"Madicken" & "Madicken och Junibackens Pims" av Astrid Lindgren

Den här veckan har jag spenderat tillsammans med Madicken, som mycket möjligt kan vara min favoritkaraktär av alla Astrid Lindgrens sagofilurer. Det var alltså ett kärt återbesök på Junibacken. Mina exemplar av böckerna hade min ömma moder skrivit i, så jag vet att jag (tydligen) köpte "Madicken" i oktober 1979, och sedan fick jag "Junibackens Pims" i julklapp från mamma och pappa samma jul.

Båda böckerna handlar såklart om Madicken och allt hon tar sig för under två år i en liten svensk stad. Eftersom de nämner att det pågår ett krig så borde handlingen ligga under 1910-tal, vilket gör Madicken och Astrid lika gamla. Så är Madicken också baserad på en av Astrids nära vänner, Anne-Marie Fries, men det avslöjade inte Astrid förrän efter väninnans död 1991.
Madicken bor i huset Junibacken, som ligger precis vid ån, med mamma och pappa, lillasyster Lisabet och pigan Alva. I grannhuset Lugnet bor familjen Nilsson, och Madicken ska gifta sig med Abbe som bor där, eller ingen alls. Abbe är den tonåriga sonen till den alkoholiserade farbror Nilsson och hans prövade hustru tant Nilsson. För att försörja sig säljer tant Nilsson de sockerkringlor som Abbe bakar, medan hans far ligger på sofflocket.
I de här böckerna börjar Madicken skolan, hon får en fiende som så småningom blir en vän, hon har utflykt, leker Moses i vassen, antar utmaningar, blir jagad av tjurar, åker hölass, firar jul och påsk, klättrar högt, får ett till syskon och mycket, mycket mer. Och det är liksom så härligt! Jag bara älskade att spendera de här timmarna med Madicken och Lisabet, och jag gjorde en riktig tidsresa tillbaka till en tid utan det mesta som jag är vad vid idag. Visst kan det kanske vara en idealiserande bild av "förr i ti'n", men samtidigt förekommer här sociala orättvisor, och mycket av det Astrid jobbade för hela sitt liv syns tydligt här. Det här med att ta hand om varandra, oavsett hur mycket pengar en har. Madicken agerar utifrån vad hon förmår, och är mycket givmild där hon kan. Hon har ett gott hjärta, helt enkelt.

Mitt betyg på båda böckerna blev 4/5. Om vi ska räkna in nostalgifaktorn så blir betyget ännu högre - så klart.

"1Q84: Första boken" av Haruki Murakami

Jag har upptäckt så fina pocketutgåvor av Haruki Murakamis böcker. Dessa har jag bestämt mig för att införliva i min bokhylla, och samlandet har redan börjat. Först ut blev "Kafka på stranden" och när jag lade upp den på Instagram fick jag uppmaningen att läsa "1Q84-trilogin", så den hamnade i kundkorgen nästa gång jag beställde böcker, och nu har arbetet med att läsa dem inletts - så klart med den första boken först.

Bildkälla Goodreads

Aomame sitter fast i en bilkö på en motorväg i Tokyo på väg mot ett viktigt möte. Taxichauffören uppmanar henne att ta en nödtrappa ner från motorvägen och att sedan ta sig vidare med tunnelbana. Men under klättringen ner händer något, världen skiftar och Aomame upptäcker att hon inte längre är i sitt vanliga 1984, utan snarare i en parallell verklighet, som hon kallar 1Q84.
Tengo arbetar som lärare i matematik, men gör också skribentuppdrag för en litterär tidskrift samtidigt som han skriver på sina egna romaner. Hans vanliga inrutade liv blir omskakat när han får i uppdrag att skriva om ett manus som en tonårsflicka har skrivit. Arbetet med hennes text upptar snart alltmer av Tengos liv.

