Januarifavoriter

Sista januari och dags för mig att lista mina favoriter från månaden som passerat. Vaknade idag och mådde rätt så pestigt, så det kan ju vara en bra idé att reflektera på sådant som varit bra istället. Som det här.

Bok: "Dagen du förstörde allt" av Linnea Dahlgren. Jisses amalia. Läste ut den igår, så jag skriver mer utförligt om den imorgon.

Bildkälla Goodreads

Fic: Jag hat läst några stycken, men ingen som sticker ut direkt. Mest Gallavich dock, eftersom jag kom på att de fanns, och det är ungefär allt jag saknar med "Shameless" som ramlar in i kategorin "tv-serier jag har slutat titta på".

Film: Ingen bio. Och det är inte för att jag inte brytt mig, utan för att jag hade svårt att få sällskap. *mutter mummel* Så den filmen jag hade bespetsat mig på att se (Beautiful boy) hann försvinna från bioprogrammet. Vi har inte sett jättemycket film här hemma heller, men jag uppskattade "Darkest hour" mest, även om det mest var en massa gubbar som pratade i två timmar.

Tv-program: Nix pix kakmix.

Nagellack: Rowena från Pahlish, av de få jag bar.

Skönhet: Modern Renaissance-paletten från Anastasia. Jag har suktat efter den länge och nu är den äntligen min! Tycker så pass mycket om den att den har använts varje gång jag har sminkat mig sedan jag fick hem dem. Alla fem gångerna eller så.

Upptäckt: Broddar på skorna kan ju vara det bästa som finns.

Extra speciell rolighet: Får väl vara de två stora födelsedagarna som firats i januari. Chilipojken fyllde myndig i början av januari (vilket betyder att två av mina barn är juridiskt vuxna nu) och igår fyllde min svägerska, aka älskade makens lillasyster, 40 år. Tur att jag inte hade börjat må dåligt då, så jag kunde vara med och fira henne.

Favoritinlägg: Jag har hittills över 100 träffar på receptet på Parmesankyckling med pasta, så det verkar som att fler än jag skaffat en ny favoriträtt. Inte illa för en miniatyrblogg som min.

Januaris nagellack

Jag sitter här med alldeles nymålade naglar och känner att det är ungefär 0% sannolikhet att jag kommer lacka om naglarna mer i januari. Så jag kan lika bra visa upp januaris lack nu - alla 6.

Pahlish, Godric.
Det kommer vara en hel del Pahlish, inte bara i januari utan ett tag framåt. Jag köpte mig nämligen en skrälldus lack från dem på förra årets Black Friday, och de kom hem till mig i mellandagarna. Eftersom det är mycket holografiskt och prismatiskt i de lacken ville jag ha sol, och ibland finns det sådan i januari också (men inte alltid som kommer synas senare).
Godric (Gryffindor) är så klart ett Harry Potter-lack, det här i minikollektionen The Founders. Självklart är det rött, med massor av prismatiskt glitter och ett litet gyllene stråk. The Founders var en Black Friday LE kollektion, och finns inte att få tag på längre, om inte Shannon bestämmer sig för att återuppliva dem, det händer att hon gör det ibland.

A England, A Midsummer Night's Dream
Tyckte jag var larvig som inte lackat på det här lacket än, bara för att det heter något med sommar och det är vinter. Så jag lackade på det, som synes.
Ett ljust rosa hololack, med tydlig lavendellila skiftning som inte alls ville fastna på bild. Del av kollektionen Shakespeare's Fairies, och det sista jag lackade med från den kollektionen, så sammanfattningen ligger uppe.

Pahlish, Helga
Bestämde mig för att lacka med alla fyra The Founders innan jag gick vidare bland Pahlish-lacken. Och Lilla E tyckte att jag skulle ha gula naglar, så då blev det så.
Helga (Hufflepuff) är något skirt, jag har tre lager här men ändå lite vnl. Annars är det en riktig klargul härlighet, med massor av prismatiskt glitter och ett väldigt tydligt grönt stråk, som inte ville fastna på bild (som vanligt) men som kan anas i flaskan på bilden.

Pahlish, Rowena
Här är ett exempel på hur det blir när det inte landar sol på ett ett prismatiskt lack. Allt som ser ut som silverprickar är alltså prismatiska glitter.
Rowena (Ravenclaw) är ett underbart blått lack som skiftar i lila. Jag skulle faktiskt vilja påstå att det är duokromt med prismatiskt glitter. Sedan hade det den där blå nyansen som aldrig vill ner i min kamera, men här anas det i varje fall. En riktigt svårfotograferad liten pryl.

Pahlish, Salazar
Sist ut av Pahlish-lcken för den här gången, och även det sista av The Founders-lacken. Salazar (Slytherin) är så klart grönt, med massor av prismatiskt glitter som inte fick visa upp sig i någon sol just när jag fotograferade det. Men jag har sett det i sol sedan dess, och tro mig - va-va-voom!

OPI, Candid Kingdom
Ett annat märke det säkert kommer bli en del av den närmaste tiden är OPI. Jag hittade nämligen en adventskalender med minilack från dem, på utförsäljning i en webshop när december hade börjat räkna ner. Jag bestämde mig för att öppna den i januari i stället, för att liva upp en månad som annars riskerar att kännas lite meh efter jul och nyår.
Bland annat innehöll kalendern 12 lack från 2018 års julkollektion, "The Nutcracker and the Four Realms", saknas gör glittertopperlacken, men de kan jag lika gärna vara utan, så det gör inget. Övriga 13 luckor innehöll diverse bästsäljare, och för mig var det bara två dubbletter som jag lämnat vidare till Lilla E.
Först ut att testas från Nutcracker-kollektionen, och alltså det jag bär just nu, är Candid Kingdom. Har en redan en skrälldus röda krämlack (skyldig) så behöver man inte det här. Klassiskt rött, helt enkelt. Och som sådant väldigt fint, så om en inte har en skrälldus röda krämlack så är Candid Kingdom helt klart värt att apana in.

BuJo för februari

Snart har årets första månad passerat, och jag har så klart förberett mig för den andras intåg med att göra nya sidor i min Bullet Journal.

Ursäkta röran, jag bygger om. Det supergulliga rävpennskrinet fick jag i julklapp av älskade maken. Annars är februari lite av kärlekens månad, på grund av Alla hjärtans dag, och därför valde jag rött och guld som mina färger, och alla washitejper jag hade i lådan med guldtryck på.

En månadsöversikt som ser ut precis som vanligt. Funderar på att låta den ta större plats för nästa månad, så att jag verkligen har plats att skriva upp vad som händer i de olika rutorna. Som det är nu tycker jag att det kul att göra en månadsöversikt, men jag är dålig på att använda den.

