"The little friend" av Donna Tartt

Min första bekantskap med Donna Tartt, även om jag varit nyfiken på henne sedan hon vann Pulitzer-priset för "Steglitsan" för några år sedan. Anledningen till att det blev "The little friend" som blev min fösta Donna Tartt och inte just "steglitsan" är den enkla att det är "The little friend" som ingår i Bloomsburys utgåva med moderna klassiker. Serien innehåller 10 böcker, och jag samlar på dem, så då ska de väl läsas också. Jag har just nu 6 böcker i min ägo och har läst tre av dem, inklusive denna här.

Bildkälla Goodreads

För 12 år sedan hittades 9-årige Robin död, hängandes i ett träd i familjens trädgård. Mordet blev aldrig löst. De enda vittnena var Robins systrar Allison, som inte minns något alls av det som hände, och Harriet som bara var några månader gammal när det hände.
Nu när Harriet är 12 år bestämmer hon sig för att spendera sommarlovet med att lösa gåtan om vem som mördade hennes bror. Hennes misstankar faller snart åt ett visst håll.

Det låter som en deckare, eller hur? Det är det inte. Den här boken bjussar på få svar, och när jag 700 sidor senare slår ihop boken vet jag inte mer än när jag började läsa. Jag skulle mer vilja kalla boken en slice of life-berättelse. Vi får vara med den här sommaren, med vissa blickar bakåt (och framåt) utan att för den skull komma närmare något särskilt.
Harriet är vår huvudperson, men vi får även synvinklar från flera andra personer. Vissa av dessa hade jag gärna varit utan då de inte tillför något alls, utom kanske möjligen en sida eller tre extra text. Antingen låter en sina karaktärer få komma väl till tals, eller så skippar en dem - om den här halvmesyren tycker jag inte.
Jag slås också av hur mycket av det som händer i den här boken som hade kunnat undvikas om de bara pratade med varandra. Men nej. Mordet på Robin har tigits ihjäl. Alla bär på sin egen sorg men de delar inte med sig, de pratar helst inte om Robin överhuvudtaget. Inte undra på att Harriet kan (tillåtas) komma till de slutsatser hon gör och starta upp saker som hon sedan inte kan stoppa.
Det känns som att boken koncentrerar sig på en förändring hos Harriet. Från barn till ungdom, från lek till allvar, från popularitet till en undanskymd tillvaro. Men mest är det en känsla, eftersom boken som sagt är dålig på att ge svar.
Jag gillar hur den är skriven. Jag gillar språket och person- och miljöbeskrivningarna är jättefina. Det enda som drev mig lite till vansinne och som jag inte kunde släppa hur mycket jag än försökte, är att jag inte blir klok på när den utspelar sig. Jag vet att det är sommar, jag vet att vi befinner oss i Mississippi, men jag vet inte vilket år det är. Jag tror tidigt 80-tal, då det pratas om Star Wars-leksaker, men det skulle samtidigt kunna vara tidigt 2000-tal när boken kom ut, eller 60-tal då det kryllar av hembiträden och rasmotsättningar. N-ordet förekommer, och när det gör det så är det nästan som att få en smäll på näsan. Vissa skulle kanske kalla det för att boken är tidlös, men jag blev mest irriterad på att inte kunna placera den tidsmässigt.
Vi får dock veta vem som är den lille vännen. Det kommer fram mycket sent i boken och är av blinka och du missar det-karaktär, men vi får veta svar på den frågan i varje fall. Jag var tveksam även till det mycket länge.

Mitt betyg på "The little friend" blev 3,5/5.