En av de mest efterlängtade böckerna förra året, var för min del Suzanne Collins nya bok som skulle utspela sig i Hungerspelen-universumet. Att jag sedan inte kom mig för att skaffa den förrän den hamnade på årets bokrea, är en helt annan sak. Men nu är det alltså gjort, och för ett par dagar sedan läste jag ut denna prequel till Hungerspelen.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Det har gått tio år sedan den bräckliga freden i Panem, efter distriktens uppror mot Kapitolium slogs ner. Det är även dags för de tionde hungerspelen. Som en eftergift till huvudstaden tvingas varje distrikt varje år skicka en pojke och en flicka till huvudstaden för att kämpa till döds tills bara en av dem återstår.
För första gången ska deltagarna få ha mentorer, i form av elever från den prestigefulla Akademin. En av dessa är Coriolanus Snow. Från att ha varit en av de mest framstående familjerna är det nu bara en fattig spillra kvar av familjen. Att vara mentor kan vara Coriolanus väg till makten och familjens återupprättelse. Men vägen dit är lång och snårig, och när Coriolanus blir tilldelad den exentriska Lucy Gray från distrikt 12 tror han först att han är chanslös. Men Lucy har andra saker än visor som talar till hennes fördel, både på arenan och utanför.
Minnesgoda läsare av ursprungstrilogin vet redan vem Coriolanus Snow är, eftersom han i högsta grad är med i de böckerna - som Panems diktatoriske President Snow. Nu är det några år kvar till dess när den här boken utspelar sig, men jag har ändå svårt att finna någonting med Coriolanus att tycka om. Jag vet ju vad han blir, och här börjar det synas hur han blev den han blev. Det är alltså en villain origin-bok jag precis har läst. Det skulle också kunna vara en bok om ursprunget till sången "The Hanging tree", eller "Hängeträdet" som den heter här. Som sådan kanske jag gillar boken lite bättre.
Jag tyckte språket i den här var... kanske inte dåligt direkt, men konstigt. Jag kollade till och med om det var samma översättare, och det var det, för jag kan inte minnas att jag störde mig så på språket när jag läste trilogin för några år sedan. Jag gissade alltså på att det var översättningen jag inte gillade, men med samma översättare så kanske inte. Kanske är den helt enkelt skriven i en lite annan stil, eftersom vi här följer Coriolanus Snow och Katniss inte ens är påtänkt än, eller så är jag bara allmänt trött på genren i stort. Dystopier kan bli lite tröttsamma efter ett tag. Eller så minns jag bara fel, och om jag läste om böckerna skulle jag kanske tycka att de var ganska tråkiga i språket de med.
En annan sak som störde mig enormt i läsningen av den här boken var alla konstiga namn. Det är som att Suzanne Collins deltar i VM i konstiga namn eller något. Jag tappade det helt när det dök upp en snubbe som hette Demigloss. Satt hon och tittade på en målarfärgsburk just då eller?
Det var ganska mycket jag tyckte kändes smålöjligt med den här boken, inte bara namnen. Vissa saker kändes som att de fanns med som någon sorts comic relief, och jag tyckte inte riktigt det passade in i den här boken, särskilt inte med dess teman om våld och kontroll och maktspel.
Jag är inte arg på mig själv för att ha läst "Balladen om sångfåglar och ormar", men jag hade ärligt talat lika gärna varit utan den. Det känns mest som att Suzanne Collins ville renovera huset och satsade på en bok hon visste skulle sälja. Jag tycker ett en hel del av det som gjorde "Hungerspelen" så bra (och hjärtekrossande otäck) saknas i den här boken. Det kan så klart bero på att vi följer den vi följer, en blivande tyrann som inte räds att gå över lik för att nå den makt han eftersträvar, men jag känner som sagt att en hel del av språkets kärna saknas här. Jag bryr mig inte riktigt om någon av karaktärerna, och eftersom det är en karaktärsdriven bok så gör det det svårt att tycka vidare mycket om boken.
Mitt betyg på "Balladen om sångfåglar och ormar" blev till slut 3/5, men den var nere och vacklade på en tvåa ganska länge. Det var slutet som räddade boken, helt enkelt.