Ett uppslag med plats att skriva upp böcker och nagellack, samt min kassabok för månaden. Jag har valt att ta bort min sida för anteckningar helt enkelt för att jag inte använder den. Skulle behovet ändå uppstå så har jag massor av blad efter mina veckouppslag att ta till.

Uppslaget jag använder mest varje månad är detta, där jag skriver in en rad om dagen och har koll på min långläsning och mina vanor. I januari hade jag fyra vanor, men jag kände att det var för lite så jag rumstrerade om i layouten så att jag fick plats med 6 den här månaden.

Och så till sist ett exempel på hur veckoupplag kan se ut. Washitejp är förresten bra till mycket, bland annat kan man dölja läbbiga stavfel under dem och låtsas som att inget har hänt... I de tomma rutorna planerar jag blogginlägg och skriver något citat eller så. Jag hade inte gjort det här, men det finns chans att jag visar sådant på Instagram.

Och ja, jag har redan börjat fundera på mars. För sådan är jag.

"The Lottery and other stories" av Shirley Jackson

Under de dryga två decennium som Shirley Jackson var en aktiv författare, så hann hon skriva sisådär 200 noveller. Den här samlingen innehåller ett urval om 25 av dessa noveller, inklusive den som hon blivit mest berömd för, "The lottery".

Bildkälla Goodreads

Jag är inget jättestort fan av noveller. Jag tycker ofta att de kan kännas så abrupta. I vissa fall funkar det utmärkt, men inte alltid. Ibland kan de kännas som att de börjar konstigt eller slutar konstigt eller så har jag inte tillräckligt med kött på litteraturbenen för att ta till mig karaktärer eller händelser.
Även de här novellerna trillar stundtals ner i den fällan. Vissa funkar utmärkt, men vissa andra blir bara konstiga. Nu är ju Shirley Jackson känd för just sina konstiga berättelser, hon har bland annat inspirerat Stephen King och Neil Gaiman med sina berättelser, och hon brykar anses som en föregångare inom skräcklitteraturen. Jag kan efter att ha läst de här novellerna och hennes två mest berömda romaner ("The haunting" och "We have always lived in the castle") ha lite svårt att se det. I just "The lottery" och "The haunting" är det ganska tydligt, men annars känns det mest som slice of life berättelser.
Å andra sidan så är det underliga saker som händer i dessa vardagsnära berättelser. Mycket känns som en kritik mot rådande tillstånd i världen. Som till exempel i novellerna "After you, my dear Alphonse" och "Flower garden" där rasismen skakar sitt otäcka huvud, på ett så subtilt sätt att inte ens karaktärerna verkar förstå att de är rasistiska. N-ordet förekommer....
Och visst är det så, att det otäckaste som finns är när något oförklarligt eller hemskt drabbar mitt i vardagen. Så på så sätt är Shirley Jackson kanske en skräckmästarinna trots allt.
Vissa av novellerna är lite mer av det dråpliga slaget, som i "The dummy" när en buktalardocka stör måltiden för två väninnor. Eller "Charley" som jag misstänker att Astrid Lindgren läste när hon skrev in en viss händelse i Madicken-böckerna. (Det var inte jag, det var Rickard.)
Men det finns även de där smygande otäcka där en annan sorts verklighet kryper inpå. Som "Pillar of salt" där en resa till New York inte riktigt blir vad vår hjältinna hoppats. "The tooth" där en kvinna med tandvärk tappar bort sig själv. Eller så klart den vida berömda "The lottery" där det årliga lotteriet går av stapeln i en liten småstad. Man vinner inte direkt i det lotteriet.

Ingen av novellerna är direkt svår att ta till sig eller läsa, även om de var i väldigt skiftande längd. Den längsta hamnar på drygt 50 sidor och de kortaste kommer inte ens upp i tre hela sidor. Längden på novellerna spelade i det här fallet ingen roll gällande vad jag i slutändan tyckte om dem, några av de kortaste var bland mina favoriter och den längsta tyckte jag på sin höjd var sådär.
En annan sak jag slogs av var upprepandet av namn. Det är väldigt många Harris här, både Mr och Mrs, och James/Jim är ett väldigt vanligt förekommande namn. Kombon James Harris dyker också upp mer än en gång. Och jag kan inte annat än undra om det är samma karaktär, för då kanske det blir otäckt på riktigt, eller om Shirley Jackson bara hade dålig fantasi gällande sina karaktärers namn. Jag tror mest på det sista, faktiskt.

Det är som sagt svårt att få mig att älska en novellsamling, och det funkade inte här heller trots att det finns riktiga stjärnor i den här sammanställningen. Mitt betyg på "The Lottery and other stories" blev 3/5.

Sallad på mitt sätt

Det finns en underlig uppfattning (bland vissa individer) om att sallad inte skulle kunna vara en måltid. "Kaninmat" är en hyfsat vanlig förolämpning som diverse sallader får utstå. Eller så anses det att det bara går att äta tillsammans med annan, riktig, mat. Som ett par skivor gurka på tallriken, eller så.
Pyttsan! säger jag om det. Jag äter sallad till lunch ganska ofta, senast idag, och med åren har jag lärt mig vad jag gillar och hur jag kan få min sallad riktigt mättande. Det gäller att mata den med mer än isbergssallat, om vi säger som så...

First things first - basen. Alltså de gröna löven att lägga resten av grönsakerna på. På just den här tallriken är det grönkål blandad med vanlig kruksallat. Men det kan vara vilken sallat som helst, ruccola, mache, isbergssallat, romansallat Här gäller det att inte snåla, för här har vi det som bygger hela salladen.
Jag vet att just grönkål är en sådan där grönsak som antingen älskas eller hatas. Och det är ju lite småjobbigt att äta rå grönkål, samt att smälta den. Men det finns knep. Hemligheten är att den bör masseras. Jajamensan. Skölj grönkålen, skär bort den grova mittstjälken och strimla den fint. Massera den sedan med lite olja, och kanske lite salt, tills den mjuknar och blir mörkare grön.
Ovanpå salladsbasen kan man ha nästan vad som helst. Allt som är gott, brukar jag tänka. Men det finns vissa saker att ta i beaktande. Som att ha olika smaker, olika texturer och gärna en och annan överraskning. Samt kolhydrater, proteiner och fett i en bra balans.
Gurka och tomat är ju klassiker i salladssammanhang, och jag har det här också. Men för att göra det lite roligare så har jag även inlagd gurka och soltorkad tomat. Här får jag med både sälta, syra och umami. Även oliverna bjussar på umami.
Något krispigt eller knaprigt är trevligt tillsammans med det mjuka. Just här lät jag det rostade brödet stå för krispet, (och kolhydraterna) men nötter, frön, krutonger eller något hård grönsak (morot, röd/gul/polkabeta, vit/rödkål) passar här.
Det behövs även någon protein. Den här gången var proteinet ett hårdkokt ägg (eller två om du är riktigt hungrig), men det kan lika gärna vara kyckling, räkor, ost, lax, bönor, edamame, skinka, tofu, korv eller någon rest du har kvar i kylen.
Jag sade någonting om en överraskning också. Det kan vara något sött eller syrligt, torkade tranbär kanske, eller färska hallon, hinnfria apelsinklyftor, tärnat äpple. Den här gången bjussade jag inte mig själv på det, men det beror mest på att jag glömde det. Eller så kallar vi den picklade rödlöken för en överraskning.
Och glöm för all del inte en god dressing! Ofta använder jag älskade makens hemgjorda vinägrett, men det händer även (som synes) att jag köper färdig ceasardressing på grund av god och orka göra den själv. Karintorps har en väldigt god tomatdressing också, så får du syn på den är mitt tips att köpa den.