Boken berättas i två olika perspektiv, dels Aomames och dels Tengos. De lever sina olika liv och gör olika saker och upptäcker olika saker, men de har gemensamma beröringspunkter och det känns som att de är på väg mot ett möte.
Jag hade fått för mig att "1Q84" skulle vara en svår bok, men den var inte alls svår vare sig att komma in i eller att fortsätta läsa, snarare skulle jag säga att det gick lite oväntat snabbt att läsa den. Det är inte svårt att hålla isär de olika perspektiven eftersom de berättas i vartannat kapitel. Karaktärerna känns grå hela bunten, alla har de konstiga saker för sig och den magiska realismen är tydlig genom texten. Jag kan känna efter ett tag att det är väldigt mycket tuttar och sex, nästan som en sorts fixering. Jag har tänkt på det förut när jag läst Murakami, det är sådär så jag funderar på om det är han som är lite... hmmm... överentusiastisk, eller om det är en kulturell skillnad, eller om det är översättningen som gör det. Hur som, så får det mig ibland att känna mig bortkopplad från texten. Jag behöver pausa ögonen från alla bröst i tajta tröjor och allt knullande, helt enkelt.
Ändå är det något som hela tiden driver på och får mig att läsa vidare, för det är ju inte dåligt direkt - bara inte till 100% i min smak hela vägen (men när är det det å andra sidan?). Jag känner dock att det här är en berättelse i tre olika böcker, för slutet på den här första boken känns inte alls avslutad, bara som en början. Och jag blir inte klok på vart vi är på väg, min nyfikenhet är väckt, och jag gissar att bok två snart är i min hand den också. 

Mitt betyg på den första "1Q84" blev 4/5.

Säsongssammanfattning: Girls, säsong 2

Sedvanlig spoilervarning när det kommer till tv.

Var det i juni jag såg säsong 1? Ooops. Kom visst av mig lite. För jag började titta på säsong två redan då, men så gjorde jag tydligen andra saker och "Girls" hamnade i skymundan. Men nu har jag i varje fall tittat klart på andra säsongen, som tar vid straxt efter att den första slutade.

Marnie (Allison Williams), Jessa (Jemima Kirke), Hannah (Lena Dunham), Shoshanna (Zosia Mamet).
Bildkälla Amazon

Favoritavsnitt: 2x03 "Bad friend" Marnie blir hembjuden till Booth Jonathan för att titta på hans konst. Hannah och Elijah provar kokain för första gången, för att Hannah ska få en upplevelse att skriva om. 
2x04 "It's a shame about Ray" Hannah har en middagsbjudning för sina vänner som går lite fel. Jessa möter för första gången Thomas-Johns föräldrar, och deras äktenskap sätts på prov.

Favoritkaraktär: Jag tycker att alla i den här serien är ungefär lika svåra att tycka om. Möjligen att Shoshanna är minst irriterande. Tror jag tycker sämst om Marnie.

Favoritpar: Fanns det något annat än Shoshanna och Ray?

Bäst i säsongen: Att det är så kort avsnitt gör att allt berättas på ett snabbt och tätt sätt som jag uppskattar. Det är inga långt utdragna story arcs, utan det går ganska rakt på sak och bara berättar.

Värst i säsongen: Tröttnade efter ett tag på allt naket. Och så tycker ju jag att knark är dåliga saker, så att det testas olika substanser hit och dit är ingenting som tilltalar mig direkt, även om det blir roliga avsnitt av det.

Övriga kommentarer: Jag har inte börjar titta på säsong tre än, och sitter just nu och funderar på om jag ska klämma in något annat emellan. Får se.

Septembers gedigna bokhög

Jag slog två läsrekord i september. Dels flest antal utlästa böcker på en månad, där augusti bara fick regera i en månad - i september läste jag 11 böcker. Samtidigt som jag läste ut den där elfte boken slog jag också mitt rekord i antal utlästa böcker på ett år. Förra rekordet låg på 72 böcker, och jag har nu läst ut 73. Det är så att jag börjar tro att jag kanske ska kunna hinna med 100 böcker under 2020 när allt kommer omkring.
Stor bokhög den här gången alltså, så det är väl bäst att vi sätter igång. Uppifrån och ner - precis som vanligt.

"Vid korsvägen" av Kevin Crossley-Holland är andra boken i trilogin om Arthur. En serie som blandar saga och historia på ett fiffigt sätt. Betyget blev 3/5.

"Bara lite till" av Simona Ahrnstedt är precis som förväntat en mysig feelgood med sexiga inslag. Däremot tröttnade jag lite på Stellas Mary Poppins-egenskaper, och den blev inte den nya favorit jag först hoppades på. Betyget blev även här 3/5.

