Nu har jag letat mig långt bak i arkivet. I januari 2013 hade filmen baserad på musikalen "Les Misérables" svensk premiär, och för en musikalälskare som mig var denna ett självklart ämne den dagen. Lägg där till att jag hade sett musikalen live på Cirkus i Stockholm 1990, så är det klart att intresset var stort.
Det skulle dröja över ett år innan jag såg den dock, och jag har faktiskt inte sett den mer än en gång.
 |
| Bildkälla Pinterest |
Musikalen, och därmed filmen, är så klart baserad på romanen "Samhällets olycksbarn" av Victor Hugo, en bok jag har på min oändliga önskelista på Adlibris men ännu inte har läst.
Straffången Jean Valjean har flytt från sin dom och har genom åren förföljts av den nitiske fångvaktaren Javert. Valjean möter Fantine, en utsatt kvinna som är nära döden. Valjean lovar att ta hand om hennes dotter Cosette.
Många år senare förälskar sig Cosette i den unge Marius. Han och hans vänner är studenter, och missnöjet bland folket växer och bidrar till det som ska komma att kallas Julirevolutionen. Allt till en bakgrund av musik.
Anne Hathaway fick en Oscar för sin roll som Fantine i den här filmen, och det är även hennes prestation som känns som den mest minnsevärda. Regissören Tom Hooper envisades med att alla sångnummer skulle spelas in live, och det var kanske inte all röster som höll för den utmaningen (*host* Russel Crowe *host*). Synd kan tyckas, för i övrigt är det en bra film och en fin adaption av ursprungsmaterialet.
Jag äger inte den här filmen, och tror inte jag någonsin kommer göra det heller. Det var roligare på pappret helt enkelt, att se ännu en stor musikal överföras från scen till vita duken. Men jag tycker inte att det höll hela vägen. Tyvärr. Jag är nöjd med att ha sett den, men filmen hade vunnit mycket på bättre sångnummer. Ibland är det där med ljudstudio inte så himla dumt faktiskt...