Ja. Lite så gör jag. Men du gör som vanligt precis som du vill.

(PS. Dagens sallad var grönkål med gurka, tomat, cornichoner, valnötter, ost, edamamebönor, oliver och ceasardressing. Slank ner.)

FredagsFilmen revisited: Beautiful creatures

Dags för mig att göra ett nytt återbesök hos en film jag ville se, och nu har sett. I februari 2013 var jag sugen på att se "Beautiful creatures" och nu har jag sett den. Två gånger till och med, för att checka om min första upplevelse av den verkligen stämde. Det gjorde den.

Bildkälla The Ridge

Ethans enda mål i livet är att gå ut high school så att han kan få börja på collage någon annanstans än den lilla sydstatshåla där han bor och vantrivs. Men så börjar en ny tjej i hans klass, Lena. Skvallret går om att hon och hennes morbror, som hon bor hos, är djävulsdyrkare. Ethan och Lena finner ändå varandra, och blir förälskade. Lena visar sig vara en häxa och i hennes öde ligger att på sin sextonde födelsedag bli antingen en ljus häxa eller en mörk, beroende på vilka krafter som kräver henne. Och födelsedagen närmar sig snabbt.

De lyckades få till en hyfsat stjärnspäckad ensemble, med namn som Jeremy Irons, Viola Davis, Emma Thompson, Emmy Rossum och Alden Ehrenreich innan han blev (eller försökte bli) en ung Han Solo.
Hur ska jag säga... Jag är ju inte värst förvånad över att det inte blev fler filmer, i vad som med största säkerhet var tänkt att bli en filmserie. Filmen är trots allt baserad på första boken i en bokserie, men längre än så här kom vi alltså inte. För det är ju inte värst bra. Tycker jag, jag vet de som tycker annorlunda.
Själv tyckte jag att det var ganska banalt och skådespeleriet känns aningen stolpigt. Kan bero på manuset, kan bero på regin, kan bero på att det stundtals blir rätt så larvigt och att det är ungefär noll kemi mellan kärleksparet. Samt så klart att vi har sett det förut. Otaliga gånger. Och det har berättats så mycket bättre.
Okej som popcornfilm, men vänta dig inga omvälvande upplevelser. Typ.

Tre tomma no. 76

Återigen rasslar det på med grejer ner i "tomlådan". Så kan det gå om en bestämmer sig för att slå ihop slattar, samtidigt som en spruttar ur det sista ur en tub. Då kan det bli tre tomma förpackningar på en enda dag.

Kicks. Treatment oxygen.
Mitt val av baslack just nu. Funkar även finfint om en vill gå med nakna naglar. Det finns en liten hint av blått i lacket som effektivt förvillar bort missfärgningar. Inte för att jag tycker att jag har haft några problem med missfärgningar sedan jag började med det här lacket.
Det heter ju "Treatment" och det är för att man kan använda som en kur, eller som ett baslack. Jag väljer alltså det sista. Det ska tydligen vara snällare mot nageln och släppa ner mer syre till nageln, men sådana påståenden tar jag alltid med en nypa salt. Nageln är ju trots allt ett dött material (precis som hår).
Jag har så klart redan en ny, eftersom det här var en sådan där slatt som jag tömde över.
Plaståtervinning på den löstagbara jättekorken, glas på resten.
Betyg 5/5

Seche Vite. Dry fast topcoat.
Det enda topplacket jag använder, i stort sett. En självklar favorit som gör vad det heter - torkar lacken fort. Nackdelen är att det tjocknar rätt så fort också, så det är tur att jag har Seche restore i lådan, att tunna ut det med då och då. Jag har självklart en ny, även här är det fråga om en slatt.
Miljöfarligt avfall, för det finns fortfarande rester kvar i flaskan eftersom det är så tjockt.
Betyg 4,5/5. Skulle vara en femma om det inte vore för det där tjocknandet...

Ica. Ekologiskt certifierad nattkräm. Oparfymerad.
Jag tror det här är den tredje tuben jag gör slut på, vilket betyder att jag precis öppnat tub nummer fyra. Jag gillar den med andra ord. Mycket. Väldigt prisvärd är den också.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

"Muse of nightmares" av Laini Taylor

Jag tror jag behöver läsa fler böcker av Laini Taylor, för hon har en berättarstil som verkligen tilltalar mig. Och nu har jag alldeles nyss läst ut fortsättningen på hennes bok "Strange the dreamer" som slutade med en cliffhanger som hette duga.

Bildkälla Goodreads

"Muse of nightmares" tar vid exakt där "Strange the dreamer" slutade, och tur är väl det så att jag får veta hur det går. Jag tänker inte säga ett ord om handlingen, eftersom det spoilar första boken något oerhört, och i det här fallet känner jag att det är ganska bra att veta så lite som möjligt när en börjar läsa.
Det är berättat ur flera olika karaktärers perspektiv, och vi får bakgrund till en massa skeenden som en undrat och undrar över. Lite mer perspektiv på saker, och med det mer förståelse, i vissa fall.
Språket är väldigt bildrikt och nästan lite poetiskt. Jag kan på riktigt se bokens handling spelas upp som en film inne i huvudet medan jag läser, och det här är en snygg film. Skulle inte förvåna mig ett dugg om jag snart får veta att det är just film på gång av de här böckerna.

"Muse of nightmares" är den avslutande delen i sen duologi, men slutade ändå med orden "The end (or is it?)" och jag känner att jag inte skulle ha värst mycket emot om Laini Taylor återvände till den här världen. Det finns mer att berätta och utforska om en vill det, men samtidigt så slutar det alldeles perfekt.

Jag tyckte "Muse of nightmares" var bättre än sin föregångare, men inte med jättemycket. Mitt betyg blev 5/5.

