För ett par år sedan läste jag Jane Austens "Emma" för första gången. Jag har alltid älskat filmatiseringar av den här romanen, och har två minserier och en film i min dvd-samling just nu. Därför var det med förvåning jag inte alls tyckte om den, utan gav den en tvåa i betyg.
Med det i tanke är det kanske knepigt att jag valde att läsa den igen. Men nu hade jag second hand-fyndat en inbunden "Emma" för ett drygt år sedan. Boken ser oläst ut, till och med. Kanske inte det snyggaste omslaget, men den är i Modernistas utgivning som kom för ett par år sedan. Och kanske skulle jag tycka om den mer om jag läste den på svenska? Ibland kan ju språket sätta käppar i hjulet.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Emma Woodhouse tillhör en av de finare familjerna i Highbury. Hon roas av att försöka gifta ihop folk, och då hon lyckats så bra med sin guvernant bestämmer hon sig för att göra ett nytt försök med den unga Harriet Smith, elev på byns flickskola, med ett ursprung höljt i dunkel.
Själv ska Emma minsann aldrig gifta sig. Hon ska stanna hos sin sjukliga pappa - eller åtminstone sin hypokondriske pappa. För henne är äktenskapet något för andra, men inte för henne själv.
Hennes granne mr Knightley tycker dock att Emma ska låta bli att lägga sig i. Men det är när Harriet börjar utforska sina intressen kring äktenskapet, som även Emma finner sina egna önskningar.
Av många hyllas "Emma" som Austens bästa roman, men till den skaran är jag ännu inte beredd att sälla mig. Däremot tyckte jag betydligt mer om boken vid den här omläsningen, och jag tänker faktiskt skylla på språkförbistringar förra gången. Jag minns att jag också tyckte boken var jobbig att läsa rent fysiskt, då det exemplar jag hade (har) hade väldigt litet typsnitt. Så var inte fallet den här gången.
Personporträtten är verkligen spot on, och de personer det är meningen att jag som läser ska ogilla - ja, de ogillar jag. Och tvärtom. Vissa partier är ganska pladdriga av sig, främst för att det är två individer som är lite väl duktiga på att prata. En gör det dock lite mer illasinnat än den andra, så det är inte miss Bates jag vill krypa in i boken och strypa med taggtråd, den äran får mrs Elliot stå för.
Jane Austen ironiserar bra över den tidens rådande klasskillnader, och vikten av att hålla sig till sin typ av människor. Så även här, där jakten på kärlek också blivit helt central. Emma ses som lite suspekt för att hon inte vill gifta sig, särskilt som hon är gott parti och inte står utan anbud. Men det gäller ju att hålla sig väl med rätt typ av personer. Alltid lika roligt att se en tafatt präst få på korgen av romanens kvinnliga huvudkaraktär, här liksom i "Stolthet och fördom" (som fortfarande är min personliga Jane Austen-favorit).
Jag tyckte alltså bättre om boken den här gången och höjer mitt betyg. Från 2,5 till 4/5.