"Mansfield Park" av Jane Austen har jag mixade känslor för. Första halvan var ganska tråkig, men det blev åka av i den andra halvan. Jag hade dessutom svårt för kärleksintresset här. Men Austen har ändå sin charm, så betyget blev 3,5/5.

"Mio, min Mio" av Astrid Lindgren var en del av mitt nostalgitrippsläsande i september. Äventyr och spänning i ett spännande sagoland, jo jag tackar jag. Betyg 4/5.

"Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg är en av mina favoritböcker någonsin. Jag vet inte hur många gånger jag har läst den, men varje gång jag gör det blir jag nykär i det poetiska språket och jag hittar alltid något nytt att fundera på. Den blev så klart septembers favoritbok, och fick högsta betyg, 5/5.

"Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie är boken om kärleksparet Ifemelu och Obinze, som omständigheter driver isär. Jag uppskattade mest Ifemelus upplevelser i USA, och hennes iakttagelser av rasfrågan, känns ju dagsaktuell minst sagt. Betyget blev 4/5.

"Bröderna Lejonhjärta" av Astrid Lindgren kan mycket möjligt vara min favorit av Astrid Lindgrens böcker. Brödrakärleken, Körsbärsdalen, Törnrosdalen, Tengil, Katla - spänningen och äventyret i Nagijala. Fick 4/5 i betyg av mig, för den här gången tyckte jag slutet var lite obehagligt.

"All världens myter i text och bild" av Neil Philip var min månadsbok i september, men så lättläst att det var ganska mycket månad kvar i slutet av boken. Tyckte det var ett bra urval av berättelse, men lite rörig ordning på berättelserna, och ibland störde de många illustrationerna läsflödet. 3/5.

"Där kräftorna sjunger" av Delia Owens är ännu en i raden av superhypade böcker där jag inte förstår hypen. Vackert språk, men jag gillade inte storyn så värst. Betyget blev 2,5/5.

"Gods of jade and shadow" av Silvia Moreno-Garcia tar sitt avstamp i mayansk mytologi. Om Cassiopea som råkar släppa fri en fångad dödsgud, och nu måste hjälpa honom återta sin tron. Tyckte om den såpass mycket att den fick 4/5 i betyg.

"Riddarkungen" av Kevin Crossley-Holland är den avslutande boken i Arthur-trilogin. Jag både startade och avslutade september tillsammans med Arthur, med andra ord. Mitt betyg blev 3/5 och det är även det samlade betyget på hela trilogin.

"Riddarkungen" av Kevin Crossley-Holland

Ännu en serie lagd till handlingarna. Den här gången trilogin om Arthur, medeltidskillen som är med om stora äventyr, och hans namne Arthur från legenderna.

Bildkälla Goodreads

Året har hunnit bli 1203. Arthur befinner sig utanför Venedig där korsriddarna väntar på att skepp ska byggas så att de kan ge sig av på sitt korståg mot Jerusalem.
Samtidigt längtar han hem, särskilt till fästmön Winnie, där förlovningen ännu inte är i säker hamn. 
I den magiska stenen har kung Arthur svårt att hålla ihop sitt hov, och inbördes strider bland riddarna blir allt vanligare. Slutet närmar sig.

Som vanligt är det kanske mest intressant att få de historiska aspekterna av den här tiden. Korståget Arthur är med på utfördes på riktigt på det sätt som beskrivs här, och stridens fasor beskrivs väldigt bra. Det var så att jag blev lite ledsen emellanåt.
Jag gillar även att följa med riddarna och deras äventyr i stenen. Av betydelse den här gången var att finna Graalen och den sista striden, med kung Arthurs död.
Annars var det inge överraskningar. Samma höga tempo i boken, med väldigt korta kapitel, så boken gick fort att läsa. Som jag sagt förut så är inte jag den tänkta målgruppen åldersmässigt, men även om jag ibland kan känna av att boken riktar sig till åldern 10-13 ungefär, så finns det saker även jag uppskattar. Jag upplevde också att boken blev mindre rörig än sina föregångare, det var lättare att hålla isär vilken Arthur det handlade om. 

Mitt betyg på "Riddarkungen" blev 3/5, och det blir även det samlade betyget för hela trilogin.