Plejaderna om "Stanna hos mig" av Ayòbámi Adébáyò

Det är som alltid förenat med mycket nöje att träffas i den rara lilla bokcirkeln Plajaderna. Vi gofikar, vi pratar en massa och vi diskuterar bok. Så klart. En bok jag hade haft på min radar ett tag var lyckligtvis den som hade valts till den senaste träffen, "Stanna hos mig" av Ayóbámi Adébáyò. En afrikansk bok minsann, som motvikt till alla dessa västerländska böcker vi vanligen läser.

Bildkälla Goodreads

Yeyide och Akin har varit gifta i fyra år. De är lyckliga på alla sätt förutom ett - de har inga barn. Trots läkarbesök, häxdoktorer, ritualer och brygder har det inte kommit något barn. När Akins familj dyker upp med en ny fru till honom, som ska skänka honom barn, trots att Akin och Yeyide kommit överens om att polygami inte är för dem, så blir Yeyides kamp desperat. För att behålla sin ställning måste hon bli gravid. När hon så äntligen blir det är det till ett pris som kanske är större än vad Yeyides och Akins kärlek klarar av.

"Stanna hos mig" är en lättläst bok. Den är lätt att komma in i och bjuder på lite motstånd, förutom att det ibland rådde visst besvär med vissa namn, ord och uttryck som är aningen för afrikanska för våra arma sinnen. Vanesak det där, och en lär så länge en lever.
Romanen bjuder på nya perspektiv, så klart, och det var svårt ibland att förstå de olika karaktärernas val. Även här är det nog för att vissa av de traditioner som beskrivs känns så väldigt främmande för oss. Månggiftet är bara toppen på det isberget, och speglar väldigt bra det som boken har som en kärna - krocken mellan det traditionella och det moderna.
Romanen känns också väldigt kritisk mot det traditionella. Polygamin och hetsen efter barn är central, och Yeyide som farit illa i en polygamisk familj har goda skäl att vilja avstå från det. Hon vill ha en egen liten familj med Akin, och jag uppfattade att de var ganska lyckliga innan den andra frun kom in i bilden. För om inte en fru kan, så kan nästa. Eftersom det alltid är kvinnans fel att det inte blir några barn.
Det är ett väldigt giftigt förhållande. Yeyide kan aldrig vara säker på sin plats och hon tar till desperata metoder och fattar beslut efter en oerhörd vilja att hävda sig själv och sin rätt - samt foga sig. Akin i sin tur fattar även han väldigt underliga beslut. Vi kände att det kanske hade varit bra om de här två helt enkelt hade varit ärliga mot varandra och inte dolt sina motiv och handlingar.
Dessa handlingar får vi veta pö om pö, så det är ingenting vi matas med, utan det berättas allteftersom det blir relevant. "Jag visst inte förrän jag visste", som en av oss uttryckte det.
I bakgrunden till berättelsen om Yeyide och Akin händer det politiska saker i Nigeria. Det får vi veta genom radioutsändningar med mera. Dock görs det inget med dessa händelser, och det påverkar inte romanen eller karaktärerna. Det känns helt enkelt som något som hade kunnat få försvinna i redigeringen, för det är inte centralt för berättelsen.

Betygen på "Stanna hos mig" blev ganska höga, och medelbetyget hamnade på 3,2/5. Det var jag som drog ner det där medelbetyget.
För även om jag tycker att boken har en relevans, så tyckte jag inte att den var bra. Jag satt mest och var förbannad på hur urbota dumma jag tyckte att alla var. Jag tyckte inte om karaktärerna, men kunde ibland känna lite med Yeyide. Det är en sådan där bok som jag totalspoilade för älskade maken för att jag behövde få spotta ur mig min frustration över en bok jag så gärna ville tycka om, men inte gjorde. Jag försökte ändra mitt eget satta betyg genom att lyssna på vad mina Plejad-kompisar sade, men det gick inte. Jag tyckte helt enkelt inte om den. Mitt betyg blev (efter mycket vånda) 2/5.

Nästa gång vi ses är i början på mars, och till dess ska vi läsa en bok jag redan har i min tbr-hög. Vad bra! Då "slapp" jag köpa en nya bok. Eller fem...

Parmesankyckling med pasta

Man vet att man har hittat något bra när Chilipojken säger att han tror att han har bytt favoriträtt. Och Parmesankyckling, eller Chicken Parmesan som det heter i receptet jag har trixat med, är verkligen väldigt gott. Så där så att det är svårt att inte okynnesäta eventuella rester så att det inte blir någon lunchlåda.
I originalreceptet tycker de att man ska använda pappardelle som pasta, så det gjorde vi igår. Lite väl mycket pappardelle kanske, för det blev nästan svårt att hitta kycklingen bland alla breda pastaband. Det funkar dock med vilken pasta som helst, men jag rekommenderar en platt och lång, som tagliatelle, eller min personliga favorit bavette.

Parmesankyckling med pasta

500 g kycklingfärs (eller annan färs om man vill det)
olivolja
3 klyftor vitlök
½ tsk chiliflakes
2 tsk italiensk salladskrydda
salt och svartpeppar
1 tetra eller burk färdig tomatpastasås
2 dl färskriven parmesan
1 boll mozzarella, riven i bitar
färsk basilika
pasta

Hacka vitlöken fint och fräs den tillsammans med chiliflakes i olivolja på medelvärme några minuter. Tillsätt kycklingfärs, italiensk salladskrydda samt salt och peppar och stek tills färsen inte längre är rosa. Det går säkert att byta ut kycklingfärsen mot en annan färs om man vill det, men det är ingenting jag själv har testat.
Tillsätt den färdiga pastasåsen, jag använder Icas med vitlök och basilika, för den tycker jag är god. Låt puttra på svag medelvärme, cirka 20 minuter.
Koka under tiden pasta så att det kommer mätta din familj. Vi drar alltid i ett helt paket (500 g) av pastan vi har valt (oftast bavette då, eftersom det är min favorit) och då blir det minst en lunchlåda också. Om ingen okynnesäter tills det tar slut... Kan ha hänt...
Ta kycklingsåsen från värmen och rör ner osten. Blanda pastan och såsen med varandra, garnera med färska basilikablad och servera, gärna med extra parmesan att riva över.

Smaklig spis!

FredagsFilmen: The Shape of water

Vi är mitt uppe i den så kallade "Award season" där ungefär samma filmer tävlar om mer eller mindre prestigefulla priser i snarlika kategorier. En av de filmer det regnade priser över förra året, bland annat en Oscar för "Bästa film", var Guillermo del Toros "The Shape of water".

Bildkälla El Heraldo

Tidigt sextiotal i USA. Elisa arbetar som städare på ett statligt verk där det förekommer topphemliga experiment. Bland dessa finns en mystisk vattenvarelse som Elisa blir vän med. När hans liv hotas bestämmer hon sig för att försöka rädda honom.

