fås och avslås, och i centrum för all dramatik står Emma.
Jodå - den här filmen är full av de komiska element som ofta försvunnit i andra adaptioner av ursprungstexten. Det är romantiskt och dramatiskt, men också komiskt. Precis som boken. Det är inte en komedi, men den har många komiska inslag och det hände att jag skrattade högt.
Jag satt även och uppskattade både de vackra kostymerna, de underbara landskapen, och färgsättningen i filmen. Många scener var som vackra tavlor, och det går att plocka ut ungefär vilken stillbild som helst och göra en poster av den.
Anya Taylor - Joy gör en underbar tolkning av Emma, och får vässa sina skådespelartalanger ytterligare. Men jag vill också slå ett slag för Bill Nighy som Emmas pappa, den hypokondriske Mr. Woodhouse. Med små medel är han precis så där lagom hysterisk som en människa som är rädd för drag kan vara.
En alldeles lagom film för helgens mys, med andra ord.