Den var ju lite... wierd. Och det finns absolut filmer som var Oscars-nominerade till "Bästa film" som jag tycker var bättre, av de jag har sett.
Den är sevärd dock, om än inte på något sätt fantastisk. Ett drama med inslag av magisk realism. Bitvis lite mer våldsam och explicit än vad jag hade väntat mig, men helt okej. Skulle jag ge betyg skulle den få en trea.

Shakespeare's Fairies från A England

Att det har dröjt ända till nu innan jag lackade på det sista lacket ur A England's Shakespeare's Fairies-kollektion är egentligen ganska fånigt. Det är bara det att det har känts konstigt att lacka med ett lack som heter A Midsummer night's dream mitt i vintern, och det var det jag hade kvar att lacka med i den här kollektionen. Men jag kickade mig själv i röven och kom ur den dumheten, så det är vad jag har på naglarna just nu. Det är inte min favorit ur kollektionen, men fint för det. Lite precis som vanligt med A England alltså. Min snygghetsordning ser ut så här.

Peaseblossom a Fairy var rätt så förhandstippad att bli min favorit. Jag gillar verkligen när så här knalliga färger får holo i sig, så är det. Det här är ett mörkt bärrosa lack, nästan lite syltigt, med ett vackert holoskimmer som skiftar mest i de varma nyanserna. 

Puck a Fairy är inte heller någon överraskning så här högt upp i rangordningen. Påfågelsblå med ett helt otroligt sprak av holo. Och vilka långa naglar jag hade! Those were the days...

Mustardseed a Fairy har befunnit sig på Lilla E:s naglar hyfsat ofta sedan det hamnade i huset, och jag förstår det för titta bara vad fint det är! Så mycket av A Englands vanliga splittrade holo, i en korallrosa, nästan lite laxig, bas. Skiftar över lite i guld också, som om det inte räckte med holot.

Oberon Fairy King har en lite svårdefinerbar basfärg. Är det grönt? Är det grått? Sanningen ligger någonstans där mittemellan, så vi landar i en murrigt, rökig grön. Med holo som ser ut som oljespill.

Moth a Fairy når nästan hela vägen till mållinjen på att få till ett svart holo. Det är mörkt, det är splittrad holo, och det är så nära svart det kan bli när man häller i andra saker, som holopartiklar. Hänförande snyggt, hur som.

A Midsummer Night's Dream är alltså vad jag har på naglarna just nu. Ett väldigt ljust rosa som gärna skiftar över i lavendel, inte riktigt så nude som det ser ut här, men ni vet - januari"sol". Och så holo då, så klart.

Cobweb a Fairy är ett askigt grått lack med väldigt mycket holo. Nästan linjärt, vilket vi inte ser ofta hos A England, som har sitt splittrade holo nästan som ett signum.

Titania Fairy Queen hamnar längst ner på listan bara för att vi har sett det här förut. Ljusaste grå holo, fungerar även som topper om man vill ha det, men det täcker bra på egen hand utan alltför många lager. Tror jag har tre här. Fotograferat en osolig dag tydligen, för det sprakar mer än så där om det.

Alla lacken i den här kollektionen är fina som snus. Helt enkelt ännu en lyckad kollektion från A England. Det släpptes två nya kollektioner i höstas, och av dem har jag inte ett enda - än. Måste spara lite så jag kan beställa 4 lack Burne-Jones Pygmalion och 7 lack Return to Manderley. Mest sugen på den andra kollektionen eftersom den baserats på boken "Rebecca" av Daphne de Maurier, som jag älskade. Snart så, hoppas jag.

What I eat in a day #24 - Januaritrött

Den här vintern har inte varit rolig hittills. Grå och hal är mina bestående intryck, även om det har snöat en massa här idag. Kände att det var dags att skaffa broddar för att undvika att få någon kroppsdel i gips, så det gjorde jag igår. Samt att jag åt det här.

Nytt sedan några veckor tillbaka är att jag börjar min dag med citronvatten. Jag pressar citron i ett glas, häller i en skvätt äppelcidervinäger och lite cayennepeppar, fyller på med varmt vatten och sedan stjälper jag i mig det så fort jag kan för det är ju inte värst gott. Däremot har det hjälpt min mage en massa, och det sägs att det ska vara bra för levern. Don't quote me on the last one.

Efter det är det dags för den riktiga frukosten. På senare tid har jag hamnat i något av en vanerutin med den igen, tråkigt nog. Kan bli trött på samma sak om igen, men just nu tryter fantasin. Så den här morgonen (också) blev det te, en macka, yoghurt med min hemgjorda granola och mina vitaminer.

Lunchen var lite roligare. Jag hade rester av en portion ris, så jag gjorde stekt ris med ägg till lunchen. Stekte riset i lite olja, adderade morot och salladslök samt lite hackade nötter. Toppade med ett stekt ägg och sriracha. Blev så mätt att jag trodde att jag aldrig mer skulle bli hungrig.

Men hungrig blev jag. Te, så klart. Och ett äpple med jordnötssmör och kanel.

Till kvällsmat gjorde Älskade maken sin paradrätt, pasta med broccoli och räkor. Nu när Stora J har flyttat ut kan vi dessutom ha i rejält med chili. Hon är känslig för starkt kryddad mat, men resten av familjen gillar det, så vi kryddar på bäst vi kan numera.

Kvällste sitter fint det. Yogite den här gången, i varianten Woman balance.

Och så popcorn. Fick blå popcorn (och röda) i julklapp, som så klart måste poppas och ätas. De blå blir ganska små, och poppar sisådär bra, ärligt talat. Men de som poppar blir goda, som popcorn är mest.

Soundtrack of my life

Editors - Darkness at the door

This is our corner of the planet

It's the straight edges we inhabit

We ignore the darkness at the door

Turn the lights out if you hear me

Stop your screaming, just speak clearly

The lonely and the righteous

I just need friends and nothing more

This old town still gets out of line

Darkness at the door to greet me

This old town still gets out of line

Darkness at the door to greet me

It's the first sign of an affliction

Familiarity of an addiction

That old friend's a welcome sight

I like it when I see him

He covers up the world we live in

Lights a firework in my pocket

Some friends are worth the fight

This old town still gets out of line

Darkness at the door to greet me

This old town still gets out of line

Darkness at the door to greet me

Never lonely, never lonely, never lonely in town

Darkness at the door to greet me

Never lonely, never lonely, never lonely in town

Darkness at the door to greet me

Never lonely, never lonely, never lonely in town

Darkness at the door to greet me

Never lonely, never lonely, never lonely in town

Darkness at the door

I must manage expectations

My idols are revelations

I hope I never meet them

This is our corner of the planet

It's the straight edges we inhabit

Just friends and nothing more

Become the darkness at the door

This old town still gets out of line

Darkness at the door to greet me

This old town still gets out of line

Darkness at the door to greet me

This old town still gets out of line

(Waiting for the darkness, waiting for the darkness)

Darkness at the door to greet me

This old town still gets out of line

(Waiting for the darkness, waiting for the darkness)

Darkness at the door to greet me

Tre tomma no. 75

Nu är det faktiskt inte fler tomma förpackningar i min låda med sådana. Men det kan å andra sidan ändras fort om jag hamnar i en ny sheet mask-fas.

Innisfree. My real squueze mask. Oatmeal.

Mnja... En sådan där mask med mjölkig essens som känns klibbig efteråt - en lång stund. Tvättade faktiskt bort överflödet efter ett tag, för det höll på att driva mig till vansinne. Snålt med essens också, och masken hann faktiskt torka till innan jag tog av den. Den här masken var alltså inget för mig.

Plaståtervinning.

Betyg 2/5

Etude house. Cherry blossom. Firming and brightening.

Den här däremot. Gillet är stort. Rikligt med essens, och jag har faktiskt kvar av essensen i en burk som jag använder som serum efter rengöring då och då. Helt okej passform, och den kändes väldigt svalkande och skön och gav mig lyster och så kallat "glow". Trevlig doft också.

Plaståtervinning.

Betyg 5/5

Bitch balm by Lipgloss Bitch. Holiday. (Polkagris)

Jag har en svaghet för läppisar med mint, och den här är inget undantag. Blev faktiskt lite ledsen i ögat när den tog slut, för den har utgått och jag kan inte ersätta den. Både doftar och känns härlig, som vanligt med Bitch balm.

Plaståtervinning.

Betyg 5/5

"Patria" av Fernando Aramburo

I december hade Adlibris en tävling på Instagram där en lycklig vinnare kunde vinna ett litet bokpaket åt sig och en vän. Jag hade turen att vinna den tävlingen åt mig själv och min ena BFF, och en av de böcker som dök upp i det bokpaketet var den här - "Patria" av Fernano Aramburo.

Bildkälla Goodreads

Två kvinnor, Bittori och Marin, var en gång bästa vänner. Vilket ledde till att deras familjer stod varandra mycket nära. Nu är de båda bittra fiender, sedan de hamnat på olika sidor i den baskiska konflikten. När Bittoris man Txato, blir ihjälskjuten av ETA ökas konflikten på ytterligare.
Många år senare går den baskiska separatiströrelsen ETA ut med att de ska lägga ner vapnen. Samma  dag bestämmer sig Bittori för att återvända till hembyn som hon lämnade när hennes man mördades. Hon söker försoning med det förflutna. Men går det att leva sida vid sida med de som ville se hennes man död? Går det att förlåta och gå vidare?

Till att börja med - jag har aldrig läst en bok tidigare som innehåller så många av bokstaven x. De är överallt, x:en. Främst i namn, och jag förstår att det har att göra med baskiskan. För det här är en i högsta grad baskisk bok. Jag får inse att jag egentligen inte vet mycket alls om vad den där konflikten mellan basker och spanjorer gått ut på, hur ETA uppstod och varför, vad de vill uppnå. För mig var ETA något otäckt som dödade och skrämde. Terrorister. Inte helt olikt IRA. Och de har ju verkligen lagt ner vapnen nu, de också. Går en annan väg för att nå sitt mål om ett fritt Baskien. Så ja, jag har suttit och läst på och tittat på kartor för att se var exakt berättelsen utspelar sig. Jag älskar när böcker gör så med mig som läsare - lär mig nya saker och gör mig nyfiken, vetgirig. Jag älskar också böcker som berör, och det gör "Patria".

Ämnet är bitvis svårt och tragiskt, vilket gör att den inte är fullt så lättläst som man kan luras att tro av de korta kapitlen (125 stycken på 650 sidor). Det är även hopp i tidslinjer och mellan karaktärer. Stilen kan gå från att berätta i tredje person till första person i samma mening. Det är skrivet på ett talspråkligt sätt, med stakningar och avbrutna meningar och tankegångar. Även på ett tankebanemässigt sätt, med samma avbrott och förkortade tankar som jag upplever i mitt eget sinne. Det är ett befriande sätt att läsa på, men stundtals kan det även vara lite förvirrande. "Patria" är kanske inget för den ovane läsaren, men vi andra har mycket att hämta i den här berättelsen, som absolut inte har en rak tidslinje att berätta ifrån, även om den hela tiden strävar framåt.
Boken berörde mig mycket. Jag har tänkt på den även när jag inte läst den. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan i takt med att karaktärerna drabbats av olika öden. För även om grunden är en sprucken vänskap mellan två kvinnor, på grund av att de hamnar på olika sidor i en konflikt, så är det inte bara Bittori och Miren som drabbas utan även deras familjer. Det är flera vänskapsband som avbryts, och många av dessa fyller mig med sorg.

"Patria" är en ganska så fantastisk bok i mina ögon, och jag är så glad att jag vann den här så att jag fick möjlighet att läsa den. Det hade jag aldrig gjort annars, då den inte är den typen av bok jag normalt söker mig till. Vad jag hade missat!
Mitt betyg på "Patria" blev 5/5. Länge låg det på en fyra, men när jag satt och grät mig igenom de sista kapitlen var det bara att inse att en bok som berör mig så mycket förtjänar det högsta betyget jag kan ge.

Målen 2019

Jag har suttit och försökt knåpa ihop ett inlägg om mina mål för 2019, men det vill sig inte riktigt. Jag är inne på dag tre med spänningshuvudvärk för att jag har ont i en axel, och det gör att min tankeförmåga är sisådär för tillfället, och visst kan det spela in vad gäller mina formuleringar.
Men den enkla sanningen är denna - jag vill inte.

Jag har så klart mål, men inga stora omvälvande, och jag tycker faktiskt inte att de är något att skriva om. Jag vill inte heller skriva om dem. Av anledningar som jag inte heller vill skriva om. Men främst så vill jag inte ha några mål för 2019. Jag vill kunna ha det här året ganska så fritt från målorientering, för hur ofta jag än säger (till mig själv) att mål inte är samma sak som löften, så är det ändå en viss känsla av svek mot mig själv jag känner om ett mål inte infrias. Och hur många mål är det inte som inte blir infriade? De flesta faktiskt. Dessutom är de mål jag har mer långsiktiga än bara för i år. De rör att få må bra, och att ha bra relationer.

Så. Jag kommer inte dela med mig av mina mål, de få och små jag har. Och det är okej det också, att hålla dem för sig själv. I denna tidsålder av att leva hela sitt liv på sociala medier och dela med sig av absolut allt, kan det vara skönt ibland att inse att nej - jag behöver faktiskt inte dela med mig av vissa saker om jag inte vill. Vissa saker får man behålla för sig själv. Och vissa saker får man strunta i. Ibland kan det vara ett mål i sig.

Schumis mål för 2019 är att vara husets drottning. I år också.

När man mår lite uschligt-Dagens

Låt: Nej tack. Vissa dagar vill jag bara ha största möjliga tysssssssssssssssstnad.
Outfit: Kofta, t-shirt och yogabyxor från H&M. En dag av myskläder.
Smink: Nej.
Nagellack: Godric från Pahlish. Det är lite slitet så jag borde lacka om, men jag ska jobba imorgon och det brukar kunna döda manikyrer, så jag väntar nog en dag till.
Doft: Har kvar lite i koftan från gårdagens dos av Mon Guerlain Florale som jag fått som doftprov från Kicks. Inte dum alls, men idag har jag spänningshuvudvärk och min längtan efter parfym är noll och intet.
Smycke: Inget. Har inte ens haft min förlovnings- och vigselring på nästan ett år för att jag har fått korvfingrar, men nu är de äntligen inlämnade till guldsmed för att få en storlek som passar mina åldrande händer. Bara att inse fakta där.
Klocka: Har inte haft någon tid att passa idag, så ingen alls.
Frukost: Te och mackor med ost eller pastrami. Tog mina vitaminer och drack citronvatten också.
Fika: Kaffe med mjölk och en näve nötter eller två.
Middag: Kyckling med ris.
Pryl: Vetevärmare.
Motion: Hundpromenad, och när maten sjunkit undan lite till tänkte jag göra ett litet yogapass för ryggen och nacken. Jag gör det passet ganska ofta, för jag vet att det hjälper mot alla möjliga rygg- och nacksmärtor. Som är det jag lider av idag.
Kvällsnöje: Ovan nämnda yogapass, liten ansiktsmask, läsa lite om hjärnan orkar.
Att tillägga: Bara för att jag är så off i humöret idag, bjussar jag på en söt närbild av husets gosigaste katt. För jag är inte så off i humöret att jag inte kan uppskatta han gullighet.

Säsongssammanfattning: Downton Abbey, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Det var på självaste juldagen som jag och älskade maken såg på julspecialen av Downton Abbeys andra säsong, så det är ju baske mig på tiden att jag skriver om den nu.
Säsong två präglas av Första världskriget, och Downton Abbey förvandlas till ett sjukhem för soldater.

Bildkälla Downton Wikia

Favoritavsnitt: 2x04 Cora och Isobel är oense om hur Downton ska skötas som sjukhem, och spänningarna leder till att Isobel beslutar sig för att fara till Frankrike som frivillig. Matthew och William saknas efter ett spaningsuppdrag.
"Christmas at Downton Abbey" Mary kommer till vägs ände med Carlisle. Matthew erbjuder henne en väg bort från en möjlig skandal.

Favoritkaraktär: Är det här säsongen jag var småirriterad på alla karaktärer? Tydligen. Minst irriterad var jag kanske på Voilet Crawley, den här säsongen också. Listig, men med hjärtat på rätta stället.

Favoritpar: Anna och Bates.

Bäst i säsongen: Ett visst frieri. Och ett visst ingånget äktenskap.

Sämst i säsongen: Rätt så mycket faktiskt. Som att det alltid är samma karaktärer som interagerar med varandra, det blir liksom aldrig någon blandning, det är som att de inte känner varandra för att de aldrig gör något tillsammans. Och bor Branson i det där garaget? Jag kan förstå det när han pysslar om bilen, men han är alltid där när Sybil behöver trassla in sig lite.
Sedan är det hyfsat värst allt som hade med Mrs Bates att göra. Det blev bara för mycket. Hur ondsint får en människa bli?

Övriga kommentarer: Lite av en stampa-på-stället-säsong, där det fattades det ena dåliga beslutet efter det andra. Tröttnade lite, och det har varit trögt att komma igång med säsong tre.

Tre tomma no. 74

Minsann om jag inte tömt grejer nu igen. Nämligen det här.

Innisfree. My real squeeze mask. Broccoli.
Som jag gillade den här! En klar essens i rikliga mängder, jag kunde spara i en burk och använda som serum ett par dagar till. Ingen kladdig känsla, utan den försvann in i huden fint och jag upplevde att huden var mjuk och härligt återfuktad efter användning. Helt okej passform, men inte toppen. Synd att Innisfree inte verkar finnas kvar hos Sheet Happens, för annars hade det nog blivit omköp.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

A'Pieu. Real big yoghurt one bottle. Blueberry. Balancing.
En lätt exfolierande mask som samtidigt stärker och balanserar huden. Det är vad som utlovas, och jag upplever att de löftena blev infriade. Skön mask med helt okej passform. Och den luktar inte gammal sur yoghurt, utan snarare ganska sött och trevligt.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

Bitch Balm by Lipgloss Bitch. Vinterpäron.
Nope. Jag gillar fortfarande hur härliga Bitch Balm är på läpparna, de glider på bra, återfuktar/återfettar fint och ger ett bra resultat. Den här doften blev jag dock inte kompis med. Till en början luktade den mycket lakrits, vilket var jobbigt för mitt ständiga lakritssug men inte värre än så. Men så försvann lakritsdoften och ersattes av en annan som jag inte tyckte om alls. Antar att det är päron med tanke på namnet, och päron har jag aldrig varit ett fan av, vare sig att äta eller som doft. Så jag blev ganska glad när den här tog slut och jag kunde öppna en annan tub.
Plaståtervinning.
Betyg 3/5

Böckerna under 2018

2018 är det år jag har läst mest böcker, någonsin. Eller i varje fall sedan jag började föra läsdagbok, kanske hade jag något liknande rekordår i den så kallade bokslukaråldern. Då kunde jag läsa två böcker på en dag, om de var korta. Min bror sa vid ett tillfälle att när han hälsade på hemma så gjorde jag en av två saker: läste eller badade badkar, och om jag badade så läste jag samtidigt. Numera lever jag utan badkar, men läser - det gör jag ungefär lika mycket.

Så under 2018 hann jag läsa 72 böcker. Jag häpnar lite själv över den summan, för 72 böcker känns som väldigt många. Eller 28931 sidor, om man ska tro Goodreads uträkning.
Jag kommer inte lista upp alla de böckerna i det här inlägget, för då skulle en scrolla tills en får kramp, men jag tänkte mig en liten Topp 10 i varje fall, och en bottentrea. Samt en sammanfattning av det slaget jag har gjort förut.

På Popsugars läsutmaning, där man kan pricka av olika kategorier som "En bok som blivit en film du redan har sett" eller "En bok som nämnts i en annan bok" lyckades jag pricka av 34 av 50 punkter. Jag kommer högst troligt ägna mig åt den utmaningen även i år. Jag har även lagt som läsmål på Goodreads att läsa 45 böcker, vilket är 10 fler än vad jag satte som mål 2018. Ett mål jag alltså klarade till mer än 200%...

Antal lästa böcker: 72, varav tre är vad jag vill kalla för bilderböcker för vuxna.
Klassiker: 10
Manliga författare: 31
Kvinnliga författare: 41. Inklusive de som är skrivna under pseudonymen Robert Galbraith, eftersom det döljer sig en kvinna bakom den pseudonymen.
Utländska författare: 52
Svenska författare: 20
Läst på engelska: 27
Medelbetyg: 3,3. Upplever att bokåret varit ganska så medelmåttigt, med få titlar som fått höga betyg.

Topp tio:
"Djupa ro" av Lisa Bjärbo 5/5
"Love, Simon" av Becky Albertalli 5/5
"Cloud Atlas" av David Mitchell, som var en omläsning 5/5
"The night circus" av Erin Morgenstern 4,5/5
"Gökens rop" (4/5) och "Karriär i ondska" (5/5) av Robert Galbraith aka J.K. Rowling
"1793" av Niklas Natt och Dag 4/5
"Pestens år" av Magnus Västerbro 4/5
"House of leaves" av Mark Z. Danielewski 4/5
"Strange the dreamer" av Laini Taylor 4/5

Botten tre:
"Begravd jätte" av Kazuo Ishiguro 1/5
"Nattfilm" av Marisha Pessl 1,5/5
"Metro 2035" av Dmitrij Gluchovskij 1,5/5

Mina månadssammanfattningar 2018
Januari: 5 stycken
Februari: 7 stycken
Mars: 8 stycken. Rekordmånad!
April: 6 stycken
Maj: 7 stycken
Juni: 6 stycken
Juli: 5 stycken
Augusti: 7 stycken
September: 5 stycken
Oktober: 7 stycken
November: 5 stycken
December: 4 stycken

Böckerna vi läste i bokcirkeln Plejaderna:
"Vegetarianen" av Han Kang, medelbetyg 3,25/5
"Tjänarinnans berättelse" av Margaret Atwood, medelbetyg 4,4/5
"Rosie Potters lyckliga liv efter detta" av Kate Winter, medelbetyg 1,6/5
"Ull" av Hugh Howey, medelbetyg 3,9/5
"Möss och människor" av John Steinbeck, medelbetyg 3,6/5
"Kallocain" av Karin Boye, medelbetyg 2,5/5
"Vi har alltid bott på slottet" av Shirley Jackson, medelbetyg 3,2/5

Det får räcka för idag, och för förra året. Nu - mot 2019 och alla oupptäckta världar jag ska få ta del av.

Böckerna jag läste i december

Idag fyller Chilipojken 18 år, och jag är i skrivande stund hyfsat proppmätt på tårta och kakor. Men inte så mätt att jag inte kan konstatera att jag hade annat för mig än att läsa i december, eftersom jag lyckades avsluta så lite som fyra böcker. För mig under 2018 har det varit det minsta antal böcker jag har läst under en månad. Men mer om just det i morgon när jag planerar att skriva min årssammanfattning. Be prepared.
Men i december såg det ut så här, uppifrån och ner.

"Shift" av Hugh Howey. Bok två i Silo-trilogin. En väldigt intressant prequel, där man även får aningar om en framtid. Betyget blev 4/5.

"Iliaden" av Homeros, i svensk översättning av Erland Lagerlöf. Så klassiskt det kan bli, med massor av manliga män och deras massaker på varandra. Jag gav den betyget 2/5.

"Wink Poppy Midnight" av April Genevieve Tucholke. Väldigt vackert skriven, men med en handling och karaktärer jag inte tyckte värst mycket om. Betyget blev även här 2/5.

"Djupa ro" av Lisa Bjärbo. Inte bara decembers favoritbok, utan hela årets. Betyget är så klart högsta tänkbara - 5/5.

"Djupa ro" av Lisa Bjärbo

Det kommer bli en massa bokinlägg de närmsta dagarna, så om det är det tråkigaste du vet är det dags att titta bort nu. För jag tänker börja dessa inlägg med att skriva om vad som blev sista boken jag läste under 2018, "Djupa ro" av Lisa Bjärbo.

Bildkälla Goodreads

Fyra vänner ses igen under en sommarvecka. De har alla lämnat den sömniga småstad de vuxit upp i för att söka sig nya äventyr. Men nu ses de igen, för att begrava sin vän Jonathan som hittats drunknad vid badplatsen Djupa ro.
De samlas för att begrava Jonathan, för att minnas, och för att överleva.

Det satt långt inne men där var den, bästa boken under 2018. Jag blev helt tagen av den. Den kröp in under huden på mig på ett sätt som gjorde att jag inte klarade av all läsa den i det rasande tempo jag hade kunnat läsa den i. Den är inte svårläst, den har korta kapitel, men ämnet och Davids (huvudpersonens) känslor gjorde att jag var tvungen att ta det ta det långsamt. Hinna sätta mig in i och fundera. Jag älskar böcker som väcker känslor, och det gör "Djupa ro".
Igenkänningsfaktorn var hög. Sådär var jag också under mina första skälvande steg in i vuxenlivet. Jag känner igen tankebanorna, hur man hänger upp sitt liv på vissa skeenden, platser och personer och sedan förtvivlan när de visar sig inte hålla genom hela livet. Känslan av att vilja bryta upp och ändå stanna kvar. Viljan att utforska det oupptäckta men ändå vilja ha kvar det bekanta. Ambivalensen.
Och sorgen. Herregud. Som den genomsyrade sidorna. Att inse att man kanske inte visste tillräckligt om en person man kallat sin närmsta vän. Att inte veta hur man ska agera. Kan jag göra så här? Får jg skratta? Får jag vara lycklig? När jag samtidigt är ledsen och befinner mig i djup sorg.
Där spelar titeln in, "Djupa ro". Som i att ha alla dessa djupa känslor, och att försöka finna ro i det. Fastän att platsen för det drabbats av en ofattbar händelse.
Ja, ni ser ju. Jag blir helt svamlig av hur mycket den här boken påverkade mig. Den är så vackert och kärleksfullt skriven att det var omöjligt för mig att inte dras med. Jag kan känna sommarvärmen, jag kan känna sorgen och hoppet som ändå finns däri. Karaktärerna var så levandegjorda att de kändes som gamla vänner, även den avlidne Jonathan.

Mitt betyg på "Djupa ro" blev såklart 5/5.
Det här var den första boken av Lisa Bjärbo som jag läste (förutom min vegetariska bibel "Megavego"), men absolut inte den sista.